Ibland undrar jag över våra så kallade traditioner. Några av dem, som jul, har riktigt gamla rötter – tillbaka till hednatidens julblot. Andra, som påsk, är kristna högtider. Ytterligare några, som julgåvor på julafton eller luciatåg, är relativt unga påhitt.
Själv älskar jag traditioner.
Det har jag överfört på våra barn, som säger "det är familjetradition" så fort vi har gjort något mer än en gång.
Men varför i all sin dar hänger vi upp så mycket på dessa traditioner egentligen? Om jag bara tittar på mig själv, så har jag ett klockrent svar: För att man ska stå ut med vardagen.
Utan de här "hållpunkterna" i livet, så blir allt bara en grå och tråkig smet.
Det är som när jag var ung och gick i skolan: Första dagen på terminen satte jag en pinne för varje dag jag skulle gå i skolan och började stryka. En för varje dag. En pinne närmare målet: Ledigheten.
Och i detta ligger något vansinnigt sorgligt.
Tänk, att vardagen, dvs livet i stort, kan upplevas så trist att man måste uthärda den i stället för att leva den.
Då är jag tillbaka på ett gammalt resonemang:
Vardagen är ju den som ska glänsa.
Det är ju då vi ska må som bäst, känna oss hela och fridfulla.
Livet består mest av vardag, så vi måste hitta ett sätt att leva som känns roligt och mysigt och värdefullt VARJE DAG.
Kanske är jag traditionalist mest för att jag har tvingat mig att leva i vardagar som jag inte uppskattar. Kanske är min myskänsla kring helger och festligheter mest en flykt. Kanske skulle jag inte gilla traditioner alls ifall jag hade en totalt tillfredsställande vardag?
Skulle jag fira jul om jag levde i djungeln?
Nej, troligtvis inte.
Å andra sidan skulle jag definitivt fira vintersolståndet ifall jag levde i naturen någonstans i norr: Äntligen vänder det och går mot ljusare tider! På samma sätt skulle jag kanske fira midsommar i någon form, för att hylla fruktbarheten i mark och skog.
Det är nog lite både och, tänker jag.
Lite extra salut ska det väl vara när det händer roliga saker, som att ljuset återvänder.
Å andra sidan är det ju horribelt att leva i grå smet och pinna av dagar i en kalender i väntan på något.
Jag tror jag kör både och:
Dels ska jag få till en vardag som är njutbar varje (eller åtminstone nästan varje) dag.
Dels ska jag fira för mig roliga och trevliga saker.
Fullmånen, till exempel, borde jag fira.
För då kan jag ändå inte sova. Kunde bli en helnattsfest varje månad.
Kanske behöver vi människor någon form av toppar och dalar för att känna att tiden går (om den nu gör det). Möjligen är det därför vi firar födelsedagar och annat, för att säga: Ja, vi har klarat av ett år till! Vi rutar in livet i år och månader och helger och tilldragelser, alltmedan tiden går och går. Och varje jippo tar oss ett steg närmare döden.
Och det kanske är något att fira, vad vet jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar