Vem röstar på SD?

Jag har undrat och undrat.
Från början, när SD dök upp, tänkte jag att det bara var en fluga. Några missnöjda människor som i sin desperation ville visa att de inte litade på någon – ungefär som Kalle Anka-partiet.

Sedan har de blivit starkare för varje val.
Varje gång siffrorna redovisat tänker jag: Men VEM röstar på SD?
I mina ögon är det så obegripligt, så omänskligt, så världsfrånvänt.
Inte nog med att de har fruktansvärt märkliga åsikter – de är ju så dåliga politiker! Många av deras förtroendevalda har totalt brist på kunskap kring de demokratiska principerna, kan inte det här med votering, förstår inte förslagen och tabbar sig på olika sätt. Dessutom lämnar de sina poster mitt i mandatperioden! Så VILKA vill bli representerad av de här clownerna?

Igår träffade jag två.
(Tack för det, Universum.)

Först en man på stranden, som helt opåkallat började prata negerboll med mig.
(Spännande öppningsfras...)
Jag kunde inte låta det passera, så jag sa emot. Där började en diskussion och ett samtal.

Under tjugo minuters tid berättade mannen följande för mig (mer eller mindre artikulerat):
- Han var besviken på sitt liv.
- Han kände sig misslyckad, pga de beslut han tagit.
- Det var "samhällets" fel att det hade gått dåligt för honom.
- Han hade inte klarat av de högre studier han hade påbörjat och kände sig därför dum.
- Han var "på flykt" från sitt förflutna.
- Han ville bli sedd, bekräftad och törstade efter sammanhang.

Jag förstår att denne man röstar på SD. Det förstår jag faktiskt.
"Se på mig, fastän jag är bra så har allt gått fel. Det måste vara någons fel! Jag skyller på dem som inte ser ut som jag, som verkar klara sig så mycket bättre än jag (trots att de inte kan språket), de som verkar få hjälp av samhället."

Det är förstås beklämmande.
En man har vuxit upp i trygga Sverige och tror på något sätt att han "har rätt till" en massa saker, som en hög utbildning och en kärnfamilj. Trots att han inte är ett läshuvud, försöker han studera på universitet – och misslyckas. Med studielån och ingen utbildning hoppar han på diverse jobb, flyttar runt i landet, påbörjar förhållanden och avslutar dem. I medelåldern stannar han upp och tänker: "Vafan, blev det inte mer?"
Han är besviken.
Han är missnöjd.
Han känner skuld, men orkar inte bära den.

Då är det lättare att skylla på någon annan.

När jag kom hem, mötte jag via sociala medier en till SD-anhängare.
Det var mycket läskigare.
En man, faktiskt en distant släkting, som diskret gillade ett inlägg från Jimmie Åkesson på Facebook.

Det är en normalintelligent man.
Uppvuxen i ett kristet hem med mycket kärlek och empati.
Han har ett ganska välbetalt jobb och en familj med ett gäng barn.
Bor tryggt, visserligen frånskild, men nysambo i ett hus.
Har allt man kan önska, vad det verkar.

Att han gillar SD är mycket mer obegripligt.
Hur? Varför?
Jag förstår inte.
Hur kan han INTE genomskåda SD? Hur kan han vilja bli representerad av dessa orutinerade, oinsatta människor, med för lite kunskap om ekonomi- och övriga samhällsfrågor? Med en kvinnosyn från medeltiden och värderingar som passar i Nazi-Tyskland 1939?

Här behöver jag ta reda på mer.
Fråga.
Lyssna.
Men hur gör man det?
Jag bara frös till is. Tänkte: Jag måste prata med honom! Men hur?
Hur börjar man en sådan konversation?
"Hej, jag såg att du gillade SD på Facebook. Röstar du på dem? Hur tänkte du då?"

Enormt obehagligt.
Jag känner att jag inte klarar det.
Jag blir arg redan när jag tänker på det.

Jag behöver hjälp.
Terapeuter, kuratorer, samtalsledare av olika slag – HJÄLP!
Kan ni gå ihop och göra en samtalsplan?
Som vi allihop kan använda för att få till ett gott samtal med de 13 % som röstade på SD i valet, i Sverige, 2014.
För så här kan vi inte ha det.
Det får aldrig hända igen.