Hundnormen

Vi är olika. Somliga gillar att vara i grupp, både när de jobbar och vilar/laddar batterierna. Andra gillar att vara ensamma, jobbar mest effektivt så och vilar på det sättet. Man brukar beskriva det som extroverta och introverta.

En extrovert person tycker om att jobba i grupp, diskutera fram lösningar och skapar genom att bolla idéer. Hen känner sig fylld och energiinjicerad av att träffa andra. När de är lediga och ska vila upp sig, tycker de om gruppaktiviteter, att umgås med vänner, resa och få nya inttryck. (Jämför: HUND.)

En introvert person tycker om att jobba ensam, tänka och analysera ostört och skapar bäst i ensamhet. Att umgås med människor – eller bara vistas bland många människor – är oerhört energikrävande. När en introvert är ledig, behöver hen vara ostörd, se på film, läsa en bok, vara tyst. Ofta behöver hen sova mer, är lite mer "på" och "av". (Jämför: KATT.)

Det här vet vi.
Vi vet också att det faktiskt är något man inte kan ändra på.
En introvert kommer aldrig att trivas i gruppen – även om hen uthärdar eller klarar av det på samma sätt som en extrovert aldrig kommer att välja att sitta ensam på semestern.

Några av de allra största beskriver sig själva som introverta.
Allt ifrån världskända artister till nobelpristagare via en och annan politiker.

Med tanke på det undrar jag:
Varför i herrans namn är det extroverta norm?
I skolan tvingas alla barn att jobba i grupp (med folk de inte väljer), stå inför gruppen och presentera saker, samarbeta i olika typer av projekt. På jobbet tillsätts grupper för allt och man har möten för det mesta.

Hallå?
Förstår ni hur vi slösar på talang?
Många, många kommer inte alls till sin rätt i dessa sammanhang.
Vad mer är: De mår dåligt.
Är det verkligen juste?

I skolan säger lärarna: Du kan ju allt, så varför räcker du inte upp handen?
Den introverte svarar: Varför skulle jag? De som vill prata eller undrar något kan väl räcka upp.
Lärarna säger: Det är viktigt att kunna jobba i grupp och komma överens.
Den introverte menar: Det blir alltid samma sak - jag får göra allt jobbet själv och så sitter alla bara och pratar strunt på våra möten.

På jobbet premieras alltid de extroverta, hundmänniskorna.
Det är de som håller sig framme, som pratar om rätt saker i fikarummet och som håller igång på julfesten.
De introverta, kattmänniskorna, iakttar eller tar upp helt fel ämnen till diskussion. Och om de alls kommer till julfesten, så deltar de sparsamt i aktiviteterna och går tidigt.

Tråkigt? Ja, kanske.
Men vilka är det som tänker ut grunderna för den nya utvecklingsplanen?
Och vilka upptäcker att det saknas ett led i arbetsprocessen?

Är det kanske dags att vi accepterar att vi är olika?
Låt oss göra det som vi mår bra av.
Då kommer alla till sin rätt och vi får ut det mesta av allt!