Ledare och ledarskap

Tänk dig en ledare.
Vad ger det dig för bild?
Jag tänker att det är där det börjar, det här med ledarskap.
Kanske beror våra olika idéer på vilken bild det här ordet ger oss.

En ledare. En som leder.
Som avgör vart vi ska gå och leder några andra dit.

Men varför? Det är det mest spännande, tycker jag.
Varför leder den här personen gruppen?
Är syftet personlig vinning, att få status, (be)löningar?
Att nå ett visst mål, som ledaren önskar nå?
Att nå ett visst mål, som gruppen önskar nå?
Att nå ett visst mål som någon annan önskar att gruppen ska nå?
Av sociala och empatiska skäl: Gruppen behövde tas hand om?

Min sinnebild för ledarskapet är nog vallhunden eller ledarhingsten.

För mig är det idealt att känna sin grupp, kunna deras styrkor och svagheter, samla alla och driva dem mot målet. Ge någon eller några extra ansvar – kanske en ledartacka – och lita på att de gör bra. En tydlig vision och målbild. Ibland visslar någon i pipan och ger direktiv, ibland har man själv målet och visionen. Ibland får man pausa eller ta en omväg, för att gruppen behöver det, men framåt är uppdraget.

För mig bottnar ledarskap alltid i gruppen. Det är det gemensamma målet som är allt, de personliga målen får stå åt sidan. Alla bidrar med det de är bra på och undviker det man gör dåligt. Den bästa gruppen för mig har spretiga kompetenser och personligheter som kompletterar varandra. Visst, det är svårare att få ihop som grupp, men när man lyckas blir det exceptionellt.

Kanske beror det också på hur man är som person. Jag själv vill bli inspirerad, engagerad, entusiasmerad, gillar tydlighet och raka rör. Är kanske inte så inställd på att bli gullad och pysslad med, förväntar mig inte den typen av relation på jobbet. Vill heller inte bara instrueras och lyda, utan vill gärna bidra.

Men vi är olika.
Det gäller att välja sina ledare väl.
Annars blir man nog trött och ledsen, tror jag.