Tillnyktrad arbetsnarkoman

Hej! Jag heter Karin. Jag är arbetsnarkoman.

Så skulle min introduktion på 12-stegsmötet låta.
Jo, det är så det är. Jag har alltid fyllt mig själv med att göra, att prestera, att vara bäst. Det ger en skön känsla, åtminstone för stunden, och får mig att glömma bort att jag är oviktig. Därför är det inte så konstigt att jag går upp i mina jobb...

I omkring 10 års tid har jag övat på att bli nykter.
Jag har kommit på att jag måste ha vissa former för att klara mig:
• Måste ha bestämda arbetstider
• Måste ha tydliga krav och ansvarsområden
• Måste ha hjälp av familjen att säga stopp

För så är det: Jag klarar det inte själv.
Jag ser inte när jag går upp i saker för mycket, när jag lägger på mig själv mer arbetsuppgifter, när jag tar större och större ansvar. Det går alldeles av sig själv.

Därför lyssnar jag mycket på min familj. Min make, mina barn.
De säger till när det blir för mycket.
Maken tydligt, barnen förklätt.

När arbetsbördan ökar, ökar också mitt behov av andra bedövningsmedel. Plötsligt är jag sugen på både öl, vin och sprit. Jag som inte dricker alls! Sockersuget ökar också. Och oviljan att gå och lägga sig i vettig tid.

Det allra svåraste med att vara arbetsnarkoman, är att man aldrig kommer ifrån sin drog. Jag kan helt enkelt inte sluta. Inte om jag vill äta. Det innebär att jag måste vara alkoholisten som dricker måttligt, narkomanen som mitt i ruset tackar nej till en andra sil. Och frestelser finns överallt...

Det finns ju så mycket som behöver göras!
Och så få som har upptäckt det.
:)

Arbetsgivare och arbetskamrater vet oftast inget. De vet inte att varje gång de frågar: "Är det någon som kan tänka sig att ta på sig det här utöver sina ordinarie arbetsuppgifter?" så sticker de kniven i mig. Jag sitter och säger NEJ, tänker NEJ, skriver NEJ i luften i tanken, visualiserar neonskyltar som blinkar NEJ NEJ NEJ och så hör jag någon som säger "ja". Va? Vem? JAG? Å typiskt...

En sak skulle jag vilja be dig om.
Om du har en kollega eller en anställd som säger nej, lyssna på det.
I allmänhet är vi skitdåliga på att säga nej.
Både vi arbetsnarkomaner och vanliga människor.
Om vi över huvud taget vågar, så kanske det kommer ut i luddigt format, typ "jag vet inte om jag hinner" .
Hör ett NEJ där.
Eller: "Kanske i slutet av nästa vecka. Eller i februari."
Det betyder också NEJ.

Jag övar. NEJ.
Titta, jag kan ju!
Problemet är bara att det finns ett starkt sug att ta allt i mina armar, fixa allt som är trasigt, reda ut allt som är trassligt så att det fungerar bra sedan. Eller bra – nej, det duger inte. Perfekt och lite bättre.

De säger att första steget att bli av med ett beroende, är att erkänna det. Så långt har jag kommit. Lite strategier har jag också, som att inte jobba heltid och alltid säga "jag ska fundera på det" i stället för "ja".
Men det är fortfarande en bit kvar...

Ytterligare ett problem är att samhället premierar hårt arbetande människor. Alla berömmer den som är duktig, man delar ut bonusar, den som jobbar mest får mest. För oss arbetsnarkomaner är det lite som om folk skulle dela ut fri sprit till alla alkoholister...

Nå, det är bara att jobba på.
Med att bli fri från behovet att jobba, alltså.
Kanske kan jag lägga all energi på det i stället?