Moraltant och PK-elit. Har du sett uttrycken i debatterna på sociala medier? Men vad är det för uttryck egentligen? Varför tillåts diskussioner sluta med att någon beskyller en annan för att vara PK? Och när blev moral något dåligt?
Moral
Av latinets ”det som rör sederna”. Ett inre rättesnöre som gör att en person följer god sed i handling och beteende. Moral är regler och principer som människor av ett eller annat skäl anser det värt att leva efter.
Synonymer till moralisk är etisk, sedlig, rättfärdig. Moral handlar alltså om att leva efter någon form av princip. Motsatsen är att vara omoralisk: Oetisk, opassande, karaktärslös, lättsinnig, hållningslös. Vilket verkar bäst?
För min egen skull
Att ta moraliska beslut och göra moraliska handlingar, borde vara norm. Klart att varje person ska följa sitt inre rättesnöre! Jag själv köper till exempel Fair Trade, närproducerad och KRAV-odlad mat, eftersom jag gärna vill ge andra människor och mina barn en bättre miljö och bättre förutsättningar. Jag vägrar också att semestra i exempelvis Thailand och Dubai, eftersom jag inte ställer upp på deras människosyn och politik. Jag köper inte produkter som testats på djur och jag bojkottar kemikalier i mesta möjliga mån. Detta är mina val, som jag gjort efter någon form av moget övervägande.
Missuppfattningen tycks vara att jag väljer som jag gör för att jag vill vara ”duktig”. Det är fel. Jag är helt nöjd med att följa mitt eget hjärta och min hjärna. Andra får tänka på sitt eget vis.
PK
Med PK, politiskt korrekt, menas vanligen en strävan att undvika att på ett negativt sätt särskilda människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, funktionsnedsättning, ålder med mera.
Att bli kallad ”jävla PK-kärring” borde därför snarast ses som beröm! Åtminstone i min bok. Jag undviker gärna att diskriminera människor. Att det irriterar människor, är för mig oerhört märkligt.
Även här verkar det finnas en missuppfattning: Somliga verkar tro att någon som är icke-diskriminerande är rädd att tycka ”fel” eller satsar på att följa strömmen. Fel, fel, fel.
Förminskning + dåligt samvete?
Kan det här sättet att debattera helt enkelt vara ett klassisk exempel på förminskning? När motparten inte har fler argument, så försöker man trycka ner och avfärda mig och andra genom att låta påskina att vi inte tänker själva, att vi bara är rädda för vad andra tycker.
Och kanske ligger det också lite dåligt samvete bakom. Kanske dras användarna av uttrycken moraltant och PK-elit med någon sorts känsla av att de inte lever upp till en tillräcklig nivå? Och kanske är de därför rädda att blir uteslutna. Ilska brukar födas ur rädsla. Eller så känner de sig redan utanför och är arga för det.
Stolt moralkärring och medlem i PK-eliten!
För mig är det viktigt att leva etiskt. Mina principer släpper jag ytterst ogärna. Det beror på min livsinställning, där grunden är att man ska göra så gott som möjligt för så många som möjligt.
Jag är också stolt medlem i PK-eliten: Vi som inte diskriminerar. Känns som en helt okej klubb att vara med i. Men jag gillar inte att de här begreppen används med negativ ton! Det kommer jag fortsätta att protestera mot.
Typisk PK-kärring, med andra ord. :)
tisdag 2 februari 2016
onsdag 30 december 2015
Andlighet
Andlighet.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.
Jag har funderat över vad det betyder för mig.
Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?
Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.
Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.
Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.
Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?
Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.
Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.
Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:
Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.
Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?
Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.
Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.
Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.
Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.
En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.
Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.
Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.
Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?
En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.
Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.
Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.
Jag har funderat över vad det betyder för mig.
Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?
Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.
Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.
Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.
Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?
Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.
Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.
Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:
Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.
Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?
Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.
Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.
Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.
Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.
En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.
Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.
Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.
Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?
En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.
Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.
Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.
fredag 2 oktober 2015
Arbetsgörare?
Jag tycker att det är dags att byta arbetsterminologin. Den är föråldrad och bitvis missvisande.
Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.
Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.
Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?
Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.
Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.
Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?
torsdag 1 oktober 2015
Hjälpa flyktingar "på plats" - totalt oekonomiskt
Jag har tänkt på en sak. SD säger sig vilja "hjälpa flyktingar på plats", underförstått så att de inte kommer hit. Inte nog med att det i många avseenden är ogörligt och direkt korkat – det är också totalt oekonomiskt.
Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.
Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.
Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.
Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.
Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.
Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.
Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!
Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.
Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.
Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.
Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.
Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.
Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.
Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!
tisdag 11 augusti 2015
Funderingar kring hat
Vi lever i ett rikt land med många möjligheter. Alla kan gå i skolan och plugga vidare inom nästan alla inriktningar. Vi har sjukvård som hjälper oss om vi blir dåliga, får ersättning om vi inte är arbetsföra och tak över huvudet om vi inte lyckas fixa det på egen hand. Affärerna dignar med mat, vi kan köpa prylar från hela världen och hos oss är internet oreglerat, så vi kan skaffa oss ytterligare kunskap där. Vi kan engagera oss politiskt, i frivilligorganisationer eller starta eget företag om vi vill hjälpa till eller sätta avtryck.
Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.
Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.
Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.
Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.
Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?
Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.
Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.
Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.
Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.
Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?
måndag 27 juli 2015
En levande jukebox
Det finns mycket i min skalle som inte riktigt kopplar som det ska efter utbrändheten. Exempelvis är alla ord inte längre alltid tillgängliga och namn försvinner mycket lätt.
En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.
Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.
Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.
Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.
Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.
Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.
På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.
Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...
Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".
Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)
En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.
Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.
Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.
Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.
Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.
Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.
På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.
Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...
Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".
Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)
tisdag 23 juni 2015
En Påle i Röven
Jag har levt och verkat inom kultursektorn i hela mitt liv. Ändå finns det sektorer och personer inom densamma som jag har oerhört svårt att både förstå och gilla.
Jag pratar nu om de som skiljer på kultur och kultur.
De som är lite finare än andra. Som tycker att kultur är det som utövas av folk som har Utbildning. Och inte vilken fisig folkhögskola som helst, nej Högskola eller Universitet ska det vara. I Sverige. Eller möjligen ett konservatorium i Österrike.
Finkulturisterna.
De tycker att folklig kultur i bästa fall kan vara käck. Inte bra, intressant eller viktig. De rynkar på näsan åt Håkan Hellström och ser ner på musikalformatet. Håkan sjunger nämligen falskt och gränsen går vid Rockopera. Dessutom tycker de att ingen bra film någonsin kommit ur Hollywoods kommersiella kvarnar och att alla nya, svårare tolkningar av gamla visor är bättre än originalet. Dessa människor frågar alltid vilket år man gick ut Danshögskolan/Musikhögskolan/Operahögskolan innan de frågar något annat.
Jag har lite svårt för dem.
Jag känner nämligen att de har missat grejen med kultur.
Kultur är ju det vi, människor, uttrycker oss med. Sång, dans, teater, poesi, konst, foto, film, böcker och fler typer av uttryck – i alla former. I ett friskt samhälle finns det många olika sorters människor, och därmed också många olika sorters kultur. Motsatsen ser vi t ex i diktaturer, där man kontrollerar kulturen för att forma människorna – ofta genom att begränsa den till klassisk musik, balett och tillåtna former av folkdans.
Att gradera kultur är i mina ögon von Oben möter Hitler.
Inte heller förstår jag alls varför det skulle vara finare att ha lärt sig att musicera/dansa/spela teater av lärare än att ha hittat sin egen väg till sin konstart. En kan tänka lite tillspetsat: Att göra det man blir tillsagd eller det man känner.
Min personliga åsikt är att människor med äkta talang alltid är ödmjuka.
Alldeles oavsett om de har gått i skola eller inte.
Så min slutsats är:
Om folk uppträder som om de har en påle i röven, så har de nog inte så mycket talang. Inte heller tror jag att de har äkta kärlek till konsten. Kanske har de inte heller trygghet i eller tilltro till sin eget skapande.
Kanske de helt enkelt har bara just detta:
En Påle i Röven.
Jag pratar nu om de som skiljer på kultur och kultur.
De som är lite finare än andra. Som tycker att kultur är det som utövas av folk som har Utbildning. Och inte vilken fisig folkhögskola som helst, nej Högskola eller Universitet ska det vara. I Sverige. Eller möjligen ett konservatorium i Österrike.
Finkulturisterna.
De tycker att folklig kultur i bästa fall kan vara käck. Inte bra, intressant eller viktig. De rynkar på näsan åt Håkan Hellström och ser ner på musikalformatet. Håkan sjunger nämligen falskt och gränsen går vid Rockopera. Dessutom tycker de att ingen bra film någonsin kommit ur Hollywoods kommersiella kvarnar och att alla nya, svårare tolkningar av gamla visor är bättre än originalet. Dessa människor frågar alltid vilket år man gick ut Danshögskolan/Musikhögskolan/Operahögskolan innan de frågar något annat.
Jag har lite svårt för dem.
Jag känner nämligen att de har missat grejen med kultur.
Kultur är ju det vi, människor, uttrycker oss med. Sång, dans, teater, poesi, konst, foto, film, böcker och fler typer av uttryck – i alla former. I ett friskt samhälle finns det många olika sorters människor, och därmed också många olika sorters kultur. Motsatsen ser vi t ex i diktaturer, där man kontrollerar kulturen för att forma människorna – ofta genom att begränsa den till klassisk musik, balett och tillåtna former av folkdans.
Att gradera kultur är i mina ögon von Oben möter Hitler.
Inte heller förstår jag alls varför det skulle vara finare att ha lärt sig att musicera/dansa/spela teater av lärare än att ha hittat sin egen väg till sin konstart. En kan tänka lite tillspetsat: Att göra det man blir tillsagd eller det man känner.
Min personliga åsikt är att människor med äkta talang alltid är ödmjuka.
Alldeles oavsett om de har gått i skola eller inte.
Så min slutsats är:
Om folk uppträder som om de har en påle i röven, så har de nog inte så mycket talang. Inte heller tror jag att de har äkta kärlek till konsten. Kanske har de inte heller trygghet i eller tilltro till sin eget skapande.
Kanske de helt enkelt har bara just detta:
En Påle i Röven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)