Som ekonom och en av hörnpelarna hos Handelshögskolan i Stockholm, är Lars Strannegård en representant för etablissemanget och tillväxtkulturen, vilka jag ständigt ifrågasätter. Därför blev jag extra glad att höra hans föreläsning "Att mäta det omätbara" i Visby idag.
En kort sammanfattning av en timmes föreläsning:
Man kan inte kvantifiera kvalitativa bedömningar.
När vi t ex betygsätter ett vin, sätter vi siffror på en upplevelse. Det må ju vara hänt, men det är ett pseudoresultat: Det är inte på riktigt, menar Strannegård.
I grunden ligger en subjektiv bedömning, som motiveras med en massa ord.
"Vinet har en mustig bouquet, en härlig färg, smaken är fyllig med ton av choklad, fat och svarta vinbär och den blommar ut i munnen efter första klunken. Därför ger jag den 5 stjärnor av 5 möjliga." Så resonerar kanske vinprövaren, experten, tyckaren.
Vi accepterar det, tittar på stjärnorna och tror att det nog är ett gott vin.
Men fem stjärnor är ju egentligen bara en sorts översättning från beskrivande till siffror. Ingenting i vinet, i smaken eller doften ger siffran 5. På sätt och vis är det lika tokigt som att räkna ett långt mattetal och sedan inte ange svaret med siffror, utan bara beskriva det i ord.
Ett felslut.
Vi har en tendens att tro att siffrorna på något sätt är absoluta.
Att vinet faktiskt har kvaliteten 5.
Det är givetvis fel.
Lars Strannegård argumenterade dessutom för att "kvalitet" har blivit reducerat till "bra". Kommer ni ihåg förr i tiden? När man frågade vilken kvalitet det var på en tröja, ville man ha ett svar av typen "raglanstickad bomull från Indien, med långa bomullsfibrer, färgade i en karminrödfärg med naturvänliga färgmedel". Inte som idag, när svaret blir "hög"!
Nå, åter till utgångspunkten:
För att beskriva kvalitet, måste vi våga vara subjektiva.
Det går inte att beskriva en upplevelse utan att vara det – eftersom vi beskriver känslor, som aldrig är objektiva.
Så härligt!
Här har jag ända sedan jag skrev B-uppsats i tidernas begynnelse, hävdat att det är mer intressant med kvalitativa resultat. Nej, de är icke generaliserbara – men vi kan studera dem och lära oss saker ändå! Att höra en ekonom (ni som läst mig förut vet min inställning till denna yrkesgrupp...) från Handels säga detta, är som ljuv musik i mina öron.
En recension är alltid EN persons tyckande.
Ett betyg sätts alltid utifrån EN persons (eller en testgrupps) åsikter.
Och eftersom en bok som läses av 10 personer, kan ge tio olika referat, måste man komma ihåg det när man läser värderingen. Kanske håller just jag med. Kanske inte.
När man har läst en viss recensent flera gånger, kan man jämföra dennes åsikter med de egna. I Smålandsposten hade jag en recensent av filmer, som jag visste att jag kunde lita på: Varje gång han skrev ner en film, tyckte jag att den var helt underbar. När han hyllade filmen, hatade jag den. Hans subjektiva bedömning fungerade därför perfekt för mig – de var vägledande, fast på ett omvänt sätt.
Hade jag önskat att han skrev en mer slätstruken recension? Nej.
Trodde jag att han hade fel och jag rätt? Nej.
Vi tyckte olika.
Och det fungerade.
Och här kommer vi till det fina i kråksången:
Subjektiva resultat är inte sämre!
De är bara annorlunda än de mätbara, kvantitativa, resultaten.
I en värld, där vi försöker väga och mäta allt, kan det stundom verka som om ett subjektivt resultat inte är lika riktigt, bara för att det inte går att "säkerställa".
I kultursammanhang blir det dock snabbt lätt att se det absurda i resonemanget:
Om 10 personer tycker att en dansföreställning suger och en person älskar den, betyder det då att föreställningen är dålig – eller tillspetsat – håller låg kvalitet? Nej!
Snarare tvärtom, eftersom den berör och skapar känslor, vilket ofta är syftet med kultur.
Medelbetyget blir ju väldigt lågt. Betyder det då att den enda personen som älskade föreställningen, fick en sämre upplevelse? Nej!
Den personens upplevelse är fortfarande densamma, oavsett hur många som tyckte tvärtom.
Därför är det viktigt med subjektivitet när det gäller kultur.
Våga vara subjektiv!
Ska du beskriva en upplevelse, så gör det med ord. Många ord, målande beskrivningar och mustigt och känslosamt. Tveka inte, strunta i vad andra tycker. Du tycker vad du tycker, även om du inte är expert.
För finns det egentligen experter och i så fall: Behöver vi dem?
Det skriver jag om i morgon (eller när andan faller på) – ett utvecklat resonemang som inte fick plats i just den här föreläsningen...
lördag 5 april 2014
tisdag 18 februari 2014
Drömma
När jag var liten, frågade vuxna ofta: Vad vill du bli när du blir stor?
Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.
Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.
Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.
Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.
För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!
Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:
President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!
Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.
Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.
Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.
Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.
Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.
Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.
För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!
Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:
President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!
Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.
Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.
tisdag 11 februari 2014
Bristande acceptans för idioter
Jag förstår det grundläggande konceptet med demokrati: En person, en röst.
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.
Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?
Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.
Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.
Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.
JAG PROTESTERAR!
Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.
Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.
Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.
Vad ska vi annars med intelligensen till?
En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.
Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?
Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.
Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.
Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.
JAG PROTESTERAR!
Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.
Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.
Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.
Vad ska vi annars med intelligensen till?
En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?
söndag 26 januari 2014
Att låta sig definieras
Jonas Gardell är arg för att han presenteras som "riksbög" och att Özz definieras som "kurd" i första hand. Den ilskan kan jag förstå.
Självklart ska ingen människa beskrivas utifrån sitt kön eller sin kulturella bakgrund.
Samtidigt får vi komma ihåg:
Det handlar om tvävägskommunikation.
Om man ständigt framhåller, skämtar om och utgår ifrån bögperspektivet, så är det förstås inte långt till att man blir definierad som bög i första hand och t ex man, kort, svensk, ljushårig eller något annat i andra hand.
Om man ständigt skämtar om att man är kurd, beskriver sig som kurd och kallar sig själv kurd, så kanske andra också gör det.
Hur många skulle få för sig att presentera Darin som "superkurd"?
Eller Lotta Bromé som "riksflata"?
Eller Peter Jöback som "allas vår favoritbög"?
Det har jag aldrig hört.
Skillnaden är kanske att Darin mest har fokuserat på att beskriva sig själv som sångare och att Lotta satsat på att lyfta fram sina färdigheter som programledare. Peter sjöng offentligt i många, många år utan att prata sex. De själva har inte låtit sig definieras av sin härkomst eller sin sexuella preferens.
För visst är vi snabba på att dela in människor i fack.
En komiker är en komiker, en imam är imam, en politiker en politiker.
Vi ser ju sällan människor som komplexa och mångfasetterade varelser, utan vill helst ha en enkel etikett att klämma i pannan på dem. Det blir enklare för oss att sortera våra intryck då.
Det har ju både för och nackdelar:
Fördelen är att vi antagligen får plats med fler människor i våra hjärnor.
Nackdelen är att vi inte riktigt lär känna folk.
Vill vi väldigt gärna ha ett visst epitet, får vi nog jobba på att sälja in det. Använda det själva, pressa på det. Lite samma tänk som att sälja in ett varumärke, helt enkelt.
Och väljer vi att presentera oss själva med ett visst epitet, så får vi nog stå för det. För det är inte så värst lätt att bli av med det. Har vi själva börjat, ser andra i allmänhet det som fritt fram att använda det.
Självklart ska ingen människa beskrivas utifrån sitt kön eller sin kulturella bakgrund.
Samtidigt får vi komma ihåg:
Det handlar om tvävägskommunikation.
Om man ständigt framhåller, skämtar om och utgår ifrån bögperspektivet, så är det förstås inte långt till att man blir definierad som bög i första hand och t ex man, kort, svensk, ljushårig eller något annat i andra hand.
Om man ständigt skämtar om att man är kurd, beskriver sig som kurd och kallar sig själv kurd, så kanske andra också gör det.
Hur många skulle få för sig att presentera Darin som "superkurd"?
Eller Lotta Bromé som "riksflata"?
Eller Peter Jöback som "allas vår favoritbög"?
Det har jag aldrig hört.
Skillnaden är kanske att Darin mest har fokuserat på att beskriva sig själv som sångare och att Lotta satsat på att lyfta fram sina färdigheter som programledare. Peter sjöng offentligt i många, många år utan att prata sex. De själva har inte låtit sig definieras av sin härkomst eller sin sexuella preferens.
För visst är vi snabba på att dela in människor i fack.
En komiker är en komiker, en imam är imam, en politiker en politiker.
Vi ser ju sällan människor som komplexa och mångfasetterade varelser, utan vill helst ha en enkel etikett att klämma i pannan på dem. Det blir enklare för oss att sortera våra intryck då.
Det har ju både för och nackdelar:
Fördelen är att vi antagligen får plats med fler människor i våra hjärnor.
Nackdelen är att vi inte riktigt lär känna folk.
Vill vi väldigt gärna ha ett visst epitet, får vi nog jobba på att sälja in det. Använda det själva, pressa på det. Lite samma tänk som att sälja in ett varumärke, helt enkelt.
Och väljer vi att presentera oss själva med ett visst epitet, så får vi nog stå för det. För det är inte så värst lätt att bli av med det. Har vi själva börjat, ser andra i allmänhet det som fritt fram att använda det.
tisdag 21 januari 2014
Med porrindustrin som mall
I dom efter dom ser vi unga kvinnor våldtas en gång till.
I Sverige.
2014.
En 27-åring frias trots att kvinnan sa nej upprepade gånger.
"Om tanken inte har slagit honom, att hon inte vill ha sex med honom, då har han inte heller haft något uppsåt att göra det som han gjort. Han ska då också frikännas", menar domaren.
Ett gäng killar ger sig på en tillbakadragen tjej som är redlöst berusad. De turas om att våldta henne medan de hjälper varandra att hålla fast henne.
Samtliga frias.
En 17-årig flicka våldtas av fem jämnåriga killar och frias eftersom det inte kan klargöras att de förstod att hon menade "nej" när hon sa "nej".
Det är helt obegripligt.
Om väktarna av lag och ordning i vårt land vränger lagen så att de här förövarna frias, så är det fel.
Fel i våra lagtexter.
Fel i nyttjandet.
Men framför allt: Fel i våra värderingar.
För det första:
Varför måste tjejen bevisa att hon sa nej?
Varför behöver inte killen i stället bevisa att hon sa ja?
I nuvarande system är tjejen skyldig till motsatsen bevisats.
Fram för en samtyckeslag!
För det andra:
En stilla fråga: Hur många anmäler en våldtäkt, utsätter sig för undersökningar, står ut med att gå upp i rätten och stämplas som lösaktig om de INTE har utsatts för våldtäkt? Skulle de göra det sådär bara på skoj?
Det är så jävla dumt att jag inte ens orkar argumentera.
För det tredje:
När det gäller gruppvåldtäkterna, så måste jag undra: Hur många tjejer är intresserade av att ha sex med fem-sex killar samtidigt? Trots min aktningsvärda ålder har jag aldrig träffat en enda. Inte EN. Som mest kan man tänka sig en trekant. Ifall man känner killarna väl och är sexuellt attraherad av båda. Vilket inte inträffar så ofta. (Det är faktiskt ganska svårt att hitta ens EN kille på en kväll som man är sugen på.)
För det fjärde:
Inte så många tjejer har lust att genomföra fem-sex samlag på en kväll ens med en kille de är tillsammans med. Av den enkla anledning att man spricker invändigt och det gör ont. Även om man är aldrig så sugen och pigg i boet, så finns det (oftast) rent fysiska hinder och man måste vila lite innan man kan köra igen.
För det femte:
Varför reducerar man intelligenta män till hormonstyrda, flåsande kåtbockar? Pratar om dem som om de inte kan tänka, utan styrs helt av sina rusande hormoner. Kåtslag med aggressiva övertoner ses alltså som normaltillstånd för unga män.
Friskt?
Jag tycker att det låter som om hela rättsapparaten har sett för mycket på porrfilm.
Vem skriver manus till porrfilmer?
Ja, inte är det 17-åriga flickor i alla fall...
Och även om de manliga manusförfattarna tycker att det är sexigt med penetrerande i alla möjliga hål och symaskinsknullande i stora grupper i timmavis, så är det inte de flesta tjejers dröm.
Det är som om man har helt glömt bort att porr är en industri.
Som om de har glömt att porraktriser och porraktörer spelar in filmer i sekvenser, med pauser mellan. Och använder massor av glidmedel. För att inte tala om droger.
Vi har kommit så långt ifrån härligt, kärleksfullt, lustfyllt samtyckessex att det är skrämmande. Vad sägs om att i stället utgå ifrån jämbördigt sex, där båda känner lust och längtan och vill utforska varandra? Då man frågar om det är skönt, testar saker och väntar på den andres reaktion, känner sig för, berättar om sina drömmar och frågar hur den andre känner inför det? Borde inte frågorna handla om det i rättsalarna?
– Ville hon verkligen ha sex med dig när både hon och du var så fulla?
– Frågade du om hon ville bli påsatt av dina fyra kompisar?
– Hur kan du vara säker på att hon verkligen ville bli fasthållen?
– Hade ni i förväg kommit överens om att hennes skrik ingick i leken?
Vore inte det rimligt? Egentligen?
Ifall de kåtgubbar som jobbar med att vända lagen mot dessa unga, utnyttjade kvinnor – i stället för att hjälpa och skydda dem – kunda hålla porrfilmsdrömmarna på fritiden, så kanske vi kunde få till en lagändring?
I Sverige.
2014.
En 27-åring frias trots att kvinnan sa nej upprepade gånger.
"Om tanken inte har slagit honom, att hon inte vill ha sex med honom, då har han inte heller haft något uppsåt att göra det som han gjort. Han ska då också frikännas", menar domaren.
Ett gäng killar ger sig på en tillbakadragen tjej som är redlöst berusad. De turas om att våldta henne medan de hjälper varandra att hålla fast henne.
Samtliga frias.
En 17-årig flicka våldtas av fem jämnåriga killar och frias eftersom det inte kan klargöras att de förstod att hon menade "nej" när hon sa "nej".
Det är helt obegripligt.
Om väktarna av lag och ordning i vårt land vränger lagen så att de här förövarna frias, så är det fel.
Fel i våra lagtexter.
Fel i nyttjandet.
Men framför allt: Fel i våra värderingar.
För det första:
Varför måste tjejen bevisa att hon sa nej?
Varför behöver inte killen i stället bevisa att hon sa ja?
I nuvarande system är tjejen skyldig till motsatsen bevisats.
Fram för en samtyckeslag!
För det andra:
En stilla fråga: Hur många anmäler en våldtäkt, utsätter sig för undersökningar, står ut med att gå upp i rätten och stämplas som lösaktig om de INTE har utsatts för våldtäkt? Skulle de göra det sådär bara på skoj?
Det är så jävla dumt att jag inte ens orkar argumentera.
För det tredje:
När det gäller gruppvåldtäkterna, så måste jag undra: Hur många tjejer är intresserade av att ha sex med fem-sex killar samtidigt? Trots min aktningsvärda ålder har jag aldrig träffat en enda. Inte EN. Som mest kan man tänka sig en trekant. Ifall man känner killarna väl och är sexuellt attraherad av båda. Vilket inte inträffar så ofta. (Det är faktiskt ganska svårt att hitta ens EN kille på en kväll som man är sugen på.)
För det fjärde:
Inte så många tjejer har lust att genomföra fem-sex samlag på en kväll ens med en kille de är tillsammans med. Av den enkla anledning att man spricker invändigt och det gör ont. Även om man är aldrig så sugen och pigg i boet, så finns det (oftast) rent fysiska hinder och man måste vila lite innan man kan köra igen.
För det femte:
Varför reducerar man intelligenta män till hormonstyrda, flåsande kåtbockar? Pratar om dem som om de inte kan tänka, utan styrs helt av sina rusande hormoner. Kåtslag med aggressiva övertoner ses alltså som normaltillstånd för unga män.
Friskt?
Jag tycker att det låter som om hela rättsapparaten har sett för mycket på porrfilm.
Vem skriver manus till porrfilmer?
Ja, inte är det 17-åriga flickor i alla fall...
Och även om de manliga manusförfattarna tycker att det är sexigt med penetrerande i alla möjliga hål och symaskinsknullande i stora grupper i timmavis, så är det inte de flesta tjejers dröm.
Det är som om man har helt glömt bort att porr är en industri.
Som om de har glömt att porraktriser och porraktörer spelar in filmer i sekvenser, med pauser mellan. Och använder massor av glidmedel. För att inte tala om droger.
Vi har kommit så långt ifrån härligt, kärleksfullt, lustfyllt samtyckessex att det är skrämmande. Vad sägs om att i stället utgå ifrån jämbördigt sex, där båda känner lust och längtan och vill utforska varandra? Då man frågar om det är skönt, testar saker och väntar på den andres reaktion, känner sig för, berättar om sina drömmar och frågar hur den andre känner inför det? Borde inte frågorna handla om det i rättsalarna?
– Ville hon verkligen ha sex med dig när både hon och du var så fulla?
– Frågade du om hon ville bli påsatt av dina fyra kompisar?
– Hur kan du vara säker på att hon verkligen ville bli fasthållen?
– Hade ni i förväg kommit överens om att hennes skrik ingick i leken?
Vore inte det rimligt? Egentligen?
Ifall de kåtgubbar som jobbar med att vända lagen mot dessa unga, utnyttjade kvinnor – i stället för att hjälpa och skydda dem – kunda hålla porrfilmsdrömmarna på fritiden, så kanske vi kunde få till en lagändring?
måndag 20 januari 2014
PK-maffian
PK-maffian. Allas favorit-hatobjekt.
Jag måste erkänna: Jag förstår inte riktigt.
PK - politiskt korrekt.
Wikipedia: "...som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten eller där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar".
Det tycks mig som att folk älskar att hata dessa politiska opportunister. Men känns det inte som om man i den dagliga debatten töjer väldigt på begreppet? Så fort någon tycker annorlunda än man själv, kan man skylla på att det är PK. Då förringar man motståndarens argument direkt och kommer själv i bättre dager. Och inte nog med det: Om man får mothugg, kan man anse sig själv "förföljd av PK-maffian". Då blir det ju genast väldigt synd om en. Förhoppningsvis tar det bort lite av fokus från argumenten...
Exempelvis verkar det som om företrädare och anhängare av SD, Sverigedemokraterna, skyller alla motsägande åsikter på PK-maffian. Som om grundläggande demokratiska värderingar, som lika rättigheter oavsett kön och hudfärg, skulle vara PK? Jag vet inte... Jag kallar det nog folkvett.
Det verkar som om många tror att vi klär oss i åsikter efter vad andra tycker. Är det så? Jag vet inte det, jag. De flesta jag känner, har nog funderat både en och två gånger innan de har bestämt sig för vad de tycker. Inte 17 läser man på vad som är "politiskt korrekt" och influeras av det? Nej, i dessa dagar tänker jag att folk är mer benägna än någonsin att läsa på fakta och bilda sig åsikter i alla möjliga frågor, som "Rädda isbjörnarna på Antarktis", "Undvik engångsmensskydd", "Rätten till könsneutrala omklädningsrum" och "Nej till GMO".
Om många tycker likadant, är det PK då?
Eller är det bara en debatt med demokratisk majoritet?
Och är det då synd om de som är i minoritet?
I så fall ska vi ju ompröva vårt demokratiska system.
Nej, jag tror att Pk-maffian är en myt, framburen av sura människor med dåliga argument. Människor som tar till begreppet för att förringa sina åsiktsmotståndare då de inte kan försvara sin egen åsikt längre.
Och det låter ju väldigt farligt med "maffia".
Man riktigt ser hur hästhuvudet kommer att dimpa ner i sängen hos den stackare som går emot.
Men allvarligt talat:
Om du inte klarar debatt, så lufta inte dina åsikter offentligt.
Och skyll inte på PK om folk tycker annorlunda.
Ju mer folk tycker, desto bättre är det väl?
Det är det som är demokrati, tänker jag.
Jag måste erkänna: Jag förstår inte riktigt.
PK - politiskt korrekt.
Wikipedia: "...som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten eller där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar".
Det tycks mig som att folk älskar att hata dessa politiska opportunister. Men känns det inte som om man i den dagliga debatten töjer väldigt på begreppet? Så fort någon tycker annorlunda än man själv, kan man skylla på att det är PK. Då förringar man motståndarens argument direkt och kommer själv i bättre dager. Och inte nog med det: Om man får mothugg, kan man anse sig själv "förföljd av PK-maffian". Då blir det ju genast väldigt synd om en. Förhoppningsvis tar det bort lite av fokus från argumenten...
Exempelvis verkar det som om företrädare och anhängare av SD, Sverigedemokraterna, skyller alla motsägande åsikter på PK-maffian. Som om grundläggande demokratiska värderingar, som lika rättigheter oavsett kön och hudfärg, skulle vara PK? Jag vet inte... Jag kallar det nog folkvett.
Det verkar som om många tror att vi klär oss i åsikter efter vad andra tycker. Är det så? Jag vet inte det, jag. De flesta jag känner, har nog funderat både en och två gånger innan de har bestämt sig för vad de tycker. Inte 17 läser man på vad som är "politiskt korrekt" och influeras av det? Nej, i dessa dagar tänker jag att folk är mer benägna än någonsin att läsa på fakta och bilda sig åsikter i alla möjliga frågor, som "Rädda isbjörnarna på Antarktis", "Undvik engångsmensskydd", "Rätten till könsneutrala omklädningsrum" och "Nej till GMO".
Om många tycker likadant, är det PK då?
Eller är det bara en debatt med demokratisk majoritet?
Och är det då synd om de som är i minoritet?
I så fall ska vi ju ompröva vårt demokratiska system.
Nej, jag tror att Pk-maffian är en myt, framburen av sura människor med dåliga argument. Människor som tar till begreppet för att förringa sina åsiktsmotståndare då de inte kan försvara sin egen åsikt längre.
Och det låter ju väldigt farligt med "maffia".
Man riktigt ser hur hästhuvudet kommer att dimpa ner i sängen hos den stackare som går emot.
Men allvarligt talat:
Om du inte klarar debatt, så lufta inte dina åsikter offentligt.
Och skyll inte på PK om folk tycker annorlunda.
Ju mer folk tycker, desto bättre är det väl?
Det är det som är demokrati, tänker jag.
lördag 11 januari 2014
Tillnyktrad arbetsnarkoman
Hej! Jag heter Karin. Jag är arbetsnarkoman.
Så skulle min introduktion på 12-stegsmötet låta.
Jo, det är så det är. Jag har alltid fyllt mig själv med att göra, att prestera, att vara bäst. Det ger en skön känsla, åtminstone för stunden, och får mig att glömma bort att jag är oviktig. Därför är det inte så konstigt att jag går upp i mina jobb...
I omkring 10 års tid har jag övat på att bli nykter.
Jag har kommit på att jag måste ha vissa former för att klara mig:
• Måste ha bestämda arbetstider
• Måste ha tydliga krav och ansvarsområden
• Måste ha hjälp av familjen att säga stopp
För så är det: Jag klarar det inte själv.
Jag ser inte när jag går upp i saker för mycket, när jag lägger på mig själv mer arbetsuppgifter, när jag tar större och större ansvar. Det går alldeles av sig själv.
Därför lyssnar jag mycket på min familj. Min make, mina barn.
De säger till när det blir för mycket.
Maken tydligt, barnen förklätt.
När arbetsbördan ökar, ökar också mitt behov av andra bedövningsmedel. Plötsligt är jag sugen på både öl, vin och sprit. Jag som inte dricker alls! Sockersuget ökar också. Och oviljan att gå och lägga sig i vettig tid.
Det allra svåraste med att vara arbetsnarkoman, är att man aldrig kommer ifrån sin drog. Jag kan helt enkelt inte sluta. Inte om jag vill äta. Det innebär att jag måste vara alkoholisten som dricker måttligt, narkomanen som mitt i ruset tackar nej till en andra sil. Och frestelser finns överallt...
Det finns ju så mycket som behöver göras!
Och så få som har upptäckt det.
:)
Arbetsgivare och arbetskamrater vet oftast inget. De vet inte att varje gång de frågar: "Är det någon som kan tänka sig att ta på sig det här utöver sina ordinarie arbetsuppgifter?" så sticker de kniven i mig. Jag sitter och säger NEJ, tänker NEJ, skriver NEJ i luften i tanken, visualiserar neonskyltar som blinkar NEJ NEJ NEJ och så hör jag någon som säger "ja". Va? Vem? JAG? Å typiskt...
En sak skulle jag vilja be dig om.
Om du har en kollega eller en anställd som säger nej, lyssna på det.
I allmänhet är vi skitdåliga på att säga nej.
Både vi arbetsnarkomaner och vanliga människor.
Om vi över huvud taget vågar, så kanske det kommer ut i luddigt format, typ "jag vet inte om jag hinner" .
Hör ett NEJ där.
Eller: "Kanske i slutet av nästa vecka. Eller i februari."
Det betyder också NEJ.
Jag övar. NEJ.
Titta, jag kan ju!
Problemet är bara att det finns ett starkt sug att ta allt i mina armar, fixa allt som är trasigt, reda ut allt som är trassligt så att det fungerar bra sedan. Eller bra – nej, det duger inte. Perfekt och lite bättre.
De säger att första steget att bli av med ett beroende, är att erkänna det. Så långt har jag kommit. Lite strategier har jag också, som att inte jobba heltid och alltid säga "jag ska fundera på det" i stället för "ja".
Men det är fortfarande en bit kvar...
Ytterligare ett problem är att samhället premierar hårt arbetande människor. Alla berömmer den som är duktig, man delar ut bonusar, den som jobbar mest får mest. För oss arbetsnarkomaner är det lite som om folk skulle dela ut fri sprit till alla alkoholister...
Nå, det är bara att jobba på.
Med att bli fri från behovet att jobba, alltså.
Kanske kan jag lägga all energi på det i stället?
Så skulle min introduktion på 12-stegsmötet låta.
Jo, det är så det är. Jag har alltid fyllt mig själv med att göra, att prestera, att vara bäst. Det ger en skön känsla, åtminstone för stunden, och får mig att glömma bort att jag är oviktig. Därför är det inte så konstigt att jag går upp i mina jobb...
I omkring 10 års tid har jag övat på att bli nykter.
Jag har kommit på att jag måste ha vissa former för att klara mig:
• Måste ha bestämda arbetstider
• Måste ha tydliga krav och ansvarsområden
• Måste ha hjälp av familjen att säga stopp
För så är det: Jag klarar det inte själv.
Jag ser inte när jag går upp i saker för mycket, när jag lägger på mig själv mer arbetsuppgifter, när jag tar större och större ansvar. Det går alldeles av sig själv.
Därför lyssnar jag mycket på min familj. Min make, mina barn.
De säger till när det blir för mycket.
Maken tydligt, barnen förklätt.
När arbetsbördan ökar, ökar också mitt behov av andra bedövningsmedel. Plötsligt är jag sugen på både öl, vin och sprit. Jag som inte dricker alls! Sockersuget ökar också. Och oviljan att gå och lägga sig i vettig tid.
Det allra svåraste med att vara arbetsnarkoman, är att man aldrig kommer ifrån sin drog. Jag kan helt enkelt inte sluta. Inte om jag vill äta. Det innebär att jag måste vara alkoholisten som dricker måttligt, narkomanen som mitt i ruset tackar nej till en andra sil. Och frestelser finns överallt...
Det finns ju så mycket som behöver göras!
Och så få som har upptäckt det.
:)
Arbetsgivare och arbetskamrater vet oftast inget. De vet inte att varje gång de frågar: "Är det någon som kan tänka sig att ta på sig det här utöver sina ordinarie arbetsuppgifter?" så sticker de kniven i mig. Jag sitter och säger NEJ, tänker NEJ, skriver NEJ i luften i tanken, visualiserar neonskyltar som blinkar NEJ NEJ NEJ och så hör jag någon som säger "ja". Va? Vem? JAG? Å typiskt...
En sak skulle jag vilja be dig om.
Om du har en kollega eller en anställd som säger nej, lyssna på det.
I allmänhet är vi skitdåliga på att säga nej.
Både vi arbetsnarkomaner och vanliga människor.
Om vi över huvud taget vågar, så kanske det kommer ut i luddigt format, typ "jag vet inte om jag hinner" .
Hör ett NEJ där.
Eller: "Kanske i slutet av nästa vecka. Eller i februari."
Det betyder också NEJ.
Jag övar. NEJ.
Titta, jag kan ju!
Problemet är bara att det finns ett starkt sug att ta allt i mina armar, fixa allt som är trasigt, reda ut allt som är trassligt så att det fungerar bra sedan. Eller bra – nej, det duger inte. Perfekt och lite bättre.
De säger att första steget att bli av med ett beroende, är att erkänna det. Så långt har jag kommit. Lite strategier har jag också, som att inte jobba heltid och alltid säga "jag ska fundera på det" i stället för "ja".
Men det är fortfarande en bit kvar...
Ytterligare ett problem är att samhället premierar hårt arbetande människor. Alla berömmer den som är duktig, man delar ut bonusar, den som jobbar mest får mest. För oss arbetsnarkomaner är det lite som om folk skulle dela ut fri sprit till alla alkoholister...
Nå, det är bara att jobba på.
Med att bli fri från behovet att jobba, alltså.
Kanske kan jag lägga all energi på det i stället?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)