Små barn är sällan lagom. De skriker när de är hungriga, de kastar leksaker som inte är samarbetsvilliga. De skrattar så att magen hoppar åt småsaker. De målar med alla färger kors och tvärs. De bygger enorma sandsamhällen i sandlådan. De åker pulka utför samma lilla backe 700 gånger eller tills fötterna är blå. De tar sex kakor på en gång för att de ser så goda ut. De hänger tolv julpynt på samma gren i julgranen och fröjdas över det mustiga intrycket.
Samtidigt känner jag nästan inga vuxna som är så här.
Någonstans på vägen lär vi oss alltså att vara lagom.
När? Och varför?
Det är givetvis en del av socialiseringsprocessen.
Vi ska fungera i grupp och då måste de mest utagerande sakerna slipas av.
Men allvarligt talat: Måste ALLT bort?
I tonåren riskerar den som sticker ut att bli attackerad.
Det finns någon sorts lagom-maffia som sticker oss i sidan med knivsvassa kommentarer, som trycker till oss, förminskar och förkortar oss när vi sticker upp, som trampar oss på tårna när vi tar ett för långt steg fram, som ställer oss i skamvrån när vi syns för mycket.
I vuxenlivet är det än värre.
Det finns så många griller om hur man ska uppföra sig; som yrkesperson, som förälder, som föreningsaktiv. De som inte riktigt vill köpa det paketet, som agerar annorlunda eller klär sig annorlunda, utsätts för avståndsmarkeringar. Man fryner, rynkar pannan och ser till att platta till dem. Så så - tillbaka i ledet.
Vuxna har lärt sig lagom.
De försöker göra och säga lagom, för att inte stöta sig med sin omgivning.
Det är vad som förväntas av oss som vuxna människor.
Är det här verkligen bra?
Vore det inte väldigt mycket trevligare, roligare och galnare ifall vi lät folk vara lite som de är? Om det var godkänt att vara tyst och tillbakadragen, likväl som utåt och framåt, eller social och käck. Vilken flora vi skulle få! Och vilken fröjd det vore!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar