En skola i kris?

Det pratas mycket om skolan nu för tiden. Vass kritik riktas mot läroplaner, betygssättning, lärarutbildningen, föräldrarnas inställning och jag vet inte vad. Alla slänger skit på alla, och trots att samtliga verkar tycka att det är superviktigt med en bra skola, så dalar våra barns resultat i de internationella mätningarna.

Jag tror att man gör klokt i att stilla sig lite och tänka.
Ifall det nu är så att vi har försökt göra bra skola i årtionden, och inte riktigt lyckas – kan det vara något annat som är fel då?
Kan det faktiskt vara så att det är något som är fel på en mycket mer djupgående nivå?

Sverige har ju varit ett föregångsland när det gäller skolplikt och obligatorisk skolgång. Vi har varit duktiga.
Dessutom är vi ett mycket innovationsinriktat land. Allt nytt går som smör i Sverige – vi är bäst i världen på att anamma nya saker.

Det är spännande att ställa sig frågan:
Är vi ett föregångsland även i detta med skolkris?
Är det så att vi är "först ut" att inse att hela skolsystemet är fel, förlegat och inte alls anpassat till vår nutid?

Skolan har inte förändrats så värst mycket sedan 1842.
Elever går fortfarande till en skolbyggnad, sätter sig i en skolsal i en skolbänk och lyssnar på en lärare som planerar och leder undervisningen i ett avgränsat ämne. Vid ett visst klockslag går alla ut, rastar av sig, för att sedan återvända. Då byter man kanske ämne, och fördjupar sig i exakt 40 minuter i detta, varpå man återigen byter fokus eller rastar sig.

Är det här ett rimligt förhållningssätt 2014?
Min första tanke är att det här med ämnen är förlegat.
Det kanske var adekvat när målet "bara" var kunskap, men inte idag. Idag behöver vi förstå sammanhang, vi måste både ha djup och bredd, vi måste förstå komplexa skeenden. Den som inte kan koppla ihop saker, som inte kan dra slutsatser eller förstå övergripande skeenden, är ohjälpligt efter eller förlorad.

Visst behöver vi kunna räkna! Men helt ärligt: Hur mycket att matematiken i skolan använder vi oss av i livet? Datorer räknar ut allt åt oss. De flesta av oss behöver inte kunna räkna varken indexjusterade värden eller använda kosinus. Däremot behöver vi eventuellt FÖRSTÅ det, men det är ju en helt annan sak. Kanske räcker det ifall vi lär oss räkna procent, göra en hushållsbudget och enklare ekvationer?

Och läsa och begripa vad vi har läst är en bra sak. Då kan vi t ex läsa om saker som hände förr, dvs historia, förhoppningsvis för att kunna förstå olikheter i kulturer och varför världen ser ut som den gör nu. Men behöver vi verkligen veta hur många stadsstater det fanns i Grekland ett visst årtal?

För mig känns det som att vi är fast lite i tanken att kunskap är att veta saker. Är det sant? Och är det i så fall målet med skolan, att ge eleverna kunskap?

Om jag fick önska mig något för mina och andras barn, så skulle det bli:
– Att de lärde sig läsa, skriva och räkna på någon sorts basnivå.
– Att de fick nödiga kunskaper i omvärldskunskap.
– Att de fick fortsätta vara nyfikna och hade lust att utforska världen.
– Att de lärde sig att kritiskt granska, värdera och diskutera.
– Att de fick respektera sina känslor och lärde sig ta hand om sin egen kropp och själ.
– Att de lärde sig ansvar, empati samt hittade en balans mellan att jobba och njuta.
Jag tänker att det räcker ganska långt. Lär man sig det i skolan? och: Behöver man gå 12 år i skolan för det?

Och tanke två: Vad är det förresten med den här utbildningsnojan, att alla ska vara högutbildade? Att vara utbildad behöver ju inte betyda att man är kompetent eller driftig eller utvecklingsbenägen eller någonting annat som för världen vidare. Kan det vara så att vi i stället blir mer och mer stöpta i samma form och förlorar innovationsvilja och kreativitet?

Och det här med att sitta på en fysisk plats ett visst klockslag…
Det är en tredje märklighet!
Idag borde vi kunna tillmötesgå allas olika önskemål kring tider genom att undervisa digitalt. För vi lär oss ju också i olika takt och på olika sätt. Då kunde vi kanske få hålla på med det vi är inne i så länge som vi behöver, utan att titta på klockan. Eller avbryta ifall något är riktigt jämrans trist.
Varför ska vi då samla ihop oss i stora grupper, så att lärarna får slita hund att försöka anpassa undervisningen individuellt? Att mötas kan givetvis ge massor med fördelar, men är det MÖTET vi är ute efter – och de sociala bitarna – kanske vi ska fokusera på det då när vi ses i skolan? Prata med varandra, lyssna på varandra, utbyta kunskaper, leka. Inte sitta tysta i ett klassrum och lyssna på en person.

Kanske vi skulle börja om med skoltänket.
Fråga oss de viktiga frågorna:
Vad behöver världen och samhället?
Vad behöver vi som människor?
Vad behöver vi som individer för att göra det mesta av våra liv till glädje för så många som möjligt?

Jag är rätt säker på att det varken är kosinus eller stadsstater i Grekland.

ROT men inte RUT – den yttersta diskrimineringen?

Jag följer intresserat debatten om ROT och RUT. Vänstersidan kräver att RUT-avdraget upphör för att upplösa en bransch där "kvinnor ur lägre samhällsklasser arbetar som pigor för medelklasskvinnor". ROT, däremot, ska få vara kvar. Ingen nämner något om att män ur lägre samhällsklasser arbetar som drängar för medelklassmännen.

Som husägare har jag själv haft nytta av ROT vid några tillfällen. RUT har jag bara haft glädje av när vi flyttstädade Smålandshuset efter flytten till Gotland. Denna begränsade erfarenhet till trots, måste jag göra ett inlägg i debatten:

Vafan är det frågan om?

För det första: Varför är det finare att vara dräng än att vara piga?
Varför är det finare att spika ihop ett golv än att dammsuga detsamma?
Varför är det finare att tvätta och städa min bil, än att tvätta och städa mitt hem?

Personligen tycker jag inte att det är det.
Jag råkar tycka att det är ett hedervärt jobb att städa. Själv har jag ägnat otroligt många timmar åt att städa och skrubba toaletter, på många av mina jobb, trots att jag har en högskoleutbildning i marknadsföring. Att ha en ren arbetsplats, att kunna erbjuda sina kunder ett fräscht ställe, det tycker jag är viktiga saker.

Är då problemet att städningen ifråga pågår i hem, i stället för på arbetsplatser?
Ja, för det pågår sexuella trakasserier och blir många tunga lyft och olämpliga arbetsförhållanden, menar några. Det är viktiga argument! Men ett litet inpass: Det pågår sexuella trakasserier överallt. Det är en samhällsfråga, inte en RUT-fråga. Och om städarnas arbetsförhållanden är dåliga, bör de protestera och säga till sina chefer. Som i sin tur borde ställa krav på beställaren. Och behöver de hjälp med att lyfta de här frågorna, får vi hjälpas åt.

För ställer krav gör nämligen de "manliga" branscherna.
De kräver byggställningar, säkerhetsställningar och annat.
Kostsamt för beställaren, men oundvikligt.
Att de som utför hushållsnära tjänster inte känner att de kan ställa samma krav, är bekymmersamt, men kan givetvis lösas. Till exempel genom att man diskuterar problemet och gör något åt det. Inte genom att strypa RUT.

För det andra: "Pigor åt medelklassKVINNOR?"
Här ligger ett djupt kvinnoförtryck begravt… Det är alltså underförstått att det är kvinnans ansvar att städa hemmet. HERREGUD! Har vi inte kommit längre? Säger vi någonsin att bilreparatören tjänar dräng för medelklassmännen? För med den mossiga världsbilden är väl bilarna i så fall männens ansvar?

Nej, det är ett orimligt argument.
Om vi plockar bort det tydliga kvinnoföraktet i den formuleringen, och fokuserar på själva "piga-argumentet": I så fall är ju alla som jobbar i serviceyrken pigor och drängar. Eller till och med alla som gör något som vi själva skulle kunna göra, vilket i stort sett gäller alla yrken utom möjligen hjärtkirurg. Varför är det mer okej att gå till frisören och få hjälp med hårklippningen än att få hjälp med disken? Ärligt talat är det inte särskilt svårt att klippa sig. Självklart blir det kanske inte lika fräsiga frisyrer, men är det då alltså vår utseendefixering som legitimerar frisören?

Vi lever idag i ett samhälle där vi har delat upp arbetet. Idag skickar vi iväg våra sopor, vi köper våra kläder färdiga, vi handlar mat som någon annan har odlat och någon annan tar hand om det som rinner ut i vårt avlopp. Man kan absolut ha synpunkter på det här, men det bygger ju hela samhällsstrukturen på! Att då hetsa upp sig över att någon får städa upp någon annans skräp, är ju snobberi på hög nivå.

Nej, jag ser den här debatten helt annorlunda.
För mig handlar det om att man skuld- och skambelägger en hel bransch och alla människor som jobbar i den. Det är inte ett "riktigt" jobb, det är inte "fint", det är "oseriöst" och det handlar om att ta hand om andras "skit". I dessa argument skapas ett kvinnoförtryck, här upprätthålls klassamhället.

Vad kommer man att uppnå genom att skrota RUT?
Absolut ingenting av det som är tokigt kommer att bli bättre.
Fortfarande kommer människor att se kvinnor som sexuella mål, som ska utsättas för trakasserier. Fortfarande kommer människor att se städning som något fult, kanske i ännu högre grad. Fortfarande kommer lågutbildade att göra högutbildade tjänster – och tvärtom, ska tilläggas.

Kravet på att skrota RUT men behålla ROT och resten av tjänstesektorn är i mina ögon ett förtryck, den yttersta diskrimineringen.

Vänliga jord

Det finns de som längtar ut i rymden.
De vill söka nya världar, sväva viktlöst och få nya stjärnor i ögonen.

Jag känner tvärtom.
Jag är så TACKSAM över att bo på den här underbara planeten!

Här är vackert, varmt och vänligt.
Luft som går att andas.
Vatten, som regnar ner från himlen och sparas i jorden. Drickbart, friskt, klart och fantastiskt gott. Som släcker törst!

Jord och hav som förser oss med mat.
En generös och tillåtande växtlighet.
En äppelkärna kan bli till ett helt nytt träd! Som ger 100 äpplen om året i minst 20 år. Där varje äpple kan ge ett helt nytt träd…
Fantastiskt.

Hav, som inte bara ger mat, utan också svalka.
Och som vi kan färdas på.
Vintertid kan vi till och med gå på det i vissa delar av världen!

Ett djurliv som är rikt och varierat.
Vackert, spännande och i en fantastisk balans.
Trots denna artrikedom, är vi som människor inte hotade av något djur. Vi behöver inte skydda oss eller se oss om varje dag när vi lämnar hemmet. En och annan spindel eller orm är farlig, men kan enkelt undvikas.

Vi är fria här.
Fria att simma, leka, dansa, sjunga, skapa med våra händer, laga fantastiska maträtter, prata, skratta, hitta på historier och kramas.

Vi lever i en så härlig värld.
En vänlig värld.
En vacker, levande, frisk och mjuk värld.

Det finns oändligt många planeter i världsrymden.
Än så länge har vi inte hittat en enda som är så människovänlig som vårt jordklot.
Jag längtar inte iväg.
Jag är lycklig över att vara här!

Stockholmsattityd

I dagarna har känslorna svallat heta på den fantastiska ö som jag bor på, Gotland, Östersjöns pärla. Orsaken är att Alex Schulman har skrivit en krönika i dagstidningen kring "vi och dem".

Kortfattat beskyller han en gotländsk krönikör för att dela upp "det stora VI-et Sverige" i vi och dem: Gotlänningar och fastlänningar. Som nybliven gotlänning kan jag absolut se hederligheten i grundtanken, men tycker inte att han klarar av resonemanget med de argument han för fram. Att han dessutom upprörs över att ingen gotlänning någonsin skulle ha åsikter på Slussenbygget, är spännande.

Nej Alex. Väldigt få utomsocknes skulle lägga sig i Slussenbygget.
Som smålänning skulle man kanske drista sig till att säga "det verkar bli lite krabbigt, det där Slussenbygget. Jag kör ju därigenom när jag är uppe, och tycker nog att det nya förslaget verkar rätt dumt, men vad vet jag". Utan att säkert veta, tror jag att de flesta från resten av Sverige säkert har åsikter, men att man aldrig skulle drömma om att klampa in och TYCKA kring något som man inte har fullständig kunskap i.

Och det är där poängen kommer.
Den gotländska krönikören ansåg att det är märkligt att turisterna kommer till ön en månad om året och har åsikter om allt och inget, utan att ha fullständig kännedom om sakerna. Om de hade bott några år på ön (eller några generationer), sett alla olika skepnader som Gotland klär sig i, känt in rytmen och upplevt andra sidor av saken, så hade de haft fler ingångar och därmed varit berättigade till en åsikt.

Jag förstår henne till punkt och pricka.
Tidigare var jag själv en sommargotlänning och efter ett år på ön, inser jag nu att jag bara hade sett en liten, liten del av den här fantastiska ön och livet här. Det är nog klokt att stänga munnen och lyssna bra, tänker jag.

Som gammal 08-a kan jag också se det här i en helt annan vinkel.
Jag skulle vilja säga att det finns ett stort DEM och VI i Sverige:
Stockholmsregionen och resten av Sverige.
Det är nämligen så att det är Stockholm som är ovanligt, hermelinen bland katterna.

Som uppvuxen i Stockholm och inflyttad till Småland i 18-årsåldern, fick jag en härlig chock:
Världen såg inte ut som i Stockholm. Jag var uppvuxen och invaggad i bilden av ett enat Sverige, ett Sverige som såg likadant ut och fungerade likadant som Stockholm. Folk i Sverige tänkte och tyckte som Stockholm, hade samma mål som i Stockholm och värdesatte samma saker som i Stockholm. Ja, självklart! Det var ju det som var Sverige.

Oj oj oj, så många gånger jag har skämts över det här.
För det är rakt upp och ner ignorant.
Nej, Sverige är inte som Stockholm. Det är milsvida skillnader mellan huvudstaden och småstäderna eller landsbygden, skillnader som jag inte ens kan börja räkna upp här för att det skulle bli en bok. Man tänker annorlunda, man har andra livsmål, man värdesätter annat, man uppför sig annorlunda. Jag tror till exempel att det är mer likheter mellan Småland och Norrland, än mellan Småland och Stockholm. Eller mellan västkusten och Blekinge, än mellan kustbygderna och huvudstaden.

Men när man kommer från Stockholm, ser man inte det.
För hela den värld man känner till, ifrån tidningar och TV, förmedlar samma bild av Sverige: Stockholmsbilden. Alla debattörer och de flesta radioprogram som man kan höra i huvudstaden, förmedlar samma bild.
Som Stockholmsboende blir man därför lätt indoktrinerad och okunnig.
(Och det beror på att Stockholm äger debatten och sitter på alla viktiga stolar, vilket är en katastrof för demokratin, men det kan vi ta sedan.)

När Stockholmare sedan åker ut "till landet", har de därför en viss attityd.
De kommer med facit, och ifrågasätter allt som inte är som de är vana.
De har åsikter om allt och alla, eftersom de vet hur det "ska" vara.
De har inga problem att tycka till om allt från Furillens bebyggelse till bron till Danmark.

För resten av svenskarna, är det här ofint.
De tycker att stockholmarna har större mun än de har öron, och att de kommer med "herremansattityd" utan att ha insikt eller kunskap.
Därför har varje landsände något nedsättande att säga om stockholmare, eller något uttryck som beskriver dem: Mavar (måsar) – de skriker och skräpar ner.

Det handlar inte om att resten av Sverige är inskränkt.
Det handlar om att stockholmsregionen är det.
Och att den där lilla bubblan på östersidan är en försvinnande liten del av Sverige.

Och där har vi i mina ögon själva anledningen till att den gotländska krönikören skrev som hon gjorde. Lägg därtill århundranden av invasioner och olika herremän som plundrar och härjar på den här ön, så kanske du börjar förstå varför man på Gotland kan vara lite skeptisk mot "fastlänningar" som kommer och bestämmer.

Ibland kan det vara klokt att gå i någons skor först, innan man har åsikter om deras väg.
Eller åtminstone lyssna på dem.

En sjungande, intellektuell bondmora

En pluggis som har jobbat halva livet som koreograf och danslärare.
En strukturfascist som älskar att påta i jorden.
En krullhårig hippie som älskar vetenskapsprogram.
En företagare och entreprenör som håller kulturen och fritiden högst.

Förklaringen till denna misch-masch ligger i mina rötter.
Ofta, ofta tänker jag på dem, mina släktningar, och hur de är en del av mig.

Farmor från Sollefteå vid Ångermannaälven, som jag är så lik.
Stor, bastant, mörkhårig, barsk och rejäl.
Ett hårt liv, med mycket tungt arbete och lite belöning.
En slitvarg, en överlevare.
Generationers kunskap om mat, duktig att odla och handarbeta.
Fysiskt stark, starkare än många män!
Ingen kunde gräva om ett land så fort som hon!
Och vilka spetsar hon virkade… Handsydda lakan med brodyr och spets vittnar fortfarande om detta.

Från henne har jag närheten till myllan, till det enkla, till vardagen.
Intresset för mat och hushåll, kärleken till garn och tyg, självklarheten i att odla jorden på min lott.
Och oförmågan att vila.

Andra sidan kommer från gammelmorfar från Nynäshamn.
Kalle Blåklint, konstnärssjäl och plåtslagare.
En rejäl arbetare med längtan till konsten.
Uppvuxen på Söder i Stockholm med åtta syskon i en barack.
När eländet blev för stort, lastade hans mor – också en Karin – alla ungarna på en kärra och gick till fots ner till Nynäshamn, för att starta ett nytt liv.
Kalle var händig, men levde för att njuta.
Han var klipsk, finurlig och kunde förlora sig i blåklintens skönhet.
Nog var han lite av en klok gubbe också; hans kotteolja (kokt på egenhändigt plockade kottar) kunde användas till allt från tandvärk till skavsår.
Hans mammas tro på tomtar och knytt, det var man inte kan se, tog han med sig vidare i livet – till mig.
Så också längtan efter det sköna, det vackra och det härliga.
En drömmare. En levnadskonstnär.
Och en misstro mot överheten samt ett brinnande intresse för vetenskap.

Med dessa gener växte jag upp i ett extremsekulariserat samhälle söder om Stockholm. Pappa, den extremskärpte entreprenören, med flest högskolepoäng i Sverige utan examen. Mamma, revisorsassistenten, med ordning och reda på allt och oro för det mesta. Och jag var bäst i skolan på det mesta men ville bara dansa, sjunga, sy och plocka bär och svamp.

Så blev jag till.
En halva bonnmora med norrländsk seghet.
En halva levnadskonstnär med viss mystik.
Uppfostrad av en intellektuell vilde och en orolig extremorganisatör.
Med smak för det goda, med svårighet att acceptera rutin, med längtan till naturen.

Jag förstår att folk kan ha svårt att förstå sig på mig.
Ibland har jag också svårt att få ihop mig själv.
Eller ens att få ena delen av mig att stå ut med de andra.

Det svåraste som finns, är att skriva CV inför jobbsökning.
Vem är det de vill ha?
För ingen vill ha alla.
Och då måste jobbet vara lagom stort, så att de andra får utrymme.
Det är därför jag helst jobbar deltid… :)

Omodern solbadare

Jag älskar att solbada.
Jo, jag vet, jag vet: Det är hiskeligt omodernt.
Alla välinformerade personer vet att risken för hudcancer och tidigt åldrad och rynkig hud ökar. Det trendiga är att vara vit och vacker, samt ointresserad av sol och bad (vilket endast är för pöbel, precis som TV).

Så jag kommer ut nu, som solbadare.

Jag älskar att ligga på en strand någonstans och bara vara.
Låta solen värma och liva upp min hud.
Lyssna på brisen från havet och vågorna.
Sila sanden under mina fingrar och tår.
Känna dofterna, från havet och sanden och strandvegetationen.

Just där och då behöver jag ingenting mer.
Jag kan på fullt allvar nöja mig med det en hel dag.

Först av allt hoppar jag i havet.
(Spelar ingen roll hur kallt det är.)
När jag är nedsänkt, svalkad och snäll, lägger jag mig i solen.
Sedan vänder jag mig ibland, läser lite, badar lite mer, dricker lite, sitter och spanar ut mot horisonten, sover en skvätt och bara njuter.
Det behövs inget mer.

Det är stimulans för alla sinnen:
Känseln av sol och sand och bris, doften av hav och strandäng, vyn av horisonten och det glittrande havet, smaken av bräckt vatten på läpparna och en och annan tomat, ljudet av vågorna och måsarna och lekande barn.

Av hav är jag kommen.
Det är vad jag behöver för att stilla mina sinnen och komma ihåg vem jag är.

Ja, nu är katten ute ur säcken:
Jag är en obotlig solbadare.
Kanske skulle jag starta en liten förening?
Föreningen för solbadande.
Vi skulle kunna ha käcka knappar med "Solbad – javisst!" eller "Solbad gör dig glad".

Men vet du vad det värsta är?
Jag använder inte ens solskyddsmedel!
Ooooo… (Sus i salongen.)
Nej, jag solar lagom i stället. Och sätter på mig en tröja när jag är nöjd. Och det går så bra så.
Det är ju sol och vatten på min hud som jag är ute efter! Då vill jag inte att någon smet ska komma emellan oss. Jag vill ha min D-vitamin och min harmoni! Och då tror inte jag att jag får cancer. Rynkor, däremot, men de står jag ut med.

Jag är en äkta, gammeldags, solbadande tjurskalle.

Vi får inte glömma

Vi lever i den tryggaste av världar.
Ibland glömmer vi det.
Väldigt få av oss har levt i en vardag där vår överlevnad har varit osäker.

Det är en ynnest.
Det gör oss privilegierade.
Glöm aldrig det.

De flesta människor kämpar varje dag för sin överlevnad.
De kämpar mot svält, mot hat, mot kyla, mot våld.
Varje dag är osäker.

Men vi, vi lever i trygghet.
Vi är mätta, varma och skyddade.
Vi får inte glömma hur det kommer sig.

Det kommer sig av att andra har kämpat för oss, före oss.
Andra har slagits för våra fri- och rättigheter.
Andra har demonstrerat, protesterat och dött för oss.
Glöm aldrig det.

Utan dem hade vi varit kvar i otryggheten, i svälten, i våldet.
Därför får vi inte glömma.
Vi får inte glömma kampen för fred och frihet.
Vi får inte glömma dem vars kamp pågår nu, just nu, i denna stund. Eller dem som förlorat och flytt.

Vi har inte råd, säger somliga.
Det är sant.
Vi har inte råd att blir historielösa.
Vi har inte råd att tappa perspektivet.
Vi har inte råd att förlora vår empati.

Vi får inte glömma.