Öva

Okej, jag erkänner: Det här med att öva på saker ligger inte för mig.

Skulle åka färjan till fastlandet. Packade med ett gäng körnoter med en glad ambition: ”Tre timmar i vardera riktning! Jag kommer att kunna det som ett rinnande vatten.”

Första timmen hittade jag på annat: Jag skrev. Blogginlägg och artiklar. Och lite kom ihåg-listor. Andra timmen var jag hungrig, så jag köpte frukost. Och sedan fanns inga fler ursäkter… Öppnade nothäftet med en suck.

Tio minuter senare var jag färdig. Jo, då hade jag ju läst och tänkt igenom alla 12 låtarna. Tröstade mig med: ”Jag får öva mer sedan. Nu är det dags för påtår på kaffet!”

Jag gillar inte att öva. Min musiklärare på gymnasiet sa ”det är fegt att öva”. Jag gillade honom. Det är tråkigt att öva, för det är samma.

Att göra, det är roligt! Att till exempel spela ihop, dansa den där koreografin eller sjunga det där körstycket. Roligt, roligt – för då gör man PÅ RIKTIGT. Jag är 100 % i stunden och oavsett om man dansar ett stycke på scenen eller i danssalen, så är det på riktigt för mig. Men att öva… Äsch, det är ju inte ens nästan på riktigt.

Jag har faktiskt heller aldrig lyckats plugga. Det gick inte. Däremot var jag en hejjare på att skriva egna anteckningar, berätta historier och gå och prata för mig själv på franska. Så bearbetar jag. Det är då det går in. Och i badkar. Jag har läst till otaliga prov i långa, varma bad. Inför varje körkonsert blir det också ett tvåtimmarsbad. Vet inte varför det fungerar. Kanske är vattnet lugnande?

Stå och sjunga Vintern rasat till köttbullarna i köket eller Contre Qui Rose till ogräset i trädgården, det gillar jag. Och finns det ett hål i mitt kunnande, går jag och kikar i nothäftet så att jag kommer vidare. Men att sätta sig med noterna vid pianot och öva? Nej, det går inget vidare för mig.

Jo, övning ger färdighet. Jag vet. Jag önskar att jag kunde! Men jag vill inslutas, uppslukas, involveras och leva i det jag gör. Det var därför jag spelade piano, för att det lät fint nästan på en gång. Då kunde jag låtsas att jag gav konserter varenda dag efter skolan. Det är inte att öva! Det är att spela. Och det lät vackert.

Men sitta och tuta altstämman i ensamhet, det är fanimej inte särskilt upplyftande.