Hur möter vi rasismen?

Jag funderar mycket över hur var sjätte svensk kan rösta på ett främlingsfientligt fascistparti som SD. Eftersom jag vägrar tro att så många verkligen är rasister och gillar totalitära regimer, så måste jag leta andra anledningar. Här är min lista:

1 Förakt för politik, auktoriteter och "over head"
De här människorna ser SD som en "frisk fläkt", som inte är indoktrinerad i systemen. De är liksom inte köpta, utan ärliga. Det här är samma argument som har lockat väljare till Kalle Anka-partiet och Ny demokrati.

Det här är människorna som alltid skyller på "ledningen", som hatar att folk sitter på "kontoret" och kostar pengar, som alltid snackar skit om chefen. Därför är det en revansch när en av dem står som ledare för ett parti.

2 Känner sig hotade
De känner sig hotade av nya smaker, nya kulturer och nya sätt att vara. Att andra tänker, känner och uppför sig annorlunda än de själva skapar osäkerhet och otrygghet. "Får jag inte göra och tänka som jag vill och brukar? Vem blir jag då?" De vill ha det de känner till, inte nyheter. Kanske är det de här personerna som på semestern åker till Gran Canaria och äter köttbullar med lingon?

3 Historielöshet
De måste ha glömt. Nu är det många år sedan 1930-talet och många av oss har inte upplevt den rasismen, det hatet och krigshetset personligen. Somliga av oss har läst och förstått, men SD-anhängarna har inte gjort det. Jag, som upplevde skinskalleproblematiken i Stockholm på 1980-talet, tycker förstås att det är läskigt och obegripligt, men det är för att jag har sett hatet på närmre håll. Alla har inte det.

4 Ovilja att ta ansvar
De som röstar brunt måste fullständigt strunta i hur landet sköts. SD's politiker saknar kunskap och färdigheter i att styra ett land. De har inte ens täckning för alla politiska områden i sitt partiprogram, än mindre i sin budget. De är ett missnöjesparti med en fråga.

NÅ, HUR MÖTER VI DÅ DEM?
Jag tror inte att vi någonsin kan möta de här människorna med diskussion och sakfrågor. Det är kört.
De har ingen som helst önskan att debattera. De tänker bara tycka tvärtom. Och vad värre är: De tror att alla tänker som dem egentligen, men inte vågar säga annorlunda. De enda som på riktigt vill ha invandring och de vanliga partierna, är ett gäng PK-häxor – och de är bor säkert i Stockholm, antagligen på söder. Det gör SD-anhängarna till någon sorts "sanningens företrädare" i deras egen värld, vilket är en stark drivkraft.

Enda sättet att vinna över de här människorna, tror jag är att rikta sig direkt till dem. Säga "vi hör dig, vi ser dig och vi förstår att du är besviken och arg" UTAN att för den skull gå dem tillmötes politiskt. Jag tror att politikerna måste bli närmare, mänskligare och enklare. De måste prata med väljarna/människorna, inte varandra. Erkänna att de inte vet allt och kan allt, framhålla att varifrån de får sin information.

Sedan tror jag att vi måste förklara att ingen är ute efter att sudda bort allt det svenska. Sverige och svenskheten har alltid tagit intryck av andra kulturer, men vi har aldrig tappat bort vår kärna! Vi kan blandas med andra kulturer utan att ta efter. Om vi vill kan vi ta till oss somliga saker, som mat eller musik, men det kommer inte ersätta vår egen kultur – bara komplettera.

Till sist tror jag att det är smart att ändra på mottagandet av invandrare, så att dessa människor snabbare kommer in i samhället och så att fler får träffa dem. Då byggs broar och förståelse. Rädsla och förakt försvinner när man blir DU med någon...

Jag tror nämligen fortfarande att de flesta människor är goda och vill väl. Nu är det dags att hjälpa varandra ifrån de här otäcka, fascistiska stämningarna. Vi vill inte ha ett rasistiskt samhälle med totalitärt styre, där allt regleras i detalj.
(Det är den politik som SD står för, men det tror jag inte har gått fram så tydligt.)

Vi måste hjälpas åt!
Kan någon bra marknadsföringsbyrå ta sig an uppdraget "Ett gemensamt, vänligt Sverige"?

Traditioner och luciatågskonflikter

Vad är en tradition och när uppstår den? Frågar man mina barn, är en tradition något man har gjort en gång och önskar upprepa. Frågar man SD, är traditioner det som fanns när de växte upp.

Jo, jag tror att det är så enkelt.
De vill ha kvar den värld som de växte upp i.

Jag tror att det handlar om tidsandan som rådde då. Vi som föddes på 70- och 80-talen, föddes i en "färdig" värld. Allt var bra, mycket bättre än tidigare, och det som inte var bra gick inte att förändra. Lite hårddraget, men ändå: Vi levde i den bästa av världar. På 40-talet var det krig, något som gav 40-talisterna kraft och vilja att ändra på ungefär allt. På 50-talet skapades helt nya kulturer, ofta utifrån bilar och musik, som spreds i västvärlden. På 60-talet tog konst och design ett stort steg fram och utmanade allt gammalt.

På 70-talet började vi få det bra. Det enda som inte var bra var att andra delar av världen hade det dåligt. Därför växte sig freds- och miljörörelsen stark. Vi skulle hjälpa andra och frälsa världen ifrån ondo.
Vårt liv och våra traditioner var det dock inget fel på.

Och här någonstans tror jag att det började.
Den där främlingsfientligheten, tron att andra är sämre.
För vi hade ju det bra, tänkte bra och ville bra.
Andra, i andra länder, tänkte inte lika bra och hade det sämre.

De traditioner som man så gärna vill behålla, har ju inte så många år på nacken. Inte heller har de varit oföränderliga. Luciatåget kom till i slutet av 1800-talet, men har ändrats i form och utseende flera gånger sedan dess. Midsommarfirandet stång är visserligen från 1600-talet (importerad från Tyskland), men firandet med ringdanser och krans i håret är också den från slutet av 1800-talet. Den fick fäste i början av 1900-talet då man ville lära ut svenska bondetraditioner till svenska folket. Det firande som traditionalisterna idag vill behålla, är firandet från 60-, 70- och 80-talen. Det är dessa som på något sätt ska cementeras.

Kanske handlar denna fixering vid traditioner också om brist på egen identitet. Vi har kanske blivit så utsuddade i vår svenskhet, så att vi inte riktigt vet vilka vi är. Är man osäker på vad som är svenskt, så kanske det ligger nära till hands att dra fram traditionerna.

För mig är svenskt och svenskhet en massa annat.
Betänksamhet, medling, ovilja att bråka.
Artighet, tillbakadragenhet, rädsla för konflikter.
Huvud och tankar mer än känslor, utbildningsfanatism och konsekvensanalys.
Förändringsvilja, utveckling, snudd på radikalism.
Omtanke, värna om de svaga, gruppmentalitet.

Håller du med?
Känner du igen svensken?
Eller är det bara min egen bild?

Det här beskriver i alla fall allt annat än traditionalism och främlingsfientlighet. Därför tänker jag att det mest osvenska som finns, är att vara SD-anhängare. Men det är förstås bara min åsikt...

Defekt spelare

Ibland känner jag att det är någon annan som trycker på knapparna på mitt livs musikspelare.

Den jäveln trycker inte bara på REPEAT en gång, utan har hittat någon funktion som gör att saker och ting upprepas gång på gång på gång på gång tills det spåret är så slitet att jag vill SKRIKAAAA rätt ut medan jag kastar mig på marken och rullar runt sparkandes.

Samma upplevelser.
Samma "att göra"-listor.
Samma nyheter i samma tidningar.
Samma ointressanta TV-program i samma kanaler.
Samma (eller olika) människor som säger samma saker.
Samma bråttom med olika saker.
Samma.

Jag är inte bra på samma.
Släpp repeat-knappen, din sadist!

Sätt på RANDOM i stället, vet jag!
Det är roligt.
Då händer saker i väldigt roliga ordningar, helt oförutsägbart.
Det uppstår fantastiska synergieffekter när saker som aldrig setts förut möts.

Men just nu kommer det inte att hända.
Nej. Repeat. Repeat. Repeat.
Och dessutom har spelaren hängt sig på högsta volym, med någon sorts blinkande stroboskopljuseffekt. HÖÖÖÖGT spelar den SAAAAAMMA låt med BLINK BLINK BLINK framför mina ögon.

Dessutom har pausknappen slutat fungera.
Den är utsliten.
När man trycker på den, går bara låten om från början.
AAAAH!

(Paus för ryckande ögonvrå och ticks i mungipan.)

Det finns bara en sak att göra:
Vänta tills batteriet är slut och då bara gå och lägga sig, utan tanke på att ladda upp. Bara... låta bli att starta om. Svartskärm. För att – efter så lång tid som det behövs – stilla våga stoppa i sladden igen, se laddarsymbolen dyka upp på skärmen och höra det välbekanta pinget när den får kontakt.

Då går det att skruva ner volymen.
Och pausknappen fungerar igen!
Inte blinkar spelaren heller.

Och livet rullar på medan jag sköter knapparna.
Ett tag till...

Kreativitet och entreprenörskap

Kreativitet, det är något fint det.
"Åh, så kreativ du är" säger folk med lite avund i rösten.
Faktiskt hör man aldrig: "Usch, så kreativ du är."

"Åh, så entreprenöriell du är" hör man däremot inte så ofta.
Och ifall man gör det, så finns det ofta en udd av något annat än ärlig uppskattning.
Hur kan det vara så?
Jag tror att jag ska fundera lite kring begreppen.

Vad är kreativitet?
Förmågan att skapa?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att jag ska använda ordet påhittighet som tillfällig synonym ett tag.

En påhittig människa hittar på olika lösningar på uppgifter eller upplevda brister.
Det kan ibland vara väldigt konstiga lösningar, eller rätt upp och ner tokiga, men allra oftast är det flera stycken som faktiskt är helt användbara.

Påhittig kan man vara inom många områden.
En påhittig person kan skapa med händerna, med huvudet eller på annat sätt. Den påhittige är okonventionell, förändringsbenägen, vågar ifrågasätta och har ingenting emot att vara originell.

Så långt fungerar ordet som utbytesord för kreativ.
Men här kommer en vägdelare: En kreativ person GÖR.
Förutom att vara påhittig, sätter man alltså sina planer i verket.
Det blir något.

Ibland blir det konstverk, andra gånger vantar. Kanske en god gryta eller en riktigt bra rapport.
Man skapar, det blir något fysiskt.
En produkt.

Och här tänker jag att vi gnuggar rygg med ett annat uttryck:
Entreprenör och entreprenöriell.
Vad är skillnaden mellan en kreativ person och en entreprenör?

Ah – pengarna.
En entreprenör kan göra pengar på sin påhittighet och kreativitet.

Och nu blir det riktigt intressant...
Väldigt ofta ser kulturella personer ner på entreprenörer.
Jodå, jag möter det ofta:
"Om man gör något med hjärtat, ska man inte behöva tjäna pengar på det."
Hm... Jag tänker tvärtom: Om man älskar något, är det väl toppen att kunna förtjäna sitt levebröd på det, så att man inte behöver göra något annat?

Är det möjligen så att det här utgör tre nivåer av skapande?
Tänkandet – påhittigheten.
Görandet – kreativiteten.
Försörjandet – entreprenörskapet.

Och: Är det i så fall vanlig avundsjuka som föranleder kulturpersonligheternas rynkade näsor?
Ibland tänker jag att det är så.
Surt sa räven?

Det argument som kreativa människor har mot entreprenörer är att de säljer sig, att de är i händerna på sin publik. Jag tänker att det är ett ängsligt sätt att se på världen. Så behöver det ju inte vara! Man kan absolut göra precis sin grej och ändå sälja, bara man är tillräckligt bra på att beskriva vad det är man sysslar med och att hitta sin målgrupp. Det handlar om att stå på sig, att göra det som man själv tycker är bra och tro på att flera tycker det.

Om vi tittar ett steg längre, så brukar påhittiga människors argument mot kreativa människor vara att de springer iväg och gör innan det har tänkts färdigt. Det är ju också någon sorts ängslighet, en oro att göra fel.

Så, det som skiljer påhittigheten från kreativiteten är mod – att våga misslyckas.
Och det som skiljer kreativiteten från entreprenörskapet är också mod – att våga stå på oss.
Mod – att våga – är alltså det som lyfter oss från en nivå till nästa.

Kan det vara så?

Därmed är inte sagt att alla måste vara entreprenörer. Nej, nej.
Vi behöver folk som är såväl påhittiga som kreativa också. Man måste ju inte göra något av sina idéer. Det kan ju vara bra att inte känna tvånget att det ska bli något av det man tänker. Kanske tänker man friare då, vad vet jag? Man måste heller inte leva på det man skapar. Nähä, det går fantastiskt bra att skapa för sin egen skull, eller för att man vill ge omvärlden något gratis.

Men OM man väljer att ta sista steget, att leva på sitt skapande, så är det väl det också fint? Jag tycker det.

Fram för acceptans av olikheter!
Bort med rynkade överläppar!
Och inför mer entreprenörskap i konstakademierna!

Vem röstar på SD?

Jag har undrat och undrat.
Från början, när SD dök upp, tänkte jag att det bara var en fluga. Några missnöjda människor som i sin desperation ville visa att de inte litade på någon – ungefär som Kalle Anka-partiet.

Sedan har de blivit starkare för varje val.
Varje gång siffrorna redovisat tänker jag: Men VEM röstar på SD?
I mina ögon är det så obegripligt, så omänskligt, så världsfrånvänt.
Inte nog med att de har fruktansvärt märkliga åsikter – de är ju så dåliga politiker! Många av deras förtroendevalda har totalt brist på kunskap kring de demokratiska principerna, kan inte det här med votering, förstår inte förslagen och tabbar sig på olika sätt. Dessutom lämnar de sina poster mitt i mandatperioden! Så VILKA vill bli representerad av de här clownerna?

Igår träffade jag två.
(Tack för det, Universum.)

Först en man på stranden, som helt opåkallat började prata negerboll med mig.
(Spännande öppningsfras...)
Jag kunde inte låta det passera, så jag sa emot. Där började en diskussion och ett samtal.

Under tjugo minuters tid berättade mannen följande för mig (mer eller mindre artikulerat):
- Han var besviken på sitt liv.
- Han kände sig misslyckad, pga de beslut han tagit.
- Det var "samhällets" fel att det hade gått dåligt för honom.
- Han hade inte klarat av de högre studier han hade påbörjat och kände sig därför dum.
- Han var "på flykt" från sitt förflutna.
- Han ville bli sedd, bekräftad och törstade efter sammanhang.

Jag förstår att denne man röstar på SD. Det förstår jag faktiskt.
"Se på mig, fastän jag är bra så har allt gått fel. Det måste vara någons fel! Jag skyller på dem som inte ser ut som jag, som verkar klara sig så mycket bättre än jag (trots att de inte kan språket), de som verkar få hjälp av samhället."

Det är förstås beklämmande.
En man har vuxit upp i trygga Sverige och tror på något sätt att han "har rätt till" en massa saker, som en hög utbildning och en kärnfamilj. Trots att han inte är ett läshuvud, försöker han studera på universitet – och misslyckas. Med studielån och ingen utbildning hoppar han på diverse jobb, flyttar runt i landet, påbörjar förhållanden och avslutar dem. I medelåldern stannar han upp och tänker: "Vafan, blev det inte mer?"
Han är besviken.
Han är missnöjd.
Han känner skuld, men orkar inte bära den.

Då är det lättare att skylla på någon annan.

När jag kom hem, mötte jag via sociala medier en till SD-anhängare.
Det var mycket läskigare.
En man, faktiskt en distant släkting, som diskret gillade ett inlägg från Jimmie Åkesson på Facebook.

Det är en normalintelligent man.
Uppvuxen i ett kristet hem med mycket kärlek och empati.
Han har ett ganska välbetalt jobb och en familj med ett gäng barn.
Bor tryggt, visserligen frånskild, men nysambo i ett hus.
Har allt man kan önska, vad det verkar.

Att han gillar SD är mycket mer obegripligt.
Hur? Varför?
Jag förstår inte.
Hur kan han INTE genomskåda SD? Hur kan han vilja bli representerad av dessa orutinerade, oinsatta människor, med för lite kunskap om ekonomi- och övriga samhällsfrågor? Med en kvinnosyn från medeltiden och värderingar som passar i Nazi-Tyskland 1939?

Här behöver jag ta reda på mer.
Fråga.
Lyssna.
Men hur gör man det?
Jag bara frös till is. Tänkte: Jag måste prata med honom! Men hur?
Hur börjar man en sådan konversation?
"Hej, jag såg att du gillade SD på Facebook. Röstar du på dem? Hur tänkte du då?"

Enormt obehagligt.
Jag känner att jag inte klarar det.
Jag blir arg redan när jag tänker på det.

Jag behöver hjälp.
Terapeuter, kuratorer, samtalsledare av olika slag – HJÄLP!
Kan ni gå ihop och göra en samtalsplan?
Som vi allihop kan använda för att få till ett gott samtal med de 13 % som röstade på SD i valet, i Sverige, 2014.
För så här kan vi inte ha det.
Det får aldrig hända igen.

Att ta ansvar för sina handlingar

Jag är av den bestämda uppfattningen att vi bör leva våra liv ansvarigt. Var och en av oss ska ta ansvar för sina handlingar samt de liv vi sätter till världen.

Min åsikt är att var och en av oss är utrustad med det vi behöver för att klara oss alldeles förträffligt. Jag tror att vi alla har förmågor, känslor, kunskaper, insikter som gör att vi kan ta väldigt bra beslut.
För mig verkar alternativet omöjligt.

Här, i Sverige, lever vi i ett samhälle där vi har väldigt många möjligheter. Alla kan utbilda sig, alla kan bli entreprenörer, alla kan rösta, alla kan engagera sig politiskt. Vi kan skapa den värld vi vill ha, genom våra aktiva val.

Det vi behöver göra, är att TRÄNA på att ta bra beslut.
Ibland kan vi ha lärt oss ett mönster som gör att vi tar dåliga beslut. Ibland tror vi att vi måste göra som alla andra, fastän det inte passar oss. Kanske vi helt enkelt inte har förstått att vi har ett val.

I min värld är det just det här som föräldrar ska lära sina barn.
Att se sig själv och sina förmågor.
Att värdera information och lyssna in andra människor.
Att försöka förstå sig på saker och lista ut vad följden blir (konsekvensanalys).
Kanske behöver vi träna på det här hela livet. Även i skolan, på arbetsplatser, i föreningar, i det sociala livet.

För mig är det just det här som livet går ut på.
Vi är här för att lära oss någonting.
Om vi travar på hela livet i någon sorts utmätta hjulspår, eller burna av någon annan, så är risken att vi faktiskt inte lär oss så värst mycket.
Och de kort vi har fått att spela, är VÅRA kort. De är inte bättre eller sämre än någon annans. Klart att vi kan vara lite avundsjuka på andra ibland, som verkar ha det lättare eller bättre, men i själva verket vet vi väldigt lite om det. Vi har fått precis det vi behöver för att lära oss det vi ska lära oss. Därför är det inte synd om oss.

Exempelvis är det inte synd om mig som blev utbränd.
Inte alls.
Det var mitt eget bagage och mina egna beslut som skapade den situationen. Jag hade alla möjligheter i världen att välja annorlunda, men gjorde det inte. Det fanns till och med människor i min närhet som rekommenderade mig att göra annorlunda, och jag valde att inte lyssna på dem. Givetvis finns det anledningar till varför jag gjorde så, som dålig självkänsla och oron för att inte vara någon ifall jag inte gjorde. I min världsuppfattning är det dock min uppgift att klura ut en lösning på det. Eller ta emot den hjälp som kan leda mig på bättre vägar.

I Sverige kan vi leva de liv vi väljer.
Vi kan bo i villa eller lägenhet, på landet eller i en stad. Vi kan leva som sambos, vara gifta – eller ensamstående. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Om vi som gifta bråkar och otrivs, kan vi skilja oss. Vi kan utbilda oss eller jobba, byta yrke mitt i livet, starta eget eller ta en långresa. Vi kan jobba mycket eller lite, klättra i karriären eller låta bli. Vi kan välja att gå till doktorn när vi är sjuka eller försöka bli friska på andra sätt.

Ibland väljer vi tokigt.
Det blir inte som vi hade tänkt oss.
Det händer alla!
Då får vi välja om och försöka igen.

Den som inte accepterar rodret i sitt eget liv, har en tendens att skylla på andra. Det är alltid "någon annans fel" eller "jag visste inte det, ingen har berättat det för mig". För mig är det tankesättet ett förminskande av individen. Det är också någon sorts lathet i grunden. Och brist på självinsikt.

Jag tror inte på curling.
Givetvis ska man som förälder, lärare eller medmänniska vara behjälplig med alla tips och råd som man kan ge, men det är individens eget val att ta emot dem eller ej. Barnet som "visst kan gå på muren", bör få göra det även om det kan trilla ner. Då kommer barnet att lära sig att det kan vara farligt. Den vuxne som väljer ett visst yrke får ta konsekvenserna av det – eller arbeta för förändring. Eller omskola sig.

Jag tror att det är farligt att frånta människor deras eget ansvar. Risken är att de då hamnar i ett tankesätt där de blir objekt i sitt eget liv, i stället för subjekt. Det resulterar nästan alltid i att de gnäller över orättvisor, utan att förstå att de kan göra något åt dem.

Och här går det en tydlig gräns för mig:
Skyllsamhället och ansvarssamhället.
I det ena vill man bli servad och omhändertagen. Man tror att somliga har mer (förmågor, kunskap, pengar…) än andra och att det är synd om människor på grund av denna orättvisa fördelning.
I det andra vill man bidra och göra sin del. Man tror att alla kan (olika saker och på olika sätt) om de försöker och att man har det som krävs för att skapa en bra tillvaro – med lite ansträngning.

För mig handlar det inte om vänster eller höger i en politisk gradering. Jag vill gärna tro att alla människor, oavsett politisk färg, kan se att det är eftersträvansvärt att alla människor bidrar med det de kan till utveckling – av sig själva, andra och samhället. För mig handlar det här mer om livsåskådning. Skyllsamhället har koppling till att vi tror att "någon annan" tar hand om oss och bestämmer åt oss. "Livsmedelsverket rekommenderar"… "Doktorn säger…" Ja, men du då? Vad tror du, vad tänker du? Jag tror att skyllsamhället handlar om bekvämlighet. Om man gör som någon annan säger, kan man skylla på dem sedan.
Det är inte en önskvärd utveckling. Skuld och skam är aldrig bra drivkrafter.

Om man tittar på människor som har förlamats på olika sätt i olyckor men återfått förmågan att gå, så finns det en sak som förenar dem: De har varit inställda på att det går, att de kan, att det är möjligt.
Jag tror att det är en förutsättning för att man ska lyckas.
Och jag tror att alla kan.
Vi har alla förmågan att ta bra beslut och bära ansvaret för vårt eget liv – samt våra eventuella barns. Om vi vill.

En skola i kris?

Det pratas mycket om skolan nu för tiden. Vass kritik riktas mot läroplaner, betygssättning, lärarutbildningen, föräldrarnas inställning och jag vet inte vad. Alla slänger skit på alla, och trots att samtliga verkar tycka att det är superviktigt med en bra skola, så dalar våra barns resultat i de internationella mätningarna.

Jag tror att man gör klokt i att stilla sig lite och tänka.
Ifall det nu är så att vi har försökt göra bra skola i årtionden, och inte riktigt lyckas – kan det vara något annat som är fel då?
Kan det faktiskt vara så att det är något som är fel på en mycket mer djupgående nivå?

Sverige har ju varit ett föregångsland när det gäller skolplikt och obligatorisk skolgång. Vi har varit duktiga.
Dessutom är vi ett mycket innovationsinriktat land. Allt nytt går som smör i Sverige – vi är bäst i världen på att anamma nya saker.

Det är spännande att ställa sig frågan:
Är vi ett föregångsland även i detta med skolkris?
Är det så att vi är "först ut" att inse att hela skolsystemet är fel, förlegat och inte alls anpassat till vår nutid?

Skolan har inte förändrats så värst mycket sedan 1842.
Elever går fortfarande till en skolbyggnad, sätter sig i en skolsal i en skolbänk och lyssnar på en lärare som planerar och leder undervisningen i ett avgränsat ämne. Vid ett visst klockslag går alla ut, rastar av sig, för att sedan återvända. Då byter man kanske ämne, och fördjupar sig i exakt 40 minuter i detta, varpå man återigen byter fokus eller rastar sig.

Är det här ett rimligt förhållningssätt 2014?
Min första tanke är att det här med ämnen är förlegat.
Det kanske var adekvat när målet "bara" var kunskap, men inte idag. Idag behöver vi förstå sammanhang, vi måste både ha djup och bredd, vi måste förstå komplexa skeenden. Den som inte kan koppla ihop saker, som inte kan dra slutsatser eller förstå övergripande skeenden, är ohjälpligt efter eller förlorad.

Visst behöver vi kunna räkna! Men helt ärligt: Hur mycket att matematiken i skolan använder vi oss av i livet? Datorer räknar ut allt åt oss. De flesta av oss behöver inte kunna räkna varken indexjusterade värden eller använda kosinus. Däremot behöver vi eventuellt FÖRSTÅ det, men det är ju en helt annan sak. Kanske räcker det ifall vi lär oss räkna procent, göra en hushållsbudget och enklare ekvationer?

Och läsa och begripa vad vi har läst är en bra sak. Då kan vi t ex läsa om saker som hände förr, dvs historia, förhoppningsvis för att kunna förstå olikheter i kulturer och varför världen ser ut som den gör nu. Men behöver vi verkligen veta hur många stadsstater det fanns i Grekland ett visst årtal?

För mig känns det som att vi är fast lite i tanken att kunskap är att veta saker. Är det sant? Och är det i så fall målet med skolan, att ge eleverna kunskap?

Om jag fick önska mig något för mina och andras barn, så skulle det bli:
– Att de lärde sig läsa, skriva och räkna på någon sorts basnivå.
– Att de fick nödiga kunskaper i omvärldskunskap.
– Att de fick fortsätta vara nyfikna och hade lust att utforska världen.
– Att de lärde sig att kritiskt granska, värdera och diskutera.
– Att de fick respektera sina känslor och lärde sig ta hand om sin egen kropp och själ.
– Att de lärde sig ansvar, empati samt hittade en balans mellan att jobba och njuta.
Jag tänker att det räcker ganska långt. Lär man sig det i skolan? och: Behöver man gå 12 år i skolan för det?

Och tanke två: Vad är det förresten med den här utbildningsnojan, att alla ska vara högutbildade? Att vara utbildad behöver ju inte betyda att man är kompetent eller driftig eller utvecklingsbenägen eller någonting annat som för världen vidare. Kan det vara så att vi i stället blir mer och mer stöpta i samma form och förlorar innovationsvilja och kreativitet?

Och det här med att sitta på en fysisk plats ett visst klockslag…
Det är en tredje märklighet!
Idag borde vi kunna tillmötesgå allas olika önskemål kring tider genom att undervisa digitalt. För vi lär oss ju också i olika takt och på olika sätt. Då kunde vi kanske få hålla på med det vi är inne i så länge som vi behöver, utan att titta på klockan. Eller avbryta ifall något är riktigt jämrans trist.
Varför ska vi då samla ihop oss i stora grupper, så att lärarna får slita hund att försöka anpassa undervisningen individuellt? Att mötas kan givetvis ge massor med fördelar, men är det MÖTET vi är ute efter – och de sociala bitarna – kanske vi ska fokusera på det då när vi ses i skolan? Prata med varandra, lyssna på varandra, utbyta kunskaper, leka. Inte sitta tysta i ett klassrum och lyssna på en person.

Kanske vi skulle börja om med skoltänket.
Fråga oss de viktiga frågorna:
Vad behöver världen och samhället?
Vad behöver vi som människor?
Vad behöver vi som individer för att göra det mesta av våra liv till glädje för så många som möjligt?

Jag är rätt säker på att det varken är kosinus eller stadsstater i Grekland.