Det är helt klart den gyllene medelvägen som gäller på Facebook. Det finns en massa oskrivna regler för hur man ska skriva sina statusar, vilka känslor som är lämpliga och vilka aktiviteter man får skriva om. Om man bryter mot dessa regler, finns det ett helt kompani med lagom-människor som attackerar.
Ifall någon skriver när denne är glad, kommenteras det med att "alla är förstås lyckliga på Facebook".
Om en annan är deppig eller arg, uppmanas denne att "rycka upp sig".
Då någon skriver om något de gjort, är det alltid somliga som måste skriva att "ja, själv har jag minsann inte gjort ett dugg idag", för ingen får skryta med att man får mycket gjort.
När en person skriver att hen slappar och tar det lugnt, är det alltid någon som tycker "vilket lyxliv somliga lever, då".
Jag sett vänner som börjar sina inlägg med: "Inte för att skryta, men..." eller "ni som ogillar göra-statusar, titta bort nu...". För att gardera sig, så att ingen ska kunna bli arg. Åtminstone inte rättfärdigt.
Själv skiter jag i det där.
Jag tänker att Facebook är ett gigantiskt fikarum, eller ett café snarare, och att jag har rätt att känna och skriva precis vad jag vill. Givetvis kommer jag att bli bedömd efter vad jag säger och hur jag uppför mig och alla kommer inte att älska mig. Det är väl precis som i verkliga livet, tänker jag. Och jag älskar inte alla tillbaka, heller.
Men det är lite sorgligt att tänka sig de där avundsjukingarna.
(För det är ju det det handlar om: Avundsjuka. Och missnöjdsamhet med sitt eget liv.)
De som kritiserar sina vänner, försöker få dem att inordna sig i ledet, i stället för att glädjas och sörja med dem.
Har de så svårt att acceptera andras känslor?
Det är liksom fel både att vara glad och att vara ledsen.
Vad återstår? Lagom-mesigt.
"Mellangrått väder idag igen. Ska iväg till jobbet. Blir småtrevligt att äta middag sedan."
Nej!
Hörni, avundsjukingarna: Livet är inte alltid lyckligt, varken på Facebook eller IRL. Det är heller sällan sorgligt eller aktivt eller lyxigt hela tiden. Förhoppningsvis är det lite av varje, vid olika tidpunkter. Och det är dessa vi skriver om på Facebook, eller pratar om på det där stora caféet när vi ses. Vi pratar sällan om tidningsartiklarna vi inte blev upprörda över, om vardagsstrumporna vi såg i en affär, om pyttipannan från fryspåsen som vi stekte upp innan vi satte oss eller om den där timmen då vi skrotade runt i bostaden och inte riktigt kom på något att göra. Givetvis finns det också, men det kanske inte är så intressant att berätta.
Och om du, avundsjuking, har svårt att acceptera att andra låter glada respektive arga, är aktiva respektive slöa, agiterar för eller emot något, så tycker jag att du ska ta dig en rejäl titt på ditt liv. Vad är det som är problemet? Är det att du är missnöjd med något? Ändra det! Och är det bara att gräset verkar grönare på andra sidan? Lär dig att det inte är sant.
För egen del tycker jag att det är roligt med berg-och-dalbanan på Facebook. Mer av allt, säger jag! Även om jag inte direkt klickar "gilla" när någon är deppig, så ger det mig en uppdatering om den här personens humör. Jag kanske inte har något vettigt att säga, och eftersom jag inte är typen som ger styrkekramar, så scrollar jag bara vidare. Noterat det har jag däremot. Jag har alltså lyssnat när min vän pratade. Ibland räcker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar