En sak retar gallfeber på mig:
Människor som säger sig vilja kommunicera med andra, men använder ord och uttryck som endast experter på deras område förstår.
Ett exempel:
Kultursnobbar, som envisas med att beskriva sina verk i media så att bara andra kultursnobbar begriper något över huvud taget. Sedan ojar de sig över att gemene man inte kommer på visningarna.
– Mitt verk gestaltar ett nutida samtidsfenomen, vår förmåga att relatera till varandra i meningsfulla kontext. Jag ser det som ett glädjebudskap, ett collage av olika uttryck och former, men verket kreeras egentligen i varje besökares kontakt med det.
Eller läkare, som ska prata med patienter.
Nivå 1:
– Det har gått som vi hoppades. Du är välkommen tillbaka på röntgen om två veckor.
Och nivå 2, när man inte är nöjd med det svaret utan vill ha lite mer detaljer:
– Nå, det har uppstått en fraktur på os naviculare, så lateralflexionen kan upplevas något begränsad, men vi tror inte att fascian är skadad.
(OBS: Allt ovan är hitte-på. Jag tillhör ingetdera expertområde.)
Som kommunikatör får jag ångest.
Varför, VARFÖR pratar man så med icke insatta?
Är det:
a) för att man vill visa att man kan, dvs sätta sig på höga hästar
b) för att man VILL stänga folk ute eller – en lite snällare förklaring –
c) för att man har glömt de vanliga orden?
När jag har frågat specialister just den här frågan, menar de sig vilja använda adekvat nomenklatur för att dessa begrepp är bättre och tydligare. Att tala med vanliga ord blir förminskande och omständligt.
Suck.
Då har man lite missat själva idén med att kommunicera:
Kommunikation är ett utbyte, där mottagandet av information är en hyfsat viktig del. Om man inte anpassar sig till de man pratar med eller för, är kommunikationen misslyckad.
Punkt.
Och: Om man inte kan förvänta sig att folk förstår när man pratar, är det kanske lika bra att man håller tyst.
Man kan nämligen inte förvänta sig att alla människor har specialkunskap och förstår specialspråk på alla områden. Dessutom: Om man som expert på något inte kan förklara med vanliga ord eller gester eller bilder, då förstår man kanske inte sitt område så värst bra trots allt.
Förresten, jag ångrar mig: Om man inte kan prata med andra på deras nivå, är det faktiskt mer än lika bra att hålla tyst. Det är bättre. För vad man åstadkommer med detta snobberi, är att göra att andra känner sig dumma eller utestängda. Då är tystnad faktiskt att föredra.
Är jag hård?
Det kanske bara är obetänksamhet.
Jo, kanske.
Tyvärr är jag dock en smula konspiratorisk: Jag tror att det handlar om att befästa sig som en i gruppen, en i konstnärskollektivet eller en i läkarkåren, att spänna musklerna, att vara lite märkvärdig.
Alltså hundmentalitet: Att passa in i gruppen.
Att samtidigt göra mycket klart för andra att de INTE hör dit.
Jag tror att det är så, hur osexigt jag än tycker att det är.
Bygger på osäkerhet, förstås.
Men då tycker jag att det vore bättre att hålla sig inom sina egna kretsar och skaffa kompetenta språkrör när man ska försöka kommunicera utåt.
fredag 23 maj 2014
fredag 16 maj 2014
Moderna "experter"
Kultur kan inte mätas, menade Lars Strannegård, under en föreläsning i Visby.
Nästa steg i resonemanget handlade om hur man då bedömer vad som är god kultur.
Lars idé var att låta expertråd ta hand om det. Ungefär som konstrådet.
Personer med skolning, kunskap, erfarenhet och intresse skulle vara lösningen.
Det är framtiden, menade Lars.
Jag tänkte direkt: Nej, det är fel.
Det tåget har redan gått.
Experternas tid har redan passerat.
I vår rörliga och röriga internetvärld, är det ingen som frågar efter expertråd. Nix pix: Vi frågar varandra! Och det gäller allting.
Om jag vill veta något om en film eller en show eller en musikakt, så kollar jag aldrig en recension av en expert.
Jag kollar på forum, med vänner och vänners vänner.
Kontaktnätet är idag så stort, så alltid finns det någon som vet!
Vi frågar varandra.
Som forna tiders kyrkbacke, med det nyaste skvallret:
– Hur är den, den kända artistens nya konsert?
– Nja, sådär hörde jag av någon som sett den.
– Jaså, varför bara sådär?
– Tja, det var mest gammalt material och publikfrieri.
Och där bildar vi oss en uppfattning.
Vi frågar folk som vi tycker vet.
Alldeles oavsett om de är "utbildade" eller ej.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att vi skiter i experterna.
De lever i en annan värld, där en röd fyrkant på en vit duk är ett viktigt ställningstagande i en väpnad revolution. Inte en röd fyrkant på en vit duk. Vi har inte samma bakgrund eller behov, och därför har vi inte samma åsikt om kultur.
Saken är den att vi inte tycker att deras åsikter är viktigare heller.
Om man hårddrar det: Det är nog mest experterna som tycker att expertis är viktigt.
Och egentligen tycker jag att det var det som Lars Strannegård talade om: Att det är upplevelsen av kultur som är det viktiga. Om jag ska lyssna på någon annan som ska kunna beskriva en för mig relevant upplevelse, måste jag ha något gemensamt med denne för att det ska bli intressant. Det är därför helt egalt ifall den personen kan konsthistoria eller är insatt i samtida poesi – för det är inte jag. Jag vet vilka av mina vänner, vilka forum och vilka bloggare som jag ska lyssna på i vilka ämnen. Det är gott nog!
Expertråd?
Nej, det fungerar bara i föregående generation.
Eller för personer som är väl indoktrinerade av denna… :)
Nästa steg i resonemanget handlade om hur man då bedömer vad som är god kultur.
Lars idé var att låta expertråd ta hand om det. Ungefär som konstrådet.
Personer med skolning, kunskap, erfarenhet och intresse skulle vara lösningen.
Det är framtiden, menade Lars.
Jag tänkte direkt: Nej, det är fel.
Det tåget har redan gått.
Experternas tid har redan passerat.
I vår rörliga och röriga internetvärld, är det ingen som frågar efter expertråd. Nix pix: Vi frågar varandra! Och det gäller allting.
Om jag vill veta något om en film eller en show eller en musikakt, så kollar jag aldrig en recension av en expert.
Jag kollar på forum, med vänner och vänners vänner.
Kontaktnätet är idag så stort, så alltid finns det någon som vet!
Vi frågar varandra.
Som forna tiders kyrkbacke, med det nyaste skvallret:
– Hur är den, den kända artistens nya konsert?
– Nja, sådär hörde jag av någon som sett den.
– Jaså, varför bara sådär?
– Tja, det var mest gammalt material och publikfrieri.
Och där bildar vi oss en uppfattning.
Vi frågar folk som vi tycker vet.
Alldeles oavsett om de är "utbildade" eller ej.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att vi skiter i experterna.
De lever i en annan värld, där en röd fyrkant på en vit duk är ett viktigt ställningstagande i en väpnad revolution. Inte en röd fyrkant på en vit duk. Vi har inte samma bakgrund eller behov, och därför har vi inte samma åsikt om kultur.
Saken är den att vi inte tycker att deras åsikter är viktigare heller.
Om man hårddrar det: Det är nog mest experterna som tycker att expertis är viktigt.
Och egentligen tycker jag att det var det som Lars Strannegård talade om: Att det är upplevelsen av kultur som är det viktiga. Om jag ska lyssna på någon annan som ska kunna beskriva en för mig relevant upplevelse, måste jag ha något gemensamt med denne för att det ska bli intressant. Det är därför helt egalt ifall den personen kan konsthistoria eller är insatt i samtida poesi – för det är inte jag. Jag vet vilka av mina vänner, vilka forum och vilka bloggare som jag ska lyssna på i vilka ämnen. Det är gott nog!
Expertråd?
Nej, det fungerar bara i föregående generation.
Eller för personer som är väl indoktrinerade av denna… :)
torsdag 15 maj 2014
Jag är privilegierad
I morse vaknade jag efter en natts ostörd sömn. Jag gick på toa, drack lite vatten, klädde på mig och åt sedan frukost medan jag läste tidningen och orienterade mig i gårdagens händelser.
Jag hör till de privilegierade i samhället. Jag är rik.
Det är jag tacksam och lycklig över varje dag.
Jag hör nämligen till de som får mat i magen varje dag.
Som lever skyddat och har ett hem.
Som har tillgång till rent vatten, ren luft och ordnad avfallshantering.
Aldrig någonsin behöver jag gå utan skor eller kläder (om jag inte själv väljer det) och jag har aldrig blivit hotad till livet.
Därmed är jag en av de 5 % rikaste i världen.
Privilegierad.
Ändå har jag i perioder haft det ganska kämpigt. Åtminstone med rikemansmått mätt. Det har funnits månader då jag bara haft pengar till hyran och de nödvändigaste räkningarna. Ingen möjlighet att köpa mat, ingen möjlighet att köpa julklappar – ens till de man tycker om allra mest. Fattig, långt under gränsen för accepterat i vårt samhälle.
Men inte ens då var jag hungrig.
Jag hade alltid havregryn, ris och potatis.
Det fanns rent vatten i kranen.
Jag kunde hålla mig ren och varm och torr.
Varje natt sov jag utan oro för mitt liv.
Privilegierad.
Även i min fattigaste stund, hade jag det bättre än väldigt många i världen.
Så HUR kan någon i detta land, där vi lever i sådan excess, känna att man inte vill dela med sig? Att man inte har tillräckligt för att ge mindre privilegierade människor åtminstone det nödvändigaste?
Jag tänker förstås på SD och övriga högerextremistiska partier.
Där människor med mat i magen, kläder på kroppen och inga större problem i livet än om de ska byta bil eller inte, ställer sig upp och säger att de vill minska invandringen.
Det är obegripligt för mig.
Ingen lämnar en fungerande tillvaro i ett land där man är född och känner sig hemma, för ett land man inte känner till eller har vänner och familj i.
Det tror jag att alla egentligen kan relatera till.
Förra året slet jag och min familj upp bopålarna i Småland och flyttade till Gotland. Bara sådär, för att vi ville. Det var oerhört ansträngande, dyrt och energikrävande. Och då var det ändå inom samma land. Och inte för att vi kände oss tvingade eller rädda.
Tänk dig att lämna allt du har och känner till för att resa till ett land, där du inte kan språket, sederna, kulturen, inte känner någon och inte har något jobb.
Hur många väljer det, om det inte är sista möjligheten?
I Sverige hör ALLA till de fem rikaste procenten i världen.
Vi har råd.
Att säga något annat är snålhet, girighet och okunskap.
Om du, som jag, aldrig har behövt gå hungrig flera dagar i rad, aldrig har upplevt krig, aldrig har druckit förorenat vatten, aldrig har knutit ihop trasor runt fötterna i stället för skor, så är du också rik. En av våra plikter som rika är att hjälpa de som har det sämre. Det är det minsta vi kan göra! Vi har nämligen inte gjort något för att förtjäna att födas i detta rika och vackra land. Vi har bara råkat få växa upp och leva här.
Vi drog vinstlotten.
Nu är det dags att dela med sig.
Jag hör till de privilegierade i samhället. Jag är rik.
Det är jag tacksam och lycklig över varje dag.
Jag hör nämligen till de som får mat i magen varje dag.
Som lever skyddat och har ett hem.
Som har tillgång till rent vatten, ren luft och ordnad avfallshantering.
Aldrig någonsin behöver jag gå utan skor eller kläder (om jag inte själv väljer det) och jag har aldrig blivit hotad till livet.
Därmed är jag en av de 5 % rikaste i världen.
Privilegierad.
Ändå har jag i perioder haft det ganska kämpigt. Åtminstone med rikemansmått mätt. Det har funnits månader då jag bara haft pengar till hyran och de nödvändigaste räkningarna. Ingen möjlighet att köpa mat, ingen möjlighet att köpa julklappar – ens till de man tycker om allra mest. Fattig, långt under gränsen för accepterat i vårt samhälle.
Men inte ens då var jag hungrig.
Jag hade alltid havregryn, ris och potatis.
Det fanns rent vatten i kranen.
Jag kunde hålla mig ren och varm och torr.
Varje natt sov jag utan oro för mitt liv.
Privilegierad.
Även i min fattigaste stund, hade jag det bättre än väldigt många i världen.
Så HUR kan någon i detta land, där vi lever i sådan excess, känna att man inte vill dela med sig? Att man inte har tillräckligt för att ge mindre privilegierade människor åtminstone det nödvändigaste?
Jag tänker förstås på SD och övriga högerextremistiska partier.
Där människor med mat i magen, kläder på kroppen och inga större problem i livet än om de ska byta bil eller inte, ställer sig upp och säger att de vill minska invandringen.
Det är obegripligt för mig.
Ingen lämnar en fungerande tillvaro i ett land där man är född och känner sig hemma, för ett land man inte känner till eller har vänner och familj i.
Det tror jag att alla egentligen kan relatera till.
Förra året slet jag och min familj upp bopålarna i Småland och flyttade till Gotland. Bara sådär, för att vi ville. Det var oerhört ansträngande, dyrt och energikrävande. Och då var det ändå inom samma land. Och inte för att vi kände oss tvingade eller rädda.
Tänk dig att lämna allt du har och känner till för att resa till ett land, där du inte kan språket, sederna, kulturen, inte känner någon och inte har något jobb.
Hur många väljer det, om det inte är sista möjligheten?
I Sverige hör ALLA till de fem rikaste procenten i världen.
Vi har råd.
Att säga något annat är snålhet, girighet och okunskap.
Om du, som jag, aldrig har behövt gå hungrig flera dagar i rad, aldrig har upplevt krig, aldrig har druckit förorenat vatten, aldrig har knutit ihop trasor runt fötterna i stället för skor, så är du också rik. En av våra plikter som rika är att hjälpa de som har det sämre. Det är det minsta vi kan göra! Vi har nämligen inte gjort något för att förtjäna att födas i detta rika och vackra land. Vi har bara råkat få växa upp och leva här.
Vi drog vinstlotten.
Nu är det dags att dela med sig.
söndag 11 maj 2014
Kultur kontra sport
Igår vann Conchita Wurst Eurovisionsfestivalen och visade därmed att Europa accepterar olikheter. I mina ögon vann också kulturen en stor seger över sporten.
Låt oss gå tillbaka ett drygt halvår i tankarna, till OS i Ryssland.
Låt oss komma ihåg hur få atleter som bojkottade dessa spel, trots Rysslands hemska aktioner mot homosexuella.
Hur många som tittade på spelen, trots att man "självklart var emot Rysslands politik".
Hur få atleter som protesterade under spelens gång, och hur stort rabalder det blev över lite nagellack i regnbågens färger.
Jämför det med gårdagens europeiska musikfest, där en påhittad karaktär, en transpersonlighet togs emot med öppna armar.
Sport versus kultur.
Vi brukar säga att idrottsrörelsen uppfostrar våra unga. Frågan jag ställer mig är till vad. Och vad skulle det bli för skillnad ifall vi lät kulturen få göra jobbet?
Någonstans handlar det här också om hårda och mjuka värden, om manligt kontra kvinnligt ifall man vill. I det samhälle som uppmuntrar sport, där manligt är norm och där laganda och förmågan att bita ihop är det viktiga, åker vi till OS i Putin. Det lägger vi miljontals skattepengar på, samt spons från företag, för vi tror att vi "uppfostrar våra unga".
Tänk, vad motsvarande pengar till kultur för ungdomar skulle kunna uträtta!
Tänk om företag i stället började sponsra dansskolor eller konsthantverkare, om kulturskolorna runt om i landet skulle få samma lokalmöjligheter som sporten och bidrag i samma storlekar. Tänk om alla de ideella krafter som idag jobbar för kulturens plats i samhället, fick högre status. Att de som arbetar professionellt med kultur slapp frågan "men vad gör du egentligen" vid samtal om jobb och försörjning.
Det blåser nattsvarta rasistvindar i Europa.
I ett samhälle där man fokuserar på gruppen, på laganda, på samhörighet, säger man inte ifrån.
Hundmentalitet: Flocken, sammanhållningen är viktigare än individen.
Ingen vågar bryta sig ut och sätta stopp, hur galet det än är.
Vi säger "asch, det är ändå ingen som lyssnar på de där tokstollarna" och vänder ryggen mot. I rädsla.
Kanske är det dags för kulturen att ta ett steg framåt.
Kanske ska vi säga NEJ och STOPP och till och med HÅLL KÄFTEN, DU BRYTER MOT LAGEN!
Vilket samhälle skulle vi få då?
Jag tror att vi har svaret i det paljettglittriga jippot i går kväll.
Låt oss gå tillbaka ett drygt halvår i tankarna, till OS i Ryssland.
Låt oss komma ihåg hur få atleter som bojkottade dessa spel, trots Rysslands hemska aktioner mot homosexuella.
Hur många som tittade på spelen, trots att man "självklart var emot Rysslands politik".
Hur få atleter som protesterade under spelens gång, och hur stort rabalder det blev över lite nagellack i regnbågens färger.
Jämför det med gårdagens europeiska musikfest, där en påhittad karaktär, en transpersonlighet togs emot med öppna armar.
Sport versus kultur.
Vi brukar säga att idrottsrörelsen uppfostrar våra unga. Frågan jag ställer mig är till vad. Och vad skulle det bli för skillnad ifall vi lät kulturen få göra jobbet?
Någonstans handlar det här också om hårda och mjuka värden, om manligt kontra kvinnligt ifall man vill. I det samhälle som uppmuntrar sport, där manligt är norm och där laganda och förmågan att bita ihop är det viktiga, åker vi till OS i Putin. Det lägger vi miljontals skattepengar på, samt spons från företag, för vi tror att vi "uppfostrar våra unga".
Tänk, vad motsvarande pengar till kultur för ungdomar skulle kunna uträtta!
Tänk om företag i stället började sponsra dansskolor eller konsthantverkare, om kulturskolorna runt om i landet skulle få samma lokalmöjligheter som sporten och bidrag i samma storlekar. Tänk om alla de ideella krafter som idag jobbar för kulturens plats i samhället, fick högre status. Att de som arbetar professionellt med kultur slapp frågan "men vad gör du egentligen" vid samtal om jobb och försörjning.
Det blåser nattsvarta rasistvindar i Europa.
I ett samhälle där man fokuserar på gruppen, på laganda, på samhörighet, säger man inte ifrån.
Hundmentalitet: Flocken, sammanhållningen är viktigare än individen.
Ingen vågar bryta sig ut och sätta stopp, hur galet det än är.
Vi säger "asch, det är ändå ingen som lyssnar på de där tokstollarna" och vänder ryggen mot. I rädsla.
Kanske är det dags för kulturen att ta ett steg framåt.
Kanske ska vi säga NEJ och STOPP och till och med HÅLL KÄFTEN, DU BRYTER MOT LAGEN!
Vilket samhälle skulle vi få då?
Jag tror att vi har svaret i det paljettglittriga jippot i går kväll.
lördag 5 april 2014
Våga vara subjektiv!
Som ekonom och en av hörnpelarna hos Handelshögskolan i Stockholm, är Lars Strannegård en representant för etablissemanget och tillväxtkulturen, vilka jag ständigt ifrågasätter. Därför blev jag extra glad att höra hans föreläsning "Att mäta det omätbara" i Visby idag.
En kort sammanfattning av en timmes föreläsning:
Man kan inte kvantifiera kvalitativa bedömningar.
När vi t ex betygsätter ett vin, sätter vi siffror på en upplevelse. Det må ju vara hänt, men det är ett pseudoresultat: Det är inte på riktigt, menar Strannegård.
I grunden ligger en subjektiv bedömning, som motiveras med en massa ord.
"Vinet har en mustig bouquet, en härlig färg, smaken är fyllig med ton av choklad, fat och svarta vinbär och den blommar ut i munnen efter första klunken. Därför ger jag den 5 stjärnor av 5 möjliga." Så resonerar kanske vinprövaren, experten, tyckaren.
Vi accepterar det, tittar på stjärnorna och tror att det nog är ett gott vin.
Men fem stjärnor är ju egentligen bara en sorts översättning från beskrivande till siffror. Ingenting i vinet, i smaken eller doften ger siffran 5. På sätt och vis är det lika tokigt som att räkna ett långt mattetal och sedan inte ange svaret med siffror, utan bara beskriva det i ord.
Ett felslut.
Vi har en tendens att tro att siffrorna på något sätt är absoluta.
Att vinet faktiskt har kvaliteten 5.
Det är givetvis fel.
Lars Strannegård argumenterade dessutom för att "kvalitet" har blivit reducerat till "bra". Kommer ni ihåg förr i tiden? När man frågade vilken kvalitet det var på en tröja, ville man ha ett svar av typen "raglanstickad bomull från Indien, med långa bomullsfibrer, färgade i en karminrödfärg med naturvänliga färgmedel". Inte som idag, när svaret blir "hög"!
Nå, åter till utgångspunkten:
För att beskriva kvalitet, måste vi våga vara subjektiva.
Det går inte att beskriva en upplevelse utan att vara det – eftersom vi beskriver känslor, som aldrig är objektiva.
Så härligt!
Här har jag ända sedan jag skrev B-uppsats i tidernas begynnelse, hävdat att det är mer intressant med kvalitativa resultat. Nej, de är icke generaliserbara – men vi kan studera dem och lära oss saker ändå! Att höra en ekonom (ni som läst mig förut vet min inställning till denna yrkesgrupp...) från Handels säga detta, är som ljuv musik i mina öron.
En recension är alltid EN persons tyckande.
Ett betyg sätts alltid utifrån EN persons (eller en testgrupps) åsikter.
Och eftersom en bok som läses av 10 personer, kan ge tio olika referat, måste man komma ihåg det när man läser värderingen. Kanske håller just jag med. Kanske inte.
När man har läst en viss recensent flera gånger, kan man jämföra dennes åsikter med de egna. I Smålandsposten hade jag en recensent av filmer, som jag visste att jag kunde lita på: Varje gång han skrev ner en film, tyckte jag att den var helt underbar. När han hyllade filmen, hatade jag den. Hans subjektiva bedömning fungerade därför perfekt för mig – de var vägledande, fast på ett omvänt sätt.
Hade jag önskat att han skrev en mer slätstruken recension? Nej.
Trodde jag att han hade fel och jag rätt? Nej.
Vi tyckte olika.
Och det fungerade.
Och här kommer vi till det fina i kråksången:
Subjektiva resultat är inte sämre!
De är bara annorlunda än de mätbara, kvantitativa, resultaten.
I en värld, där vi försöker väga och mäta allt, kan det stundom verka som om ett subjektivt resultat inte är lika riktigt, bara för att det inte går att "säkerställa".
I kultursammanhang blir det dock snabbt lätt att se det absurda i resonemanget:
Om 10 personer tycker att en dansföreställning suger och en person älskar den, betyder det då att föreställningen är dålig – eller tillspetsat – håller låg kvalitet? Nej!
Snarare tvärtom, eftersom den berör och skapar känslor, vilket ofta är syftet med kultur.
Medelbetyget blir ju väldigt lågt. Betyder det då att den enda personen som älskade föreställningen, fick en sämre upplevelse? Nej!
Den personens upplevelse är fortfarande densamma, oavsett hur många som tyckte tvärtom.
Därför är det viktigt med subjektivitet när det gäller kultur.
Våga vara subjektiv!
Ska du beskriva en upplevelse, så gör det med ord. Många ord, målande beskrivningar och mustigt och känslosamt. Tveka inte, strunta i vad andra tycker. Du tycker vad du tycker, även om du inte är expert.
För finns det egentligen experter och i så fall: Behöver vi dem?
Det skriver jag om i morgon (eller när andan faller på) – ett utvecklat resonemang som inte fick plats i just den här föreläsningen...
En kort sammanfattning av en timmes föreläsning:
Man kan inte kvantifiera kvalitativa bedömningar.
När vi t ex betygsätter ett vin, sätter vi siffror på en upplevelse. Det må ju vara hänt, men det är ett pseudoresultat: Det är inte på riktigt, menar Strannegård.
I grunden ligger en subjektiv bedömning, som motiveras med en massa ord.
"Vinet har en mustig bouquet, en härlig färg, smaken är fyllig med ton av choklad, fat och svarta vinbär och den blommar ut i munnen efter första klunken. Därför ger jag den 5 stjärnor av 5 möjliga." Så resonerar kanske vinprövaren, experten, tyckaren.
Vi accepterar det, tittar på stjärnorna och tror att det nog är ett gott vin.
Men fem stjärnor är ju egentligen bara en sorts översättning från beskrivande till siffror. Ingenting i vinet, i smaken eller doften ger siffran 5. På sätt och vis är det lika tokigt som att räkna ett långt mattetal och sedan inte ange svaret med siffror, utan bara beskriva det i ord.
Ett felslut.
Vi har en tendens att tro att siffrorna på något sätt är absoluta.
Att vinet faktiskt har kvaliteten 5.
Det är givetvis fel.
Lars Strannegård argumenterade dessutom för att "kvalitet" har blivit reducerat till "bra". Kommer ni ihåg förr i tiden? När man frågade vilken kvalitet det var på en tröja, ville man ha ett svar av typen "raglanstickad bomull från Indien, med långa bomullsfibrer, färgade i en karminrödfärg med naturvänliga färgmedel". Inte som idag, när svaret blir "hög"!
Nå, åter till utgångspunkten:
För att beskriva kvalitet, måste vi våga vara subjektiva.
Det går inte att beskriva en upplevelse utan att vara det – eftersom vi beskriver känslor, som aldrig är objektiva.
Så härligt!
Här har jag ända sedan jag skrev B-uppsats i tidernas begynnelse, hävdat att det är mer intressant med kvalitativa resultat. Nej, de är icke generaliserbara – men vi kan studera dem och lära oss saker ändå! Att höra en ekonom (ni som läst mig förut vet min inställning till denna yrkesgrupp...) från Handels säga detta, är som ljuv musik i mina öron.
En recension är alltid EN persons tyckande.
Ett betyg sätts alltid utifrån EN persons (eller en testgrupps) åsikter.
Och eftersom en bok som läses av 10 personer, kan ge tio olika referat, måste man komma ihåg det när man läser värderingen. Kanske håller just jag med. Kanske inte.
När man har läst en viss recensent flera gånger, kan man jämföra dennes åsikter med de egna. I Smålandsposten hade jag en recensent av filmer, som jag visste att jag kunde lita på: Varje gång han skrev ner en film, tyckte jag att den var helt underbar. När han hyllade filmen, hatade jag den. Hans subjektiva bedömning fungerade därför perfekt för mig – de var vägledande, fast på ett omvänt sätt.
Hade jag önskat att han skrev en mer slätstruken recension? Nej.
Trodde jag att han hade fel och jag rätt? Nej.
Vi tyckte olika.
Och det fungerade.
Och här kommer vi till det fina i kråksången:
Subjektiva resultat är inte sämre!
De är bara annorlunda än de mätbara, kvantitativa, resultaten.
I en värld, där vi försöker väga och mäta allt, kan det stundom verka som om ett subjektivt resultat inte är lika riktigt, bara för att det inte går att "säkerställa".
I kultursammanhang blir det dock snabbt lätt att se det absurda i resonemanget:
Om 10 personer tycker att en dansföreställning suger och en person älskar den, betyder det då att föreställningen är dålig – eller tillspetsat – håller låg kvalitet? Nej!
Snarare tvärtom, eftersom den berör och skapar känslor, vilket ofta är syftet med kultur.
Medelbetyget blir ju väldigt lågt. Betyder det då att den enda personen som älskade föreställningen, fick en sämre upplevelse? Nej!
Den personens upplevelse är fortfarande densamma, oavsett hur många som tyckte tvärtom.
Därför är det viktigt med subjektivitet när det gäller kultur.
Våga vara subjektiv!
Ska du beskriva en upplevelse, så gör det med ord. Många ord, målande beskrivningar och mustigt och känslosamt. Tveka inte, strunta i vad andra tycker. Du tycker vad du tycker, även om du inte är expert.
För finns det egentligen experter och i så fall: Behöver vi dem?
Det skriver jag om i morgon (eller när andan faller på) – ett utvecklat resonemang som inte fick plats i just den här föreläsningen...
tisdag 18 februari 2014
Drömma
När jag var liten, frågade vuxna ofta: Vad vill du bli när du blir stor?
Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.
Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.
Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.
Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.
För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!
Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:
President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!
Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.
Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.
Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.
Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.
Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.
Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.
För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!
Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:
President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!
Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.
Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.
tisdag 11 februari 2014
Bristande acceptans för idioter
Jag förstår det grundläggande konceptet med demokrati: En person, en röst.
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.
Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?
Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.
Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.
Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.
JAG PROTESTERAR!
Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.
Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.
Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.
Vad ska vi annars med intelligensen till?
En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.
Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?
Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.
Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.
Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.
JAG PROTESTERAR!
Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.
Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.
Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.
Vad ska vi annars med intelligensen till?
En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)