Det är svårt att kommunicera.
Man kan tro att man gör sig förstådd – men si, ibland misstar man sig!
Ord är svåra. Man har olika värde i orden från person till person. Ord färgas av användningen och de minnen man har kring dem. Ibland förstår vi dem helt olika!
Ta ett ord som sparsam.
I mina öron låter det bra och seriöst. Att man kan hålla i sina pengar, inte slösar bort dem på triviala ting.
I en annans öron låter det mer som snål. Att man är ogin, sitter på sina skatter och inte delar med sig.
Visst är det underligt?
För att inte tala om skriven information. Den som skriver formulerar sig i sitt eget tycke klart och tydligt. De som läser förstår antingen jättebra, eller läser in helt andra saker i texten än det var avsett. Eller så förstår man ingenting.
Jag, som skriver mycket, har fått erfara detta många gånger. De som känner mig, vet att jag är en spjuver, har alltid ett leende i mungipan och gillar både ironi och sarkasm. Människor som jag aldrig har träffat tror kanske att jag är allvarlig, hård och bitter. Det beror ju helt på vad man läser in!
Dessutom tillkommer fler krångligheter när det kommer till kommunikation. Man ska börja från början, inte hoppa över "självklarheter". Man ska tänka på hur den man kommunicerar med är och mår och tänker just i den sekunden. Man ska tänka på ifall det finns störningar i omgivningen (eller internt).
När man tänker på det, är det ett under att någon någonsin förstår någonting.
Kanske är det därför tankeöverföring och tankeläsning känns så attraktivt?
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
GMO
GMO – genmodifierad föda – är något vi aldrig har debatterat i Sverige på allvar.
Genmodifierade grödor är alltså förändrade i sin grundläggande struktur. Man gör det i laboratorier för att t ex förkorta strålängden på vete eller öka skörden. I samma process blir tyvärr andra saker förändrade. Våra kroppar, som är miljontals år gamla och hör ihop med naturen, förstår inte vad genmodifierad mat är. Kroppen blir inflammatorisk, och så uppstår olika typer av överkänsligheter och allergier. Köttallergi, t ex, växer snabbt.
En annan sorglig effekt av genmodifierade grödor är att de blir sterila. Man kan alltså inte ta frön från genmodifierat vete och påta ner i jorden och förvänta sig en skörd. Vi har också fått en enorm bi-död i de här grödornas spår. I EU dog 40% av alla bin förra året. De förstår nämligen inte vad de genmodifierade blommorna är, vill inte ens landa på dem, och flyger vidare. I EU är nu det mesta genmodifierat, så bina svälter ihjäl helt enkelt. Vilket är ett jätteproblem även för bönderna. Vem ska pollinera våra grödor? Någon berättade för mig att vi överlever i 3 år om bina dör ut. Tre år.
För att inte tala om den världssvält som går i terminatorfrönas spår. Vad ska den indiske bonden göra, som blir pålurad dessa frön? I århundraden har han tagit frön från sin skörd för att odla nästa år. Nu kommer han i stället bli tvungen att köpa frön igen. Och igen. Och igen. Och det har han inte pengar till...
För två år sedan togs GMO-märkningen bort. Det skedde helt obemärkt, utan tidningsskriverier, utan information från Livsmedelsverket, utan diskussioner eller folkomröstningar.
Idag är alla livsmedel i affären genmodifierade på något sätt, utom de som är KRAV-odlade, ekologiska eller Demeter-märkta.
All majs, all soja, all odlad lax som äter soja och majs, alla mjölkprodukter, alla mjölprodukter, allt kött (eftersom djuren äter soja och majs), alla eller nästan alla grönsaker, all potatis...
All konventionellt odlad mat, i stort sett.
Jag tycker att det är förfärligt. Min kropp behöver inte genmodifierad mat i sig, det vet jag med bestämdhet. Jag vill inte betala för att få i mig sekunda livsmedel. Inte heller vill jag bidra till en utarmning av floran, bidöd och svält i tredje världen. Därför köper jag bara KRAV, eko och Demeter. Finns inte matvarorna jag vill ha med dessa märkningar, är vi hellre utan.
Gör det du med!
Dels för att du är värd det.
Men också för att jorden är värd det.
Och de enda som kan ändra detta är vi konsumenter.
Livsmedelsverket, staten eller politikerna kommer inte att föra vår talan i det här fallet. Inte fort nog i alla fall.
Säg nej till GMO!
Och om du är väldigt duktig på att skriva och förstå svåra blanketter, så gå in på den här länken och tyck till om GMO-soja inför diskussioner i EU!
Ge synpunkter om genmodifierad soja
Genmodifierade grödor är alltså förändrade i sin grundläggande struktur. Man gör det i laboratorier för att t ex förkorta strålängden på vete eller öka skörden. I samma process blir tyvärr andra saker förändrade. Våra kroppar, som är miljontals år gamla och hör ihop med naturen, förstår inte vad genmodifierad mat är. Kroppen blir inflammatorisk, och så uppstår olika typer av överkänsligheter och allergier. Köttallergi, t ex, växer snabbt.
En annan sorglig effekt av genmodifierade grödor är att de blir sterila. Man kan alltså inte ta frön från genmodifierat vete och påta ner i jorden och förvänta sig en skörd. Vi har också fått en enorm bi-död i de här grödornas spår. I EU dog 40% av alla bin förra året. De förstår nämligen inte vad de genmodifierade blommorna är, vill inte ens landa på dem, och flyger vidare. I EU är nu det mesta genmodifierat, så bina svälter ihjäl helt enkelt. Vilket är ett jätteproblem även för bönderna. Vem ska pollinera våra grödor? Någon berättade för mig att vi överlever i 3 år om bina dör ut. Tre år.
För att inte tala om den världssvält som går i terminatorfrönas spår. Vad ska den indiske bonden göra, som blir pålurad dessa frön? I århundraden har han tagit frön från sin skörd för att odla nästa år. Nu kommer han i stället bli tvungen att köpa frön igen. Och igen. Och igen. Och det har han inte pengar till...
För två år sedan togs GMO-märkningen bort. Det skedde helt obemärkt, utan tidningsskriverier, utan information från Livsmedelsverket, utan diskussioner eller folkomröstningar.
Idag är alla livsmedel i affären genmodifierade på något sätt, utom de som är KRAV-odlade, ekologiska eller Demeter-märkta.
All majs, all soja, all odlad lax som äter soja och majs, alla mjölkprodukter, alla mjölprodukter, allt kött (eftersom djuren äter soja och majs), alla eller nästan alla grönsaker, all potatis...
All konventionellt odlad mat, i stort sett.
Jag tycker att det är förfärligt. Min kropp behöver inte genmodifierad mat i sig, det vet jag med bestämdhet. Jag vill inte betala för att få i mig sekunda livsmedel. Inte heller vill jag bidra till en utarmning av floran, bidöd och svält i tredje världen. Därför köper jag bara KRAV, eko och Demeter. Finns inte matvarorna jag vill ha med dessa märkningar, är vi hellre utan.
Gör det du med!
Dels för att du är värd det.
Men också för att jorden är värd det.
Och de enda som kan ändra detta är vi konsumenter.
Livsmedelsverket, staten eller politikerna kommer inte att föra vår talan i det här fallet. Inte fort nog i alla fall.
Säg nej till GMO!
Och om du är väldigt duktig på att skriva och förstå svåra blanketter, så gå in på den här länken och tyck till om GMO-soja inför diskussioner i EU!
Ge synpunkter om genmodifierad soja
Utan plats i samhället
Ibland känns det som om det inte riktigt finns någon plats för mig i samhället. Inte när jag är hela jag. Då är jag hela tiden för... många saker; för stor, för snabb, för driven, för utbildad, för känslomässig, för... För mycket Karin, helt enkelt.
"Det känns som om du ser igenom mig", sa en god vän, "och det är inte alltid jag orkar med det".
"Du får alla oss andra att verka dåliga", sa en arbetskamrat.
"Du vill alltid göra så perfekt", "du är så jävla stark och trygg", "du tänker alltid så mycket".
"Jag är rädd för dig, det har jag alltid varit", som en god sångare i min bekantskapskrets brukar säga.
I veckan fick jag ett anställningsintyg från min förra arbetsgivare. Jag läste med stigande förundran alla de fina orden. Jösses – de gav mig verkligen toppenbetyg! Den jag läser om där, är ju en drömanställd. Och ändå vantrivdes jag förfärligt och kände mig bakbunden och motarbetad.
Spännande.
Men jag tror faktiskt att det är ärligt skrivet. Kanske är det så att de med lite distans ändå kunde uppskatta vem jag är. När jag var där, däremot, var jag jättejobbig.
Och så känner jag mig utanför. Plötsligt står jag inför valet att
1 göra mig mindre för att passa in
2 vara ensam.
Samtidigt förstår jag att det finns oerhört många människor i vårt samhälle som är betydligt mer avvikande än jag (på många sätt), som aldrig heller känner sig accepterade som sitt sanna jag. Delar av oss måste tas bort, vara hemliga, för att vi ska få vara med och leka. Oavsett om det är förmågan att se igenom människor, autistiska beteenden eller turban.
"Du har ju jättespännande meriter och verkar vara en mycket driven person, men för det här jobbet är du tyvärr överkvalificerad. Vi har gått vidare med andra sökanden till tjänsten."
För mig känns det som att vara en väldigt stor, kraftfullt målad glasvas. Alla beundrar den på håll, men säger "fast den skulle inte passa hemma hos mig".
Och jag vet inte om jag har lust att bli en omålad, slät pressglasvas igen.
Jag vet inte ens om jag kan.
Och vad gör man då?
Just nu verkar "crazy cat lady" vara mitt bästa livsalternativ.
"Det känns som om du ser igenom mig", sa en god vän, "och det är inte alltid jag orkar med det".
"Du får alla oss andra att verka dåliga", sa en arbetskamrat.
"Du vill alltid göra så perfekt", "du är så jävla stark och trygg", "du tänker alltid så mycket".
"Jag är rädd för dig, det har jag alltid varit", som en god sångare i min bekantskapskrets brukar säga.
I veckan fick jag ett anställningsintyg från min förra arbetsgivare. Jag läste med stigande förundran alla de fina orden. Jösses – de gav mig verkligen toppenbetyg! Den jag läser om där, är ju en drömanställd. Och ändå vantrivdes jag förfärligt och kände mig bakbunden och motarbetad.
Spännande.
Men jag tror faktiskt att det är ärligt skrivet. Kanske är det så att de med lite distans ändå kunde uppskatta vem jag är. När jag var där, däremot, var jag jättejobbig.
Och så känner jag mig utanför. Plötsligt står jag inför valet att
1 göra mig mindre för att passa in
2 vara ensam.
Samtidigt förstår jag att det finns oerhört många människor i vårt samhälle som är betydligt mer avvikande än jag (på många sätt), som aldrig heller känner sig accepterade som sitt sanna jag. Delar av oss måste tas bort, vara hemliga, för att vi ska få vara med och leka. Oavsett om det är förmågan att se igenom människor, autistiska beteenden eller turban.
"Du har ju jättespännande meriter och verkar vara en mycket driven person, men för det här jobbet är du tyvärr överkvalificerad. Vi har gått vidare med andra sökanden till tjänsten."
För mig känns det som att vara en väldigt stor, kraftfullt målad glasvas. Alla beundrar den på håll, men säger "fast den skulle inte passa hemma hos mig".
Och jag vet inte om jag har lust att bli en omålad, slät pressglasvas igen.
Jag vet inte ens om jag kan.
Och vad gör man då?
Just nu verkar "crazy cat lady" vara mitt bästa livsalternativ.
lördag 28 maj 2011
Grottmänskliga mottsättningar
Det slår mig ibland hur lätt vi människor har att dra öronen åt oss.
Skepticism, misstänksamhet och avvaktande hållning frodas i de bästa sällskap.
Trevliga, öppna, intelligenta och nyfikna människor tenderar att ta ett steg tillbaka och hamna i försvarsposition så fort de träffar på någon ny, som de uppfattar komma från "en annan sida" av samhället.
Ta till exempel oss inom alternativ medicinen. Vi har ofta en självbild som poängterar just öppenhet och mod (att pröva nytt, välja andra vägar). Men många av oss blir lite stela i nacken när vi träffar någon från exempelvis läkemedelsindustrin. Vi blir avvaktande, aktar oss för att sticka ut hakan och iakttar. Vem är hon/han egentligen? Är det egentligen en trevlig prick, med ett så märkligt yrke?
Personen i fråga kunde ju mycket väl vara oerhört framåtskridande, kanske försöker föra in näringspreparat i stället för läkemedel. Vad vet vi?
Men jag ser hur vi alla tenderar att hellre vara försiktiga än våghalsiga när det gäller nya bekantskaper. Eller till och med folk vi aldrig har träffat, men som vi hör talas om. Om jag nämner en bekant ur ett visst läger i ett annat sammanhang, kan jag se hur de förutfattade meningarna tornar upp sig som tankemoln i den aktuella gruppen. Försiktiga uttalanden som "jo, så kan man också göra" eller "jag vet just inget om henne" trillar över folks aningen stelare läppar.
Varför reagerar vi så?
Jag tror att det är en kvarleva från grottmänniskotiden.
Då handlade det om överlevnad: Misstänksamhet mot allt och alla var en god egenskap. Godtrogen kunde innebära en träklubba i huvudet eller en bortrövad hustru. Eller ett missat bytesdjur.
Så det är väl mänskligt att se motsättningar i stället för möjligheter.
Grottmänskligt.
Skepticism, misstänksamhet och avvaktande hållning frodas i de bästa sällskap.
Trevliga, öppna, intelligenta och nyfikna människor tenderar att ta ett steg tillbaka och hamna i försvarsposition så fort de träffar på någon ny, som de uppfattar komma från "en annan sida" av samhället.
Ta till exempel oss inom alternativ medicinen. Vi har ofta en självbild som poängterar just öppenhet och mod (att pröva nytt, välja andra vägar). Men många av oss blir lite stela i nacken när vi träffar någon från exempelvis läkemedelsindustrin. Vi blir avvaktande, aktar oss för att sticka ut hakan och iakttar. Vem är hon/han egentligen? Är det egentligen en trevlig prick, med ett så märkligt yrke?
Personen i fråga kunde ju mycket väl vara oerhört framåtskridande, kanske försöker föra in näringspreparat i stället för läkemedel. Vad vet vi?
Men jag ser hur vi alla tenderar att hellre vara försiktiga än våghalsiga när det gäller nya bekantskaper. Eller till och med folk vi aldrig har träffat, men som vi hör talas om. Om jag nämner en bekant ur ett visst läger i ett annat sammanhang, kan jag se hur de förutfattade meningarna tornar upp sig som tankemoln i den aktuella gruppen. Försiktiga uttalanden som "jo, så kan man också göra" eller "jag vet just inget om henne" trillar över folks aningen stelare läppar.
Varför reagerar vi så?
Jag tror att det är en kvarleva från grottmänniskotiden.
Då handlade det om överlevnad: Misstänksamhet mot allt och alla var en god egenskap. Godtrogen kunde innebära en träklubba i huvudet eller en bortrövad hustru. Eller ett missat bytesdjur.
Så det är väl mänskligt att se motsättningar i stället för möjligheter.
Grottmänskligt.
torsdag 26 maj 2011
Vem blir profet?
Jag läste i tidningen om en liten världsreligion. Världsreligion för att den var spridd över hela världen. Inte för att den var jättestor, men några hundratusen anhängare hade den i alla fall. Den grundade sig på en ganska nutida profet som hade avgjort att de gamla lärorna måste omtolkas för att passa i den nya tiden som kommer. Så hade han gjort det. Och nu finns det flera hundra tusen människor som tror på detta och låter sitt liv påverkas av det.
Spännande.
Jag tänker: Hur kommer man på att man är en profet?
Föds man med vetskapen att insikterna kommer att komma och att det är just profet man ska bli, eller växer det fram genom åren?
Eller får man en massa insikter tills någon annan utnämner en till att bli profet? Och hur känns det då, när omgivningen plötsligt påstår att man är en sådan?
Vidare: Hur får man andra att tro på det man predikar?
Att liksom bara börja från början och samla på sig troende, det är ju ett jättestort marknadsföringsjobb!
De bästa knepen är ju tagna. Jesus körde med bra event (fem fiskar till 1000 personer, lama som reste sig och gick osv), Buddhas läror har spridits genom olika "skolor"/kloster, taoismen är en kulturellt buren religion som förts in i vardagslivet och rutinerna. Vad finns kvar, hur jobbar man idag?
Nutida sekter verkar mer använda sig av massmöten, internet och indoktrinering via olika typer av publikationer. Men att vara profet – och en trovärdig sådan – tycker jag kräver lite mer ärlighet, aningslöshet och helighet.
Jag undrar hur en nyutnämnd profet når ut.
Det vore spännande att studera!
En lärdom för oss alla som ägnar oss åt marknadsföring.
Snacka om svårsåld produkt!
Hatten av för alla profeter som lyckas.
Och jag tänker: Hur ser tillvaron som profet ut i dagens samhälle? Kanske ser ett utdrag ur dagboken ut såhär:
Måndag:
Vaknar och analyserar insikter som kommit via drömmar.
Mediterar, äter frukost, skriver ner de nya insikterna.
Lunch, meditation, talar till folket via YouTube.
Kvällsmat. Diskussion med de närmaste om lärans syn på genmodifierad soya. Guds verk eller ej?
Omvärldsbevakning. Meditation. Natti natti.
Känns som ett trevligt liv. I mitt ständiga sökande efter en hållbar livskarriär, har jag nu därför hittat ett nytt mål: Jag vill bli profet. Det skulle passa mig perfekt!
Jag tror att jag återvänder till min jobbcoach på Arbetsförmedlingen och lägger det till listan på tänkbara yrken för mig:
Mitt första val - Filantrop - verkar inte betala sig så bra.
Mitt andra val - Skandalläkare - känns lurigt.
Så mitt tredje och nyaste val - Profet - är ju MYCKET bättre!
Det kan både betala sig och är ärligt och heligt.
Jag kan riktigt se hur hans tinningar grånar...
Spännande.
Jag tänker: Hur kommer man på att man är en profet?
Föds man med vetskapen att insikterna kommer att komma och att det är just profet man ska bli, eller växer det fram genom åren?
Eller får man en massa insikter tills någon annan utnämner en till att bli profet? Och hur känns det då, när omgivningen plötsligt påstår att man är en sådan?
Vidare: Hur får man andra att tro på det man predikar?
Att liksom bara börja från början och samla på sig troende, det är ju ett jättestort marknadsföringsjobb!
De bästa knepen är ju tagna. Jesus körde med bra event (fem fiskar till 1000 personer, lama som reste sig och gick osv), Buddhas läror har spridits genom olika "skolor"/kloster, taoismen är en kulturellt buren religion som förts in i vardagslivet och rutinerna. Vad finns kvar, hur jobbar man idag?
Nutida sekter verkar mer använda sig av massmöten, internet och indoktrinering via olika typer av publikationer. Men att vara profet – och en trovärdig sådan – tycker jag kräver lite mer ärlighet, aningslöshet och helighet.
Jag undrar hur en nyutnämnd profet når ut.
Det vore spännande att studera!
En lärdom för oss alla som ägnar oss åt marknadsföring.
Snacka om svårsåld produkt!
Hatten av för alla profeter som lyckas.
Och jag tänker: Hur ser tillvaron som profet ut i dagens samhälle? Kanske ser ett utdrag ur dagboken ut såhär:
Måndag:
Vaknar och analyserar insikter som kommit via drömmar.
Mediterar, äter frukost, skriver ner de nya insikterna.
Lunch, meditation, talar till folket via YouTube.
Kvällsmat. Diskussion med de närmaste om lärans syn på genmodifierad soya. Guds verk eller ej?
Omvärldsbevakning. Meditation. Natti natti.
Känns som ett trevligt liv. I mitt ständiga sökande efter en hållbar livskarriär, har jag nu därför hittat ett nytt mål: Jag vill bli profet. Det skulle passa mig perfekt!
Jag tror att jag återvänder till min jobbcoach på Arbetsförmedlingen och lägger det till listan på tänkbara yrken för mig:
Mitt första val - Filantrop - verkar inte betala sig så bra.
Mitt andra val - Skandalläkare - känns lurigt.
Så mitt tredje och nyaste val - Profet - är ju MYCKET bättre!
Det kan både betala sig och är ärligt och heligt.
Jag kan riktigt se hur hans tinningar grånar...
onsdag 25 maj 2011
Bingospel på internet
Bingo är för mig ett helt främmande spel. Några gånger har jag gått förbi en bingohall och förundrats över företeelsen. Jag har aldrig varit inne och jag känner ingen som har varit det.
Men i hemmets trygga vrå händer det saker. Jag ser reklamen på TV. Och den går på bästa sändningstid. Det betyder att det går bra för bingo på internet.
Min far är inom parentes sagt oerhört upprörd över att hans namn används i detta sammanhang. (Bertil – bingo på internet.) "Jag ska stämma dem!" ryade han upprörd över telefon. Antagligen på skoj, men man vet aldrig med min far.
Ändå tänker jag att det är lite talande för hur man ser på bingospel. Är det något att skämmas för? Det är ju inte direkt så att man skadar någon annan... Helt klart lockar det ju människor. Miljontals, tydligen, över internet.
Så jag funderar: Vem är det som spelar?
En snabb koll på internet visar att det inte alls är som jag tror. Inte är det gamla människor med ciggen i ena handen som klickar omkring och spelar bingo, inte. Tydligen är den typiska bingospelaren mellan 18 och 40 år och kvinna.
Och jag tänker lite till. Kanske kan jag förstå det. Att sitta i lugn och ro och spela något som kräver en viss uppmärksamhet utan att vara superkrävande. Klicka och välja, samtidigt som barnen kollar på Bolibompa... Ja, jag kan faktiskt förstå det!
Faktum är att det låter lite tilltalande.
Mina minnen av bingo är ju annars inte så ljusa. Vi spelade alltid på engelskalektionerna, för att öva glosor. Det tog förskräckligt lång tid, var segt, folk lyssnade inte och fick fråga om, det var förvirrat... Men de negativa aspekterna försvinner förstås när man sitter hemma och bestämmer tempot själv.
Man kanske skulle testa att spela bingo?
Men i hemmets trygga vrå händer det saker. Jag ser reklamen på TV. Och den går på bästa sändningstid. Det betyder att det går bra för bingo på internet.
Min far är inom parentes sagt oerhört upprörd över att hans namn används i detta sammanhang. (Bertil – bingo på internet.) "Jag ska stämma dem!" ryade han upprörd över telefon. Antagligen på skoj, men man vet aldrig med min far.
Ändå tänker jag att det är lite talande för hur man ser på bingospel. Är det något att skämmas för? Det är ju inte direkt så att man skadar någon annan... Helt klart lockar det ju människor. Miljontals, tydligen, över internet.
Så jag funderar: Vem är det som spelar?
En snabb koll på internet visar att det inte alls är som jag tror. Inte är det gamla människor med ciggen i ena handen som klickar omkring och spelar bingo, inte. Tydligen är den typiska bingospelaren mellan 18 och 40 år och kvinna.
Och jag tänker lite till. Kanske kan jag förstå det. Att sitta i lugn och ro och spela något som kräver en viss uppmärksamhet utan att vara superkrävande. Klicka och välja, samtidigt som barnen kollar på Bolibompa... Ja, jag kan faktiskt förstå det!
Faktum är att det låter lite tilltalande.
Mina minnen av bingo är ju annars inte så ljusa. Vi spelade alltid på engelskalektionerna, för att öva glosor. Det tog förskräckligt lång tid, var segt, folk lyssnade inte och fick fråga om, det var förvirrat... Men de negativa aspekterna försvinner förstås när man sitter hemma och bestämmer tempot själv.
Man kanske skulle testa att spela bingo?
tisdag 24 maj 2011
Att vara nöjd med den man är
Under min färd mot ett hälsosammare och lyckligare liv, har jag stött på många visa och trevliga människor. Nästan alla har rört sig på den alternativa spelplanen.
Den vanligaste uppmaningen jag har fått är:
Var nöjd med dig själv som du är.
I början ville jag inte.
Varför skulle jag det, jag var ju inte bra/smal/färdig än!
Acceptera sig själv.
Jo jo, det kunde jag väl göra, men vara nöjd?
Nej. Jag var ju på väg. Jag var inte där än. Då kan jag väl inte vara nöjd?
Så kom jag på vad som behövdes: Ett tidsperspektiv, ett "just nu". Jag lade på just nu på den där meningen och kunde då skriva under på den.
Och trots att jag nu har landat i harmoni på många sätt, håller jag fortfarande på det där. Jag är nöjd med den jag är just nu – för just nu kan jag inte vara någon annan. Jag älskar mig själv som jag är just nu, accepterar mig med öppna armar.
Den här är jag. Just nu, i alla fall. Och det är gott. Men tar jag bort "just nu", så känns det som att allt stagnerar. Min personliga utveckling stannar upp. Och det vill jag inte!
Vad jag dessutom har märkt, är att den där strofen ofta missbrukas av människor som inte orkar jobba med sig själva. De rättfärdigar osunda och direkt kränkande beteenden med "jag är sån, det får ni acceptera". Och i min bok är det inte ok. Man kan t ex inte fräsa och skälla och såra andra och skylla på att man har ett häftigt humör.
Nej. Inte ok.
Och givetvis, i varje stund, finns det saker jag hade kunnat göra/säga/tänka bättre. Att då sätta sig på röven och säga "jag är nöjd med den jag är" låter som lättja i mina öron.
Jag är den jag är – just nu.
Men i morgon är jag förhoppningsvis visare/vildare/vackrare och lyckligare!
Den vanligaste uppmaningen jag har fått är:
Var nöjd med dig själv som du är.
I början ville jag inte.
Varför skulle jag det, jag var ju inte bra/smal/färdig än!
Acceptera sig själv.
Jo jo, det kunde jag väl göra, men vara nöjd?
Nej. Jag var ju på väg. Jag var inte där än. Då kan jag väl inte vara nöjd?
Så kom jag på vad som behövdes: Ett tidsperspektiv, ett "just nu". Jag lade på just nu på den där meningen och kunde då skriva under på den.
Och trots att jag nu har landat i harmoni på många sätt, håller jag fortfarande på det där. Jag är nöjd med den jag är just nu – för just nu kan jag inte vara någon annan. Jag älskar mig själv som jag är just nu, accepterar mig med öppna armar.
Den här är jag. Just nu, i alla fall. Och det är gott. Men tar jag bort "just nu", så känns det som att allt stagnerar. Min personliga utveckling stannar upp. Och det vill jag inte!
Vad jag dessutom har märkt, är att den där strofen ofta missbrukas av människor som inte orkar jobba med sig själva. De rättfärdigar osunda och direkt kränkande beteenden med "jag är sån, det får ni acceptera". Och i min bok är det inte ok. Man kan t ex inte fräsa och skälla och såra andra och skylla på att man har ett häftigt humör.
Nej. Inte ok.
Och givetvis, i varje stund, finns det saker jag hade kunnat göra/säga/tänka bättre. Att då sätta sig på röven och säga "jag är nöjd med den jag är" låter som lättja i mina öron.
Jag är den jag är – just nu.
Men i morgon är jag förhoppningsvis visare/vildare/vackrare och lyckligare!
måndag 23 maj 2011
Borde alternativare få sänkt skatt?
Att betala skatt till den allmänna apparaten är ju en bra idé. I alla fall så länge man tycker att den allmänna apparaten gör sitt jobb och driver bra inrättningar.
Jag insåg härom dagen att jag har valt en huvudsakligen alternativ livsväg.
Hela vår familj föredrar alternativ medicin framför "skol"-hälsovård, ungarna går i fristående skola och vi bor på landet. Därigenom får vi också betala dubbelt för nästan allt!
Alternativa behandlingar och alternativ medicin är inte subventionerad av statskassan. Fristående skolor får inte lika mycket pengar som kommunala skolor och kommunen sparar dessutom in pengar på skolskjuts. På landet har vi inga simhallar och sporthallar, begränsat med gatlyktor och bokbussen har dragits in. Några kommunala eller statliga pengar för utveckling ser vi inte röken av. Ska vi dra nytta av våra skattepengar, får vi ta bilen och betala ytterligare skatt (sisådär 8 kr milen), eftersom det inte finns några kommunala transportmedel.
Jag vet inte om jag tycker att det är så rättvist.
Men visst har jag valt själv! Jag är helt medveten om detta. Vad jag funderar på är bara detta: Skulle alternativare få sänkt skatt? Eller om man åtminstone fick välja hela vägen...
Tänk om jag hade fått välja var jag la mina vårdpengar? Hälften på statlig vård (eftersom jag tycker det är bra med katastrofvård och BB) och hälften till det jag verkligen vill använda?
Och tänk om vår fristående skola verkligen fick lika mycket pengar per elev som den kommunala, utan en massa fuskande från tjänstemän och politiker?
Eller om man fick dra av i deklarationen för ALLA resor, även de som är för privat bruk? Och helst då den verkliga kostnaden: 40 kr/mil.
Men så är det inte i dagsläget.
Kanske jag får satsa på att casha in när jag blir pensionär? Bo på ålderdomshem och vara vårdberoende? Nej, helst inte.
Jag tror att jag har flyttat till Spanien då. :)
Jag insåg härom dagen att jag har valt en huvudsakligen alternativ livsväg.
Hela vår familj föredrar alternativ medicin framför "skol"-hälsovård, ungarna går i fristående skola och vi bor på landet. Därigenom får vi också betala dubbelt för nästan allt!
Alternativa behandlingar och alternativ medicin är inte subventionerad av statskassan. Fristående skolor får inte lika mycket pengar som kommunala skolor och kommunen sparar dessutom in pengar på skolskjuts. På landet har vi inga simhallar och sporthallar, begränsat med gatlyktor och bokbussen har dragits in. Några kommunala eller statliga pengar för utveckling ser vi inte röken av. Ska vi dra nytta av våra skattepengar, får vi ta bilen och betala ytterligare skatt (sisådär 8 kr milen), eftersom det inte finns några kommunala transportmedel.
Jag vet inte om jag tycker att det är så rättvist.
Men visst har jag valt själv! Jag är helt medveten om detta. Vad jag funderar på är bara detta: Skulle alternativare få sänkt skatt? Eller om man åtminstone fick välja hela vägen...
Tänk om jag hade fått välja var jag la mina vårdpengar? Hälften på statlig vård (eftersom jag tycker det är bra med katastrofvård och BB) och hälften till det jag verkligen vill använda?
Och tänk om vår fristående skola verkligen fick lika mycket pengar per elev som den kommunala, utan en massa fuskande från tjänstemän och politiker?
Eller om man fick dra av i deklarationen för ALLA resor, även de som är för privat bruk? Och helst då den verkliga kostnaden: 40 kr/mil.
Men så är det inte i dagsläget.
Kanske jag får satsa på att casha in när jag blir pensionär? Bo på ålderdomshem och vara vårdberoende? Nej, helst inte.
Jag tror att jag har flyttat till Spanien då. :)
söndag 22 maj 2011
Dubbelnamn
Förr i tiden bytte alltid kvinnor namn när de gifte sig. Nuförtiden kan man ta vilket som helst av makarnas efternamn. Eller så kan man byta namn helt och hållet (som jag och min man gjorde). Man kan ta efternamn från två generationer tillbaka eller göra hittepå-namn.
Valmöjligheterna har alltså ökat lavinartat.
Man kan nästan få till vilket namn som helst med lite fantasi.
Ändå väljer häpnadsväckande många att behålla BÅDA namnen.
Dubbla efternamn.
Det tycker jag är spännande.
Jag hade en gång en elev som hade ett dubbelt förnamn. Ett ovanligt, kanske inte helt smidigt att säga dubbelnamn samt ett långt efternamn. Så gifte hennes mamma om sig och flickan fick då dubbelt efternamn.
Väldigt opraktiskt och inte så snyggt.
Typ Märta-Lena Bertsson Viktorsson.
Och jag kan inte låta bli att undra: Vad beror det på?
Kan föräldrarna inte bestämma sig? Eller vill de till varje pris behålla sina namn? Tror de att de ska "försvinna" eller förändras ifall de får ett annat efternamn?
Måste ha med rotchakrat och otrygghet att göra i så fall.
Eller handlar det om jämställdhet? Eller om svårigheter att bestämma sig?
Och vad händer när Märta-Lena Bertsson Viktorsson vill gifta sig med Isak Linebölja Stenhammar? Vad ska de heta då? Och vad i all sin dar ska deras barn heta?
Petra Bertsson Viktorsson Linebölja Stenhammar?
Hi hi hi... Det blir som i vissa afrikanska stammar där man inte har något förnamn utan bara en hel hoper efternamn, så att det tydligt ska märkas varifrån man härstammar.
Men det finns säkert någon bra regel som styr upp det här.
Kära nån – vi bor ju i Sverige! :)
Valmöjligheterna har alltså ökat lavinartat.
Man kan nästan få till vilket namn som helst med lite fantasi.
Ändå väljer häpnadsväckande många att behålla BÅDA namnen.
Dubbla efternamn.
Det tycker jag är spännande.
Jag hade en gång en elev som hade ett dubbelt förnamn. Ett ovanligt, kanske inte helt smidigt att säga dubbelnamn samt ett långt efternamn. Så gifte hennes mamma om sig och flickan fick då dubbelt efternamn.
Väldigt opraktiskt och inte så snyggt.
Typ Märta-Lena Bertsson Viktorsson.
Och jag kan inte låta bli att undra: Vad beror det på?
Kan föräldrarna inte bestämma sig? Eller vill de till varje pris behålla sina namn? Tror de att de ska "försvinna" eller förändras ifall de får ett annat efternamn?
Måste ha med rotchakrat och otrygghet att göra i så fall.
Eller handlar det om jämställdhet? Eller om svårigheter att bestämma sig?
Och vad händer när Märta-Lena Bertsson Viktorsson vill gifta sig med Isak Linebölja Stenhammar? Vad ska de heta då? Och vad i all sin dar ska deras barn heta?
Petra Bertsson Viktorsson Linebölja Stenhammar?
Hi hi hi... Det blir som i vissa afrikanska stammar där man inte har något förnamn utan bara en hel hoper efternamn, så att det tydligt ska märkas varifrån man härstammar.
Men det finns säkert någon bra regel som styr upp det här.
Kära nån – vi bor ju i Sverige! :)
lördag 21 maj 2011
En uråldrig trädgård
När jag trädgårdsarbetar kring vårt hus i Mistelås, står en sak klar: Man behöver inte vara försiktig. Det är bara att ta i och dra, såga och gräva, attackera med alla verktyg som finns.
Även om syrenbusken ser helt anfrätt och död ut när man är klar, så kan man vara förvissad om att den tar sig. Och att gräva upp ett 5 x 5 meters hål i gräsmattan är inga problem. I slutet av sommaren är det igenväxt (om man inte rensar varje vecka).
Här är väldigt god växtkraft.
Varför vet jag inte. Min enda förklaring är att det är en gammal trädgård. Dels är det härdiga växter av den gamla stammen, inte klent snabbodlade och övergödslade Plantagen-växter. Dels är de flesta växterna betydligt äldre än vi.
När vi flyttade ut var vi försiktiga. Vi kände vördnad för varje träd, för varje gräsmattebit, för varje blomma.
Det gick över.
Efter att ha insett hur mycket det krävs för att ha ihjäl något här, har vi ändrat attityd. Vi måste freda oss. Om vi inte tar i med hårdhandskarna, kommer trädgården att ta över.
Träd måste avverkas när de är för stora och för många.
Syrenbersåer är jättevackra, men man behöver kanske inte fem.
Och visst är nyponrosorna underbara, men sex meter djup och tjugo meter lång måste häcken inte vara.
Att trädgårdsarbeta i Mistelås kräver muskler.
Man måste ta i.
Det är hårt arbete, och jag skänker en stilla tanke till de sega smålänningar som bröt marken här någon gång på 1800-talet. Herregud – de fick också släpa bort alla stenar!
Och i trädgårdsbutikerna småler vi överlägset åt de små sekatörerna och söta små ogräshackorna. Sedan vänder vi blicken mot grep, vassa och tunga spadar samt spett.
"Ska vi jobba i trädgården" säger vi i stället för att köra ett hårt träningspass. Då får vi svettas, kämpa med muskler och bli andfådda. Sedan, på kvällen, sitter vi smutsiga, lyckliga och svettiga och tittar ut över nejden (som vi nu kan se igen).
Men de allra mest finkänsliga småblommorna låter vi bli. De är lite för pippliga för att klara sig i konkurrensen. Vi får hålla oss till de rejäla sorterna, som klarar av att hävda sig.
För vi hinner inte med något daltande och småpysslande i landen.
Nej, vi har fullt upp med att mejja ner och gräva upp.
Även om syrenbusken ser helt anfrätt och död ut när man är klar, så kan man vara förvissad om att den tar sig. Och att gräva upp ett 5 x 5 meters hål i gräsmattan är inga problem. I slutet av sommaren är det igenväxt (om man inte rensar varje vecka).
Här är väldigt god växtkraft.
Varför vet jag inte. Min enda förklaring är att det är en gammal trädgård. Dels är det härdiga växter av den gamla stammen, inte klent snabbodlade och övergödslade Plantagen-växter. Dels är de flesta växterna betydligt äldre än vi.
När vi flyttade ut var vi försiktiga. Vi kände vördnad för varje träd, för varje gräsmattebit, för varje blomma.
Det gick över.
Efter att ha insett hur mycket det krävs för att ha ihjäl något här, har vi ändrat attityd. Vi måste freda oss. Om vi inte tar i med hårdhandskarna, kommer trädgården att ta över.
Träd måste avverkas när de är för stora och för många.
Syrenbersåer är jättevackra, men man behöver kanske inte fem.
Och visst är nyponrosorna underbara, men sex meter djup och tjugo meter lång måste häcken inte vara.
Att trädgårdsarbeta i Mistelås kräver muskler.
Man måste ta i.
Det är hårt arbete, och jag skänker en stilla tanke till de sega smålänningar som bröt marken här någon gång på 1800-talet. Herregud – de fick också släpa bort alla stenar!
Och i trädgårdsbutikerna småler vi överlägset åt de små sekatörerna och söta små ogräshackorna. Sedan vänder vi blicken mot grep, vassa och tunga spadar samt spett.
"Ska vi jobba i trädgården" säger vi i stället för att köra ett hårt träningspass. Då får vi svettas, kämpa med muskler och bli andfådda. Sedan, på kvällen, sitter vi smutsiga, lyckliga och svettiga och tittar ut över nejden (som vi nu kan se igen).
Men de allra mest finkänsliga småblommorna låter vi bli. De är lite för pippliga för att klara sig i konkurrensen. Vi får hålla oss till de rejäla sorterna, som klarar av att hävda sig.
För vi hinner inte med något daltande och småpysslande i landen.
Nej, vi har fullt upp med att mejja ner och gräva upp.
fredag 20 maj 2011
Jordens undergång
Det är rätt roligt, det där med undergångsförutspåelser.
"Det står i Bibeln att..." säger folk med lite darr på stämbanden.
Ja. För det första tvivlar jag personligen lite på faktakvaliteten i Bibeln, (och i andra religiösa skrifter, må sägas). De är liksom inte skrivna med det motivet, att bära fram ovedersägliga fakta. Bibelns jobb är att måla bilder, beskriva det obeskrivbara – gudomlighet – och visa en livsriktning.
Inte att med datum och år bestämma kometnedslag.
Sedan har vi ju hela grejen med att det är en väldigt gammal och väldigt översatt skrift. Om någon för 2000 år sedan hade klart för sig vilken dag jorden skulle gå under, så är risken överhängande att det datumet skulle förvanskats på vägen. Egentligen kanske det redan var igår...
Men sedan – till det viktigaste:
När jag läser Bibeln, så läser jag något helt annat än undergång.
Eftersom jag helt har snöat in på Mayakalendern, ser ju jag förutspåelserna lite annorlunda...
Nu går vi in i ett högre medvetande, enligt Mayakalendern. All evolution, all utveckling hittills, har varit för att föra oss fram till idag. Människan är nu tillräckligt utvecklad för att gå vidare i gudomligheten, se ljuset i sig själv och andra. Vi går nu in i en helt ny fas, som kommer att betyda insikt, hjärta och hjärna i harmoni och samklang med universum.
Så när jag läser i Bibeln att det i morgon är dags för Hänryckningen, så tycker jag att det känns helt rätt. Det handlar ju om att Jesus ska återvända, att vi alla ska känna hans närhet och bli ett.
Jag är inte kristen, så jag förstår inte varför man tror att det måste innebära att alla ska dö. För mig känns det troligare att vi faktiskt lär oss leva i ljuset!
Det skulle ju faktiskt kunna vara samma sak... Eller?
Men i Mayakalendern räknar de lite annorlunda. 9/3 började den här fasen. Och ärligt talat har jag mer förtroende för deras räknesystem, eftersom det har visat sig vara väldigt ackurat tidigare.
Så i morgon är jag ganska säker på att vi inte behöver vara oroliga. Inte mer än idag, i alla fall.
Den tilltagande oro många av oss redan känner sedan ett ungefärligt halvår tillbaka, beror på att allting förändras snabbt och att det nya redan knackar på dörren. Vi börjar ifrågasätta våra liv, våra samhällen, vår plats på jorden. Det är helt i sin ordning – det är dags att tänka om!. Vi kanske ska se mer på helheten, på vår gemenskap med allt levande och ändra våra livsvägar. Samklang i stället för dissonans.
Jag tror fullt och fast på att vi som lever nu är med om en av de häftigaste förändringarna någonsin! Och det är så roligt och coolt att allt händer så snabbt. Har vi tur, så kommer vi verkligen att få vara med om detta nya inom vår livstid!
"Det står i Bibeln att..." säger folk med lite darr på stämbanden.
Ja. För det första tvivlar jag personligen lite på faktakvaliteten i Bibeln, (och i andra religiösa skrifter, må sägas). De är liksom inte skrivna med det motivet, att bära fram ovedersägliga fakta. Bibelns jobb är att måla bilder, beskriva det obeskrivbara – gudomlighet – och visa en livsriktning.
Inte att med datum och år bestämma kometnedslag.
Sedan har vi ju hela grejen med att det är en väldigt gammal och väldigt översatt skrift. Om någon för 2000 år sedan hade klart för sig vilken dag jorden skulle gå under, så är risken överhängande att det datumet skulle förvanskats på vägen. Egentligen kanske det redan var igår...
Men sedan – till det viktigaste:
När jag läser Bibeln, så läser jag något helt annat än undergång.
Eftersom jag helt har snöat in på Mayakalendern, ser ju jag förutspåelserna lite annorlunda...
Nu går vi in i ett högre medvetande, enligt Mayakalendern. All evolution, all utveckling hittills, har varit för att föra oss fram till idag. Människan är nu tillräckligt utvecklad för att gå vidare i gudomligheten, se ljuset i sig själv och andra. Vi går nu in i en helt ny fas, som kommer att betyda insikt, hjärta och hjärna i harmoni och samklang med universum.
Så när jag läser i Bibeln att det i morgon är dags för Hänryckningen, så tycker jag att det känns helt rätt. Det handlar ju om att Jesus ska återvända, att vi alla ska känna hans närhet och bli ett.
Jag är inte kristen, så jag förstår inte varför man tror att det måste innebära att alla ska dö. För mig känns det troligare att vi faktiskt lär oss leva i ljuset!
Det skulle ju faktiskt kunna vara samma sak... Eller?
Men i Mayakalendern räknar de lite annorlunda. 9/3 började den här fasen. Och ärligt talat har jag mer förtroende för deras räknesystem, eftersom det har visat sig vara väldigt ackurat tidigare.
Så i morgon är jag ganska säker på att vi inte behöver vara oroliga. Inte mer än idag, i alla fall.
Den tilltagande oro många av oss redan känner sedan ett ungefärligt halvår tillbaka, beror på att allting förändras snabbt och att det nya redan knackar på dörren. Vi börjar ifrågasätta våra liv, våra samhällen, vår plats på jorden. Det är helt i sin ordning – det är dags att tänka om!. Vi kanske ska se mer på helheten, på vår gemenskap med allt levande och ändra våra livsvägar. Samklang i stället för dissonans.
Jag tror fullt och fast på att vi som lever nu är med om en av de häftigaste förändringarna någonsin! Och det är så roligt och coolt att allt händer så snabbt. Har vi tur, så kommer vi verkligen att få vara med om detta nya inom vår livstid!
torsdag 19 maj 2011
Att välja sina laster
Summan av lasterna är konstant, sägs det.
Jag är inte så säker på det, jag.
Det verkar som om vissa människor har betydligt fler laster än andra. Själv är jag en "lastad" kvinna, blir lätt belastad av allt från sockerberoende till arbetsnarkomani.
Men jag tänker så här:
Det gäller att välja sina laster.
Kroppen och själen klarar bara av en viss mängd laster, belastningar. Därför får man ju välja dem väl!
Är kaffe det godaste i hela livet och en njutning, så kanske det kan gå för sig. Men måste det vara varje dag? Och måste det vara många koppar om dagen? Kanske man kan dricka bara de två godaste gångerna – och bara ta en halv kopp?
Tycker man att sprit eller vin är gott och roligt, så visst – men hur ofta är det verkligen "viktigt"? Behövs det så ofta som nu, eller kan man stryka några av gångerna? Och kanske det går att dricka mindre. (Det där med vin varje dag för blodtrycket är ju en sanning med modifikation. Rött vin, 1 dl max. Och många av oss klarar oss lika bra med oliv- och fiskolja.)
För en shopaholic är det otänkbart med köpstopp, men ett alternativ kan ju vara att man utser en dag till shoppingdag. Alla andra dagar är det helt stopp.
Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta sig själv. Behöver jag det här – och vad säger det i så fall om mig? För allt som belastar kroppen och själen, får vi ju själva betala för. Och ibland blir det dyrt... Kanske inte idag, kanske inte i morgon, men så småningom. Rökning, alkohol, socker, sömnbrist, för lite motion, för mycket motion, dåliga relationer, stress, värk, gifter... I vårt samhälle har vi många belastningar. Och varje grej kostar lite. Frågan är alltså vad du vill lägga din energi och hälsa på. Vilka laster är värda att behålla?
Så jag brukar tänka: Hur dyrt är jag beredd att leva?
Vad är jag villig att betala priset för...
Och då blir det liksom inte lika gott/roligt/busigt.
Ja, visst är jag medelålders!
Lite mindre galen, betydligt klokare.
Och mer tillfreds med livet.
Jag är inte så säker på det, jag.
Det verkar som om vissa människor har betydligt fler laster än andra. Själv är jag en "lastad" kvinna, blir lätt belastad av allt från sockerberoende till arbetsnarkomani.
Men jag tänker så här:
Det gäller att välja sina laster.
Kroppen och själen klarar bara av en viss mängd laster, belastningar. Därför får man ju välja dem väl!
Är kaffe det godaste i hela livet och en njutning, så kanske det kan gå för sig. Men måste det vara varje dag? Och måste det vara många koppar om dagen? Kanske man kan dricka bara de två godaste gångerna – och bara ta en halv kopp?
Tycker man att sprit eller vin är gott och roligt, så visst – men hur ofta är det verkligen "viktigt"? Behövs det så ofta som nu, eller kan man stryka några av gångerna? Och kanske det går att dricka mindre. (Det där med vin varje dag för blodtrycket är ju en sanning med modifikation. Rött vin, 1 dl max. Och många av oss klarar oss lika bra med oliv- och fiskolja.)
För en shopaholic är det otänkbart med köpstopp, men ett alternativ kan ju vara att man utser en dag till shoppingdag. Alla andra dagar är det helt stopp.
Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta sig själv. Behöver jag det här – och vad säger det i så fall om mig? För allt som belastar kroppen och själen, får vi ju själva betala för. Och ibland blir det dyrt... Kanske inte idag, kanske inte i morgon, men så småningom. Rökning, alkohol, socker, sömnbrist, för lite motion, för mycket motion, dåliga relationer, stress, värk, gifter... I vårt samhälle har vi många belastningar. Och varje grej kostar lite. Frågan är alltså vad du vill lägga din energi och hälsa på. Vilka laster är värda att behålla?
Så jag brukar tänka: Hur dyrt är jag beredd att leva?
Vad är jag villig att betala priset för...
Och då blir det liksom inte lika gott/roligt/busigt.
Ja, visst är jag medelålders!
Lite mindre galen, betydligt klokare.
Och mer tillfreds med livet.
onsdag 18 maj 2011
Operera bakfull
En vän tipsade om en märklig forskningsrapport:
En grupp irländska forskare har utfört en studie där åtta bakfulla manliga kirurgstudenter fick operera i en simulator. Slutsatsen blev att omåttlig alkoholförtäring dagen före en operation verkar kunna försämra kirurgers förmåga att operera.
Nähä?
Jag känner mig en smula matt. Min första tanke är: Men herregud – det finns väl inga kirurger som super dagen innan en operation?
Av någon anledning förutsätter jag att ingen är så dum. Speciellt inte den intellektuella eliten, som ju läkarna får förmodas tillhöra. Självklart kan man inte dricka alkohol – helst inte ens ett glas vin – före operation!
Och omåttlig alkoholförtäring... Plötsligt växer misstänksamheten i mig: Varför kom de ens på tanken att studera detta?
Det kanske trots allt existerar. Ja, kirurger är människor. Ja, kirurger får dricka alkohol. Men NEJ, kirurger som ska skära i andra människors kroppar får minsann inte vara fullt så mänskliga. De måste faktiskt ha lite högre standard. Man kör inte full eller bakfull, därför att man riskerar andra människors liv. Samma gäller förstås för en kirurg. Kära nån, jag skulle inte ens vilja jobba med mina fysiska behandlingar bakfull, trots att de inte ens är invasiva!
Det handlar om respekt för andra.
Jag måste trots allt hoppas att den här undersökningen bara var någon sorts kul grej. Att det inte fanns någon verklighetsbaserad problemformulering. Då blir det bara lite märkligt, att man får ta forskningsmedel till ett sådant projekt.
Visst är det att sparka in öppna dörrar – för tusentals kronor. Det är lite upprörande. Men hellre det, än att bakfulla kirurger verkligen är ett reellt problem...
En grupp irländska forskare har utfört en studie där åtta bakfulla manliga kirurgstudenter fick operera i en simulator. Slutsatsen blev att omåttlig alkoholförtäring dagen före en operation verkar kunna försämra kirurgers förmåga att operera.
Nähä?
Jag känner mig en smula matt. Min första tanke är: Men herregud – det finns väl inga kirurger som super dagen innan en operation?
Av någon anledning förutsätter jag att ingen är så dum. Speciellt inte den intellektuella eliten, som ju läkarna får förmodas tillhöra. Självklart kan man inte dricka alkohol – helst inte ens ett glas vin – före operation!
Och omåttlig alkoholförtäring... Plötsligt växer misstänksamheten i mig: Varför kom de ens på tanken att studera detta?
Det kanske trots allt existerar. Ja, kirurger är människor. Ja, kirurger får dricka alkohol. Men NEJ, kirurger som ska skära i andra människors kroppar får minsann inte vara fullt så mänskliga. De måste faktiskt ha lite högre standard. Man kör inte full eller bakfull, därför att man riskerar andra människors liv. Samma gäller förstås för en kirurg. Kära nån, jag skulle inte ens vilja jobba med mina fysiska behandlingar bakfull, trots att de inte ens är invasiva!
Det handlar om respekt för andra.
Jag måste trots allt hoppas att den här undersökningen bara var någon sorts kul grej. Att det inte fanns någon verklighetsbaserad problemformulering. Då blir det bara lite märkligt, att man får ta forskningsmedel till ett sådant projekt.
Visst är det att sparka in öppna dörrar – för tusentals kronor. Det är lite upprörande. Men hellre det, än att bakfulla kirurger verkligen är ett reellt problem...
tisdag 17 maj 2011
Idrottsarenor
I Växjö bygger man för fullt på Arenastaden. Det är en ny ishall, en ny fotbollsplan och lite annat smått och gott.
Jag förundras.
När det gäller sport finns det alltid pengar.
Är det för att människorna i beslutande organ är sportintresserade?
Jag tänker på Ullevi. Göteborg hade sitt (gamla) Ullevi. Det var inte direkt proppfullt vid matcherna, men det var hyfsat välfyllt. Gemytligt, trevligt. Så fick man för sig att bygga ett nytt Ullevi. Jättestort.
När Nya Ullevi stod klart, insåg man snart att det inte blev så bra att spela fotbollsmatcher där. De stackars åskådarna fyllde inte ens nedersta delen av läktarplatserna, och den gemytliga stämningen försvann. Färre och färre dök upp till evenemangen.
Så det blev bara att flytta tillbaka till gamla Ullevi. Nya Ullevi används numera främst till konserter, t ex när U2 och Madonna kommer till Sverige. För mig, som är kulturnörd, känns det roligt. Eftersom det alltid är så svårt att få fram pengar till kultur, är det ju förträffligt när kulturen liksom "ärver" av sporten! Hi hi - vilka fick glädje av skattepengarna till sist? :)
En rolig detalj i den här historien är att Ullevi gick sönder under Bruce Springsteen-konserten. Den var inte byggd för att så många människor skulle hoppa i takt.
Nä – den var ju byggd för fotbollskillar... :D
Jag förundras.
När det gäller sport finns det alltid pengar.
Är det för att människorna i beslutande organ är sportintresserade?
Jag tänker på Ullevi. Göteborg hade sitt (gamla) Ullevi. Det var inte direkt proppfullt vid matcherna, men det var hyfsat välfyllt. Gemytligt, trevligt. Så fick man för sig att bygga ett nytt Ullevi. Jättestort.
När Nya Ullevi stod klart, insåg man snart att det inte blev så bra att spela fotbollsmatcher där. De stackars åskådarna fyllde inte ens nedersta delen av läktarplatserna, och den gemytliga stämningen försvann. Färre och färre dök upp till evenemangen.
Så det blev bara att flytta tillbaka till gamla Ullevi. Nya Ullevi används numera främst till konserter, t ex när U2 och Madonna kommer till Sverige. För mig, som är kulturnörd, känns det roligt. Eftersom det alltid är så svårt att få fram pengar till kultur, är det ju förträffligt när kulturen liksom "ärver" av sporten! Hi hi - vilka fick glädje av skattepengarna till sist? :)
En rolig detalj i den här historien är att Ullevi gick sönder under Bruce Springsteen-konserten. Den var inte byggd för att så många människor skulle hoppa i takt.
Nä – den var ju byggd för fotbollskillar... :D
måndag 16 maj 2011
Krocket och andra våldssporter
Vem spelar krocket längre? läste jag i en artikel.
Jag hör ju till de där som faktiskt gärna gör det. Problemet är bara att hitta några hyfsat civiliserade människor att spela med.
Min fina lilla familj är inte till att tänka på. Maken är alldeles för tävlingsinriktad. Med oerhörd koncentration spelar han bort nioåringen och i fullfjädrad ondska skickar han iväg sexåringens klot till rosenbuskarna. Barn gråter (fullständigt förklarligt, tycker jag) och kastar klubbor på banan och varandra.
Det går inte.
Jag försöker ivrigt förklara att vi bara spelar för att ha kul ihop, men mina allt gällare kommentarer försvinner i gråten och skriken. Man får hoppas att ingen får en slängd klubba i huvudet.
Och minigolf.
Det finns ingenting som kan förstöra en semester så mycket som en runda minigolf.
Våra söta barn tjatar, vi vuxna faller till föga (mot bättre vetande) och det är alltid samma sak. Första banan har vi kul. Sedan börjar förfallet. Dottern tröttnar och börjar gräva små hål med sin klubba i gräset bredvid bana 2. Sonen surar ihop efter tredje banan, för att han spelar sämre än... han hade tänkt sig. Och för att han ALDRIG får göra en SPIK. Maken måste sopa bort alla gruskorn och barr från banorna. Och jag blir jätteirriterad på alla som måste sikta jättelänge och tänka jättenoga och sura jättemycket. Någonstans vid femte banan har vi tappat bort dottern, som har tröttnat helt och antagligen följt efter den söta hunden som gick förbi för tio minuter sedan och sonen har kastat klubban (förhoppningsvis bland träden) medan maken faktiskt vill spela färdigt eftersom han aldrig har spelat så bra. "Det blir rekord!" säger han med vilt stirrande blick och ett krampaktigt grepp kring klubban.
Phu...
Efter en runda runt minigolfbanan har jag ett väldigt behov av cappucino och glassmuta till sura barn.
Man får vara tacksam om ingen har fått blåtira eller smalbensböld av de kastade klubborna.
Nej, vi får nog ägna oss åt mindre våldssamma sporter på vår semester, som fotboll. Eller rubgy.
Jag hör ju till de där som faktiskt gärna gör det. Problemet är bara att hitta några hyfsat civiliserade människor att spela med.
Min fina lilla familj är inte till att tänka på. Maken är alldeles för tävlingsinriktad. Med oerhörd koncentration spelar han bort nioåringen och i fullfjädrad ondska skickar han iväg sexåringens klot till rosenbuskarna. Barn gråter (fullständigt förklarligt, tycker jag) och kastar klubbor på banan och varandra.
Det går inte.
Jag försöker ivrigt förklara att vi bara spelar för att ha kul ihop, men mina allt gällare kommentarer försvinner i gråten och skriken. Man får hoppas att ingen får en slängd klubba i huvudet.
Och minigolf.
Det finns ingenting som kan förstöra en semester så mycket som en runda minigolf.
Våra söta barn tjatar, vi vuxna faller till föga (mot bättre vetande) och det är alltid samma sak. Första banan har vi kul. Sedan börjar förfallet. Dottern tröttnar och börjar gräva små hål med sin klubba i gräset bredvid bana 2. Sonen surar ihop efter tredje banan, för att han spelar sämre än... han hade tänkt sig. Och för att han ALDRIG får göra en SPIK. Maken måste sopa bort alla gruskorn och barr från banorna. Och jag blir jätteirriterad på alla som måste sikta jättelänge och tänka jättenoga och sura jättemycket. Någonstans vid femte banan har vi tappat bort dottern, som har tröttnat helt och antagligen följt efter den söta hunden som gick förbi för tio minuter sedan och sonen har kastat klubban (förhoppningsvis bland träden) medan maken faktiskt vill spela färdigt eftersom han aldrig har spelat så bra. "Det blir rekord!" säger han med vilt stirrande blick och ett krampaktigt grepp kring klubban.
Phu...
Efter en runda runt minigolfbanan har jag ett väldigt behov av cappucino och glassmuta till sura barn.
Man får vara tacksam om ingen har fått blåtira eller smalbensböld av de kastade klubborna.
Nej, vi får nog ägna oss åt mindre våldssamma sporter på vår semester, som fotboll. Eller rubgy.
söndag 15 maj 2011
Eurovision song contest
ADHD-tvillingar med Johnny Bravo-frisyrer.
Dumstrutar med låtsastrumpetande enhjulingscyklister.
Halvdana försök till folkdans med tönthiphopare som vickar på glasögonen.
Nybörjarrappare som försöker mixa rap med att growla.
Det verkar som att det mest handlar om att sticka ut. Det där med artisteri och ett engagerat framförande har inte någon riktig plats i ESC.
För oavsett vad man tycker om musikstilen och jippot i övrigt: Visst var det en oerhörd skillnad i nivå mellan bidragen. Sångkunnighet, dansinsatser, show, energi - en del hade jobbat, andra verkade bara satsa på att bli ihågkomna. Till varje pris.
Men ändå fanns det några bidrag som jag redan hade glömt vid omröstningen. De visade några grupper som fick poäng och viftade med flaggor – och jag hade ingen aning om vad de hade sjungit. Eller ens OM.
Nä – enda sättet är att köra på den nya taktiken: Att infiltrera de övriga länderna. Skriva låtarna till blandade länder, slänga in dansare och sångare bakom de inhemska artisterna. Fixa in kosingen och få allt kred, helt enkelt.
Den stora säljapparaten ESC är som musikens motsvarighet till turistiga marknader: Den som skriker högst får sälja. Oavsettt vilket billigt, plastigt skräp det är.
Dumstrutar med låtsastrumpetande enhjulingscyklister.
Halvdana försök till folkdans med tönthiphopare som vickar på glasögonen.
Nybörjarrappare som försöker mixa rap med att growla.
Det verkar som att det mest handlar om att sticka ut. Det där med artisteri och ett engagerat framförande har inte någon riktig plats i ESC.
För oavsett vad man tycker om musikstilen och jippot i övrigt: Visst var det en oerhörd skillnad i nivå mellan bidragen. Sångkunnighet, dansinsatser, show, energi - en del hade jobbat, andra verkade bara satsa på att bli ihågkomna. Till varje pris.
Men ändå fanns det några bidrag som jag redan hade glömt vid omröstningen. De visade några grupper som fick poäng och viftade med flaggor – och jag hade ingen aning om vad de hade sjungit. Eller ens OM.
Nä – enda sättet är att köra på den nya taktiken: Att infiltrera de övriga länderna. Skriva låtarna till blandade länder, slänga in dansare och sångare bakom de inhemska artisterna. Fixa in kosingen och få allt kred, helt enkelt.
Den stora säljapparaten ESC är som musikens motsvarighet till turistiga marknader: Den som skriker högst får sälja. Oavsettt vilket billigt, plastigt skräp det är.
torsdag 12 maj 2011
Resa sig susig
Nu för tiden när jag reser, blir jag susig i kupan.
Det känns som om jag har lämnat rötterna hemma och åkt iväg utan det som får mig att stå stadigt.
När jag kommer fram, känner jag mig flummig, flytande, okoncentrerad och "utanpå". Efter några timmar landar jag.
Kanske har rötterna hunnit ikapp då?
Det känns som om jag har lämnat rötterna hemma och åkt iväg utan det som får mig att stå stadigt.
När jag kommer fram, känner jag mig flummig, flytande, okoncentrerad och "utanpå". Efter några timmar landar jag.
Kanske har rötterna hunnit ikapp då?
"Du har ingen blogg"
Hjälp!
Hjärtinfarkt!
Jag loggar in på min vanliga blogg och får beskedet: Du har ingen blogg på Blogger.
Och så är där alldeles tomt...
Iiiiih!
Alla mina inlägg!
Som jag givetvis inte har sparat någon annan stans (sedan i september eller så).
Jag loggar ut, loggar in. Går inte.
Söker på helakarin.blogspot.com – finns inte.
Paniken växer.
Efter att ha klickat på alla hjälpcenter som finns utan att få hjälp alls, hittar jag en annan tjej med en blogg på Blogspot som har hittat en lösning: Logga ut och logga in 10 ggr eller så – och så plötsligt kom hon in!
Och det fungerade för mig med.
Så nu ska jag spara alla inlägg snabbt som tusan i ett fint dokument.
Det kan jag roa mig med på väg upp till Stockholm...
*andas fortfarande ansträngt*
Hjärtinfarkt!
Jag loggar in på min vanliga blogg och får beskedet: Du har ingen blogg på Blogger.
Och så är där alldeles tomt...
Iiiiih!
Alla mina inlägg!
Som jag givetvis inte har sparat någon annan stans (sedan i september eller så).
Jag loggar ut, loggar in. Går inte.
Söker på helakarin.blogspot.com – finns inte.
Paniken växer.
Efter att ha klickat på alla hjälpcenter som finns utan att få hjälp alls, hittar jag en annan tjej med en blogg på Blogspot som har hittat en lösning: Logga ut och logga in 10 ggr eller så – och så plötsligt kom hon in!
Och det fungerade för mig med.
Så nu ska jag spara alla inlägg snabbt som tusan i ett fint dokument.
Det kan jag roa mig med på väg upp till Stockholm...
*andas fortfarande ansträngt*
onsdag 11 maj 2011
Ola Lindholm - straff före dom?
Läser i dagens tidning att SVT "pausar" Wild kids med hänvisning till att Ola Lindholms incident med polisen för några veckor sedan.
För er som inte har hängt med, så testades han för kokain efter att ha tittat på en fotbollsmatch. Urinprovet (som gjordes i en trappuppgång vid bilparkeringen) visade på spår av ett ämne som tyder på att han har haft kokain i kroppen tidigare. Han nekar till brott och uppger att han inte vet vad det beror på.
Utan att alls låtsas att jag vet hur det ligger till, måste jag faktiskt diskutera händelseförloppet.
Jag har EN viktig fråga:
Sedan när började vi med straff före dom i det här landet?
Såvitt jag vet, är man oskyldig tills motsatsen bevisats. Det är en av hörnstenarna för rättssystemet.
Ola Lindholm har (enligt egen uppgift) "pausats" från sitt programledaruppdrag, petats från redaktörsjobbet på Kamratposten och som talesperson för BRIS. Jag förstår ingenting.
För det första är inget brott bevisat.
Inget kokain påträffades i hans blod, bara ett ämne som tyder på att kokain har funnit där. Vem vet hur rättvisande det är?
Han har inte ens kallats till domstol för prövning än.
Ännu mindre har en dom förkunnats.
Karlen är ju än så länge både ohörd och odömd!
Vad är det för sätt, att föregå rättvisan så här?
Det ANDRA jag upprör mig över, är det civila samhällets vilja att utdela straff. Är det inte rättssystemets roll? Om jag är anställd någonstans, säg på ett kontor, och begår ett brott (t ex fortkörning) – blir jag av med mitt jobb då? Nej.
Hur mycket får en arbetsgivare ställa krav på en anställds uppförande på fritiden? Såvitt jag förstår, måste det handla om huruvida fritiden inkräktar på arbetet.
Om jag är polis och döms för misshandel, så blir jag kanske av med jobbet. (Fast jag tror faktiskt att man först blir varnad.) Det handlar alltså om att det ska vara någon sorts risk för att man inte kan utöva sin yrkesroll korrekt, vad jag förstår.
Om vi tar Ola Lindholms fall, så undrar jag:
1 Är hans förmåga att jobba som programledare i fara?
Nej. Han har (såvitt jag vet) gjort ett föredömligt jobb på det området hittills. Han har aldrig jobbat påverkad. Han har inte bjudit barnen på knark.
2 Är hans förmåga att jobba som redaktör nedsatt?
Såvida han har skött sina redaktionella uppgifter, fixat deadlines osv, så måste svaret vara nej.
3 Påverkas hans förmåga att representera BRIS?
Det tror jag inte. Han kan fortfarande tala för barnens rätt i samhället. Det finns ingen anknytning till nykterhetsrörelsen såvitt jag vet.
Givetvis beror på hur hans olika uppdragskontrakt ser ut. Står det i hans arbetsbeskrivning som programledare, redaktör eller representant att han ska vara en förebild för ett drogfritt samhälle, eller att han ska vara en förebild för barn i Sverige, så kanske man skulle kunna diskutera en "paus". OM HAN BLEV DÖMD FÖR NARKOTIKABROTT, vill säga.
Och det har han inte blivit.
Den egentliga frågan är: Varför ska en "kändis" ha högre krav på sig än en vanlig anställd? En revisor som kör full blir väl inte av med jobbet? En förskollärare som skattefuskar får väl jobba kvar? Idén är väl att vi ska avtjäna vårt straff (böter eller fängelse) och sedan gå ut i samhället och fortsätta som goda medborgare?
Nej, jag tycker att det är lågt. Lågt lågt lågt.
Omänskligt, faktiskt.
För oavsett hur resultatet av polisförhör, rättegång och en framtida dom blir, så är det också mänskligt att fela. Vi har i dagsläget ingen aning om vad som har hänt och hur. Man kan få i sig oönskade preparat på olika sätt, via mediciner, genom att någon droppar grejer i ens drink på krogen – t o m genom bantningsmediciner. Om Ola har gjort något fel alls vet vi inte, så jag förstår inte varför han ska straffas ohörd.
Läs gärna hans inlägg i debatten:
http://olalindholm.blogspot.com/
Ola Lindholm
För er som inte har hängt med, så testades han för kokain efter att ha tittat på en fotbollsmatch. Urinprovet (som gjordes i en trappuppgång vid bilparkeringen) visade på spår av ett ämne som tyder på att han har haft kokain i kroppen tidigare. Han nekar till brott och uppger att han inte vet vad det beror på.
Utan att alls låtsas att jag vet hur det ligger till, måste jag faktiskt diskutera händelseförloppet.
Jag har EN viktig fråga:
Sedan när började vi med straff före dom i det här landet?
Såvitt jag vet, är man oskyldig tills motsatsen bevisats. Det är en av hörnstenarna för rättssystemet.
Ola Lindholm har (enligt egen uppgift) "pausats" från sitt programledaruppdrag, petats från redaktörsjobbet på Kamratposten och som talesperson för BRIS. Jag förstår ingenting.
För det första är inget brott bevisat.
Inget kokain påträffades i hans blod, bara ett ämne som tyder på att kokain har funnit där. Vem vet hur rättvisande det är?
Han har inte ens kallats till domstol för prövning än.
Ännu mindre har en dom förkunnats.
Karlen är ju än så länge både ohörd och odömd!
Vad är det för sätt, att föregå rättvisan så här?
Det ANDRA jag upprör mig över, är det civila samhällets vilja att utdela straff. Är det inte rättssystemets roll? Om jag är anställd någonstans, säg på ett kontor, och begår ett brott (t ex fortkörning) – blir jag av med mitt jobb då? Nej.
Hur mycket får en arbetsgivare ställa krav på en anställds uppförande på fritiden? Såvitt jag förstår, måste det handla om huruvida fritiden inkräktar på arbetet.
Om jag är polis och döms för misshandel, så blir jag kanske av med jobbet. (Fast jag tror faktiskt att man först blir varnad.) Det handlar alltså om att det ska vara någon sorts risk för att man inte kan utöva sin yrkesroll korrekt, vad jag förstår.
Om vi tar Ola Lindholms fall, så undrar jag:
1 Är hans förmåga att jobba som programledare i fara?
Nej. Han har (såvitt jag vet) gjort ett föredömligt jobb på det området hittills. Han har aldrig jobbat påverkad. Han har inte bjudit barnen på knark.
2 Är hans förmåga att jobba som redaktör nedsatt?
Såvida han har skött sina redaktionella uppgifter, fixat deadlines osv, så måste svaret vara nej.
3 Påverkas hans förmåga att representera BRIS?
Det tror jag inte. Han kan fortfarande tala för barnens rätt i samhället. Det finns ingen anknytning till nykterhetsrörelsen såvitt jag vet.
Givetvis beror på hur hans olika uppdragskontrakt ser ut. Står det i hans arbetsbeskrivning som programledare, redaktör eller representant att han ska vara en förebild för ett drogfritt samhälle, eller att han ska vara en förebild för barn i Sverige, så kanske man skulle kunna diskutera en "paus". OM HAN BLEV DÖMD FÖR NARKOTIKABROTT, vill säga.
Och det har han inte blivit.
Den egentliga frågan är: Varför ska en "kändis" ha högre krav på sig än en vanlig anställd? En revisor som kör full blir väl inte av med jobbet? En förskollärare som skattefuskar får väl jobba kvar? Idén är väl att vi ska avtjäna vårt straff (böter eller fängelse) och sedan gå ut i samhället och fortsätta som goda medborgare?
Nej, jag tycker att det är lågt. Lågt lågt lågt.
Omänskligt, faktiskt.
För oavsett hur resultatet av polisförhör, rättegång och en framtida dom blir, så är det också mänskligt att fela. Vi har i dagsläget ingen aning om vad som har hänt och hur. Man kan få i sig oönskade preparat på olika sätt, via mediciner, genom att någon droppar grejer i ens drink på krogen – t o m genom bantningsmediciner. Om Ola har gjort något fel alls vet vi inte, så jag förstår inte varför han ska straffas ohörd.
Läs gärna hans inlägg i debatten:
http://olalindholm.blogspot.com/
Ola Lindholm
tisdag 10 maj 2011
Förvärvsarbete
Det är ett ganska nytt begrepp. Jag glömmer det ibland. Det var ju inte förrän den industriella revolutionen, som det blev på modet att jobba utanför hemmet. Och kvinnorna i vårt land började komma ut i produktionen på 50- och 60-talet. Att båda föräldrarna i ett hushåll jobbar heltid var väl inte så vanligt ens på 80-talet, men nu är det nästan självklart.
Jag tycker inte att det är det.
När jag tittar på vad jag tycker är viktigt i livet, inser jag att heltidsjobb är omöjligt. Jag vill hinna umgås med, stötta och uppfostra mina barn, ta hand om vårt hus, laga näringsrik mat, ta hand om min egen hälsa, träffa min make och jobba ideellt för viktiga saker.
Det går inte ihop med heltidsjobb. Och jag vill inte sälja huset och bo i lägenhet. Jag vill inte låta dagis och fritids uppfostra mina barn. Jag vägrar köpa färdigmat och köra mig själv i botten (igen).
Nä, konsekvensen blir att jag måste ha ett deltidsjobb.
Var hittar man det?
Knappt en enda tjänst på Platsbanken är deltid. Och om de är det, är jag "överkvalificerad". Det hjälper inte hur mycket jag än bedyrar att jag hellre jobbar lagom än har en cool titel - jag blir ändå hemskickad från intervjun med ett "tyvärr"...
Jag funderar därför på att strunta i hela förvärvsarbeteapparaten. Lägga min tid på självhushållning - vi har en stor tomt att odla på. Kan också få rum med en ko, några får och höns. Och jag kan både sy och sticka. Tova också.
På övrig tid kan jag jobba med det jag brinner för. Skriva, föreläsa, behandla.
Enda anledningen att det här inte blir populärt, är att jag bidrar dåligt till OH-kostnaderna: Statskassan. Klart att politikerna vill att man ska förvärvsarbeta och skatta - annars finns det ju ingen som betalar deras lön!
Men jag känner mig lite färdig med det.
I stället för att jobba livet ur mig, bli sjukskriven och dyr, kanske uppfostra två stressade och potentiella hälsorisker till barn, så väljer jag annorlunda.
Och vem vet?
Kanske det går på ett ut samhällsekonomiskt!
Jag tycker inte att det är det.
När jag tittar på vad jag tycker är viktigt i livet, inser jag att heltidsjobb är omöjligt. Jag vill hinna umgås med, stötta och uppfostra mina barn, ta hand om vårt hus, laga näringsrik mat, ta hand om min egen hälsa, träffa min make och jobba ideellt för viktiga saker.
Det går inte ihop med heltidsjobb. Och jag vill inte sälja huset och bo i lägenhet. Jag vill inte låta dagis och fritids uppfostra mina barn. Jag vägrar köpa färdigmat och köra mig själv i botten (igen).
Nä, konsekvensen blir att jag måste ha ett deltidsjobb.
Var hittar man det?
Knappt en enda tjänst på Platsbanken är deltid. Och om de är det, är jag "överkvalificerad". Det hjälper inte hur mycket jag än bedyrar att jag hellre jobbar lagom än har en cool titel - jag blir ändå hemskickad från intervjun med ett "tyvärr"...
Jag funderar därför på att strunta i hela förvärvsarbeteapparaten. Lägga min tid på självhushållning - vi har en stor tomt att odla på. Kan också få rum med en ko, några får och höns. Och jag kan både sy och sticka. Tova också.
På övrig tid kan jag jobba med det jag brinner för. Skriva, föreläsa, behandla.
Enda anledningen att det här inte blir populärt, är att jag bidrar dåligt till OH-kostnaderna: Statskassan. Klart att politikerna vill att man ska förvärvsarbeta och skatta - annars finns det ju ingen som betalar deras lön!
Men jag känner mig lite färdig med det.
I stället för att jobba livet ur mig, bli sjukskriven och dyr, kanske uppfostra två stressade och potentiella hälsorisker till barn, så väljer jag annorlunda.
Och vem vet?
Kanske det går på ett ut samhällsekonomiskt!
måndag 9 maj 2011
Att beskriva människor
Jag tror att jag har kommit på något: Man kan förstå sig på människor rätt bra av hur de beskriver andra.
(Stå ut med mig en liten stund. Jag har inte ventilerat detta än, bara funderat under bilkörning, så det krävs lite resonerande...)
Denna lilla fundering tog sats i att jag knappt aldrig förstår vem folk pratar om. Jag frågar "vem?", de svarar och jag vet fortfarande inte. Så kom jag på att samma problem uppstår när maken och jag ska försöka ringa in en person. Det är svårt!
Det finns tydligen flera olika beskrivningsmodeller. Här är några jag har stött på.
1 De yttre attributen
Här beskrivs hårfärg, kläder, frisyr, glasögon eller ej, sminkval.
Män som använder den här modellen, lägger ofta till vilken bil personen i fråga kör.
Väldigt enkel och bra förklaringsmodell, ifall man har en talang för att lägga märke till dessa attribut.
Jag är nästan helt lost här.
Hårfärg brukar jag klara, men sedan har jag inte lagt märke till mer.
Tyvärr ser jag inte ens när folk skaffar glasögon, klipper sig eller har en ovanligt snygg tröja på sig. Jag vet inte varför, men har accepterat denna defekt hos mig själv.
2 Släktskap och boende
Även kallad "lantisen". Den används av nästan alla som bor runt om oss. Det handlar om referenser till gårdar, byar och tidigare generationer. Man säger helt enkelt "ja men det är han som har flyttat in i Lindgrens gamla hus i svängen" eller "hon som är kusin med Pettersson i Moheboda".
Och jag är lost igen. Eftersom jag inte är infödd, har jag fullt sjå att hålla reda på de nu levande personerna och har dålig koll på var de bor, såvida jag inte har varit där och hälsat på. I helgen fick jag vägbeskrivningen "kör förbi mina föräldrars hus, så hittar du din son där efter backen". Jag måste le... Hur ska jag veta var hans föräldrar bor? Vet han var mina föräldrar bor? Nej, det tror jag inte.
3 Vad personen gör och är
Den förklaringsmodell som jag själv använder. Man beskriver vad personen gör (jobbar, aktivitet i föreningar o dyl), samt ev om de har gjort något nyligen som har poppat ut (ex: stod i kiosken på Öppet hus). Huruvida de är tystlåtna, högljudda, ler ofta eller aldrig, verkar pålästa eller ej samt ifall de har speciella kännetecken som "hon som alltid ryter åt sina barn".
Det är roligt att lyssna på när min man och jag försöker ringa in en person.
Jag: – Du vet, Antons mamma.
Maken: – Är det hon med den ljusa pagen, som kör en Volvo v40?
Jag: – Eh... Hon är ofta tidigt på dagis och hämtar tidigt. Ganska tystlåten och blyg, tittar ofta ner när man har hälsat, men säger bra saker på föräldramötena. Verkar ordentlig. Jag tror att hon är kortare än jag.
Maken: – Är det hon med den cerisa jackan?
Jag: – Hm... Jag vet att hon jobbar inom äldreomsorgen på något sätt.
Behöver jag säga att vi nästan aldrig lyckas komma på vem den andra menar?
Och för att återknyta till starten:
Det är rätt roligt att se hur folk väljer att beskriva andra.
Jag, som måste jobba för att tro att jag är någon samt funderar mycket över relationer och hur jag själv är, beskriver just detta hos andra.
De som är uppväxta med att det är viktigt hur man ser ut och vilka prylar man har, beskriver detta.
Andra, som har rötterna djupt nergrävda i myllan och lever med devisen "blod är tjockare än vatten", tycker att allt blir förklarat genom boende och släktskap.
Hi hi hi!
Jag ska studera detta ytterligare och se ifall den här teorin håller.
Säkert finns det också fler förklaringsmodeller att registrera...
Det är roligt att lyssna på folk.
(Stå ut med mig en liten stund. Jag har inte ventilerat detta än, bara funderat under bilkörning, så det krävs lite resonerande...)
Denna lilla fundering tog sats i att jag knappt aldrig förstår vem folk pratar om. Jag frågar "vem?", de svarar och jag vet fortfarande inte. Så kom jag på att samma problem uppstår när maken och jag ska försöka ringa in en person. Det är svårt!
Det finns tydligen flera olika beskrivningsmodeller. Här är några jag har stött på.
1 De yttre attributen
Här beskrivs hårfärg, kläder, frisyr, glasögon eller ej, sminkval.
Män som använder den här modellen, lägger ofta till vilken bil personen i fråga kör.
Väldigt enkel och bra förklaringsmodell, ifall man har en talang för att lägga märke till dessa attribut.
Jag är nästan helt lost här.
Hårfärg brukar jag klara, men sedan har jag inte lagt märke till mer.
Tyvärr ser jag inte ens när folk skaffar glasögon, klipper sig eller har en ovanligt snygg tröja på sig. Jag vet inte varför, men har accepterat denna defekt hos mig själv.
2 Släktskap och boende
Även kallad "lantisen". Den används av nästan alla som bor runt om oss. Det handlar om referenser till gårdar, byar och tidigare generationer. Man säger helt enkelt "ja men det är han som har flyttat in i Lindgrens gamla hus i svängen" eller "hon som är kusin med Pettersson i Moheboda".
Och jag är lost igen. Eftersom jag inte är infödd, har jag fullt sjå att hålla reda på de nu levande personerna och har dålig koll på var de bor, såvida jag inte har varit där och hälsat på. I helgen fick jag vägbeskrivningen "kör förbi mina föräldrars hus, så hittar du din son där efter backen". Jag måste le... Hur ska jag veta var hans föräldrar bor? Vet han var mina föräldrar bor? Nej, det tror jag inte.
3 Vad personen gör och är
Den förklaringsmodell som jag själv använder. Man beskriver vad personen gör (jobbar, aktivitet i föreningar o dyl), samt ev om de har gjort något nyligen som har poppat ut (ex: stod i kiosken på Öppet hus). Huruvida de är tystlåtna, högljudda, ler ofta eller aldrig, verkar pålästa eller ej samt ifall de har speciella kännetecken som "hon som alltid ryter åt sina barn".
Det är roligt att lyssna på när min man och jag försöker ringa in en person.
Jag: – Du vet, Antons mamma.
Maken: – Är det hon med den ljusa pagen, som kör en Volvo v40?
Jag: – Eh... Hon är ofta tidigt på dagis och hämtar tidigt. Ganska tystlåten och blyg, tittar ofta ner när man har hälsat, men säger bra saker på föräldramötena. Verkar ordentlig. Jag tror att hon är kortare än jag.
Maken: – Är det hon med den cerisa jackan?
Jag: – Hm... Jag vet att hon jobbar inom äldreomsorgen på något sätt.
Behöver jag säga att vi nästan aldrig lyckas komma på vem den andra menar?
Och för att återknyta till starten:
Det är rätt roligt att se hur folk väljer att beskriva andra.
Jag, som måste jobba för att tro att jag är någon samt funderar mycket över relationer och hur jag själv är, beskriver just detta hos andra.
De som är uppväxta med att det är viktigt hur man ser ut och vilka prylar man har, beskriver detta.
Andra, som har rötterna djupt nergrävda i myllan och lever med devisen "blod är tjockare än vatten", tycker att allt blir förklarat genom boende och släktskap.
Hi hi hi!
Jag ska studera detta ytterligare och se ifall den här teorin håller.
Säkert finns det också fler förklaringsmodeller att registrera...
Det är roligt att lyssna på folk.
söndag 8 maj 2011
Round up
För 12 år sedan var jag naiv när det gällde gifter.
Som nybliven husägare gav jag mig in på att tukta den vildvuxna "naturtomten" som vårt hus stod på. Det var väldigt många nässlor, väldigt mycket kirskål och jag gick till plantshopen och bad om hjälp.
Round up, sa de, och jag köpte lycklig detta undermedel.
Det skulle sprejas på bladen och gå genom växten och döda allt ända ner till rötterna, men sedan skulle det magiskt försvinna. "Biologiskt nedbrytbart" stod det på flaskan.
Jag trodde på det.
Sprejade och sprejade. Nässlor dog, ogräs i grusgången dog. Frid och fröjd.
Så hörde jag talas om att Round up var giftigt.
Vad nu, tänkte jag, men det stod ju...
I affären, på de nya flaskorna hade nu tillkommit en text: "Bör ej användas i närheten av odlingar, vattentäkt eller ställen där barn leker." Dessutom hade det nu fått en överkryssad dödskalle och varningstext ("förvaras oåtkomligt för barn").
Och jag kände mig grundlurad och upprörd.
Hur kunde de fått sälja det här skitpreparatet utan varningstext innan? I säkra Sverige, där vi har slutat med farliga bekämpningsmedel sedan länge?
Det dröjde ett tag innan jag förstod: Säkra Sverige vet inte allt. Vi har inte alls det skyddsnät vi tror. Om tillverkaren påstår att det inte är giftigt, räknas det som icke giftigt, tills motsatsen bevisats.
Åh nej!
Och jag hade sprejat det i hela trädgården.
Och vi har egen brunn. I och för sig djupborrad, men om sisådär 50 år har väl round up-en hunnit ner dit.
Biologiskt nedbrytbar.
Pyttsan.
Och här är läxan jag lärde mig:
Om något verkar lite för bra för att vara sant, så är det nog det.
Samt: Kan jag inte äta det eller smörja det på min hud, ska det inte ut i min trädgård.
De där quick fixarna har en tendens att komma tillbaka och bita en rumpan...
Som nybliven husägare gav jag mig in på att tukta den vildvuxna "naturtomten" som vårt hus stod på. Det var väldigt många nässlor, väldigt mycket kirskål och jag gick till plantshopen och bad om hjälp.
Round up, sa de, och jag köpte lycklig detta undermedel.
Det skulle sprejas på bladen och gå genom växten och döda allt ända ner till rötterna, men sedan skulle det magiskt försvinna. "Biologiskt nedbrytbart" stod det på flaskan.
Jag trodde på det.
Sprejade och sprejade. Nässlor dog, ogräs i grusgången dog. Frid och fröjd.
Så hörde jag talas om att Round up var giftigt.
Vad nu, tänkte jag, men det stod ju...
I affären, på de nya flaskorna hade nu tillkommit en text: "Bör ej användas i närheten av odlingar, vattentäkt eller ställen där barn leker." Dessutom hade det nu fått en överkryssad dödskalle och varningstext ("förvaras oåtkomligt för barn").
Och jag kände mig grundlurad och upprörd.
Hur kunde de fått sälja det här skitpreparatet utan varningstext innan? I säkra Sverige, där vi har slutat med farliga bekämpningsmedel sedan länge?
Det dröjde ett tag innan jag förstod: Säkra Sverige vet inte allt. Vi har inte alls det skyddsnät vi tror. Om tillverkaren påstår att det inte är giftigt, räknas det som icke giftigt, tills motsatsen bevisats.
Åh nej!
Och jag hade sprejat det i hela trädgården.
Och vi har egen brunn. I och för sig djupborrad, men om sisådär 50 år har väl round up-en hunnit ner dit.
Biologiskt nedbrytbar.
Pyttsan.
Och här är läxan jag lärde mig:
Om något verkar lite för bra för att vara sant, så är det nog det.
Samt: Kan jag inte äta det eller smörja det på min hud, ska det inte ut i min trädgård.
De där quick fixarna har en tendens att komma tillbaka och bita en rumpan...
lördag 7 maj 2011
Barn på egen hand
I sommar funderar vi på att skicka iväg våra barn till någon mor- eller farförälder.
Det är något nytt. Sonen var visserligen hos farfar några dagar när han hade fyllt 7, men båda? Nej.
Förnuftet säger: Klart att de ska iväg! De kommer att få uppleva massor av nya saker. Bra för dem att slippa oss föräldrar en stund, få andra vuxna förebilder, lära sig ta hand om varandra och uppskatta det de har hemma.
Hjärtat säger: Åååååk inte!
Och: Kan de verkligen ta hand om er? Vet farfar att dottern inte kan simma och ofta halkar ur simringen? Tänk om de får hemlängtan!
Jag tror att förnuftet får ta hjärtat i örat ordentligt.
Det är inte bara jag och Maken som kan ta hand om våra barn. Bevisligen klarar både dagisfröknar och skol- och fritidspersonal det alldeles utmärkt.
Inte heller behöver jag ha koll på allt som händer. Solen går faktiskt både upp och ner även om jag inte driver på.
Dessutom skulle det utöka barnens semester, om vi tar det en vecka när vi jobbar. Toppen, ju! Och farfar har redan erbjudit sig. Det är bara att tacka JA.
Så, lilla hjärtat: Le, nicka och säg "ja tack". Det är inte svårare än så!
Tilläggas kan att jag flög ensam mellan Stockholm och Kramfors när jag var 3 år. Med en adresslapp om halsen åkte jag för att hälsa på min farfar. Jag tror att jag bytte flyg där någonstans också, men det vet jag inte säkert. Och jag kom fram! Tillbaka också, mäkta stolt över min nya brosch som flygvärdinnorna hade givit mig.
Inte var det ett dugg traumatiskt, inte. Bara kul!
Det är något nytt. Sonen var visserligen hos farfar några dagar när han hade fyllt 7, men båda? Nej.
Förnuftet säger: Klart att de ska iväg! De kommer att få uppleva massor av nya saker. Bra för dem att slippa oss föräldrar en stund, få andra vuxna förebilder, lära sig ta hand om varandra och uppskatta det de har hemma.
Hjärtat säger: Åååååk inte!
Och: Kan de verkligen ta hand om er? Vet farfar att dottern inte kan simma och ofta halkar ur simringen? Tänk om de får hemlängtan!
Jag tror att förnuftet får ta hjärtat i örat ordentligt.
Det är inte bara jag och Maken som kan ta hand om våra barn. Bevisligen klarar både dagisfröknar och skol- och fritidspersonal det alldeles utmärkt.
Inte heller behöver jag ha koll på allt som händer. Solen går faktiskt både upp och ner även om jag inte driver på.
Dessutom skulle det utöka barnens semester, om vi tar det en vecka när vi jobbar. Toppen, ju! Och farfar har redan erbjudit sig. Det är bara att tacka JA.
Så, lilla hjärtat: Le, nicka och säg "ja tack". Det är inte svårare än så!
Tilläggas kan att jag flög ensam mellan Stockholm och Kramfors när jag var 3 år. Med en adresslapp om halsen åkte jag för att hälsa på min farfar. Jag tror att jag bytte flyg där någonstans också, men det vet jag inte säkert. Och jag kom fram! Tillbaka också, mäkta stolt över min nya brosch som flygvärdinnorna hade givit mig.
Inte var det ett dugg traumatiskt, inte. Bara kul!
fredag 6 maj 2011
Farliga eller helt verkningslösa terapier?
Det är roligt att läsa forskningsrapporter om alternativa behandlingsmetoder. I många olika aspekter är det spännande...
Jag hörde precis talas om en undersökning där man menade att akupunktur var helt verkningslöst. Man kunde sticka nålarna fel och ändå få resultat. Och då drog man slutsatsen att akupunktur bara är placebo! Hi hi hi... "Det fungerar fast man inte gör perfekt – då måste det vara fusk." Det tycker jag är jättekul!
Kanske är det något helt annat som påverkar. Till exempel att den mottagande kroppen vet vad som är fel och vad som behöver rättas till? Stimulansen kanske leder rätt ändå? Eller att den som sticker tänker på vad som skall hända och påverkar resultaten på det viset? I teknikerna jag arbetar med är tanken oerhört viktig. Visst kan vi förändra resultatet med tanken!
Och visst är det lite konstigt att man känner ett behov att undersöka akupunktur och akupressur fortfarande. Det finns otaliga undersökningar som visar på framgångar. (Det är ju därför – pga den överväldigande bevisbördan – som svensk sjukvård tog till sig denna teknik för ett tiotal år sedan. Man resonerade "ja, om så många blir bättre, så får vi väl göra det, även om vi inte begriper hur det fungerar".)
En annan rapport skrev att akupunktur orsakade mycket skador, bland annat punkterade lungor! Punkterade lungor? HA HA HA HA HA HA HA
Inte för att jag på något sätt är en expert, men har de aldrig sett en akupunkturnål? Och vet de inte att nålen sitter typ en millimeter in? Jag skrattar ihjäl mig. Jag tror inte att man kan punktera en lunga med en sådan nål hur man än försöker. Hålet blir ju så litet, så litet... Det läker ihop typ direkt när man drar ut den. Och jädrar vad man skulle behöva ta i för att ta sig igenom hela huden, ev fettlager, förbi revbenen och vidare in genom lungsäck och lunga.
Nä, ibland tror jag att de är riktiga skojare, de där forskarna.
Märkligast för mig är ändå är att man inte förstår att det kanske krävs andra mätmetoder. Om man ska mäta energiterapier, kanske man först måste lista ut vad det är för energifält de arbetar i och hur den energin kan mätas?
Men vad vet jag – en liten terapeut?
Jag hörde precis talas om en undersökning där man menade att akupunktur var helt verkningslöst. Man kunde sticka nålarna fel och ändå få resultat. Och då drog man slutsatsen att akupunktur bara är placebo! Hi hi hi... "Det fungerar fast man inte gör perfekt – då måste det vara fusk." Det tycker jag är jättekul!
Kanske är det något helt annat som påverkar. Till exempel att den mottagande kroppen vet vad som är fel och vad som behöver rättas till? Stimulansen kanske leder rätt ändå? Eller att den som sticker tänker på vad som skall hända och påverkar resultaten på det viset? I teknikerna jag arbetar med är tanken oerhört viktig. Visst kan vi förändra resultatet med tanken!
Och visst är det lite konstigt att man känner ett behov att undersöka akupunktur och akupressur fortfarande. Det finns otaliga undersökningar som visar på framgångar. (Det är ju därför – pga den överväldigande bevisbördan – som svensk sjukvård tog till sig denna teknik för ett tiotal år sedan. Man resonerade "ja, om så många blir bättre, så får vi väl göra det, även om vi inte begriper hur det fungerar".)
En annan rapport skrev att akupunktur orsakade mycket skador, bland annat punkterade lungor! Punkterade lungor? HA HA HA HA HA HA HA
Inte för att jag på något sätt är en expert, men har de aldrig sett en akupunkturnål? Och vet de inte att nålen sitter typ en millimeter in? Jag skrattar ihjäl mig. Jag tror inte att man kan punktera en lunga med en sådan nål hur man än försöker. Hålet blir ju så litet, så litet... Det läker ihop typ direkt när man drar ut den. Och jädrar vad man skulle behöva ta i för att ta sig igenom hela huden, ev fettlager, förbi revbenen och vidare in genom lungsäck och lunga.
Nä, ibland tror jag att de är riktiga skojare, de där forskarna.
Märkligast för mig är ändå är att man inte förstår att det kanske krävs andra mätmetoder. Om man ska mäta energiterapier, kanske man först måste lista ut vad det är för energifält de arbetar i och hur den energin kan mätas?
Men vad vet jag – en liten terapeut?
torsdag 5 maj 2011
Bokföring
Det är ett uselt system, varken mer eller mindre.
Bokföringen är uråldrig. Dubbel bokföring uppstod i 1300-talets Italien, och sedan dess är systemet nästan oändrat. Bakgrunden var att ägarna till ostiniefararna skulle hålla koll på att besättningen inte skulle luras och sälja saker vid sidan om.
Vilka andra saker som uppfanns på 1300-talet har vi fortfarande i bruk?
Jag kan inte komma på någon.
Ja, hjulet, möjligtvis, men det har ju utvecklats en del med luftslang och gummi och så.
Bokföringssystemet är inte bara gammalt, det är dåligt också.
Det är omständligt, tar mycket tid från produktion och är kostsamt.
Tänk att vi har en hel yrkeskår som bara håller på med att skriva ner och flytta siffror på papper! Det är ju helt absurt.
Det är faktiskt så dåligt konstruerat, att revisorer inte ens begriper sig på det. Ja, varför skulle de annars vägra ta ansvar för de bokslut de gör?
Har du läst en revisorskommentar på ett bokslut någon gång?
Det är en uppvisning i smitning och faktiskt riktigt roligt. "Det har såvitt jag kan se inte förekommit några olagligheter"... "enligt mina stickprovskontroller uppförts enligt god redovisningssed"... "utifrån mitt begränsade ansvar"...
Ha! Inte alls: Härmed garanterar jag att detta är rätt. Nehej – för det behöver inte revisorn göra. Han eller hon är ålagd att göra ett visst arbete och skriva en kommentar (vilket man betalar 2000 kr/timme för), men ansvar behöver revisorn inte ta. För om det är några felaktigheter är det ÄGAREN som åker dit. Oavsett om denne har bokfört eller inte haft en susning om hur det har gjorts.
Att vara revisor måste vara världens bästa jobb. Man tar jättebra betalt för att göra ett jobb, och om man inte gör det rätt eller bra, så är det någon annans fel!
Men visst förstår jag hur det har blivit så här.
Det är för att bokföringssystemet suger.
Nej – fram för mitt och makens radikala förslag:
1 Skippa pengar och kontantbetalningar, bara kort eller faktura.
2 Skippa moms och arbetsgivaravgifter och skatt. Bara bestäm hur mycket av våra pengar som staten ska ha (i dagsläget mellan 40 och 70%, beroende på om det är arbetskraftsintensiv verksamhet eller ej).
3 Vi redovisar sedan vad vi har sålt för och betalar in 50% av det. Resten får vi disponera hur fan vi vill.
Hepp!
Enkelt.
Och TÄNK så många människor som kunde sluta ekonomia och gå ut i arbetslivet och faktiskt bidra till utveckling och produktion!
Fast det kanske är så det är tänkt...
Kanske behåller man det här gamla systemet för att hålla folk i sysselsättning.
Kanske är det egentligen ett gigantiskt arbetsmarknadsprogram.
Bokföringen är uråldrig. Dubbel bokföring uppstod i 1300-talets Italien, och sedan dess är systemet nästan oändrat. Bakgrunden var att ägarna till ostiniefararna skulle hålla koll på att besättningen inte skulle luras och sälja saker vid sidan om.
Vilka andra saker som uppfanns på 1300-talet har vi fortfarande i bruk?
Jag kan inte komma på någon.
Ja, hjulet, möjligtvis, men det har ju utvecklats en del med luftslang och gummi och så.
Bokföringssystemet är inte bara gammalt, det är dåligt också.
Det är omständligt, tar mycket tid från produktion och är kostsamt.
Tänk att vi har en hel yrkeskår som bara håller på med att skriva ner och flytta siffror på papper! Det är ju helt absurt.
Det är faktiskt så dåligt konstruerat, att revisorer inte ens begriper sig på det. Ja, varför skulle de annars vägra ta ansvar för de bokslut de gör?
Har du läst en revisorskommentar på ett bokslut någon gång?
Det är en uppvisning i smitning och faktiskt riktigt roligt. "Det har såvitt jag kan se inte förekommit några olagligheter"... "enligt mina stickprovskontroller uppförts enligt god redovisningssed"... "utifrån mitt begränsade ansvar"...
Ha! Inte alls: Härmed garanterar jag att detta är rätt. Nehej – för det behöver inte revisorn göra. Han eller hon är ålagd att göra ett visst arbete och skriva en kommentar (vilket man betalar 2000 kr/timme för), men ansvar behöver revisorn inte ta. För om det är några felaktigheter är det ÄGAREN som åker dit. Oavsett om denne har bokfört eller inte haft en susning om hur det har gjorts.
Att vara revisor måste vara världens bästa jobb. Man tar jättebra betalt för att göra ett jobb, och om man inte gör det rätt eller bra, så är det någon annans fel!
Men visst förstår jag hur det har blivit så här.
Det är för att bokföringssystemet suger.
Nej – fram för mitt och makens radikala förslag:
1 Skippa pengar och kontantbetalningar, bara kort eller faktura.
2 Skippa moms och arbetsgivaravgifter och skatt. Bara bestäm hur mycket av våra pengar som staten ska ha (i dagsläget mellan 40 och 70%, beroende på om det är arbetskraftsintensiv verksamhet eller ej).
3 Vi redovisar sedan vad vi har sålt för och betalar in 50% av det. Resten får vi disponera hur fan vi vill.
Hepp!
Enkelt.
Och TÄNK så många människor som kunde sluta ekonomia och gå ut i arbetslivet och faktiskt bidra till utveckling och produktion!
Fast det kanske är så det är tänkt...
Kanske behåller man det här gamla systemet för att hålla folk i sysselsättning.
Kanske är det egentligen ett gigantiskt arbetsmarknadsprogram.
onsdag 4 maj 2011
Nu går tåget!
Enligt Mayakalendern är vi nu uppe i det högsta medvetandeläget. Alla utvecklingsstadier hittills har varit för att lägga grunden till det som händer nu, det som är på väg att hända.
Mayaindianernas pyramider symboliserade den här transformationen, och på den nionde och översta nivån talade prästerna med skapelsen. Den översta nivån, olik allt vi tidigare har upplevt, är här. Nionde mars 2011 gick vi in i den nya tiden.
Nu händer allt snabbare. (Det är något som pågått sedan Big Bang, den accelererande förändringen.) Den kosmiska energin påverkar både planeten och människorna! Det är mycket som händer nu, och många känner sig vilsna.
Vi är många som går igenom stora livsförändringar. Det är en utmaning att försöka vara balanserad när så många energier puttar oss i olika riktningar! Johan Calleman skriver att den nionde nivån handlar om att:
"...surrendering to the divine and a commitment to follow its guidance to create a world in harmony. - - - The main theme of the Ninth wave will then be to let go, and especially to let go of all our established ways of domination."
Intellekten kan inte leda oss vidare i detta. I stället handlar det om ett andligt, själsligt och emotionellt uppvaknande, där vi överlämnar oss till helt andra krafter.
Och tåget går nu. Antingen är du med på tåget, eller så står du kvar på perrongen. Kanske har du inte packat färdigt, men det är nu eller aldrig. Häng med! Det blir en spännande resa...
Läs mer:
Calleman
http://calleman.com/
Mayaindianernas pyramider symboliserade den här transformationen, och på den nionde och översta nivån talade prästerna med skapelsen. Den översta nivån, olik allt vi tidigare har upplevt, är här. Nionde mars 2011 gick vi in i den nya tiden.
Nu händer allt snabbare. (Det är något som pågått sedan Big Bang, den accelererande förändringen.) Den kosmiska energin påverkar både planeten och människorna! Det är mycket som händer nu, och många känner sig vilsna.
Vi är många som går igenom stora livsförändringar. Det är en utmaning att försöka vara balanserad när så många energier puttar oss i olika riktningar! Johan Calleman skriver att den nionde nivån handlar om att:
"...surrendering to the divine and a commitment to follow its guidance to create a world in harmony. - - - The main theme of the Ninth wave will then be to let go, and especially to let go of all our established ways of domination."
Intellekten kan inte leda oss vidare i detta. I stället handlar det om ett andligt, själsligt och emotionellt uppvaknande, där vi överlämnar oss till helt andra krafter.
Och tåget går nu. Antingen är du med på tåget, eller så står du kvar på perrongen. Kanske har du inte packat färdigt, men det är nu eller aldrig. Häng med! Det blir en spännande resa...
Läs mer:
Calleman
http://calleman.com/
tisdag 3 maj 2011
Darwinismen - en jättebluff?
Jag läser just nu en oerhört spännande bok. Den heter: "Vårt intelligenta universum" av Johan Calleman, biolog.
Till att börja med: Läs den!
Lite tung, lite svårläst, men absolut värt besväret.
I den boken lägger Calleman fram teorin att universum har ett mål: Att skapa liv. Och inte vilket liv som helst, i vilken ordning som helst: Intelligent liv, i en viss ordning, i ett visst tempo.
Han menar att Darwinismens grundtanke, att utveckling sker slumpmässigt, är felaktig. Efter att ha studerat mutationer hos bakterier, konstaterar han att det för det första inte är lätt att få organismer att mutera. För det andra är det sällan mutationerna är goda, dvs gör organismerna mer livskraftiga eller utvecklade. För det tredje är det nästan omöjligt att få celler att mutera likadant, vilket skulle krävas för att Darwinismen skulle hålla.
Som exempel tar han när dinosaurierna utvecklades till fåglar. Om utvecklingen slumpmässigt gav en liten dinosaurie en vinge, så hade det inte givit den stackaren någon fördel. Med en vinge kan han inte flyga ifrån sina förföljare. Faktum är att den antagligen hade gjort honom mer sårbar, varit i vägen och gjort honom till ett lättare byte. Det krävs att två vingar separat utvecklas och blir flygdugliga, för att det ska bli en fördel och därmed kvala in den lilla flygande dinosaurien till "survival of the fittest".
Jag tycker att det låter oerhört logiskt.
Själv har jag aldrig riktigt förstått hur de där "hoppen" har gått till. Jag minns att min biologilärare berättade om hur lungfiskarna hade uppstått, de första fiskarna med lungor som kunde kravla upp och andas på land.
Jag förstod idén, men jag trodde inte på den.
Om EN fisk utvecklade lungor, så kan ju inte det ha gått på en generation. Alltså måste EN fisk ha utvecklat en pyttelitet lungembryo – en mutation. Hur skulle den då ha parat sig med en annan och utvecklat en ny art? Om man parar en muterad pyttelunga med en helt vanlig fisk, så blir ju inte det en fisk med två fina lungor. Så går det inte till, det vet alla som har läst om t ex hur man avlar fram nya hundraser. För att göra en tax, måste man ha TVÅ eller tre hundar med korta ben och avla på dem i generationer.
Det Darwinistiska resonemanget kräver alltså att denna muterade fisk hittar en annan muterad fisk, att de självständigt väljer varandra och parar sig. Dessutom måste deras lungor ge dem ett stort försprång vad gäller överlevnad. Det pyttelilla lungembryot kan inte ha varit så himla bra att ha, tänker jag, eftersom det omöjligt kan ha fungerat bra från början. Pyttelungan kan inte ha syresatt fisken ovan land, så troligast är att han skulle ha kravlat upp och dött på land i hybris. Inte fittest. Inte survival.
Jag var tveksam redan som tonåring och jag är tveksam nu. Och dessutom skulle det ALDRIG räcka med de futtiga miljarder år som vi har haft på oss här på planeten att utveckla alla livsformer som finns här nu (och har funnits).
Och Johan Calleman håller med. Han citerar en kollega:
"Att evolutionen slumpmässigt skulle ha utvecklat människan är lika sannolikt som att en tornade som sveper in på ett skrotupplag skulle kunna sätta ihop en Boeing 747."
Nej, det lutar nog åt Callemans slutsats:
Det finns en plan.
Timad och klar in i minsta detalj, om man ska tro honom...
Till att börja med: Läs den!
Lite tung, lite svårläst, men absolut värt besväret.
I den boken lägger Calleman fram teorin att universum har ett mål: Att skapa liv. Och inte vilket liv som helst, i vilken ordning som helst: Intelligent liv, i en viss ordning, i ett visst tempo.
Han menar att Darwinismens grundtanke, att utveckling sker slumpmässigt, är felaktig. Efter att ha studerat mutationer hos bakterier, konstaterar han att det för det första inte är lätt att få organismer att mutera. För det andra är det sällan mutationerna är goda, dvs gör organismerna mer livskraftiga eller utvecklade. För det tredje är det nästan omöjligt att få celler att mutera likadant, vilket skulle krävas för att Darwinismen skulle hålla.
Som exempel tar han när dinosaurierna utvecklades till fåglar. Om utvecklingen slumpmässigt gav en liten dinosaurie en vinge, så hade det inte givit den stackaren någon fördel. Med en vinge kan han inte flyga ifrån sina förföljare. Faktum är att den antagligen hade gjort honom mer sårbar, varit i vägen och gjort honom till ett lättare byte. Det krävs att två vingar separat utvecklas och blir flygdugliga, för att det ska bli en fördel och därmed kvala in den lilla flygande dinosaurien till "survival of the fittest".
Jag tycker att det låter oerhört logiskt.
Själv har jag aldrig riktigt förstått hur de där "hoppen" har gått till. Jag minns att min biologilärare berättade om hur lungfiskarna hade uppstått, de första fiskarna med lungor som kunde kravla upp och andas på land.
Jag förstod idén, men jag trodde inte på den.
Om EN fisk utvecklade lungor, så kan ju inte det ha gått på en generation. Alltså måste EN fisk ha utvecklat en pyttelitet lungembryo – en mutation. Hur skulle den då ha parat sig med en annan och utvecklat en ny art? Om man parar en muterad pyttelunga med en helt vanlig fisk, så blir ju inte det en fisk med två fina lungor. Så går det inte till, det vet alla som har läst om t ex hur man avlar fram nya hundraser. För att göra en tax, måste man ha TVÅ eller tre hundar med korta ben och avla på dem i generationer.
Det Darwinistiska resonemanget kräver alltså att denna muterade fisk hittar en annan muterad fisk, att de självständigt väljer varandra och parar sig. Dessutom måste deras lungor ge dem ett stort försprång vad gäller överlevnad. Det pyttelilla lungembryot kan inte ha varit så himla bra att ha, tänker jag, eftersom det omöjligt kan ha fungerat bra från början. Pyttelungan kan inte ha syresatt fisken ovan land, så troligast är att han skulle ha kravlat upp och dött på land i hybris. Inte fittest. Inte survival.
Jag var tveksam redan som tonåring och jag är tveksam nu. Och dessutom skulle det ALDRIG räcka med de futtiga miljarder år som vi har haft på oss här på planeten att utveckla alla livsformer som finns här nu (och har funnits).
Och Johan Calleman håller med. Han citerar en kollega:
"Att evolutionen slumpmässigt skulle ha utvecklat människan är lika sannolikt som att en tornade som sveper in på ett skrotupplag skulle kunna sätta ihop en Boeing 747."
Nej, det lutar nog åt Callemans slutsats:
Det finns en plan.
Timad och klar in i minsta detalj, om man ska tro honom...
måndag 2 maj 2011
Deklaration
Det är en sorglig tid, tiden inför deklarationsinlämnandet.
Då sitter man ner med sina papper och tittar på hur ekonomiåret har sett ut.
Det är därför i april varje år som jag inser hur lurad jag är.
SÅ mycket pengar har jag jobbat ihop i min verksamhet. Tiotusentals, hundratusentals kronor, som jag har kämpat för. Bakom varje krona ligger svett, arbete, spända muskler och hårt jobb.
Och SÅ mycket pengar tar staten.
Kvar blev en tummetott. Eller knappt ens det. Det blev nog faktiskt knappt ens en garnände kvar. För när man kollar på momsen, skatten, arbetsgivaravgiften, de egna insättningarna i verksamheten och ser vad som står på slutraden, så ser det väldans ynkligt ut.
Här har jag gått omkring hela året och i min enfald tyckt att jag bidrar till samhället, gör en insats och faktiskt klarar mig själv. I bokslutet syns det tydligt att så inte är fallet. Hur jag har kunnat äta och betala mina räkningar är en gåta!
Och för att göra denna fina lilla deklaration måste jag:
A Bokföra hela årets alla inköp och fakturor.
B Göra årsbokslut
C Skriva ner siffrorna i tre bilagor förutom deklarationen
D Sammanföra allt i deklarationen
Myndigheterna vill att vi ska deklarera via nätet.
Det kan de fetglömma, säger jag!
Om jag ska vara tvungen att sitta med vartenda papper från hela året, sortera i datumordning, sätta bokföringsorder framför, bokföra på två konton (debet och kredit så fint) och skriva ut grundbok och huvudbok i pappersformat (ca 40 sidor papper som ska sitta i en pärm), då får de faktiskt min deklaration på papper.
Ja, jag vet att det är mer besvärligt.
Så länge bokföringen är så jädra omständlig, och jag måste lägga en massa tid på den, så får Skatteverket vara så goda och jobba lite extra de också.
Ändra systemet, så lovar jag att deklarera via nätet.
En liten, stilla protest... Aktivt ickevåldsmotstånd!
Då sitter man ner med sina papper och tittar på hur ekonomiåret har sett ut.
Det är därför i april varje år som jag inser hur lurad jag är.
SÅ mycket pengar har jag jobbat ihop i min verksamhet. Tiotusentals, hundratusentals kronor, som jag har kämpat för. Bakom varje krona ligger svett, arbete, spända muskler och hårt jobb.
Och SÅ mycket pengar tar staten.
Kvar blev en tummetott. Eller knappt ens det. Det blev nog faktiskt knappt ens en garnände kvar. För när man kollar på momsen, skatten, arbetsgivaravgiften, de egna insättningarna i verksamheten och ser vad som står på slutraden, så ser det väldans ynkligt ut.
Här har jag gått omkring hela året och i min enfald tyckt att jag bidrar till samhället, gör en insats och faktiskt klarar mig själv. I bokslutet syns det tydligt att så inte är fallet. Hur jag har kunnat äta och betala mina räkningar är en gåta!
Och för att göra denna fina lilla deklaration måste jag:
A Bokföra hela årets alla inköp och fakturor.
B Göra årsbokslut
C Skriva ner siffrorna i tre bilagor förutom deklarationen
D Sammanföra allt i deklarationen
Myndigheterna vill att vi ska deklarera via nätet.
Det kan de fetglömma, säger jag!
Om jag ska vara tvungen att sitta med vartenda papper från hela året, sortera i datumordning, sätta bokföringsorder framför, bokföra på två konton (debet och kredit så fint) och skriva ut grundbok och huvudbok i pappersformat (ca 40 sidor papper som ska sitta i en pärm), då får de faktiskt min deklaration på papper.
Ja, jag vet att det är mer besvärligt.
Så länge bokföringen är så jädra omständlig, och jag måste lägga en massa tid på den, så får Skatteverket vara så goda och jobba lite extra de också.
Ändra systemet, så lovar jag att deklarera via nätet.
En liten, stilla protest... Aktivt ickevåldsmotstånd!
söndag 1 maj 2011
Trinny och Susannah
Jag måste ge en sak till dem: De är härligt dedikerade.
I deras värld finns det ingenting, absolut ingenting, som inte kan fixas med lite styling. Depression, skilsmässor, självförtroendeproblem – en ny stil blir starten på ett nytt liv.
Det är roligt.
Och lite gulligt.
Men ärligt talat: Många gånger tycker jag att de stylar folk tråkigt. Och tantigt. Och osmickrande.
Tänk om de kom fram till mig på stan och sa att jag klädde mig fult och okvinnligt. Ha! Det skulle vara roligt. Nästan så att jag skulle vilja hänga på deras stylingshow, under en förutsättning: Att jag fick vägra plagg jag inte gillade.
Och sedan skulle jag rada upp mina måsten:
1 Jag använder bara naturmaterial. Endast bomull, siden, ylle, linne, skinn. Inte ens viskos eller modal, inget syntetskinn i skor.
2 Helst ska tygerna vara ekologiska.
3 Ingen BH med bygel kommer att klämma ihop mina bröst mer.
4 Inga modeller eller mönster som är tantiga: Alla former av leopard och småblommigt går fetbort. Det är snyggt när man är under 25. Sedan blir det tantigt. Blanka tyger - nix. Fula, höga halsringningar - aldrig.
5 Och stylingen måste se ut som jag. Inte en engelsk hemmafru från Brighton på väg till årets enda pubrunda.
Ja, jag vet: Jag är kräsen.
Men det är på de här premisserna jag shoppar! Kollar alltid innehållsförteckningen först. Jag har blivit specialist på att hala fram de där lapparna.
Och det är lite jobbigt. Men det är det värt.
För det är natuuuurligt!
Och med tanke på alla de här kraven, så tycker jag att jag ser hyfsat bra ut. :)
I deras värld finns det ingenting, absolut ingenting, som inte kan fixas med lite styling. Depression, skilsmässor, självförtroendeproblem – en ny stil blir starten på ett nytt liv.
Det är roligt.
Och lite gulligt.
Men ärligt talat: Många gånger tycker jag att de stylar folk tråkigt. Och tantigt. Och osmickrande.
Tänk om de kom fram till mig på stan och sa att jag klädde mig fult och okvinnligt. Ha! Det skulle vara roligt. Nästan så att jag skulle vilja hänga på deras stylingshow, under en förutsättning: Att jag fick vägra plagg jag inte gillade.
Och sedan skulle jag rada upp mina måsten:
1 Jag använder bara naturmaterial. Endast bomull, siden, ylle, linne, skinn. Inte ens viskos eller modal, inget syntetskinn i skor.
2 Helst ska tygerna vara ekologiska.
3 Ingen BH med bygel kommer att klämma ihop mina bröst mer.
4 Inga modeller eller mönster som är tantiga: Alla former av leopard och småblommigt går fetbort. Det är snyggt när man är under 25. Sedan blir det tantigt. Blanka tyger - nix. Fula, höga halsringningar - aldrig.
5 Och stylingen måste se ut som jag. Inte en engelsk hemmafru från Brighton på väg till årets enda pubrunda.
Ja, jag vet: Jag är kräsen.
Men det är på de här premisserna jag shoppar! Kollar alltid innehållsförteckningen först. Jag har blivit specialist på att hala fram de där lapparna.
Och det är lite jobbigt. Men det är det värt.
För det är natuuuurligt!
Och med tanke på alla de här kraven, så tycker jag att jag ser hyfsat bra ut. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)