Det finns folk som lever på att spela på nätet. Poker, till exempel. De sitter vid datorn och bettar, synar och bluffar och förtjänar på det viset sitt levebröd.
Visst är det märkligt?
Men samtidigt är det ju inte konstigare än att det finns folk som lever (gott) på att spekulera i hur en aktiekurs eventuellt kommer att påverkas av en kvartalsrapport. I den jämförelsen framstår poker som något väldigt handfast – närmast som ett hantverk.
Ibland tänker jag att jag skulle försöka. Jag var ju en hejjare på att spela kort förr, har ju alltid varit bra på att syna bluffar och ha en jämn balans mellan sannolikhetslära och intuition. Exempelvis har jag många gånger suttit fullt påklädd i ett gäng med killar endast iklädda en strumpa på en väl vald kroppsdel... Deras plan var väl att det skulle gå annorlunda... :)
Min tveksamhet handlar i stället om hur bra jag skulle vara via datorn. Då har jag ju inte kroppsspråk att läsa och direktkontakt att lita på. Kanske skulle jag falla pladask utan de här signalerna? Eller så handlar det om att lära sig andra tecken via datorn. Man kan säkert utläsa en hel del av exempelvis hur fort och högt folk bettar – men jag kan ju inte signalerna! Det handlar om att lära sig på nytt.
Varför jag är lockad?
Ja men, det säger sig väl självt?
Att tjäna pengar på att spela kort hade väl inte varit fel?
Sitta några timmar om dagen framför datorn och dra in till hyra, el och mat?
I denna nya, märkliga och fantastiska värld skulle det ge mig möjligheter att göra en massa annat gott med min tid. Till exempel föreläsa för fattiga idrottsklubbar. Eller gå runt i skolor och lära dem att sitta och stå.
Sedan är det det där med att välja ett online casino. Det känns svårt... Man vill ju vara där det händer, men det måste vara seriöst. Jag har hittat en "portal" (se ovan), där det finns många vägar vidare.
Kanske, kanske vågar jag.
Snart.
Jag får väl göra som jag skulle göra på ett riktigt IRL-kasino: Smyga runt lite och spana in läget först. Kanske testa rouletten först. Och bara spela om småpengar, så att jag blev varm i kläderna.
Så om du ser mig glida runt i en väldigt ny bil här framöver, så vet du.
Och vet du: Jag kommer inte att skämmas ett dugg!
New money, old money - pengar är pengar. Och jag skulle kunna förvalta dem väl. :)
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
KBT
Den här hypen med KBT, Kognitiv BeteendeTerapi, förstår jag inte alls. Nu ska alla problem och sjukdomar botas med hjälp av detta. Högsta mode inom svensk sjukvård, fungerar mot allt från stress till depressivitet.
Förenklat handlar det om att man ska ändra sitt beteende, med tanken att känslorna kommer att följa efter. Man lär sig att hantera sina känslor och reaktioner, t ex genom öva in olika fraser och mallar för att slippa känna och tänka spontant. Det handlar också om att utsättas för de situationer som man mår dåligt av, för att öva in ett bättre beteendemönster i dessa sammanhang.
Till vissa saker kan jag förstå att det fungerar, men i stort tycker jag att det är bullshit.
Så här tänker jag: Om vi har problem på ett emotionellt plan, så kan vi inte fixa det på ett intellektuellt eller fysiskt plan. Att göra eller tänka annorlunda, ändrar inte hur vi känner. Det är känslan som behöver adresseras! Vänd på det, så får du se hur absurt det är: Om du har ont i ett blödande sår på ditt ena knä, så ber jag dig att i stället känna att det är skönt. Eller så tar jag upp det på ett andligt plan och ber dig be lite bättre, så ska du nog se att det slutar blöda.
Det är helgalet!
Om jag t ex har svårt för att träffa folk under en period i mitt liv och får panikkänslor och vill fly när jag kommer i en grupp, så hjälper det för tusan inte att öva mer på att vara i grupp. Jag behöver fundera på vad det är min kropp försöker säga mig genom den här känslan! Är det kanske så att jag har för lite skydd kring mig/för lite hud, tar in för mycket, tar för mycket ansvar för andras känslor, så att jag inte orkar vara bland mycket folk? Om jag då tvingar mig själv att vara i grupp, så kommer jag att utsätta min kropp och själ för massor av stress! Kanske "lär" jag mig duktigt att hantera paniken, men i grunden är ju problemet kvar.
KBT är för mig motsvarigheten till värktabletter:
I stället för att fixa det som är fel, så attackerar vi symptomet, dvs kroppens sätt att tala om att något är fel.
Suck.
Dessutom lägger man över ansvaret på patienten. Det är patientens fel att han/hon mår så, eftersom han/hon gör FEL. Du måste göra bättre! Jamen snälla nån... Det är ju oftast därför folk mår dåligt, för att de känner att de inte räcker till eller inte är duktig nog. Vad tjänar det till att då dessutom få lära sig att man KÄNNER fel?
Känslor och reaktioner är inte fel. De uppstår som ett försvar mot något som man utsätts för. Att få panik är kroppens sätt att reagera mot något potentiellt hot, något som den vet att man mår dåligt av. Att vara deprimerad är ett tecken på att hjärnan inte får det den behöver av vitaminer och mineraler eller att man emotionellt och mentalt inte får tillräcklig plats. Att gråta hela tiden är ett tecken på sorg, övergivenhet, ensamhet. Det är bra och effektiva reaktioner!
Om man ska lära sig något, är det att lyssna på sig själv och sina signaler TIDIGARE. Så behöver kroppen inte skrika när det har gått för långt...
Förenklat handlar det om att man ska ändra sitt beteende, med tanken att känslorna kommer att följa efter. Man lär sig att hantera sina känslor och reaktioner, t ex genom öva in olika fraser och mallar för att slippa känna och tänka spontant. Det handlar också om att utsättas för de situationer som man mår dåligt av, för att öva in ett bättre beteendemönster i dessa sammanhang.
Till vissa saker kan jag förstå att det fungerar, men i stort tycker jag att det är bullshit.
Så här tänker jag: Om vi har problem på ett emotionellt plan, så kan vi inte fixa det på ett intellektuellt eller fysiskt plan. Att göra eller tänka annorlunda, ändrar inte hur vi känner. Det är känslan som behöver adresseras! Vänd på det, så får du se hur absurt det är: Om du har ont i ett blödande sår på ditt ena knä, så ber jag dig att i stället känna att det är skönt. Eller så tar jag upp det på ett andligt plan och ber dig be lite bättre, så ska du nog se att det slutar blöda.
Det är helgalet!
Om jag t ex har svårt för att träffa folk under en period i mitt liv och får panikkänslor och vill fly när jag kommer i en grupp, så hjälper det för tusan inte att öva mer på att vara i grupp. Jag behöver fundera på vad det är min kropp försöker säga mig genom den här känslan! Är det kanske så att jag har för lite skydd kring mig/för lite hud, tar in för mycket, tar för mycket ansvar för andras känslor, så att jag inte orkar vara bland mycket folk? Om jag då tvingar mig själv att vara i grupp, så kommer jag att utsätta min kropp och själ för massor av stress! Kanske "lär" jag mig duktigt att hantera paniken, men i grunden är ju problemet kvar.
KBT är för mig motsvarigheten till värktabletter:
I stället för att fixa det som är fel, så attackerar vi symptomet, dvs kroppens sätt att tala om att något är fel.
Suck.
Dessutom lägger man över ansvaret på patienten. Det är patientens fel att han/hon mår så, eftersom han/hon gör FEL. Du måste göra bättre! Jamen snälla nån... Det är ju oftast därför folk mår dåligt, för att de känner att de inte räcker till eller inte är duktig nog. Vad tjänar det till att då dessutom få lära sig att man KÄNNER fel?
Känslor och reaktioner är inte fel. De uppstår som ett försvar mot något som man utsätts för. Att få panik är kroppens sätt att reagera mot något potentiellt hot, något som den vet att man mår dåligt av. Att vara deprimerad är ett tecken på att hjärnan inte får det den behöver av vitaminer och mineraler eller att man emotionellt och mentalt inte får tillräcklig plats. Att gråta hela tiden är ett tecken på sorg, övergivenhet, ensamhet. Det är bra och effektiva reaktioner!
Om man ska lära sig något, är det att lyssna på sig själv och sina signaler TIDIGARE. Så behöver kroppen inte skrika när det har gått för långt...
tisdag 29 mars 2011
Män stela nackar
Jag tycker de är roliga. De finns överallt: Männen med myndigt stela nackar.
I styrelserummet sitter de. De är väldigt raka i ryggen, pressar tillbaka hakan och spänner blicken i de övriga runt bordet. När de ska prata med någon bredvid sig, vrider de hela ryggen. Nacken, däremot, är som fastlimmad på skuldrorna.
Jag ser dem i politiken också. Roligt nog inträffar nackstelheten först när man får ett tungt förtroendeuppdrag: Statsminister, finansminister eller oppositionsledare. Innan kan de vara hur flexibla som helst, vrida på huvudena, till och med lägga huvudet på sned. När de sedan är etablerade, blir de nackstela.
Axlarna fastlåsta och vridning i mellersta ryggen.
Men varför? Vad är det man försöker efterlikna? Handlar det om att biffa till sig, som restlers och kroppsbyggare, se tyngre och hårdare ut? Eller är det folkskollärare-idealet som återuppstår, sträng och stram? Kanske är det ett sätt att visa att man inte böjer sig, att man minsann inte är flexibel, att man står stark vid sin åsikt?
Jag vet inte, men det är tydligt att det är viktigt. Kanske upplevs vi andra som flimsiga och flaxiga, med våra vridbara och tippbara huvuden. Vi som faktiskt kan titta på folk över axeln och under lugg med ett leende, eller lyssna inkännande med huvudet på sned.
Rent fysiskt är det självmord att hålla sig så stel. Alla typer av rotationer mår bäst av att starta uppe eller nere, inte i mitten. Att pressa nacken bakåt så hårt, är att låsa sig, skapa smärta i kappmusklerna och så småningom också skapa låsta axlar och nyckelben och kotor i bröstryggen. Totalt vansinnigt förstås.
Flexibilitet är vackert och friskt! Och inte bara fysiskt... Det är väl något vi också behöver i beslutsfattandet emellanåt, eller hur?
I styrelserummet sitter de. De är väldigt raka i ryggen, pressar tillbaka hakan och spänner blicken i de övriga runt bordet. När de ska prata med någon bredvid sig, vrider de hela ryggen. Nacken, däremot, är som fastlimmad på skuldrorna.
Jag ser dem i politiken också. Roligt nog inträffar nackstelheten först när man får ett tungt förtroendeuppdrag: Statsminister, finansminister eller oppositionsledare. Innan kan de vara hur flexibla som helst, vrida på huvudena, till och med lägga huvudet på sned. När de sedan är etablerade, blir de nackstela.
Axlarna fastlåsta och vridning i mellersta ryggen.
Men varför? Vad är det man försöker efterlikna? Handlar det om att biffa till sig, som restlers och kroppsbyggare, se tyngre och hårdare ut? Eller är det folkskollärare-idealet som återuppstår, sträng och stram? Kanske är det ett sätt att visa att man inte böjer sig, att man minsann inte är flexibel, att man står stark vid sin åsikt?
Jag vet inte, men det är tydligt att det är viktigt. Kanske upplevs vi andra som flimsiga och flaxiga, med våra vridbara och tippbara huvuden. Vi som faktiskt kan titta på folk över axeln och under lugg med ett leende, eller lyssna inkännande med huvudet på sned.
Rent fysiskt är det självmord att hålla sig så stel. Alla typer av rotationer mår bäst av att starta uppe eller nere, inte i mitten. Att pressa nacken bakåt så hårt, är att låsa sig, skapa smärta i kappmusklerna och så småningom också skapa låsta axlar och nyckelben och kotor i bröstryggen. Totalt vansinnigt förstås.
Flexibilitet är vackert och friskt! Och inte bara fysiskt... Det är väl något vi också behöver i beslutsfattandet emellanåt, eller hur?
måndag 28 mars 2011
Svarta dagar
Ibland är det svårt att vara positiv. Alla försök till leende känns som grimaser och benen känns tunga som bly.
De här dagarna tenderar jag att slå i fler bordskanter, tappa bort saker, krympa kläder i tvättmaskinen och få feta räkningar med posten. Dessutom pratar alla andra för högt, det ringer fler telefonsäljare än vanligt och mina medtrafikanter kör som fittor.
Det är konstigt hur det kan köra ihop sig.
Jag undrar hur ödet markerar de här dagarna i kalendern. Svart, för att mörkerkrafterna är ovanligt starka då? Eller med ett kryss, för att man borde dra täcket över huvudet och hoppa över dem?
Kanske – bara kanske – är det också så att det är mitt missmod som sprider sig. (Ja, jag är inte så analytisk dessa dagar. Det är svårt att se upp över kanten på min mycket djupa grop. Att sväva och få någon sorts överblick över livet får vänta till en bra dag.) Eftersom lycka attraherar bra saker, så kanske också svårmod attraherar svårigheter.
Det hade varit bra om man fick någon sorts förvarning. Ett plupp-pling i datorn dagen innan, så kunde man ställa klockan på tisdag och sova gott.
Tyvärr är det ofta mycket som måste göras de här dagarna. Det ska ringas och mailas och pratas i positiva tongångar. Ha! Tur att man har skådespelartalang! (Min coach på arbetsförmedlingen föreslog efter vårt inledande samtal att jag skulle omskola mig till skådespelerska. Han tyckte att jag var så oerhört "vivid" och fascinerande att lyssna på.) Det är bara att lyfta sig själv i skägget, dra upp mungiporna till öronen och höja tonläget två heltoner. De här dagarna är det skönt med telefon, och inte läge att Skypa.
Om jag vore astrolog, skulle jag kanske kunna se att planeterna inte står i ett gynnsamt läge för mig idag. Eller endokrinolog, så att jag visste att hormoncykeln skulle ha sin djupaste dipp. Kanske beteendevetare, för att lista ut att just den här dagen kommer många människor att svika sina löften.
Faktiskt tror jag att alla de här sakerna infaller samtidigt. Vilken förklarings- eller beräkningsmodell man än väljer, så kommer de att sammanfalla. Beräkning efter beräkning kommer att visa på samma datum, ett datum som blinkar med allt rödare varningsblinker.
Men varför? Kan man inte bara få ha bra dagar? Så där ljusa, flytande, lätta dagar då allt går ens väg? Då man känner sig som ett med universum och vägledd av fjäderlätta änglahänder?
Åh – nu vet jag hur det hänger ihop! Plötsligt står det totalklart. Även på andra sidan har fackförbunden kämpat sig till vissa rättigheter.
De här dagarna har änglarna semester.
De här dagarna tenderar jag att slå i fler bordskanter, tappa bort saker, krympa kläder i tvättmaskinen och få feta räkningar med posten. Dessutom pratar alla andra för högt, det ringer fler telefonsäljare än vanligt och mina medtrafikanter kör som fittor.
Det är konstigt hur det kan köra ihop sig.
Jag undrar hur ödet markerar de här dagarna i kalendern. Svart, för att mörkerkrafterna är ovanligt starka då? Eller med ett kryss, för att man borde dra täcket över huvudet och hoppa över dem?
Kanske – bara kanske – är det också så att det är mitt missmod som sprider sig. (Ja, jag är inte så analytisk dessa dagar. Det är svårt att se upp över kanten på min mycket djupa grop. Att sväva och få någon sorts överblick över livet får vänta till en bra dag.) Eftersom lycka attraherar bra saker, så kanske också svårmod attraherar svårigheter.
Det hade varit bra om man fick någon sorts förvarning. Ett plupp-pling i datorn dagen innan, så kunde man ställa klockan på tisdag och sova gott.
Tyvärr är det ofta mycket som måste göras de här dagarna. Det ska ringas och mailas och pratas i positiva tongångar. Ha! Tur att man har skådespelartalang! (Min coach på arbetsförmedlingen föreslog efter vårt inledande samtal att jag skulle omskola mig till skådespelerska. Han tyckte att jag var så oerhört "vivid" och fascinerande att lyssna på.) Det är bara att lyfta sig själv i skägget, dra upp mungiporna till öronen och höja tonläget två heltoner. De här dagarna är det skönt med telefon, och inte läge att Skypa.
Om jag vore astrolog, skulle jag kanske kunna se att planeterna inte står i ett gynnsamt läge för mig idag. Eller endokrinolog, så att jag visste att hormoncykeln skulle ha sin djupaste dipp. Kanske beteendevetare, för att lista ut att just den här dagen kommer många människor att svika sina löften.
Faktiskt tror jag att alla de här sakerna infaller samtidigt. Vilken förklarings- eller beräkningsmodell man än väljer, så kommer de att sammanfalla. Beräkning efter beräkning kommer att visa på samma datum, ett datum som blinkar med allt rödare varningsblinker.
Men varför? Kan man inte bara få ha bra dagar? Så där ljusa, flytande, lätta dagar då allt går ens väg? Då man känner sig som ett med universum och vägledd av fjäderlätta änglahänder?
Åh – nu vet jag hur det hänger ihop! Plötsligt står det totalklart. Även på andra sidan har fackförbunden kämpat sig till vissa rättigheter.
De här dagarna har änglarna semester.
söndag 27 mars 2011
En rädd, ett rätt?
Svensk grammatik var jag grym på i skolan. En sak har jag dock inte fått kläm på:
Varför saknar svenskan möjlighet att böja vissa ord?
Exempel:
En rädd katt.
Ok, kissen är rädd. Det låter bra. En katt, katten är rädd.
Men om det nu handlar om ett barn?
Ett rädd barn.
Näää, det går ju inte. Måste ju böjas, en och ett du vet.
Ett rätt barn?
Näää, det går ju inte heller. Det var ju inte det jag menade. Rätt finns ju redan.
Men varför inte?
Vad ska man säga i stället?
Jo, vi snälla svenskar accepterar bara att det är så. Vi har ett språk som inte kan säga att ett är rädd. (Däremot går det fin-fint att säga att barnen är rädda. Är de bara fler, så får de vara hur rädda de vill.) För att gå runt problemet hittar vi på tjusiga omskrivningar som "barnet känner rädsla". Ha! Det är komiskt!
Exempel 2:
En rigid myndighetsutövare.
Fint, det. Men kanske är det inte personen det är fel på? Kanske är det faktiskt hela systemet?
Ett rigitt system.
Ok, jag erkänner: Det låter inte bra. Men vad ska vi göra, då? Vi måste få till en T-ändelse på de här orden som slutar på D. Kanske en extra "it"-ändelse:
Ett räddit barn.
Ett rigidit system.
Eller så får vi köra en norrlänning: Dom är rädd.
Katten är rädd. Barnet är rädd. Vi är rädd.
Funkar för mig!
Hur som helst är jag irriterad på denna fulskap i vårt annars så vackra svenska språk. Att behöva göra omskrivningar bara för att säga enkla meningar, tycker jag är för... tyskt.
Det här är något som svenska akademien kunde ta tag i, tycker jag.
Dessa kloka och belästa människor skulle säkert få till flera bra förslag.
Och när ni ändå är i farten, kan ni väl hitta på en böjning på färre.
Få, färre, färst?
Varför saknar svenskan möjlighet att böja vissa ord?
Exempel:
En rädd katt.
Ok, kissen är rädd. Det låter bra. En katt, katten är rädd.
Men om det nu handlar om ett barn?
Ett rädd barn.
Näää, det går ju inte. Måste ju böjas, en och ett du vet.
Ett rätt barn?
Näää, det går ju inte heller. Det var ju inte det jag menade. Rätt finns ju redan.
Men varför inte?
Vad ska man säga i stället?
Jo, vi snälla svenskar accepterar bara att det är så. Vi har ett språk som inte kan säga att ett är rädd. (Däremot går det fin-fint att säga att barnen är rädda. Är de bara fler, så får de vara hur rädda de vill.) För att gå runt problemet hittar vi på tjusiga omskrivningar som "barnet känner rädsla". Ha! Det är komiskt!
Exempel 2:
En rigid myndighetsutövare.
Fint, det. Men kanske är det inte personen det är fel på? Kanske är det faktiskt hela systemet?
Ett rigitt system.
Ok, jag erkänner: Det låter inte bra. Men vad ska vi göra, då? Vi måste få till en T-ändelse på de här orden som slutar på D. Kanske en extra "it"-ändelse:
Ett räddit barn.
Ett rigidit system.
Eller så får vi köra en norrlänning: Dom är rädd.
Katten är rädd. Barnet är rädd. Vi är rädd.
Funkar för mig!
Hur som helst är jag irriterad på denna fulskap i vårt annars så vackra svenska språk. Att behöva göra omskrivningar bara för att säga enkla meningar, tycker jag är för... tyskt.
Det här är något som svenska akademien kunde ta tag i, tycker jag.
Dessa kloka och belästa människor skulle säkert få till flera bra förslag.
Och när ni ändå är i farten, kan ni väl hitta på en böjning på färre.
Få, färre, färst?
lördag 26 mars 2011
Lära genom erfarenhet
Vi har en otrolig tro till skola och inlärning. Det framställs ibland som lösningen på alla problem: Att vi lär oss saker genom böcker.
Jag älskar att läsa och lära, men en sak vet jag helt säkert: Erfarenhet regerar. Det är inte förrän man har testat själv, provat och experimenterat, som man verkligen VET.
Det är väl så vi är funtade som människor. Vi kommunicerar gärna och tar in information, men sedan måste vi testa och göra och uppleva.
När jag kom ut som nyutexaminerad informatör, kunde jag ingenting. Nä, det är inte sant. Jag var en hejjare på teori, modeller, maktperspektiv, analys och begrepp. Men vad kunde jag om praktiskt informationsarbete? Ingenting. Och det var ju inte förrän jag satte tänderna i första problemet och gjorde, som jag lärde mig på riktigt.
Eftersom jag har varit mycket och långvarigt sjuk, har jag läst mycket om alternativa behandlingar och naturläkemedel. Efter inspirerande artiklar om någonting och fina tabeller med mätresultat, har jag sprungit till hälsokosten och köpt en burk med något bra. Sedan har jag provat. Efter en månad eller två har jag utvärderat. Inte förrän då har jag lärt mig hur det fungerar i min kropp.
Och det är ju det som intressant för mig. Hur det fungerar för mig.
Därför uppmanar jag alltid vänner och bekanta: Prova! Ge det en månad eller tre, skriv ner dina upplevelser under tiden och gör en utvärdering i efterhand.
"Den enda sanna läran är den egna upplevelsen. Allt annat är information!"
Einstein
Tänk, även teoretikernas teoretiker... :)
Sanningen är att det är bara genom den egna upplevelsen som vi kan uppnå verklig lärdom. Att läsa om andras upptäckter är ju spännande, men till syvene och sist är det bara information.
Jag älskar att läsa och lära, men en sak vet jag helt säkert: Erfarenhet regerar. Det är inte förrän man har testat själv, provat och experimenterat, som man verkligen VET.
Det är väl så vi är funtade som människor. Vi kommunicerar gärna och tar in information, men sedan måste vi testa och göra och uppleva.
När jag kom ut som nyutexaminerad informatör, kunde jag ingenting. Nä, det är inte sant. Jag var en hejjare på teori, modeller, maktperspektiv, analys och begrepp. Men vad kunde jag om praktiskt informationsarbete? Ingenting. Och det var ju inte förrän jag satte tänderna i första problemet och gjorde, som jag lärde mig på riktigt.
Eftersom jag har varit mycket och långvarigt sjuk, har jag läst mycket om alternativa behandlingar och naturläkemedel. Efter inspirerande artiklar om någonting och fina tabeller med mätresultat, har jag sprungit till hälsokosten och köpt en burk med något bra. Sedan har jag provat. Efter en månad eller två har jag utvärderat. Inte förrän då har jag lärt mig hur det fungerar i min kropp.
Och det är ju det som intressant för mig. Hur det fungerar för mig.
Därför uppmanar jag alltid vänner och bekanta: Prova! Ge det en månad eller tre, skriv ner dina upplevelser under tiden och gör en utvärdering i efterhand.
"Den enda sanna läran är den egna upplevelsen. Allt annat är information!"
Einstein
Tänk, även teoretikernas teoretiker... :)
Sanningen är att det är bara genom den egna upplevelsen som vi kan uppnå verklig lärdom. Att läsa om andras upptäckter är ju spännande, men till syvene och sist är det bara information.
fredag 25 mars 2011
Otrohet på nätet
”Gör livet levande – ha en affär”.
Jag måste säga att jag hoppade till i soffan.
Först tänkte jag att det nog är skrämselpropaganda för könssjukdomar och väntade på slutklämmen, där den otrogne släpade hem syfilis och aids till sin intet ont anande sambo. När det inte kom, vände jag mig med rynkad panna till min man. Han satt där, lika frågande som jag själv. Vad var det som hände?
Den norska dejtingsajten Victoria Milan har gifta och sambos som målgrupp. Dating för utomäktenskapliga affärer, helt enkelt.
Jag förundras.
Om jag får backa tillbaka två steg och prata otrohet: Jag förstår inte varför den uppstår. Om man har valt rätt från början, så bör man inte bli intresserad av andra. Visst kan man känna attraktion, men redan när första flirten börjar, måste ju konsekvensbeskrivningen börja ticka. Om jag gör det här, vad får det för konsekvenser? Skulle jag vilja att min make gjorde så mot mig? Och sedan känns det ju inte så hett längre...
"Det bara hände", sägs ju otrogna försvara sig med. Aha, inte ansvarig för sina handlingar? Vad krävs då: Omhändertagande/inspärrning på institution? Äh, lägg av. Ingenting "bara händer". Är man otrogen, har man valt att agera på en känsla. Feromoner kan ingen rå för, men handlingen är medveten. För mig handlar det därför bara om fegisar som inte kan ta ansvar för sina handlingar. Oattraktivt.
Om det kommer ur ett missnöje i förhållandet, så handlar det ju om att man har misslyckats med konfliktlösningen eller andra typer av förhandlingar. Samt att man inte är byxad att stå vid detta missnöje: Det ärliga då är väl att avsluta förhållandet?
Att dessutom planera otrohet är ju ännu värre. Då vet man att man är missnöjd, samt gör en aktiv handling för att föra sin respektive bakom ljuset. Tänk om man i stället använde den handlingskraften till att göra förhållandet bättre eller avsluta det?
Mycket märkligt.
Och att någon kan vilja tjäna pengar på detta, gör mig ännu mer förundrad över människans girighet.
Tyvärr går det fantastiskt bra, enligt uppgift. Hundra tusentals kvinnor och män i förhållanden har hört av sig.
Så det är väl bara att konstatera igen: Vi är olika och har olika preferenser. Kanske är jag rigid och enkelspårig.
Kanske är detta vad vi alla behöver, enligt modellen: "Bara för att jag har bil, betyder inte det att jag aldrig åker taxi."
I min värld är det i alla fall konstigt.
Jag måste säga att jag hoppade till i soffan.
Först tänkte jag att det nog är skrämselpropaganda för könssjukdomar och väntade på slutklämmen, där den otrogne släpade hem syfilis och aids till sin intet ont anande sambo. När det inte kom, vände jag mig med rynkad panna till min man. Han satt där, lika frågande som jag själv. Vad var det som hände?
Den norska dejtingsajten Victoria Milan har gifta och sambos som målgrupp. Dating för utomäktenskapliga affärer, helt enkelt.
Jag förundras.
Om jag får backa tillbaka två steg och prata otrohet: Jag förstår inte varför den uppstår. Om man har valt rätt från början, så bör man inte bli intresserad av andra. Visst kan man känna attraktion, men redan när första flirten börjar, måste ju konsekvensbeskrivningen börja ticka. Om jag gör det här, vad får det för konsekvenser? Skulle jag vilja att min make gjorde så mot mig? Och sedan känns det ju inte så hett längre...
"Det bara hände", sägs ju otrogna försvara sig med. Aha, inte ansvarig för sina handlingar? Vad krävs då: Omhändertagande/inspärrning på institution? Äh, lägg av. Ingenting "bara händer". Är man otrogen, har man valt att agera på en känsla. Feromoner kan ingen rå för, men handlingen är medveten. För mig handlar det därför bara om fegisar som inte kan ta ansvar för sina handlingar. Oattraktivt.
Om det kommer ur ett missnöje i förhållandet, så handlar det ju om att man har misslyckats med konfliktlösningen eller andra typer av förhandlingar. Samt att man inte är byxad att stå vid detta missnöje: Det ärliga då är väl att avsluta förhållandet?
Att dessutom planera otrohet är ju ännu värre. Då vet man att man är missnöjd, samt gör en aktiv handling för att föra sin respektive bakom ljuset. Tänk om man i stället använde den handlingskraften till att göra förhållandet bättre eller avsluta det?
Mycket märkligt.
Och att någon kan vilja tjäna pengar på detta, gör mig ännu mer förundrad över människans girighet.
Tyvärr går det fantastiskt bra, enligt uppgift. Hundra tusentals kvinnor och män i förhållanden har hört av sig.
Så det är väl bara att konstatera igen: Vi är olika och har olika preferenser. Kanske är jag rigid och enkelspårig.
Kanske är detta vad vi alla behöver, enligt modellen: "Bara för att jag har bil, betyder inte det att jag aldrig åker taxi."
I min värld är det i alla fall konstigt.
torsdag 24 mars 2011
Sovtider
Det har hänt något mycket märkligt med våra sovtider. En galen förändring på mindre än en generation: Vi tror plötsligt att vi inte behöver sömn.
Vuxna som går och lägger sig kl 01 och börjar jobba åtta.
Barn som går och lägger sig kl 22 vanliga skoldagar.
Dagisbarn som ska börja dagis kl sju och ändå är uppe till 21.
Vad hände?
Barn i låg- och mellanstadiet ska gå och lägga sig senast 20.
Barn i högstadiet ska gå och knyta sig kl 21.
Ungdomar på gymnasiet ska gå och lägga sig senast 22.
Vuxna ska gå och lägga sig mellan 22 och 23.
Detta oavsett vilken tid vi ska upp!
Det handlar om hur våra hormonkurvor fungerar. Och det här är kompromisslöst. Att påstå att "jag är nattmänniska" eller "jag behöver inte sova så mycket" är nonsens. Givetvis finns det människor som klarar av sömnbrist bättre än andra och vars vakenhormon går igång på full fart igen när de inte kommer i säng i tid ("nattmänniskor"). Det finns också de som har stört sina sömncykler så pass att de inte längre har balans i hormonsystemet.
Men: Det är onaturligt.
Människan än ett dagdjur.
Det går inte att ändra på.
Vad som händer vid de ovan nämnda klockslagen, är att vakenhormonet minskar och sömnhormonet ökar. För en vuxen människa korsas dessa kurvor ungefär kl 22.30. Då går sömnhormonet upp och dominerar sedan hela natten, vilket gör att vi sover djupt och gott. Vid ca 5.30 korsas hormonkurvorna igen och vakenhormonet gör oss redo att hoppa upp ur bingen vid 6-6.30 till en nya dags aktivitet.
Om man inte går och lägger sig på rätt tid, vänder vakenhormonet upp och ligger högre än sömnhormonet hela natten. Då får vi orolig sömn, mycket drömmar, kroppen reparerar sig inte och vi är inte lika utsövda när vi vaknar. Vi kanske vaknar mitt i natten eller alldeles för tidigt.
Så fungerar vi. Punkt och slut.
Det här är våra klockgener.
De är urgamla och kommer inte att förändras inom en överskådlig framtid.
Att vi har fått elektricitet som gör att vi KAN vara vakna hela natten, och internet och TV som gör att vi VILL vara vakna hela natten, och ett stressigt liv som ibland gör att vi MÅSTE vara vakna hela natten, innebär inte att vi SKA vara det. Här måste vi faktiskt sätta ner foten.
Att sova är livsviktigt.
Inte nog med att det är kroppens bästa tid för återhämtning, det är också så vi är programmerade. En tredjedel av våra liv ska vi vila. Så ser programmeringen ut. Vilar vi kortare, lever vi kortare. Men inte nog med det: Vi får sämre livskvalitet den tid vi lever!
Timmarna före tolv på natten är oersättliga. Då repareras kroppen som allra bäst, då byts det förstörda ut och nya reservdelar kopplas in. Efter tolv händer inte det. En natt utan sömn innan tolvslaget är alltså en natt då alla reparationer är satta på väntlistan.
Jag minns när jag första gången var vaken till kl 21. Det var sommarlovet efter årskurs 3. Hela kvarteret lekte tunnelkull och mamma tyckte att vi fick vara uppe lite längre. När jag la mig, visade min klockradio siffrorna 21. Det var helt otroligt!
Idag är var och varannan unge vaken till 21 vanliga skoldagar. Och så undrar vi varför de presterar dåligt i skolan! Sverige är det internet- och datortätaste landet i världen och också det land i västvärlden som dalar snabbast i skolprestationer. Vi är också det land som snabbast glömmer traditioner och gammal kunskap och gärna tar till oss nyheter. Kan det vara så att vi har glömt för mycket? Vi har glömt vilka vi är och vad vi behöver för att fungera!
VI KAN INTE BESEGRA KLOCKGENERNA.
Hur mycket som än serveras nattetid via TV och internet, så kvarstår vårt behov av sömn. Den som inte sover, växer inte lika mycket. Hjärnan utvecklas sämre. Reparation och underhåll av våra vitala organ får vänta, vilket skapar sjukdomar och slitage. Vi får koncentrationssvårigheter dagtid. Vi blir aggressiva, retliga, lättstressade. Hormonstörningar, muskelsspänningar, tarmproblem... Sömnbrist skapar väldigt fragila varelser.
Vi måste se till att barn och ungdomar går och lägger sig.
Det är vitalt för nästa generations överlevnad!
Och vi måste gå och lägga oss själva.
Natti, natti!
Vuxna som går och lägger sig kl 01 och börjar jobba åtta.
Barn som går och lägger sig kl 22 vanliga skoldagar.
Dagisbarn som ska börja dagis kl sju och ändå är uppe till 21.
Vad hände?
Barn i låg- och mellanstadiet ska gå och lägga sig senast 20.
Barn i högstadiet ska gå och knyta sig kl 21.
Ungdomar på gymnasiet ska gå och lägga sig senast 22.
Vuxna ska gå och lägga sig mellan 22 och 23.
Detta oavsett vilken tid vi ska upp!
Det handlar om hur våra hormonkurvor fungerar. Och det här är kompromisslöst. Att påstå att "jag är nattmänniska" eller "jag behöver inte sova så mycket" är nonsens. Givetvis finns det människor som klarar av sömnbrist bättre än andra och vars vakenhormon går igång på full fart igen när de inte kommer i säng i tid ("nattmänniskor"). Det finns också de som har stört sina sömncykler så pass att de inte längre har balans i hormonsystemet.
Men: Det är onaturligt.
Människan än ett dagdjur.
Det går inte att ändra på.
Vad som händer vid de ovan nämnda klockslagen, är att vakenhormonet minskar och sömnhormonet ökar. För en vuxen människa korsas dessa kurvor ungefär kl 22.30. Då går sömnhormonet upp och dominerar sedan hela natten, vilket gör att vi sover djupt och gott. Vid ca 5.30 korsas hormonkurvorna igen och vakenhormonet gör oss redo att hoppa upp ur bingen vid 6-6.30 till en nya dags aktivitet.
Om man inte går och lägger sig på rätt tid, vänder vakenhormonet upp och ligger högre än sömnhormonet hela natten. Då får vi orolig sömn, mycket drömmar, kroppen reparerar sig inte och vi är inte lika utsövda när vi vaknar. Vi kanske vaknar mitt i natten eller alldeles för tidigt.
Så fungerar vi. Punkt och slut.
Det här är våra klockgener.
De är urgamla och kommer inte att förändras inom en överskådlig framtid.
Att vi har fått elektricitet som gör att vi KAN vara vakna hela natten, och internet och TV som gör att vi VILL vara vakna hela natten, och ett stressigt liv som ibland gör att vi MÅSTE vara vakna hela natten, innebär inte att vi SKA vara det. Här måste vi faktiskt sätta ner foten.
Att sova är livsviktigt.
Inte nog med att det är kroppens bästa tid för återhämtning, det är också så vi är programmerade. En tredjedel av våra liv ska vi vila. Så ser programmeringen ut. Vilar vi kortare, lever vi kortare. Men inte nog med det: Vi får sämre livskvalitet den tid vi lever!
Timmarna före tolv på natten är oersättliga. Då repareras kroppen som allra bäst, då byts det förstörda ut och nya reservdelar kopplas in. Efter tolv händer inte det. En natt utan sömn innan tolvslaget är alltså en natt då alla reparationer är satta på väntlistan.
Jag minns när jag första gången var vaken till kl 21. Det var sommarlovet efter årskurs 3. Hela kvarteret lekte tunnelkull och mamma tyckte att vi fick vara uppe lite längre. När jag la mig, visade min klockradio siffrorna 21. Det var helt otroligt!
Idag är var och varannan unge vaken till 21 vanliga skoldagar. Och så undrar vi varför de presterar dåligt i skolan! Sverige är det internet- och datortätaste landet i världen och också det land i västvärlden som dalar snabbast i skolprestationer. Vi är också det land som snabbast glömmer traditioner och gammal kunskap och gärna tar till oss nyheter. Kan det vara så att vi har glömt för mycket? Vi har glömt vilka vi är och vad vi behöver för att fungera!
VI KAN INTE BESEGRA KLOCKGENERNA.
Hur mycket som än serveras nattetid via TV och internet, så kvarstår vårt behov av sömn. Den som inte sover, växer inte lika mycket. Hjärnan utvecklas sämre. Reparation och underhåll av våra vitala organ får vänta, vilket skapar sjukdomar och slitage. Vi får koncentrationssvårigheter dagtid. Vi blir aggressiva, retliga, lättstressade. Hormonstörningar, muskelsspänningar, tarmproblem... Sömnbrist skapar väldigt fragila varelser.
Vi måste se till att barn och ungdomar går och lägger sig.
Det är vitalt för nästa generations överlevnad!
Och vi måste gå och lägga oss själva.
Natti, natti!
onsdag 23 mars 2011
Myndigheter
Jag har tidigare erkänt att jag inte är blankettkompatibel. Idag fick jag en insikt: Det går djupare än så. Jag är inte myndighetskompatibel.
Alla system som myndigheter har, utgår ifrån vad som är normalt.
Ja, du trogne läsare förstår redan... Alltså, jag kvalar inte in där.
Jag jobbar för mycket och på konstiga tider, jag köper kontorsmöbler från IKEA i stället för "riktiga" kontorsleverantörer, jag bor i ett onormalt stort hus onormalt långt ut på landet, jag har onormalt lite ont för att ha så många fina diagnoser.
Jag passar inte in.
Och därför får jag problem med myndigheterna.
– Var du hemma med sjukt barn den aktuella dagen?
– Ja, det var jag.
– Och jobbade du ingen annan stans den dagen?
– Nej, inte avlönat.
– Vad då menar du, jobbade du gratis någonstans den aktuella dagen?
– Ja, jag jobbade ideellt på kvällen.
– För vilken organisation?
– Spelar det någon roll? Jag fick ju ingen lön.
– Hrm... Sant. Men missade du då en arbetsdag?
– Ja, fast jag fick ju jobba in den på helgen. Så är det att vara egen företagare.
– Men då missade du ju inte en arbetsdag?
– Jo, för jag brukar jobba 7 dagar per vecka. Nu blev det bara sex. Sex lite stressigare dagar.
JA, jag vet. Jag borde hålla klaffen, säga ja och amen och skriva på blanketterna. Men de ställer ju så dumma frågor! Och de har en så märklig verklighetsbild.
Den roligaste frågan jag har fått någonsin från en myndighet, var faktiskt från Skatteverket. Det var under en granskning av alla räkenskaper, som de hetsade upp sig oerhört över ett IKEA-kvitto, där jag hade köpt 6 likadana gardinstänger.
– Vem behöver sex likadana gardinstänger? Tog du hem några av dessa? I så fall ska de förmånsbeskattas!
– Alltså: Jag har en dansskola. Där finns sex fönster. Personligen tycker jag att det är finare med sex likadana gardinstänger då, än att man plockar ihop olika varianter. Och snälla Skatteverket: Vi pratar om en gardinstång som kostar 19 kr styck! Är ni oroliga för att jag skulle ha fått en förmån på 19-38 kr? Vad blir skatten på det? Vill ni ha de kronorna till kaffekassan, så kan ni få dem här och nu!
Jag blir sällan populär, men jag får ofta medhåll.
Till och med de stackars byråkraterna inser efter en stund att deras system är lite rigida. Och att verkligheten inte alltid låter sig informas i lika stora rutor. Samt att det kan vara klokt att lyfta näsan en decimeter från pappret och titta på helheten.
En annan favorit var efter min bilolycka. Jag blev påkörd av en full kines, som tyckte att han åkte på en större väg. (Högerregeln hade han aldrig hört talas om.) Resultat: En allvarlig whiplash, en intryckt vänsterhöft och väldig smärta i ryggen. (Materiella resultat: Bilen blev alldeles skrynklig och fick faktiskt skrotas. Det gick inte att räta ut den alls, fast det var en BMW.) Efter två veckors sjukskrivning kunde jag fortfarande inte låta armarna hänga neråt, för då svimmade jag tvärt. Jag haltade omkring med händerna i fickorna, kunde inte sitta mer än 10 minuter och var stel som ett kassaskåp i ryggen. Försäkringskassans förtroendeläkare (som aldrig hade träffat mig) ansåg att jag kunde återgå till arbetet.
– Men hur skulle det gå till? Jag kan ju inte ens röra armarna?
– Du får väl dansa med benen.
– Jag är ledsen, men jag sysslar inte med Riverdance här. Dans involverar hela kroppen.
– Då får du väl omplaceras till andra sysslor.
– Vilka? Det här är en dansskola. Den enda anställningen som finns här är en heltid som danslärare. Och vad skulle jag göra? Jag kan varken skriva på en dator eller städa. Jag kan inte ens vattna blommor!
– Det är arbetsgivarens sak att se till att du får arbetsuppgifter som du klarar av.
– Men arbetsgivaren är ju JAG! Och jag säger att det inte finns några andra arbetsuppgifter.
– Om du inte kan klara av ditt jobb, så kanske du ska omskola dig.
AAAARGGGH!
Ibland går det liksom inte att vinna.
Så nu för tiden lägger jag mer kraft på att försöka passa in. Jag går med mindre steg, pratar lägre, säger rätt saker, hänger demonstrativt med huvudet för att markera när jag känner mig ledsen och ler uppmuntrande för varje ansats till hjälp.
Men det är lite sorgligt att man ska behöva spela en roll för att kunna ta del av det svenska myndighetssamhället.
Alla system som myndigheter har, utgår ifrån vad som är normalt.
Ja, du trogne läsare förstår redan... Alltså, jag kvalar inte in där.
Jag jobbar för mycket och på konstiga tider, jag köper kontorsmöbler från IKEA i stället för "riktiga" kontorsleverantörer, jag bor i ett onormalt stort hus onormalt långt ut på landet, jag har onormalt lite ont för att ha så många fina diagnoser.
Jag passar inte in.
Och därför får jag problem med myndigheterna.
– Var du hemma med sjukt barn den aktuella dagen?
– Ja, det var jag.
– Och jobbade du ingen annan stans den dagen?
– Nej, inte avlönat.
– Vad då menar du, jobbade du gratis någonstans den aktuella dagen?
– Ja, jag jobbade ideellt på kvällen.
– För vilken organisation?
– Spelar det någon roll? Jag fick ju ingen lön.
– Hrm... Sant. Men missade du då en arbetsdag?
– Ja, fast jag fick ju jobba in den på helgen. Så är det att vara egen företagare.
– Men då missade du ju inte en arbetsdag?
– Jo, för jag brukar jobba 7 dagar per vecka. Nu blev det bara sex. Sex lite stressigare dagar.
JA, jag vet. Jag borde hålla klaffen, säga ja och amen och skriva på blanketterna. Men de ställer ju så dumma frågor! Och de har en så märklig verklighetsbild.
Den roligaste frågan jag har fått någonsin från en myndighet, var faktiskt från Skatteverket. Det var under en granskning av alla räkenskaper, som de hetsade upp sig oerhört över ett IKEA-kvitto, där jag hade köpt 6 likadana gardinstänger.
– Vem behöver sex likadana gardinstänger? Tog du hem några av dessa? I så fall ska de förmånsbeskattas!
– Alltså: Jag har en dansskola. Där finns sex fönster. Personligen tycker jag att det är finare med sex likadana gardinstänger då, än att man plockar ihop olika varianter. Och snälla Skatteverket: Vi pratar om en gardinstång som kostar 19 kr styck! Är ni oroliga för att jag skulle ha fått en förmån på 19-38 kr? Vad blir skatten på det? Vill ni ha de kronorna till kaffekassan, så kan ni få dem här och nu!
Jag blir sällan populär, men jag får ofta medhåll.
Till och med de stackars byråkraterna inser efter en stund att deras system är lite rigida. Och att verkligheten inte alltid låter sig informas i lika stora rutor. Samt att det kan vara klokt att lyfta näsan en decimeter från pappret och titta på helheten.
En annan favorit var efter min bilolycka. Jag blev påkörd av en full kines, som tyckte att han åkte på en större väg. (Högerregeln hade han aldrig hört talas om.) Resultat: En allvarlig whiplash, en intryckt vänsterhöft och väldig smärta i ryggen. (Materiella resultat: Bilen blev alldeles skrynklig och fick faktiskt skrotas. Det gick inte att räta ut den alls, fast det var en BMW.) Efter två veckors sjukskrivning kunde jag fortfarande inte låta armarna hänga neråt, för då svimmade jag tvärt. Jag haltade omkring med händerna i fickorna, kunde inte sitta mer än 10 minuter och var stel som ett kassaskåp i ryggen. Försäkringskassans förtroendeläkare (som aldrig hade träffat mig) ansåg att jag kunde återgå till arbetet.
– Men hur skulle det gå till? Jag kan ju inte ens röra armarna?
– Du får väl dansa med benen.
– Jag är ledsen, men jag sysslar inte med Riverdance här. Dans involverar hela kroppen.
– Då får du väl omplaceras till andra sysslor.
– Vilka? Det här är en dansskola. Den enda anställningen som finns här är en heltid som danslärare. Och vad skulle jag göra? Jag kan varken skriva på en dator eller städa. Jag kan inte ens vattna blommor!
– Det är arbetsgivarens sak att se till att du får arbetsuppgifter som du klarar av.
– Men arbetsgivaren är ju JAG! Och jag säger att det inte finns några andra arbetsuppgifter.
– Om du inte kan klara av ditt jobb, så kanske du ska omskola dig.
AAAARGGGH!
Ibland går det liksom inte att vinna.
Så nu för tiden lägger jag mer kraft på att försöka passa in. Jag går med mindre steg, pratar lägre, säger rätt saker, hänger demonstrativt med huvudet för att markera när jag känner mig ledsen och ler uppmuntrande för varje ansats till hjälp.
Men det är lite sorgligt att man ska behöva spela en roll för att kunna ta del av det svenska myndighetssamhället.
tisdag 22 mars 2011
Use it or loose it
När det gäller kroppen, är det så:
Använd den eller förlora den.
Det allra viktigaste – enligt min mening – är att bibehålla rörligheten.
Är du bara rörlig, flexibel, så kommer styrka och kondition.
Och det är det vi ofta missar.
Alltför många går omkring med stela ryggar, låsta bäcken och spända nackar.
Har man stela partier, så måste kroppen kompensera genom att skapa andra områden med extra rörlighet. De här "överrörliga" (jag gillar inte det ordet, men ändå) partierna får då ta för mycket och blir ömma/slitna.
Många sjukgymnaster och personliga tränare pratar om att stärka upp de delar som är svaga. Jag tycker att det är att börja i fel ände! Man är svag för att man saknar rörlighet. Se till att bli flexibel på det stället, så kommer musklerna att utvecklas per automatik när man rör sig vanligt.
Use it or loose it.
Kroppen är fantastisk. Den är byggd för rörelse.
Men vi måste se till att den kan röra sig korrekt.
Är bäckenet stängt, så får höfterna inte rätt stöd i rörelserna. Bäckenpendlingen är oerhört viktig, inte bara i steget, utan i alla rörelser som involverar benen. Dessutom är den viktig för att skapa rotation i ryggraden. Och har vi för dåliga rotationer, så får vi låsningar i kotpelaren, muskulära spänningar i rygg och nacke samt försämrad andning.
Ja, det hänger ihop.
Det är liksom så med kroppen.
Därför är det grundläggande att se kroppen som en helhet.
Hela kroppen. Min livsfilosofi!
Använd den eller förlora den.
Det allra viktigaste – enligt min mening – är att bibehålla rörligheten.
Är du bara rörlig, flexibel, så kommer styrka och kondition.
Och det är det vi ofta missar.
Alltför många går omkring med stela ryggar, låsta bäcken och spända nackar.
Har man stela partier, så måste kroppen kompensera genom att skapa andra områden med extra rörlighet. De här "överrörliga" (jag gillar inte det ordet, men ändå) partierna får då ta för mycket och blir ömma/slitna.
Många sjukgymnaster och personliga tränare pratar om att stärka upp de delar som är svaga. Jag tycker att det är att börja i fel ände! Man är svag för att man saknar rörlighet. Se till att bli flexibel på det stället, så kommer musklerna att utvecklas per automatik när man rör sig vanligt.
Use it or loose it.
Kroppen är fantastisk. Den är byggd för rörelse.
Men vi måste se till att den kan röra sig korrekt.
Är bäckenet stängt, så får höfterna inte rätt stöd i rörelserna. Bäckenpendlingen är oerhört viktig, inte bara i steget, utan i alla rörelser som involverar benen. Dessutom är den viktig för att skapa rotation i ryggraden. Och har vi för dåliga rotationer, så får vi låsningar i kotpelaren, muskulära spänningar i rygg och nacke samt försämrad andning.
Ja, det hänger ihop.
Det är liksom så med kroppen.
Därför är det grundläggande att se kroppen som en helhet.
Hela kroppen. Min livsfilosofi!
måndag 21 mars 2011
Det slutar här
En sak har jag haft väldigt klart för mig i hela mitt liv: Min uppgift är att bryta upp. Jag skall inte tuffa på i invanda hjulspår, leva vidare på samma sätt som föregående generation och vara nöjd.
Min uppgift är att sätta stopp.
"It ends here" är orden jag har hört eka i huvudet länge.
Det gäller allt från gamla mönster i barnuppfostran till jantelag. Även sådant som inställning till vetenskap och andlighet innefattas. Det slutar här.
Min mormor, som har koll på allt som hänt i släkten sedan hedenhös, blev oerhört förfärad över mitt och makens namnval när det gäller våra barn. "Men de namnen finns ju INGENSTANS i släkten!" sa mormor förskräckt. Underförstått: Ni kan inte namnge era barn till namn som inte finns i släkten – då hör ni ju inte till! Men det gjorde vi. Lite markörer av släktskap sparade vi (Axelsson blev till Axel, något mormorsnamn blev andranamn), men i övrigt var det nya namn. Ja, det var inte så planerat, men såhär i efterhand undrar jag om det kanske var det trots allt... Dessutom bytte vi efternamn, tog ett som vi hittade på själva, vilket ju ger en ännu tydligare bild.
Vi börjar om, gör något nytt. Här startar en ny släkt.
Det gamla, med de gamla bördorna och bagaget gör vi upp med här och nu. Jag tänker inte kånka det gamla skräpet vidare till nästa generation!
Däremot har jag en stor vördnad för det äldre, kunskaperna och erfarenheterna som mormor och mormorsmor hade med sig. Det är mycket klokskap och insikter som lämpar sig väldigt bra för att ta med sig in i det nya.
För när som helst nu kommer vi att se förändringen.
Det är inte bara ett fåtal som går i en ny riktning. Nej, nu har den stora massan börjat röra sig åt det nya hålllet! Och det kommer att bli bra.
Men vi måste lämna en hel del saker bakom oss. Och vi kommer att få en lättare resa ju mindre bagage vi har.
Så: Det tar slut här, med mig.
Nästa generation Leoson ska slippa kånka tegelstenar från förr...
Min uppgift är att sätta stopp.
"It ends here" är orden jag har hört eka i huvudet länge.
Det gäller allt från gamla mönster i barnuppfostran till jantelag. Även sådant som inställning till vetenskap och andlighet innefattas. Det slutar här.
Min mormor, som har koll på allt som hänt i släkten sedan hedenhös, blev oerhört förfärad över mitt och makens namnval när det gäller våra barn. "Men de namnen finns ju INGENSTANS i släkten!" sa mormor förskräckt. Underförstått: Ni kan inte namnge era barn till namn som inte finns i släkten – då hör ni ju inte till! Men det gjorde vi. Lite markörer av släktskap sparade vi (Axelsson blev till Axel, något mormorsnamn blev andranamn), men i övrigt var det nya namn. Ja, det var inte så planerat, men såhär i efterhand undrar jag om det kanske var det trots allt... Dessutom bytte vi efternamn, tog ett som vi hittade på själva, vilket ju ger en ännu tydligare bild.
Vi börjar om, gör något nytt. Här startar en ny släkt.
Det gamla, med de gamla bördorna och bagaget gör vi upp med här och nu. Jag tänker inte kånka det gamla skräpet vidare till nästa generation!
Däremot har jag en stor vördnad för det äldre, kunskaperna och erfarenheterna som mormor och mormorsmor hade med sig. Det är mycket klokskap och insikter som lämpar sig väldigt bra för att ta med sig in i det nya.
För när som helst nu kommer vi att se förändringen.
Det är inte bara ett fåtal som går i en ny riktning. Nej, nu har den stora massan börjat röra sig åt det nya hålllet! Och det kommer att bli bra.
Men vi måste lämna en hel del saker bakom oss. Och vi kommer att få en lättare resa ju mindre bagage vi har.
Så: Det tar slut här, med mig.
Nästa generation Leoson ska slippa kånka tegelstenar från förr...
söndag 20 mars 2011
Nämen inte ska väl jag...
Den sitter hårt inprogrammerad, den där jantelagen. "Inte ska väl jag..."
Joho, tänk för att vi ska det!
Ingen blir gladare för att du eller jag förminskar oss. Vi ska i stället stå raka i ryggen och stolta över de vi är och vad vi kan.
Men det är minsann lättare sagt än gjort...
När jag blir tillfrågad för en intervju, tänker jag först: "Ja, så roligt – hurra!" Sedan känns det som om någon slår mig på fingrarna och jag tänker: "Nämen hjälp, inte kan väl jag..." Eftersom jag är en tjurig sort, ändrar jag mig igen: "Joho, det ska jag visst tacka ja till! Jag har också saker att berätta. Jag kan fylla min plats i den där tidningen, likväl som någon annan. "
Och varför tvivlar jag? Åh, jag blir arg!
Om jag någon gång ska göra en operation så blir det för att plocka ut jantelagsgenen.
Den vill jag inte ha. Jag vill känna HURRA hela tiden, utan att gå omvägen via tvekan och oroligt rynkad panna.
Joho, tänk för att vi ska det!
Ingen blir gladare för att du eller jag förminskar oss. Vi ska i stället stå raka i ryggen och stolta över de vi är och vad vi kan.
Men det är minsann lättare sagt än gjort...
När jag blir tillfrågad för en intervju, tänker jag först: "Ja, så roligt – hurra!" Sedan känns det som om någon slår mig på fingrarna och jag tänker: "Nämen hjälp, inte kan väl jag..." Eftersom jag är en tjurig sort, ändrar jag mig igen: "Joho, det ska jag visst tacka ja till! Jag har också saker att berätta. Jag kan fylla min plats i den där tidningen, likväl som någon annan. "
Och varför tvivlar jag? Åh, jag blir arg!
Om jag någon gång ska göra en operation så blir det för att plocka ut jantelagsgenen.
Den vill jag inte ha. Jag vill känna HURRA hela tiden, utan att gå omvägen via tvekan och oroligt rynkad panna.
lördag 19 mars 2011
Andning
Andas med ryggen.
Det är min devis. Jo, jag vet att andningen styrs av diafragman, dvs magmuskler på framsidan. Det är alltså helt rätt att man andas med magen! Och visst ska vi jobba ner vår andning, frångå den ytliga och stressande toppandningen.
Men tänker vi för mycket på magen, så kommer vi missa en viktig insikt, nämligen:
Lungan utvidgas åt alla håll.
Tänk på en plastpåse. Om du blåser luft i en plastpåse, åt vilket håll utvidgas den då? Åt alla håll! Så fungerar också lungan, om du har tur och gör rätt. Fyllda lungor utvidgas framåt, åt sidorna och bakåt. Inte så mycket inåt, eftersom det finns hjärta och annat fint.
När jag instruerar andning, ber jag alla att tänka på att bli bredare över ryggen vid varje inandning. Lungorna utvidgas under armhålorna, revbenen särar på sig och skulderbladen glider faktiskt lite isär. Fantastiskt!
Vet du vad som händer om du inte andas så? Då kan du få låsningar i bröstryggen, låsta nyckelben med frozen shoulder som följd, ont i armar och axlar och nacke. Jag skulle faktiskt vilja påstå att du också kan bli ledsen i hjärtat, eftersom det blir inklämt och blockerat. Jag ser också många astmatiker som helt enkelt bara måste lära sig att andas (och rotera, kanske ett senare inlägg) för att bli friska.
Och vilken lungvolym man får!
Det är underbart.
Sångare sjunger längre toner, dansare och idrottsmän blir mindre andfådda och vi vanliga dödliga njuter av djupa andetag utan ansträngning.
Andningen är viktig!
Den rensar ut slaggprodukter och syresätter hela kroppen. Varenda cell behöver det! Att inte andas ordentligt är som att gå och hålla sig från att kissa hela tiden. Eller bara småkissa utan att tömma blåsan. Farligt...
Vet du vad som är så bra?
Du kan lära dig det här!
Och det är alldeles gratis...
Du har redan all utrustning du behöver. Det enda som behövs är kunskap.
Det är min devis. Jo, jag vet att andningen styrs av diafragman, dvs magmuskler på framsidan. Det är alltså helt rätt att man andas med magen! Och visst ska vi jobba ner vår andning, frångå den ytliga och stressande toppandningen.
Men tänker vi för mycket på magen, så kommer vi missa en viktig insikt, nämligen:
Lungan utvidgas åt alla håll.
Tänk på en plastpåse. Om du blåser luft i en plastpåse, åt vilket håll utvidgas den då? Åt alla håll! Så fungerar också lungan, om du har tur och gör rätt. Fyllda lungor utvidgas framåt, åt sidorna och bakåt. Inte så mycket inåt, eftersom det finns hjärta och annat fint.
När jag instruerar andning, ber jag alla att tänka på att bli bredare över ryggen vid varje inandning. Lungorna utvidgas under armhålorna, revbenen särar på sig och skulderbladen glider faktiskt lite isär. Fantastiskt!
Vet du vad som händer om du inte andas så? Då kan du få låsningar i bröstryggen, låsta nyckelben med frozen shoulder som följd, ont i armar och axlar och nacke. Jag skulle faktiskt vilja påstå att du också kan bli ledsen i hjärtat, eftersom det blir inklämt och blockerat. Jag ser också många astmatiker som helt enkelt bara måste lära sig att andas (och rotera, kanske ett senare inlägg) för att bli friska.
Och vilken lungvolym man får!
Det är underbart.
Sångare sjunger längre toner, dansare och idrottsmän blir mindre andfådda och vi vanliga dödliga njuter av djupa andetag utan ansträngning.
Andningen är viktig!
Den rensar ut slaggprodukter och syresätter hela kroppen. Varenda cell behöver det! Att inte andas ordentligt är som att gå och hålla sig från att kissa hela tiden. Eller bara småkissa utan att tömma blåsan. Farligt...
Vet du vad som är så bra?
Du kan lära dig det här!
Och det är alldeles gratis...
Du har redan all utrustning du behöver. Det enda som behövs är kunskap.
fredag 18 mars 2011
Angående golf och whiskey
Jag börjar med att erkänna: Jag avskyr både golf och whiskey.
Golf var en syssla för rika gubbar när jag växte upp. De gick runt där i sina fåniga rutiga strumpor och dramater (ja, golfbagar på hjul) och keps. Ett löjeväckande alternativ till promenad, för dem som ville gå ostört och utan att träffa på otäck pöbel. Överklassenvarianten av att gå i skogen; i stället för att gå i gummistövlar genom blött blåbärsris gick de i lågskor bredvid skogen på väl klippta gräsmattor.
Senare blev det en grej för alla som ville ta sig upp i yrkesvärlden. En motsvarighet till forna tiders bastuklubbar. Man skulle golfa för att träffa affärsbekanta. Det handlade om att gå runt och se snygg ut på långt håll, hälsa på rätt personer och visa att man "var någon".
Nu har golfen alltmer tagits över av pensionärerna. På sätt och vis kanske man kan säga att vi är tillbaka där jag började, men skillnaden att det nu är pöbeln som promenerar runt på golfbanorna.
Jag kan inte komma på något tråkigare i hela livet än att spela golf. Visst är det kul att vara ute i naturen, men golfbanor är ju jättetråkiga. Klippt gräs blir jag trött på inom loppet av fem minuter. Och promenera är ju skönt, men då vill jag inte släpa på en massa klubbor. När jag går vill jag GÅ. Jag undviker gärna att stå och vänta på folk samt bli avbruten av en massa utslag. Sedan sitter min aversion från uppväxten i: En sport som kräver tusentals kronor i insats är bara ännu ett sätt att skapa utanförskap i samhället. Inget för mig. Bojkott. Strejk av princip.
Golv är bara ett primitivt sätt att bedriva jordbruk. Vill man gräva hål i gräs kan man använda en spade.
Nu till whiskey.
När man är på fest, dröjer det alltid några timmar (och några öl) innan plötsligt "de coola" plockar fram whiskeyflaskan. Det bjuds runt, man hånar dem som inte hänger på (de är inte riktiga karlar), ryggdunkar och hö-hö-hö-ar. Eventuellt tar man också fram illaluktande cigarrer och lever någon sorts herrklubbsmyt.
I omgångar har jag smakat. Det är en helt obegriplig smak. Enda förklaringen jag kan se till att man skulle vilja svälja whiskey, är att man har fruktansvärt dålig smak i munnen av antingen rökning eller magsyreuppstötningar. Dessutom får jag direkt ont i huvudet (lukten räcker faktiskt). Det går inte att göra drink på whiskey – den obehagliga smaken tränger igenom allt. Och dessutom genererar whisky bakfylla. Det är en av de där spritsorterna som luktar ännu värre dagen efter och får drinkaren att stanna i sängen till kl 14. Minst.
Min högst personliga teori är att folk som dricker whiskey och folk som spelar golf har en sak gemensamt: De vill hiskeligt gärna höra till. Man vill känna sig som en i gänget, lite cool och betydelsefull. Det handlar mer om att visa upp sig, skapa grupptillhörighet och visa framfötterna än att egentligen dricka whiskey och spela golf.
Jag tror att de allra flesta helt enkelt är offer för myten. När de har gått en golfrunda och fått ner sitt handikapp och sitter och sippar på en illaluktande whiskey, så känns det som de är framgångsrika – eller på väg att bli det. Det är som att köpa en Rolex: En statussymbol mer än en klocka.
En och annan lever också konstnärsmyten, eller "läder- och tobaksmyten". Då ingår whiskey, men inte golf, och kan kompletteras med olika typer av röka (cigarrer eller pipa är väl mest stereotypt).
En och annan gillar förstås whiskey på riktigt. Njuter av smaken, dricker för sin egen skull. Precis som en och annan spelar golf för att det är så himla roligt. Men jag tror de är få. Mycket färre än man anar...
Golf var en syssla för rika gubbar när jag växte upp. De gick runt där i sina fåniga rutiga strumpor och dramater (ja, golfbagar på hjul) och keps. Ett löjeväckande alternativ till promenad, för dem som ville gå ostört och utan att träffa på otäck pöbel. Överklassenvarianten av att gå i skogen; i stället för att gå i gummistövlar genom blött blåbärsris gick de i lågskor bredvid skogen på väl klippta gräsmattor.
Senare blev det en grej för alla som ville ta sig upp i yrkesvärlden. En motsvarighet till forna tiders bastuklubbar. Man skulle golfa för att träffa affärsbekanta. Det handlade om att gå runt och se snygg ut på långt håll, hälsa på rätt personer och visa att man "var någon".
Nu har golfen alltmer tagits över av pensionärerna. På sätt och vis kanske man kan säga att vi är tillbaka där jag började, men skillnaden att det nu är pöbeln som promenerar runt på golfbanorna.
Jag kan inte komma på något tråkigare i hela livet än att spela golf. Visst är det kul att vara ute i naturen, men golfbanor är ju jättetråkiga. Klippt gräs blir jag trött på inom loppet av fem minuter. Och promenera är ju skönt, men då vill jag inte släpa på en massa klubbor. När jag går vill jag GÅ. Jag undviker gärna att stå och vänta på folk samt bli avbruten av en massa utslag. Sedan sitter min aversion från uppväxten i: En sport som kräver tusentals kronor i insats är bara ännu ett sätt att skapa utanförskap i samhället. Inget för mig. Bojkott. Strejk av princip.
Golv är bara ett primitivt sätt att bedriva jordbruk. Vill man gräva hål i gräs kan man använda en spade.
Nu till whiskey.
När man är på fest, dröjer det alltid några timmar (och några öl) innan plötsligt "de coola" plockar fram whiskeyflaskan. Det bjuds runt, man hånar dem som inte hänger på (de är inte riktiga karlar), ryggdunkar och hö-hö-hö-ar. Eventuellt tar man också fram illaluktande cigarrer och lever någon sorts herrklubbsmyt.
I omgångar har jag smakat. Det är en helt obegriplig smak. Enda förklaringen jag kan se till att man skulle vilja svälja whiskey, är att man har fruktansvärt dålig smak i munnen av antingen rökning eller magsyreuppstötningar. Dessutom får jag direkt ont i huvudet (lukten räcker faktiskt). Det går inte att göra drink på whiskey – den obehagliga smaken tränger igenom allt. Och dessutom genererar whisky bakfylla. Det är en av de där spritsorterna som luktar ännu värre dagen efter och får drinkaren att stanna i sängen till kl 14. Minst.
Min högst personliga teori är att folk som dricker whiskey och folk som spelar golf har en sak gemensamt: De vill hiskeligt gärna höra till. Man vill känna sig som en i gänget, lite cool och betydelsefull. Det handlar mer om att visa upp sig, skapa grupptillhörighet och visa framfötterna än att egentligen dricka whiskey och spela golf.
Jag tror att de allra flesta helt enkelt är offer för myten. När de har gått en golfrunda och fått ner sitt handikapp och sitter och sippar på en illaluktande whiskey, så känns det som de är framgångsrika – eller på väg att bli det. Det är som att köpa en Rolex: En statussymbol mer än en klocka.
En och annan lever också konstnärsmyten, eller "läder- och tobaksmyten". Då ingår whiskey, men inte golf, och kan kompletteras med olika typer av röka (cigarrer eller pipa är väl mest stereotypt).
En och annan gillar förstås whiskey på riktigt. Njuter av smaken, dricker för sin egen skull. Precis som en och annan spelar golf för att det är så himla roligt. Men jag tror de är få. Mycket färre än man anar...
torsdag 17 mars 2011
Sval, kvinnlig, cool och snygg
Det finns kvinnor som glider runt och ser sådär obrutet fräscha ut hela tiden. De rör sig med grace, de vrider på huvudet sådär lagom långsamt (så att håret svänger till, men inte blir oredigt). Deras kläder är aldrig skrynkliga och runt dem står en svag doft av hårprodukter.
De är så tjusiga.
Svala, coola, snygga.
Även klädda i jeans och en enkel vit t-shirt ser de välklädda ut.
Jag begriper inte hur de bär sig åt. Det ligger inte för mig, det där. När jag var yngre trodde jag att det var någonting man växte i, ungefär som sina tänder. Om man bara stod ut och försökte rädda det som räddas kunde under tiden, så skulle också jag bli sådär kvinnlig och medveten.
Vid snart 40 års ålder kan jag meddela att det inte har blivit så. Inte ännu, i alla fall. Jag har fortfarande hår som står på ända för jämnan och ännu värre när jag är stressad eller varm. Mina kläder är alltid lite lager på lager sjaviga, strumporna hasar ner eller vrider sig och BH-banden trillar ner. Jag tappar saker, slår i dörrposter på väg genom dörrar och välter ut vätska i olika former. Dessutom går jag för snabbt, vrider på huvudet som en iller och skrattar för högt. När jag äter på restaurang ser min servett ut som någon har stoppat in den i munnen och tuggat på den.
DET SPELAR INGEN ROLL HUR MYCKET JAG ÄN FÖRSÖKER!
Så jag har insett: Jag har inte den genen.
Men visst, jag är varm och rolig och intensiv och ärlig och direkt och explosiv. Det är väl också bra. Jo, det är det ju. Jag citerar Moses Gud: Jag är den jag är. Och helt ärligt vill jag inte byta. Kanske däremot ha det andra också, så jag kunde välja. Ta fram den där svala och snygga när jag gick på kundbesök till exempel. Det hade varit bra!
Nå, det är som det är.
Jag får titta på dessa svala kvinnor på stan och fantisera om hur det vore att vara dem. Drömma mig bort en stund till välputsade skor och långa, välmanikyrerade fingrar. Men sedan tänker jag rycka på axlarna, snyta mig i servetten och snubbla vidare i livet.
Jag är precis den jag ska vara – precis som du!
De är så tjusiga.
Svala, coola, snygga.
Även klädda i jeans och en enkel vit t-shirt ser de välklädda ut.
Jag begriper inte hur de bär sig åt. Det ligger inte för mig, det där. När jag var yngre trodde jag att det var någonting man växte i, ungefär som sina tänder. Om man bara stod ut och försökte rädda det som räddas kunde under tiden, så skulle också jag bli sådär kvinnlig och medveten.
Vid snart 40 års ålder kan jag meddela att det inte har blivit så. Inte ännu, i alla fall. Jag har fortfarande hår som står på ända för jämnan och ännu värre när jag är stressad eller varm. Mina kläder är alltid lite lager på lager sjaviga, strumporna hasar ner eller vrider sig och BH-banden trillar ner. Jag tappar saker, slår i dörrposter på väg genom dörrar och välter ut vätska i olika former. Dessutom går jag för snabbt, vrider på huvudet som en iller och skrattar för högt. När jag äter på restaurang ser min servett ut som någon har stoppat in den i munnen och tuggat på den.
DET SPELAR INGEN ROLL HUR MYCKET JAG ÄN FÖRSÖKER!
Så jag har insett: Jag har inte den genen.
Men visst, jag är varm och rolig och intensiv och ärlig och direkt och explosiv. Det är väl också bra. Jo, det är det ju. Jag citerar Moses Gud: Jag är den jag är. Och helt ärligt vill jag inte byta. Kanske däremot ha det andra också, så jag kunde välja. Ta fram den där svala och snygga när jag gick på kundbesök till exempel. Det hade varit bra!
Nå, det är som det är.
Jag får titta på dessa svala kvinnor på stan och fantisera om hur det vore att vara dem. Drömma mig bort en stund till välputsade skor och långa, välmanikyrerade fingrar. Men sedan tänker jag rycka på axlarna, snyta mig i servetten och snubbla vidare i livet.
Jag är precis den jag ska vara – precis som du!
Lodlinje
Åh - det är ett bra och vackert begrepp: Lodlinje.
Så enkelt i grunden: Vi lodar en rät linje, som alla kroppsdelar sedan ska förhålla sig till.
Om du kunde fästa ett lod på utsidan av axeln, mitt i den, så skall det lodet hänga rakt ner på fotens mitt. På vägen ska lodlinjen också gå rakt genom höften/bäckenet.
Denna räta och raka linje speglar däremot inte alls hur kroppen ska bäras upp. Tvärtom! Vi är byggda i kurvor. Ryggraden böljar i vackra S-former, för att klara av svikt och rotationer. Bäckenet ska "hänga fritt", vilket innebär att rumpan faktiskt sticker ut och syns. Knäna ska vara skönt avslappnade, inte översträckta och spända.
Tyngden ska alltså ligga betydligt längre fram på foten än vi i Norden är vana vid. När alla kroppsdelar har rätt förhållande till lodlinjen, kommer tyngden att hamna precis över fotvalvet. Den främre trampdynan kommer att jobba, hålfoten kommer att bära upp kroppstyngen, hälen kommer att fungera enbart som ett stöd.
De flesta människor i Sverige står med tyngden på tok för långt bak. Vi har också en förkärlek för att dra in svansen, dvs tippa bäckenet inunder oss själva. Det skapar ryggont! Och vad signalerar en hund som har svansen mellan benen? Ja, rädsla och undergivenhet. Det är samma sak med oss. Varför ser vi ut så? Är det månne jantelagen och den svenska blygsamheten som spökar? Jag vill bara påpeka att folk på kontinenten, t ex fransmän, minsann inte står på hälen. De lutar in i samvaron med andra, inte från. Och så har de mindre ont i ryggen också.
Kroppen är fantastisk. Den är byggd för att användas – men vi måste använda den rätt! Annars gör det ont. Kom också ihåg att ont är en signal för att tala om att något inte fungerar och ska därför tas på allvar.
Så enkelt i grunden: Vi lodar en rät linje, som alla kroppsdelar sedan ska förhålla sig till.
Om du kunde fästa ett lod på utsidan av axeln, mitt i den, så skall det lodet hänga rakt ner på fotens mitt. På vägen ska lodlinjen också gå rakt genom höften/bäckenet.
Denna räta och raka linje speglar däremot inte alls hur kroppen ska bäras upp. Tvärtom! Vi är byggda i kurvor. Ryggraden böljar i vackra S-former, för att klara av svikt och rotationer. Bäckenet ska "hänga fritt", vilket innebär att rumpan faktiskt sticker ut och syns. Knäna ska vara skönt avslappnade, inte översträckta och spända.
Tyngden ska alltså ligga betydligt längre fram på foten än vi i Norden är vana vid. När alla kroppsdelar har rätt förhållande till lodlinjen, kommer tyngden att hamna precis över fotvalvet. Den främre trampdynan kommer att jobba, hålfoten kommer att bära upp kroppstyngen, hälen kommer att fungera enbart som ett stöd.
De flesta människor i Sverige står med tyngden på tok för långt bak. Vi har också en förkärlek för att dra in svansen, dvs tippa bäckenet inunder oss själva. Det skapar ryggont! Och vad signalerar en hund som har svansen mellan benen? Ja, rädsla och undergivenhet. Det är samma sak med oss. Varför ser vi ut så? Är det månne jantelagen och den svenska blygsamheten som spökar? Jag vill bara påpeka att folk på kontinenten, t ex fransmän, minsann inte står på hälen. De lutar in i samvaron med andra, inte från. Och så har de mindre ont i ryggen också.
Kroppen är fantastisk. Den är byggd för att användas – men vi måste använda den rätt! Annars gör det ont. Kom också ihåg att ont är en signal för att tala om att något inte fungerar och ska därför tas på allvar.
onsdag 16 mars 2011
Statligt verk utnyttjar idealism
Jag har hört reklamkampanjen på radion: "Är du kvinnlig företagare? Vill du stötta andra kvinnors företagande? Gå in på Tillväxtverket.se och anmäl dig!"
Eftersom jag kunde svara ja på de två frågorna, gjorde jag som de sa. Efter en stunds läsande hade jag dock en rynka i pannan. Idén är tydligen att alla dessa tusentals ambassadörer ska jobba gratis. Man ska åka runt i sin region och hålla föreläsningar eller möta unga företagartjejer med goda råd GRATIS.
Varför?
Om det statliga Tillväxtverket tycker att kvinnor bör stöttas i sitt företagande, varför ska då detta ske med ideella krafter? Jag som är egen företagare sedan snart 20 år, vet att det allra största problemet kvinnligt företagande har är att ta rimligt betalt. Det jobbas alldeles för mycket gratis och för billigt, vilket leder till dålig lönsamhet.
Kvinnor arbetar dessutom mer i ideella sammanhang, ställer upp gratis på dagis och skolors arrangemang och jobbar mer i hemmet (oavlönat).
HALLÅ TILLVÄXTVERKET!
Det är detta som är problemet för många kvinnor: Hjälpsamhetsgenen och det dåliga samvetet i kombination.
Att spela på "vill du hjälpa till eller ge tillbaka" är ruttet.
Jag tittade på videosnuttarna från tidigare ambassadörer och konstaterade:
1 Om jag ska jobba som ambassadör, ska jag ha betalt.
2 Jag stimulerar gärna kvinnligt företagande, men på lika villkor som männen. Tror ni att tusentals män skulle jobba gratis på det här sättet? Skulle inte tro det.
Hjälp kvinnor att sätta gränser, ställa krav och ta betalt i stället!
Det skulle ge betydligt bättre resultat för det kvinnliga företagandet.
Eftersom jag kunde svara ja på de två frågorna, gjorde jag som de sa. Efter en stunds läsande hade jag dock en rynka i pannan. Idén är tydligen att alla dessa tusentals ambassadörer ska jobba gratis. Man ska åka runt i sin region och hålla föreläsningar eller möta unga företagartjejer med goda råd GRATIS.
Varför?
Om det statliga Tillväxtverket tycker att kvinnor bör stöttas i sitt företagande, varför ska då detta ske med ideella krafter? Jag som är egen företagare sedan snart 20 år, vet att det allra största problemet kvinnligt företagande har är att ta rimligt betalt. Det jobbas alldeles för mycket gratis och för billigt, vilket leder till dålig lönsamhet.
Kvinnor arbetar dessutom mer i ideella sammanhang, ställer upp gratis på dagis och skolors arrangemang och jobbar mer i hemmet (oavlönat).
HALLÅ TILLVÄXTVERKET!
Det är detta som är problemet för många kvinnor: Hjälpsamhetsgenen och det dåliga samvetet i kombination.
Att spela på "vill du hjälpa till eller ge tillbaka" är ruttet.
Jag tittade på videosnuttarna från tidigare ambassadörer och konstaterade:
1 Om jag ska jobba som ambassadör, ska jag ha betalt.
2 Jag stimulerar gärna kvinnligt företagande, men på lika villkor som männen. Tror ni att tusentals män skulle jobba gratis på det här sättet? Skulle inte tro det.
Hjälp kvinnor att sätta gränser, ställa krav och ta betalt i stället!
Det skulle ge betydligt bättre resultat för det kvinnliga företagandet.
tisdag 15 mars 2011
En fixare
När jag hör ordet fixare, tänker jag automatiskt på fixare-sorkarna i Bamse. Det var ena luriga typer, som ställde till med ofog för att ge Krösus sork fördelar. Inte bra.
En fixare som jobbar för ädlare ändamål är dock förstås något bra!
Jag har sökt en del jobb, nu när jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Alla förstå-sig-påare säger att man ska döpa sitt CV till något klämmigt som beskriver vem man är. Det är bra om orden "entreprenöriell" och "marknadsmässig" ingår.
Det enda jag kan tänka på när jag vill beskriva mig själv är: Fixare.
Jag är en fixare.
En som ser till att det blir av, att det sköts, att det händer. Exakt hur vet jag oftast inte i förväg – be mig inte beskriva fiktiva situationer. Däremot vet jag att när det händer, kommer jag att lösa det.
I fix.
Det är lite så det är med min praktik också. Jag behandlar människor som har ont i kroppen (och kanske lite i själen också). "Vaddå, kan man ha ont var som helst? Har du ingen specialitet?" Nä. Jag tar emot, ser vad som behöver göras – och sedan fixar vi det. Klienten och jag tillsammans. (Jag kan bara hjälpa till att starta processer och öppna upp flöden. Resten gör klienten.) We fix.
Och när saker händer på hemmafronten så fixar jag det. Om det handlar om att ringa in hantverkare eller meka själv, spelar ingen roll. Det kommer att ordna sig, ingen fara. I fix.
Ibland får jag hopplösa uppdrag. "Skriv en ansökan till Skolverket. Förresten, skriv ihop ett personalpolitiskt dokument också och en överklagan." Va? Hur? Hjälp? tänker jag först. Fem sekunder senare vet jag hur jag ska börja och nickar. I fix.
Ibland tänker jag att det vore bättre att vara så där riktigt bra på något. Specialist. En som kan ALLT om en enda sak. Oj, vad alla skulle vara imponerade! Och så flashigt det skulle vara att säga: "Jag är expert på det här." Det blir liksom så lätt att beskriva, peka på, lyfta fram.
Men jag är inte en specialist. Jag är en fixare.
Och visst kan man kalla mig entreprenöriell om man vill. (Det är väl lite det det handlar om när man är entreprenör.) Marknadsmässig, vet jag dock inte. Det verkar som om de flesta hellre anställer någon som är väldigt bra på en sak, än någon som kan ganska mycket om många saker. Det beror nog mest på att det är så arbetsmarknaden ser ut. Och på att det är lättare att rekrytera en "HR-ansvarig" än en "allmän fixare".
Därför tänker jag att det vore lättare att annonsera ut mig än att försöka hitta en annons som passar på min profil. Här kommer ett kort försök till annons:
"Kreativ fixare med administrativa erfarenheter finnes. Ordnar allt som du behöver ha hjälp med, löser problem och skapar möjligheter i alla riktningar. Analytisk men samtidigt praktiskt lagd. Social, har nära till skratt och gillar att jobba."
Tror du att jag skulle få några svar? :)
En fixare som jobbar för ädlare ändamål är dock förstås något bra!
Jag har sökt en del jobb, nu när jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Alla förstå-sig-påare säger att man ska döpa sitt CV till något klämmigt som beskriver vem man är. Det är bra om orden "entreprenöriell" och "marknadsmässig" ingår.
Det enda jag kan tänka på när jag vill beskriva mig själv är: Fixare.
Jag är en fixare.
En som ser till att det blir av, att det sköts, att det händer. Exakt hur vet jag oftast inte i förväg – be mig inte beskriva fiktiva situationer. Däremot vet jag att när det händer, kommer jag att lösa det.
I fix.
Det är lite så det är med min praktik också. Jag behandlar människor som har ont i kroppen (och kanske lite i själen också). "Vaddå, kan man ha ont var som helst? Har du ingen specialitet?" Nä. Jag tar emot, ser vad som behöver göras – och sedan fixar vi det. Klienten och jag tillsammans. (Jag kan bara hjälpa till att starta processer och öppna upp flöden. Resten gör klienten.) We fix.
Och när saker händer på hemmafronten så fixar jag det. Om det handlar om att ringa in hantverkare eller meka själv, spelar ingen roll. Det kommer att ordna sig, ingen fara. I fix.
Ibland får jag hopplösa uppdrag. "Skriv en ansökan till Skolverket. Förresten, skriv ihop ett personalpolitiskt dokument också och en överklagan." Va? Hur? Hjälp? tänker jag först. Fem sekunder senare vet jag hur jag ska börja och nickar. I fix.
Ibland tänker jag att det vore bättre att vara så där riktigt bra på något. Specialist. En som kan ALLT om en enda sak. Oj, vad alla skulle vara imponerade! Och så flashigt det skulle vara att säga: "Jag är expert på det här." Det blir liksom så lätt att beskriva, peka på, lyfta fram.
Men jag är inte en specialist. Jag är en fixare.
Och visst kan man kalla mig entreprenöriell om man vill. (Det är väl lite det det handlar om när man är entreprenör.) Marknadsmässig, vet jag dock inte. Det verkar som om de flesta hellre anställer någon som är väldigt bra på en sak, än någon som kan ganska mycket om många saker. Det beror nog mest på att det är så arbetsmarknaden ser ut. Och på att det är lättare att rekrytera en "HR-ansvarig" än en "allmän fixare".
Därför tänker jag att det vore lättare att annonsera ut mig än att försöka hitta en annons som passar på min profil. Här kommer ett kort försök till annons:
"Kreativ fixare med administrativa erfarenheter finnes. Ordnar allt som du behöver ha hjälp med, löser problem och skapar möjligheter i alla riktningar. Analytisk men samtidigt praktiskt lagd. Social, har nära till skratt och gillar att jobba."
Tror du att jag skulle få några svar? :)
måndag 14 mars 2011
Melodifestivalen - köpt final
Insikten slog ner som en blixt i huvudet på mig, där jag satt i TV-soffan: Det är inte folkets röster som skapar resultatet. Vinnare eller förlorare avgörs av vilket kapital du har bakom dig.
Det går att köpa sms-röster. Man anlitar helt enkelt ett företag som sköter det. Att satsa några hundra tusen på att få en vinnare är ju ingen stor sak - det har man ju igen. Det enda som är svårt, är att bedöma hur mycket man måste betala för att få igenom sin låt.
Plötsligt är det inte konstigt att Kempe har tre av de senaste fyra vinsterna.
I delfinalerna slogs jag av att Eric Saade inte alls var förvånad över att gå direkt till Globen. Han såg mer ut som "Japp, då var det bekräftat". Då tänkte jag att han måste ha varit oerhört förhandstippad, men att han ändå var alldeles för lugn. Samma sak under finalen: Han blev ju inte ens riktigt glad! Överraskad var han inte alls. Det han uttryckte var mer: "Där satt den!" En mycket märklig reaktion om man tänker att det vore en öppen röstning, men helt normalt om man vet att ens management har satsat några hundratusen på sms-röster: "Ja! Investeringen räckte!"
För något år sedan gick ju Bert Karlsson ut och sa att han hade köpt sms-röster för 250.000 kr (tror jag att det var) för Webb-jokern. Om ett management är ok med att satsa sådana pengar på att komma med i en delfinal, vore det ju väldigt märkligt om det inte förekom (i ännu större skala) i finalen.
Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Det som retar mig är inte att någon har råd att köpa finalen. Nej, det som retar mig är att barn och vuxna över hela landet sitter och röstar för sina surt förvärvade slantar, när det egentligen redan är klart. Surt som fasen!
Nej, jag säger: Lägg ner hela grejen. Skit i delfinaler och röstning. Sätt upp ett startfält och låt skivbolagen bjuda på vinnarplatsen. Vill man ha spänning, kan man ju köra med dolda
bud...
Och sedan absolut inget ont om artisterna! Jag tycker att årets vinnare är en duktig och lovande artist! Och låten sjungs redan på skolor och dagis runt om i landet. Artisten Eric önskar jag lycka till! Det är bara spelet för gallerierna jag vänder mig emot...
Det går att köpa sms-röster. Man anlitar helt enkelt ett företag som sköter det. Att satsa några hundra tusen på att få en vinnare är ju ingen stor sak - det har man ju igen. Det enda som är svårt, är att bedöma hur mycket man måste betala för att få igenom sin låt.
Plötsligt är det inte konstigt att Kempe har tre av de senaste fyra vinsterna.
I delfinalerna slogs jag av att Eric Saade inte alls var förvånad över att gå direkt till Globen. Han såg mer ut som "Japp, då var det bekräftat". Då tänkte jag att han måste ha varit oerhört förhandstippad, men att han ändå var alldeles för lugn. Samma sak under finalen: Han blev ju inte ens riktigt glad! Överraskad var han inte alls. Det han uttryckte var mer: "Där satt den!" En mycket märklig reaktion om man tänker att det vore en öppen röstning, men helt normalt om man vet att ens management har satsat några hundratusen på sms-röster: "Ja! Investeringen räckte!"
För något år sedan gick ju Bert Karlsson ut och sa att han hade köpt sms-röster för 250.000 kr (tror jag att det var) för Webb-jokern. Om ett management är ok med att satsa sådana pengar på att komma med i en delfinal, vore det ju väldigt märkligt om det inte förekom (i ännu större skala) i finalen.
Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Det som retar mig är inte att någon har råd att köpa finalen. Nej, det som retar mig är att barn och vuxna över hela landet sitter och röstar för sina surt förvärvade slantar, när det egentligen redan är klart. Surt som fasen!
Nej, jag säger: Lägg ner hela grejen. Skit i delfinaler och röstning. Sätt upp ett startfält och låt skivbolagen bjuda på vinnarplatsen. Vill man ha spänning, kan man ju köra med dolda
bud...
Och sedan absolut inget ont om artisterna! Jag tycker att årets vinnare är en duktig och lovande artist! Och låten sjungs redan på skolor och dagis runt om i landet. Artisten Eric önskar jag lycka till! Det är bara spelet för gallerierna jag vänder mig emot...
söndag 13 mars 2011
Fantastiska fötter
Våra fötter är våra rötter.
Hur vi hanterar dem och använder dem avgör till stor del hur vi mår i resten av kroppen.
Jag älskar fötter.
Tänk bara på hur de kämpar, dag ut och dag in därnere. Vi går i obekväma skor, vi står på hårda golv, vi hoppar och balanserar och bär tungt – och fötterna bär oss genom allt.
En "fyrkantig" fot är en glad fot.
Ju tvärare tårna är (liksom jämnlånga) desto bättre är det.
Inte bara för foten, utan också för ryggen.
Hur får man till en sådan fot? Jo: Lyfter upp hålfoten/fotvalvet!
Då dras stortån tillbaka och tårna blir mer jämnlånga.
Utsidan av foten pressas ner och musklerna på utsidan av foten och benet aktiveras. Toppen för hela hållningen!
Ju mer vi spretar med tårna, desto bättre står vi.
Har du sett tecknade Tarzan? Det är målfoten.
Jamen tänk på det: Du skulle aldrig stå på händer med ihopdragna fingrar, eller hur? Vid handstående spretar alla med fingrarna automatiskt. Det ska vi göra med tårna också!
Det sista (och näst viktigaste) att tänka på när det gäller fötter: Tyngden ska ligga över valvet. Det innebär att hälen bara ska ha en liten del av kroppstyngden. Svenskarna är ett hälstående folk, så jag brukar be alla att tänka på hälen som ett cykelstöd: Hälen ska ge vila, men kan inte ta upp hela tyngden – då faller allt! Man kan också tänka på att lägga tyngden så långt fram att man i vilket läge som helst kan lyfta på hälen utan att förflytta tyngden framåt. Guppa/studsa med hälen som kontroll!
Mycket att tänka på?
Ja, för oss som är uppvuxna i skor. Tyvärr har skotillverkarna mer tillgodosett våra estetiska önskemål än våra fysiska behov. Många skor är snygga, men inte bra. En god sko är bred i tån, har låg klack, ger gott om plats för foten, har lätt att göra ett frånskjut (böjs innan hålfoten precis där man skjuter ifrån) och skall kunna vrida sig i längsled.
Ja... Det låter väldigt krångligt när man skriver ner det. Egentligen är det JÄTTELÄTT! Bjud in mig till din idrottsförening eller företag, så ska du få se... :)
Hur vi hanterar dem och använder dem avgör till stor del hur vi mår i resten av kroppen.
Jag älskar fötter.
Tänk bara på hur de kämpar, dag ut och dag in därnere. Vi går i obekväma skor, vi står på hårda golv, vi hoppar och balanserar och bär tungt – och fötterna bär oss genom allt.
En "fyrkantig" fot är en glad fot.
Ju tvärare tårna är (liksom jämnlånga) desto bättre är det.
Inte bara för foten, utan också för ryggen.
Hur får man till en sådan fot? Jo: Lyfter upp hålfoten/fotvalvet!
Då dras stortån tillbaka och tårna blir mer jämnlånga.
Utsidan av foten pressas ner och musklerna på utsidan av foten och benet aktiveras. Toppen för hela hållningen!
Ju mer vi spretar med tårna, desto bättre står vi.
Har du sett tecknade Tarzan? Det är målfoten.
Jamen tänk på det: Du skulle aldrig stå på händer med ihopdragna fingrar, eller hur? Vid handstående spretar alla med fingrarna automatiskt. Det ska vi göra med tårna också!
Det sista (och näst viktigaste) att tänka på när det gäller fötter: Tyngden ska ligga över valvet. Det innebär att hälen bara ska ha en liten del av kroppstyngden. Svenskarna är ett hälstående folk, så jag brukar be alla att tänka på hälen som ett cykelstöd: Hälen ska ge vila, men kan inte ta upp hela tyngden – då faller allt! Man kan också tänka på att lägga tyngden så långt fram att man i vilket läge som helst kan lyfta på hälen utan att förflytta tyngden framåt. Guppa/studsa med hälen som kontroll!
Mycket att tänka på?
Ja, för oss som är uppvuxna i skor. Tyvärr har skotillverkarna mer tillgodosett våra estetiska önskemål än våra fysiska behov. Många skor är snygga, men inte bra. En god sko är bred i tån, har låg klack, ger gott om plats för foten, har lätt att göra ett frånskjut (böjs innan hålfoten precis där man skjuter ifrån) och skall kunna vrida sig i längsled.
Ja... Det låter väldigt krångligt när man skriver ner det. Egentligen är det JÄTTELÄTT! Bjud in mig till din idrottsförening eller företag, så ska du få se... :)
lördag 12 mars 2011
Bevis
Sherlock Holmes-anhängare som jag är (och har varit sedan 11 års ålder), förstår jag mycket väl själva begreppet bevis. Ljusstaken och Fröken Röd i Salongen (Cluedo, favoritspelet).
Och hittar man en blodig kniv bredvid någon som är död, så är det ju en jättebra idé att titta efter fingeravtryck och avslitna hårstrån från förövaren. Bevis, något fysiskt som kan påvisa vad som (med all sannolikhet) har hänt.
Allt lämpar sig dock inte för den där fysiska sortens bevisning.
Exempelvis är det svårt att bevisa en känsla.
– Åh, vad jag känner mig glad idag!
– Jaså gör du? Bevisa det!
Ööö... Det blir ju svårt. Visst kanske det syns på utsidan. Mungiporna är kanske uppåt, ansiktet slätt och obekymrat, hållningen stark och jag går med lätta steg. Men är det verkligen bevis för att jag känner glädje? Nej. Det kan ju faktiskt vara så lömskt att jag agerar glädje, uttrycker glädjetecken med min kropp trots att jag i hemlighet är ledsen. (Faktiskt mycket, mycket vanligt.)
Så när folk söker bevis för att en behandling eller en tanke fungerar, så blir jag lite full i fniss. Bevisa? Hur skulle det gå till?
Givetvis har det gjorts undersökningar. Människor i testgrupper har fått uppskatta sin hälsa på en 10-gradig skala, genomgå behandlingar och sedan kryssa i skalan igen. Men det blir ju inte så säkra resultat, eftersom människor vill att de ska må bättre och kanske tycker att ansträngningen att gå till behandlingarna faktiskt borde ha givit resultat.
Jag kommer ihåg när jag var utbränd. Då fick jag kryssa på en skala från 0 till 10 hur jag mådde psykiskt. 10 var toppen, 0 var botten. Det var ju precis omöjligt att klämma dit ett kryss. Då, i den stunden, hade jag ju ingen aning om jag var på botten eller om det möjligen fanns ännu några nivåer som jag kunde sjunka. Eller om jag borde kryssa i en stark 7:a, för så mycket roligare än så här blir det inte. Jag blev svettig och fick ångest av den där skalan och slängde dit ett kryss på måfå.
Min stora glädje i livet är att jag faktiskt känner.
Jag känner på mig när något är lovande, det känns rätt när något är bra, jag känner effekterna av saker. Därför har jag vågat pröva mig på väldigt många saker. Ibland har det varit lite märkligt och inte känts bekvämt för mig, andra gånger har jag vetat direkt att det är min väg.
För detta behöver jag inga bevis.
Det finns inga fysiska bevis som kan ersätta den "magkänslan" – den är stark som en fors.
Ibland har jag känt att något kanske inte är helt optimalt, men ett trappsteg på väg mot något annat. Det är också ok. Även om det inte är 100% jag, så har det fört mig vidare. Tackar, tackar, säger lilla Karin och kliver vidare i livet.
Hur fina forskningsresultaten än är, så vet jag en sak: Jag måste prova innan jag vet. Inte förrän jag har testat, vet jag om det fungerar för mig.
För så är det ju också. Oavsett hur många som har varit med i undersökningen, eller hur många kryss de har skrivit på formulären, så saknar de ju en variabel: Mig. Jag har inte varit med i undersökningen. Min kropp har inte registrerats. Och är det något jag vet med absolut säkerhet, så är det att normalfördelningskurvan inte är min kompis. Om 1000 personer undersökts, så hamnar kanske 700 inom vad som anses vara normalt. 150 hamnar över normalt och 150 hamnar under. Så är det. Men vet du vad? Längst ut på skalan – uppåt eller nedåt – finns en liten olycklig person som är så långt ifrån det normala som det går. Och denna person är inte nöjd och får inte önskat resultat. Allt går helt annorlunda, märkliga symptom uppstår och det känns inte bra i hennes kropp. Den personen är jag.
Den personen kan också vara du!
För det är trots allt så att det är 300 personer i exemplet som INTE passar in i det normala utfallet för undersökningen. Så när den här medicinen eller kosttillskottet tas kommer ut i handeln, så kommer en överväldigande majoritet – 70%! – att få exakt det resultat som man önskar. Det är ju jättebra! Vilket verkningsfullt preparat! 30% kommer dock att vara mindre nöjda. En del av dessa – kanske 5% längst upp och längst ner i fältet – kommer att få katastrofalt konstiga resultat. Vi pratar alltså om åtminstone 100 personer totalt som det faktiskt inte fungerar för. Jag och 99 till!
Så kom inte till mig och tjata om bevis. Jag är alltför luttrad av "bevisat effektiva" mediciner, "bevisat ofarliga" operationer och "bevisat nyttiga" hälsodrycker. Ha! Jag skrattar högt. Ha ha ha!
Bevisen som går att väga och mäta och se är kanske viktiga för dig och kanske för alla andra – men för mig väger de oerhört lätt. Nehejdu. Jag måste TESTA SJÄLV innan jag vet. Och när jag har testat så känner jag vad som är bra för mig.
Det är det enda beviset jag behöver.
Och hittar man en blodig kniv bredvid någon som är död, så är det ju en jättebra idé att titta efter fingeravtryck och avslitna hårstrån från förövaren. Bevis, något fysiskt som kan påvisa vad som (med all sannolikhet) har hänt.
Allt lämpar sig dock inte för den där fysiska sortens bevisning.
Exempelvis är det svårt att bevisa en känsla.
– Åh, vad jag känner mig glad idag!
– Jaså gör du? Bevisa det!
Ööö... Det blir ju svårt. Visst kanske det syns på utsidan. Mungiporna är kanske uppåt, ansiktet slätt och obekymrat, hållningen stark och jag går med lätta steg. Men är det verkligen bevis för att jag känner glädje? Nej. Det kan ju faktiskt vara så lömskt att jag agerar glädje, uttrycker glädjetecken med min kropp trots att jag i hemlighet är ledsen. (Faktiskt mycket, mycket vanligt.)
Så när folk söker bevis för att en behandling eller en tanke fungerar, så blir jag lite full i fniss. Bevisa? Hur skulle det gå till?
Givetvis har det gjorts undersökningar. Människor i testgrupper har fått uppskatta sin hälsa på en 10-gradig skala, genomgå behandlingar och sedan kryssa i skalan igen. Men det blir ju inte så säkra resultat, eftersom människor vill att de ska må bättre och kanske tycker att ansträngningen att gå till behandlingarna faktiskt borde ha givit resultat.
Jag kommer ihåg när jag var utbränd. Då fick jag kryssa på en skala från 0 till 10 hur jag mådde psykiskt. 10 var toppen, 0 var botten. Det var ju precis omöjligt att klämma dit ett kryss. Då, i den stunden, hade jag ju ingen aning om jag var på botten eller om det möjligen fanns ännu några nivåer som jag kunde sjunka. Eller om jag borde kryssa i en stark 7:a, för så mycket roligare än så här blir det inte. Jag blev svettig och fick ångest av den där skalan och slängde dit ett kryss på måfå.
Min stora glädje i livet är att jag faktiskt känner.
Jag känner på mig när något är lovande, det känns rätt när något är bra, jag känner effekterna av saker. Därför har jag vågat pröva mig på väldigt många saker. Ibland har det varit lite märkligt och inte känts bekvämt för mig, andra gånger har jag vetat direkt att det är min väg.
För detta behöver jag inga bevis.
Det finns inga fysiska bevis som kan ersätta den "magkänslan" – den är stark som en fors.
Ibland har jag känt att något kanske inte är helt optimalt, men ett trappsteg på väg mot något annat. Det är också ok. Även om det inte är 100% jag, så har det fört mig vidare. Tackar, tackar, säger lilla Karin och kliver vidare i livet.
Hur fina forskningsresultaten än är, så vet jag en sak: Jag måste prova innan jag vet. Inte förrän jag har testat, vet jag om det fungerar för mig.
För så är det ju också. Oavsett hur många som har varit med i undersökningen, eller hur många kryss de har skrivit på formulären, så saknar de ju en variabel: Mig. Jag har inte varit med i undersökningen. Min kropp har inte registrerats. Och är det något jag vet med absolut säkerhet, så är det att normalfördelningskurvan inte är min kompis. Om 1000 personer undersökts, så hamnar kanske 700 inom vad som anses vara normalt. 150 hamnar över normalt och 150 hamnar under. Så är det. Men vet du vad? Längst ut på skalan – uppåt eller nedåt – finns en liten olycklig person som är så långt ifrån det normala som det går. Och denna person är inte nöjd och får inte önskat resultat. Allt går helt annorlunda, märkliga symptom uppstår och det känns inte bra i hennes kropp. Den personen är jag.
Den personen kan också vara du!
För det är trots allt så att det är 300 personer i exemplet som INTE passar in i det normala utfallet för undersökningen. Så när den här medicinen eller kosttillskottet tas kommer ut i handeln, så kommer en överväldigande majoritet – 70%! – att få exakt det resultat som man önskar. Det är ju jättebra! Vilket verkningsfullt preparat! 30% kommer dock att vara mindre nöjda. En del av dessa – kanske 5% längst upp och längst ner i fältet – kommer att få katastrofalt konstiga resultat. Vi pratar alltså om åtminstone 100 personer totalt som det faktiskt inte fungerar för. Jag och 99 till!
Så kom inte till mig och tjata om bevis. Jag är alltför luttrad av "bevisat effektiva" mediciner, "bevisat ofarliga" operationer och "bevisat nyttiga" hälsodrycker. Ha! Jag skrattar högt. Ha ha ha!
Bevisen som går att väga och mäta och se är kanske viktiga för dig och kanske för alla andra – men för mig väger de oerhört lätt. Nehejdu. Jag måste TESTA SJÄLV innan jag vet. Och när jag har testat så känner jag vad som är bra för mig.
Det är det enda beviset jag behöver.
fredag 11 mars 2011
Vad ska jag ha PÅ mig?
När stora saker händer i livet blir man lite nervös. Oavsett om det gäller intervjuer, resor, ceremonier eller barnafödande, så pirrar det liksom till lite inuti. Det tänds liksom ett ljus inuti, som brinner en smula oroligt med flackande låga.
Och vad det än gäller, så landar jag alltid i samma fråga:
Men vad ska jag ha PÅ mig?
– Hurra, jag ska få gå på anställningsintervju!
– Oj då, vad ska du säga då?
– Det vet jag inte. Det ordnar sig alltid. Men vad ska jag ha PÅ mig?
När jag skulle föda barn, skulle man ju packa en BB-väska. Jag tror att jag packade om min 22 gånger. Jamen, jag visste ju inte alls vad jag skulle ha PÅ mig! Tänk om det var jättekallt! Eller svettigt och varmt. Tänk om jag skulle vilja dölja mig i stora säckar, eller om jag kände för tighta kläder som höll ihop. Eller om jag behövde starka, pigga färger eller milda. HUR skulle jag kunna veta det?
Allt inför resan är superlätt att fixa. Pass, pengar, bokningar, transfer, anslutningar, parkering, bilhyra... U name it, I fix it. Det svåraste momentet kommer i hemmet: Packningen.
Först känner jag panik. (Vad ska jag ha PÅ mig?) Håret krullar sig lite extra och står rakt upp. Ögonen är vidöppna, munnen torr. IIIIH! Jag har ju INGENTING i min garderob. (Ett otränat öga, t ex min mans, skulle kunna tro att de färgglada paltor som trängs där inne skulle kunna fungera. Det är förstås helt fel.)
Sedan tvättar jag och stryker och kombinerar och tänker i en vecka.
Därefter packar jag noga två dagar i förväg och inser att hälften måste bort. Då inträder paniken igen. Sedan packar jag det nödvändigaste och släpar på 20-kilosväskan i timmar bara för att upptäcka när jag kommer fram att jag hade rätt. Jag har inget att ha PÅ mig!
Någonstans djupt inuti förstår jag att det viktiga inte är hur jag ser ut. Samtidigt förstår jag att det här är en sorts projicering: För att slippa oroa mig för vad jag ska göra eller vara, så fokuserar jag på helt oväsentliga detaljer, nämligen det yttre.
Kanske är det som min femåriga dotter sa härom dagen:
– Mamma, jag har kommit på en sak nu. Det är inte viktigt hur man ser ut. Det viktiga är hur man är inuti i hjärtat och själen.
Så tänkte hon en stund och tillade:
– Fast ibland vill man ju vara lite snygg.
Och vad det än gäller, så landar jag alltid i samma fråga:
Men vad ska jag ha PÅ mig?
– Hurra, jag ska få gå på anställningsintervju!
– Oj då, vad ska du säga då?
– Det vet jag inte. Det ordnar sig alltid. Men vad ska jag ha PÅ mig?
När jag skulle föda barn, skulle man ju packa en BB-väska. Jag tror att jag packade om min 22 gånger. Jamen, jag visste ju inte alls vad jag skulle ha PÅ mig! Tänk om det var jättekallt! Eller svettigt och varmt. Tänk om jag skulle vilja dölja mig i stora säckar, eller om jag kände för tighta kläder som höll ihop. Eller om jag behövde starka, pigga färger eller milda. HUR skulle jag kunna veta det?
Allt inför resan är superlätt att fixa. Pass, pengar, bokningar, transfer, anslutningar, parkering, bilhyra... U name it, I fix it. Det svåraste momentet kommer i hemmet: Packningen.
Först känner jag panik. (Vad ska jag ha PÅ mig?) Håret krullar sig lite extra och står rakt upp. Ögonen är vidöppna, munnen torr. IIIIH! Jag har ju INGENTING i min garderob. (Ett otränat öga, t ex min mans, skulle kunna tro att de färgglada paltor som trängs där inne skulle kunna fungera. Det är förstås helt fel.)
Sedan tvättar jag och stryker och kombinerar och tänker i en vecka.
Därefter packar jag noga två dagar i förväg och inser att hälften måste bort. Då inträder paniken igen. Sedan packar jag det nödvändigaste och släpar på 20-kilosväskan i timmar bara för att upptäcka när jag kommer fram att jag hade rätt. Jag har inget att ha PÅ mig!
Någonstans djupt inuti förstår jag att det viktiga inte är hur jag ser ut. Samtidigt förstår jag att det här är en sorts projicering: För att slippa oroa mig för vad jag ska göra eller vara, så fokuserar jag på helt oväsentliga detaljer, nämligen det yttre.
Kanske är det som min femåriga dotter sa härom dagen:
– Mamma, jag har kommit på en sak nu. Det är inte viktigt hur man ser ut. Det viktiga är hur man är inuti i hjärtat och själen.
Så tänkte hon en stund och tillade:
– Fast ibland vill man ju vara lite snygg.
torsdag 10 mars 2011
Påförande av skuld och skam
Det här är en härskarteknik.
(Finns att läsa mer om i maktlitteraturen och i socialpsykologin.)
Alltså är det ett sätt att skaffa sig makt över andra, att lägga andra i underläge. Ha det i minnet när jag skriver vidare...
Väldigt många föräldrar uppfostrar sina barn i skuld och skam.
"Nämen, har du inte gjort läxan! Den skulle ju varit inne idag!"
Undermening: Du har varit dålig, du har glömt läxan eller varit lat, du har missat tiden. Fy.
Skulle ju också kunnat sägas med ett glatt tonfall:
"Hur är det – har du hunnit göra läxan än?"
Då hjälper man till att komma ihåg och tar som förälder ansvar för detta. Man ger också barnet en emotionell utväg ifall de har nära till skuld – det är ok, för att de har haft mycket att göra.
"Du ringer ju aldrig." (Sägs när man ringer.)
Undermening: Det var för länge sedan du ringde, du bryr dig inte om mig, du tänker bara på dig själv, jag är så ensam.
Man kan ju också tänka som så att telefonen har också en utlinje, dvs personen i fråga kunde ju själv ha lyft luren om han/hon var pratsugen. Och är det verkligen någon annans "fel" när man är ensam? Kan det kanske bero på att man har bäddat sin egen säng på någon sätt och nu får man ligga i den?
"Nä – spillde du på dig igen?"
Undermening: Så klumpig du är.
Eller så kan man säga "hoppsan, nu blev det tokigt!"
Ibland hör jag mig själv säga något liknande. Då slår jag mig HÅRT över fingrarna och ber om ursäkt. Det är vanans makt... Min egen uppfostran sitter i och kommer ibland fram när jag inte vaktar min tunga. Inte bra. Mina barn ska inte behöva gå omkring med skuld och skam i ryggsäcken.
Jag tror att det var den vanligaste uppfostringsmetoden när jag växte upp. Det var liksom så som föräldrar höll pli på sina barn när de inte längre fick slå dem: Genom påförande av skuld och skam. Planen var att vi inte skulle trotsa eller mopsa upp oss. Tyvärr kände vi oss också små, dåliga, ovärdiga och otillräckliga.
Min upplevelse är att många narcissister använder den här härskartekniken i allt sitt umgänge. Den bakomliggande tanken är: "Ingen annan än jag tänker på mig, de tänker bara på sig själva!" Det är inte så sympatiskt.
Och nu ber jag dig komma ihåg vad jag inledde med: Det här är en härskarteknik för att sätta sig över någon.
Vill man verkligen sätta sig över sitt barn?
(Finns att läsa mer om i maktlitteraturen och i socialpsykologin.)
Alltså är det ett sätt att skaffa sig makt över andra, att lägga andra i underläge. Ha det i minnet när jag skriver vidare...
Väldigt många föräldrar uppfostrar sina barn i skuld och skam.
"Nämen, har du inte gjort läxan! Den skulle ju varit inne idag!"
Undermening: Du har varit dålig, du har glömt läxan eller varit lat, du har missat tiden. Fy.
Skulle ju också kunnat sägas med ett glatt tonfall:
"Hur är det – har du hunnit göra läxan än?"
Då hjälper man till att komma ihåg och tar som förälder ansvar för detta. Man ger också barnet en emotionell utväg ifall de har nära till skuld – det är ok, för att de har haft mycket att göra.
"Du ringer ju aldrig." (Sägs när man ringer.)
Undermening: Det var för länge sedan du ringde, du bryr dig inte om mig, du tänker bara på dig själv, jag är så ensam.
Man kan ju också tänka som så att telefonen har också en utlinje, dvs personen i fråga kunde ju själv ha lyft luren om han/hon var pratsugen. Och är det verkligen någon annans "fel" när man är ensam? Kan det kanske bero på att man har bäddat sin egen säng på någon sätt och nu får man ligga i den?
"Nä – spillde du på dig igen?"
Undermening: Så klumpig du är.
Eller så kan man säga "hoppsan, nu blev det tokigt!"
Ibland hör jag mig själv säga något liknande. Då slår jag mig HÅRT över fingrarna och ber om ursäkt. Det är vanans makt... Min egen uppfostran sitter i och kommer ibland fram när jag inte vaktar min tunga. Inte bra. Mina barn ska inte behöva gå omkring med skuld och skam i ryggsäcken.
Jag tror att det var den vanligaste uppfostringsmetoden när jag växte upp. Det var liksom så som föräldrar höll pli på sina barn när de inte längre fick slå dem: Genom påförande av skuld och skam. Planen var att vi inte skulle trotsa eller mopsa upp oss. Tyvärr kände vi oss också små, dåliga, ovärdiga och otillräckliga.
Min upplevelse är att många narcissister använder den här härskartekniken i allt sitt umgänge. Den bakomliggande tanken är: "Ingen annan än jag tänker på mig, de tänker bara på sig själva!" Det är inte så sympatiskt.
Och nu ber jag dig komma ihåg vad jag inledde med: Det här är en härskarteknik för att sätta sig över någon.
Vill man verkligen sätta sig över sitt barn?
onsdag 9 mars 2011
Matlagningsprogram
Hells kitchen, Halv åtta hos mig, Mästerkocken, Kniven mot strupen, Tinas kök, Nigella, Vad blir det för mat, Rachel Ray, Jamie Oliver...
Matlagningsprogrammen duggar tätt.
Vissa tider på dygnet är det käk i rutan på alla kanaler.
Det är lite roligt, speciellt som vi lagar mindre mat än någonsin. IRL, alltså. Folk äter mackor och Billys pannkakor och Dafgårds färdigmat. Eller halvfabrikat. Den enda "hemlagade" mat som många barn äter är köpta köttbullar, falukorv och fiskpinnar.
Så samtidigt som vi värmer färdigmat och öppnar en burk majs, tittar vi på TV och fantiserar om kockmat. Jag, som inte riktigt har förstått hypen med matlagningsprogrammen, undrar om tittarna fantiserar om att äta maten eller att laga den.
I vilket fall som helst är intresset jättestort.
Och möjligheten att köpa färdiga matkassar, dvs inköpta råvaror med recept, färdigplanerad meny för en hel vecka, finns i de flesta städer.
Kanske man skulle samordna där?
Maten lagas i TV och recept samt råvaror för samma rätt kommer till dörren.
En affärsidé?
Matlagningsprogrammen duggar tätt.
Vissa tider på dygnet är det käk i rutan på alla kanaler.
Det är lite roligt, speciellt som vi lagar mindre mat än någonsin. IRL, alltså. Folk äter mackor och Billys pannkakor och Dafgårds färdigmat. Eller halvfabrikat. Den enda "hemlagade" mat som många barn äter är köpta köttbullar, falukorv och fiskpinnar.
Så samtidigt som vi värmer färdigmat och öppnar en burk majs, tittar vi på TV och fantiserar om kockmat. Jag, som inte riktigt har förstått hypen med matlagningsprogrammen, undrar om tittarna fantiserar om att äta maten eller att laga den.
I vilket fall som helst är intresset jättestort.
Och möjligheten att köpa färdiga matkassar, dvs inköpta råvaror med recept, färdigplanerad meny för en hel vecka, finns i de flesta städer.
Kanske man skulle samordna där?
Maten lagas i TV och recept samt råvaror för samma rätt kommer till dörren.
En affärsidé?
tisdag 8 mars 2011
Vitamineraler
Så här mitt i livet har jag insett en sak:
Jag måste äta kosttillskott.
Antagligen i hela mitt återstående liv.
Det tog lite tid att acceptera detta. Jag, som verkligen tycker att mat är viktigt, vill ju gärna att det ska räcka med att kunna laga mat bra. Det gör det tyvärr inte. Inte som grödorna odlas nu.
Fyra faktorer spelar in:
- Konstgödsel
- Genmodifierade grödor
- Omogen skörd
- Utarmade jordar
På grund av detta, innehåller inte vår mat det vi tror. Numera innehåller maten inte ens hälften av de vitaminer och mineraler som den gjorde på 50-talet. Och idag behöver vi ännu mer av dessa små byggstenar, eftersom vi lever stressigare liv!
Så jag har accepterat att jag måste krydda maten med extra vitaminer och mineraler. Men det gäller att se upp med vilka produkter man använder! För min del tror jag mycket på att det ska vara naturligt. Står det broccoli, morötter och lök på innehållsförteckningen så känns det bättre än när de är tillverkade i laboratorium.
För hur fint de än kan sätta samman molekyler, så kan de inte göra lika fint som naturen. Och våra kroppar är gamla. De vill ha molekylerna som de alltid har sett ut.
Min taktik har varit att leta och prova. Alla Apotekets produkter har varit helt värdelösa för mig, inte gjort någon skillnad alls. Några av dem vände faktiskt i magen. I hälsokosten har jag hittat bättre saker, men det är stor skillnad i vad de olika preparaten gör för en.
Oavsett vad man väljer för kosttillskott, står grundfakta kvar: Alla behöver äta dem. Det är bara att gilla läget – och hitta något som verkligen fungerar.
Att känna hur kroppen, psyket, känslorna och anden vaknar till liv igen är värt varenda krona!
Jag måste äta kosttillskott.
Antagligen i hela mitt återstående liv.
Det tog lite tid att acceptera detta. Jag, som verkligen tycker att mat är viktigt, vill ju gärna att det ska räcka med att kunna laga mat bra. Det gör det tyvärr inte. Inte som grödorna odlas nu.
Fyra faktorer spelar in:
- Konstgödsel
- Genmodifierade grödor
- Omogen skörd
- Utarmade jordar
På grund av detta, innehåller inte vår mat det vi tror. Numera innehåller maten inte ens hälften av de vitaminer och mineraler som den gjorde på 50-talet. Och idag behöver vi ännu mer av dessa små byggstenar, eftersom vi lever stressigare liv!
Så jag har accepterat att jag måste krydda maten med extra vitaminer och mineraler. Men det gäller att se upp med vilka produkter man använder! För min del tror jag mycket på att det ska vara naturligt. Står det broccoli, morötter och lök på innehållsförteckningen så känns det bättre än när de är tillverkade i laboratorium.
För hur fint de än kan sätta samman molekyler, så kan de inte göra lika fint som naturen. Och våra kroppar är gamla. De vill ha molekylerna som de alltid har sett ut.
Min taktik har varit att leta och prova. Alla Apotekets produkter har varit helt värdelösa för mig, inte gjort någon skillnad alls. Några av dem vände faktiskt i magen. I hälsokosten har jag hittat bättre saker, men det är stor skillnad i vad de olika preparaten gör för en.
Oavsett vad man väljer för kosttillskott, står grundfakta kvar: Alla behöver äta dem. Det är bara att gilla läget – och hitta något som verkligen fungerar.
Att känna hur kroppen, psyket, känslorna och anden vaknar till liv igen är värt varenda krona!
måndag 7 mars 2011
Tappad måndagssug
En del måndagar är svåra.
Då ligger hela veckan och världen framför mig.
Tusen saker att göra och ingen att skicka.
Det borde ju vara härligt för en optimist som jag!
Konstigt nog blir jag bara... ynklig. Om jag inte har En Färdig Plan när måndagen kommer, så känns det oöverstigligt. Det är för mycket, för många lösa tåtar, för många idéer, för lite i påsen och för långt till närmsta tall.
Jag börjar på en sak. Känner inget flyt, suckar, lägger undan. Börjar på en annan. Tar emot, måste få svar på det där mailet, ringer i stället – i möte, lägger åt sidan. Går igenom mailen. Många röda flaggor... Suckar. Tänker: Nehej, om jag skulle ta och bokföra i stället, då! Det kan man ju göra när man väntar på bättre tider, tråkigt som det är. Börjar på en tredje, lite roligare, sak. Ägnar en timme åt det men inser sedan att det är bortkastat, fungerar inte. Måste hitta ett nytt spår.
Suck.
Måndagar som denna är jag inte riktigt på G.
Skinnet är en smula obekvämt och jag tycker ingenting känns riktigt roligt.
Min sug är tappad och jag är inte så nöjd med att vara jag.
Så jag sitter och tittar, pular och fixar, börjar och slutar, tänker och planerar, men kommer inte riktigt till skott.
Måndagar är liksom inte dagen för att "bagga" saker, att bli färdig och knyta ihop säcken.
Djup suck. Tittar mig omkring i rummet. Ljust och fint, solen lyser ute. Gå en promenad i stället? Nej, har för mycket att göra. Snart kommer barnen hem och lugnet brister. Reiki? Jo, kanske. Om en stund. Men så lyser jag upp. En dag som denna finns det alltid en räddare och humörhöjare att ta till:
Man kanske skulle ta lite fika?
Då ligger hela veckan och världen framför mig.
Tusen saker att göra och ingen att skicka.
Det borde ju vara härligt för en optimist som jag!
Konstigt nog blir jag bara... ynklig. Om jag inte har En Färdig Plan när måndagen kommer, så känns det oöverstigligt. Det är för mycket, för många lösa tåtar, för många idéer, för lite i påsen och för långt till närmsta tall.
Jag börjar på en sak. Känner inget flyt, suckar, lägger undan. Börjar på en annan. Tar emot, måste få svar på det där mailet, ringer i stället – i möte, lägger åt sidan. Går igenom mailen. Många röda flaggor... Suckar. Tänker: Nehej, om jag skulle ta och bokföra i stället, då! Det kan man ju göra när man väntar på bättre tider, tråkigt som det är. Börjar på en tredje, lite roligare, sak. Ägnar en timme åt det men inser sedan att det är bortkastat, fungerar inte. Måste hitta ett nytt spår.
Suck.
Måndagar som denna är jag inte riktigt på G.
Skinnet är en smula obekvämt och jag tycker ingenting känns riktigt roligt.
Min sug är tappad och jag är inte så nöjd med att vara jag.
Så jag sitter och tittar, pular och fixar, börjar och slutar, tänker och planerar, men kommer inte riktigt till skott.
Måndagar är liksom inte dagen för att "bagga" saker, att bli färdig och knyta ihop säcken.
Djup suck. Tittar mig omkring i rummet. Ljust och fint, solen lyser ute. Gå en promenad i stället? Nej, har för mycket att göra. Snart kommer barnen hem och lugnet brister. Reiki? Jo, kanske. Om en stund. Men så lyser jag upp. En dag som denna finns det alltid en räddare och humörhöjare att ta till:
Man kanske skulle ta lite fika?
söndag 6 mars 2011
Läkemedel – vilken lögn!
Vi är så indoktrinerade med att vår sjukvård ska ha svaret på alla våra frågor. Tyvärr har den inte det. Främst beror det på att den är helt inriktad på det fysiska samt att den inte ser människan som en helhet.
En av de största lögnerna är dock recepten som skrivs ut på läkemedel.
Det ordet skulle man inte få använda om piller som alvedon, zoloft och deras kompisar!
De är inte läkemedel – de är symptomdämpande medel. Absolut ingenting blir läkt. I bästa fall känner man inte av att man har ont/är ledsen/mår dåligt under den tid man käkar piller, men om man slutar är det ju samma visa igen.
Ingenting läker av dessa mediciner.
Man bara skär av kopplingen till hjärnan, dvs dämpar de nerver som sänder signalen att något behöver fixas.
Helt galet.
Jag har inte hittat några läkemedel på apoteket. Däremot finns det en hel del mediciner.
Fast nu, när apoteket här har bytt namn till Kronans Droghandel, kanske ett ärligare namn på de här pillerna uppstår. Vad sägs om att byta namn på de här hämmande/blockerande medicinerna från läkemedel till droger?
En av de största lögnerna är dock recepten som skrivs ut på läkemedel.
Det ordet skulle man inte få använda om piller som alvedon, zoloft och deras kompisar!
De är inte läkemedel – de är symptomdämpande medel. Absolut ingenting blir läkt. I bästa fall känner man inte av att man har ont/är ledsen/mår dåligt under den tid man käkar piller, men om man slutar är det ju samma visa igen.
Ingenting läker av dessa mediciner.
Man bara skär av kopplingen till hjärnan, dvs dämpar de nerver som sänder signalen att något behöver fixas.
Helt galet.
Jag har inte hittat några läkemedel på apoteket. Däremot finns det en hel del mediciner.
Fast nu, när apoteket här har bytt namn till Kronans Droghandel, kanske ett ärligare namn på de här pillerna uppstår. Vad sägs om att byta namn på de här hämmande/blockerande medicinerna från läkemedel till droger?
lördag 5 mars 2011
Hundbajs
Håll Sverige rent-kampanjen var tydlig: Man ska ta upp hundbajs.
Till och med jag, som aldrig har haft en hund, vet hur man gör.
Man har med sig en plastpåse på bajspromenaden. (Företrädesvis brun eller svart, har jag förstått.) När hunden har valt platsen att uträtta sina behov på, väntar man. Sedan tar man fram plastpåsen, stoppar i sin hand i den, greppar kring bajset, lyfter upp det, vänder på påsen och knyter ihop densamma. Påsen lägges i närmaste sopkorg.
Det är inte så svårt. Ändå ligger det fullt av hundbajs på gator och torg!
Jag undrar om hundägarna är så lusigt fattiga att de inte ens har råd med plastpåsar. Eller om de ser väldigt dåligt. Kanske de tycker så mycket om sina hundar, att de ser bajset som ett fint pynt? Hundägare kanske till och med uppskattar att få bajs intrampat i sulorna på sina nya skinnstövlar, vad vet jag.
Newsflash: Vi är många som INTE gillar hundbajs.
Utanför biblioteket i Växjö höll jag på att stiga i en hög. Instinktivt väjde jag undan i sista sekunden, men jag blev tvungen att stanna. Vilket jädra berg! Uppskattningsvis 8 dl bajs, som en liten komocka.
Vilken hund lägger såna bautahögar? Min fantasi flög genast iväg till monsterhundar med väldigt god aptit. Matte eller husse kanske är rädd för sin hund. Eller så kan de inte stå kvar och ta upp bajset, för hunden drar iväg och är för stark. Jag ser en bild av en muterad grand danois/pitbull/mastiff som efter väl förättat värv sätter kurs mot hemmets värme. Efter hänger matte i kopplet i en hand, åker på skorna baklänges, fortfarande viftande med plastpåsehanden mot högen.
Nej. Så gick det nog inte till.
Den lite tristare, men sannare, bilden är nog hund som bajsar, husse eller matte som tänker "fan", tittar sig omkring för att se om någon har noterat högen och sedan smiter iväg.
Aja baja, hundägare.
Skäms.
Och tänk på att Gud ser allt...
Till och med jag, som aldrig har haft en hund, vet hur man gör.
Man har med sig en plastpåse på bajspromenaden. (Företrädesvis brun eller svart, har jag förstått.) När hunden har valt platsen att uträtta sina behov på, väntar man. Sedan tar man fram plastpåsen, stoppar i sin hand i den, greppar kring bajset, lyfter upp det, vänder på påsen och knyter ihop densamma. Påsen lägges i närmaste sopkorg.
Det är inte så svårt. Ändå ligger det fullt av hundbajs på gator och torg!
Jag undrar om hundägarna är så lusigt fattiga att de inte ens har råd med plastpåsar. Eller om de ser väldigt dåligt. Kanske de tycker så mycket om sina hundar, att de ser bajset som ett fint pynt? Hundägare kanske till och med uppskattar att få bajs intrampat i sulorna på sina nya skinnstövlar, vad vet jag.
Newsflash: Vi är många som INTE gillar hundbajs.
Utanför biblioteket i Växjö höll jag på att stiga i en hög. Instinktivt väjde jag undan i sista sekunden, men jag blev tvungen att stanna. Vilket jädra berg! Uppskattningsvis 8 dl bajs, som en liten komocka.
Vilken hund lägger såna bautahögar? Min fantasi flög genast iväg till monsterhundar med väldigt god aptit. Matte eller husse kanske är rädd för sin hund. Eller så kan de inte stå kvar och ta upp bajset, för hunden drar iväg och är för stark. Jag ser en bild av en muterad grand danois/pitbull/mastiff som efter väl förättat värv sätter kurs mot hemmets värme. Efter hänger matte i kopplet i en hand, åker på skorna baklänges, fortfarande viftande med plastpåsehanden mot högen.
Nej. Så gick det nog inte till.
Den lite tristare, men sannare, bilden är nog hund som bajsar, husse eller matte som tänker "fan", tittar sig omkring för att se om någon har noterat högen och sedan smiter iväg.
Aja baja, hundägare.
Skäms.
Och tänk på att Gud ser allt...
fredag 4 mars 2011
Att definiera sig själv positivt
Jag pratade med en mycket god vän, som är sångerska. När hon berättade om sitt artisteri, beskrev hon sig i negationer. "Jag har inte den stora rösten, är inte en ung popphoppa, jag är inte tillräckligt R-n-B"...
Stopp, sa jag.
Hör du vad du säger?
Du säger en massa saker som du INTE är.
Men vad ÄR du då?
Som jag ser det, är hon en fantastisk sångerska, med stor kreativitet och annorlunda melodibildning, med härlig scennärvaro och en grym dansare. Hennes musik är en skön crossover mellan pop och R-n-B. Hon är vuxen och äger scenen. SÅ kan man också beskriva henne!
Men jag gör samma sak själv. Jag skriver på en bok och säger: "Den är inte en riktig roman, inte en livsstilsbok, jag är ju ingen guru"...
Så dumt vi gör ibland.
Man kan ju inte definiera sig utifrån vad man inte är!
Jag tror dock att det är väldigt svårt att definiera sig själv. Därför har jag ett knep: När jag ska beskriva mig själv eller något jag har gjort, tänker jag att det är en maträtt i stället.
Om min bok är en maträtt, så är den: En varierad korsning mellan smaker, välkryddad och lättuggat, med både aha-upplevelser, skratt och igenkänningsmöjligheter. Spännande och familjärt och lättsmält!
Det blir plötsligt lättare att se sig själv och sin verksamhet utifrån.
Tycker i alla fall jag...
Stopp, sa jag.
Hör du vad du säger?
Du säger en massa saker som du INTE är.
Men vad ÄR du då?
Som jag ser det, är hon en fantastisk sångerska, med stor kreativitet och annorlunda melodibildning, med härlig scennärvaro och en grym dansare. Hennes musik är en skön crossover mellan pop och R-n-B. Hon är vuxen och äger scenen. SÅ kan man också beskriva henne!
Men jag gör samma sak själv. Jag skriver på en bok och säger: "Den är inte en riktig roman, inte en livsstilsbok, jag är ju ingen guru"...
Så dumt vi gör ibland.
Man kan ju inte definiera sig utifrån vad man inte är!
Jag tror dock att det är väldigt svårt att definiera sig själv. Därför har jag ett knep: När jag ska beskriva mig själv eller något jag har gjort, tänker jag att det är en maträtt i stället.
Om min bok är en maträtt, så är den: En varierad korsning mellan smaker, välkryddad och lättuggat, med både aha-upplevelser, skratt och igenkänningsmöjligheter. Spännande och familjärt och lättsmält!
Det blir plötsligt lättare att se sig själv och sin verksamhet utifrån.
Tycker i alla fall jag...
torsdag 3 mars 2011
Underhållning kostar för mycket!
Jag älskar film. Det är underbart att gå på biograf, eller att krypa upp soffan hemma med en kopp te och njuta av en bra rulle.
Trots det måste jag säga att jag tycker att det läggs löjligt mycket pengar på film och TV. Hur kan det vara värt 22 miljoner att göra huvudrollen i en film? Det är inte rimligt. 22 miljoner tjänar jag ihop på ca 59 år – och då är jag inte dåligt betald, tycker jag.
Och samma sak gäller sport. Fotbollsspelare köps för fantasisummor. Idrottsmän inom såväl fotboll och hockey som golf och tennis tjänar löjligt mycket pengar och det är verkligen big business.
Jag ifrågasätter inte deras fantastiska förmågor när det gäller att klippa till en boll med en klubba, fot eller racket. Absolut inte! De är jätteduktiga. Jag bara ifrågasätter samhällsnyttan med insatsen.
För i ett samhällsekonomiskt perspektiv måste jag ställa mig lite frågande. Tycker vi verkligen att underhållning är så oerhört viktigt att vi vill lägga så stora pengar på det? Kanske skulle det vara bättre och trevligare att lägga dessa pengar på något mer utvecklande för planeten, som att hejda världssvälten eller få utvecklingsländerna på fötter?
Det är ju du och jag som betalar.
Genom våra TV-licenser och parabolavtal. Genom att köpa de produkter som gör reklam i de här sammanhangen. Givetvis också genom att besöka evenemangen i fråga, men det är nog småpengar i sammanhanget.
Stora företag stöttar olika klubbar och vi konsumenter betalar notan.
Man profilerar sig liksom genom att vara sponsor av en idrottsklubb, gärna i närheten. Det är ett sätt att säga att företaget i fråga är generöst och tänker på sitt ursprung.
För egen del skulle jag gärna se att företag ändrade sitt sponsorskap.
"Vi stöttar landsbygden i Nicaragua."
"En procent av vår vinst går till de fattigaste i Sverige."
"Var med och hjälp oss hjälpa fler fadderbarn!"
Hade inte det varit trevligt?
För även om jag gillar film, så tycker jag att det finns viktigare saker i livet. Tänk om sport och filmvärlden skulle ligga nere i två år, medan alla de pengar som i vanliga fall går dit skulle användas för att rädda vår planet! Det hade varit grejer, det. Och under tiden skulle all sport absolut få fortsätta, men pro bono, så att spelarna spelade gratis, ingen reklam fick finnas och inga rättigheter till matcher och så vidare fick säljas. Alla pengar skulle gå oavkortat till bättre saker. Filmbranschen kunde ligga nere, vilket skulle öppna helt nya möjligheter för independentfilmare. Och annars kan vi se om filmer. Lite repriser dör man inte av. Eller så läser vi böcker och spelar spel!
Nu svor jag i kyrkan, jag vet.
Det är dock orimligt att vi lägger så otroligt mycket pengar på underhållning, när människor dör av svält. På hemmaplan blir fler och fler barn klassade som fattiga, vårt vägnät faller i bitar och vård och omsorg likaså. Hur prioriterar vi?
Trots det måste jag säga att jag tycker att det läggs löjligt mycket pengar på film och TV. Hur kan det vara värt 22 miljoner att göra huvudrollen i en film? Det är inte rimligt. 22 miljoner tjänar jag ihop på ca 59 år – och då är jag inte dåligt betald, tycker jag.
Och samma sak gäller sport. Fotbollsspelare köps för fantasisummor. Idrottsmän inom såväl fotboll och hockey som golf och tennis tjänar löjligt mycket pengar och det är verkligen big business.
Jag ifrågasätter inte deras fantastiska förmågor när det gäller att klippa till en boll med en klubba, fot eller racket. Absolut inte! De är jätteduktiga. Jag bara ifrågasätter samhällsnyttan med insatsen.
För i ett samhällsekonomiskt perspektiv måste jag ställa mig lite frågande. Tycker vi verkligen att underhållning är så oerhört viktigt att vi vill lägga så stora pengar på det? Kanske skulle det vara bättre och trevligare att lägga dessa pengar på något mer utvecklande för planeten, som att hejda världssvälten eller få utvecklingsländerna på fötter?
Det är ju du och jag som betalar.
Genom våra TV-licenser och parabolavtal. Genom att köpa de produkter som gör reklam i de här sammanhangen. Givetvis också genom att besöka evenemangen i fråga, men det är nog småpengar i sammanhanget.
Stora företag stöttar olika klubbar och vi konsumenter betalar notan.
Man profilerar sig liksom genom att vara sponsor av en idrottsklubb, gärna i närheten. Det är ett sätt att säga att företaget i fråga är generöst och tänker på sitt ursprung.
För egen del skulle jag gärna se att företag ändrade sitt sponsorskap.
"Vi stöttar landsbygden i Nicaragua."
"En procent av vår vinst går till de fattigaste i Sverige."
"Var med och hjälp oss hjälpa fler fadderbarn!"
Hade inte det varit trevligt?
För även om jag gillar film, så tycker jag att det finns viktigare saker i livet. Tänk om sport och filmvärlden skulle ligga nere i två år, medan alla de pengar som i vanliga fall går dit skulle användas för att rädda vår planet! Det hade varit grejer, det. Och under tiden skulle all sport absolut få fortsätta, men pro bono, så att spelarna spelade gratis, ingen reklam fick finnas och inga rättigheter till matcher och så vidare fick säljas. Alla pengar skulle gå oavkortat till bättre saker. Filmbranschen kunde ligga nere, vilket skulle öppna helt nya möjligheter för independentfilmare. Och annars kan vi se om filmer. Lite repriser dör man inte av. Eller så läser vi böcker och spelar spel!
Nu svor jag i kyrkan, jag vet.
Det är dock orimligt att vi lägger så otroligt mycket pengar på underhållning, när människor dör av svält. På hemmaplan blir fler och fler barn klassade som fattiga, vårt vägnät faller i bitar och vård och omsorg likaså. Hur prioriterar vi?
onsdag 2 mars 2011
Transfett
Säger man transfett, så vet de flesta att det inte är jättebra för hälsan. Det står liksom inte högst upp på inköpslistan, om man säger så. Snabbförklaringen är att transfett är upphettade till farligt höga temperaturer, man har tillsatt mängder av direkt farliga kemikalier och de är förändrade på molekylnivå så att kroppen inte känner igen dem och kan inte använda dem. (Lagrar dem därför, eller låter dem susa runt i blodomloppet för länge. De skapar bl a hål i kärlväggarna, som kolesterolet försöker laga. Därför får man höga halter av kolesterol av transfett.)
Något som folk inte verkar ha fattat är detta:
ALLT MARGARIN ÄR TRANSFETT.
Det spelar ingen roll vilket märke som står på flaskan eller paketet. Becel, Milda, Lätta, Lätt och lagom, rinnande margarin av olika slag... Alltihop är transfett.
Med hjälp av mördande reklam har man marknadsfört dessa helt onaturliga fetter som hälsosamma. Tyvärr stöder inte forskningen det alls. Tvärtom: Man vet idag att det finns klara samband mellan transfetter och hjärt-/kärlsjukdomar samt övervikt. Ändå finns det vårdcentraler som rekommenderar margariner för just hjärt-/kärlpatienter! Det är förfärligt.
Det enda fett som vi ska ha i stekpannan eller på mackan är smör. Vill man ha ett mer bredbart alternativ kan man använda smör som är utblandat med rapsolja. (Bregott, till exempel.) Observera: Ni vill välja KRAV-varianten! Annars är det stor risk att både mjölkprodukterna och rapsoljan är genmodifierad. Konstgödslad (och därmed snabbväxt, med mindre vitaminera och mineraler) är den garanterat.
Annars är det fin-fint med olivolja! Rapsolja är som sagt bra också. Linfröolja och sesamolja är trevliga, men med distinkt smak. KRAV-märkta produkter gäller förstås även här. Låt däremot bli majsolja, matolja och solrosolja. De har otrevligt höga halter av Omega 6, något som vi verkligen inte behöver mer av. (Eftersom omega 6 måste balanseras mot omega 3, och varenda kotte har brist på omega 3.) För höga halter av omega 6 skapar inflammatoriska processer i kroppen, vilket leder till smärta, dåligt immunförsvar och allergi.
I all färdigmat finns höga halter av transfett.
Man använder transfett för att öka hållbarheten i produkterna, precis som man överdoserar salt. Färdigmat är inte bra för hälsan.
Bröd utan transfett är svårt att hitta. Där heter transfetten "delvis eller helt härdat vegetabiliskt fett". Åh, om det ändå kunde komma en brödproducent som konsekvent bakade på olivolja och smör!
Ska du vara säker på att slippa äta transfett, köper du alltså de bra produkterna (smör, rapsolja, olivolja m m). Du låter bli färdigmaten och lagar eget. Storkok som du fryser in och tar med till jobbet, så att du slipper äta ute. Om du äter ute, så gå till de lite dyrare restaurangerna, där man verkligen kan laga mat och gör det på riktigt. Det skadar inte att fråga vad de använder för fett i matlagningen. Givetvis låter du bli att luncha på McD!
Det är egentligen väldigt enkelt! :)
Något som folk inte verkar ha fattat är detta:
ALLT MARGARIN ÄR TRANSFETT.
Det spelar ingen roll vilket märke som står på flaskan eller paketet. Becel, Milda, Lätta, Lätt och lagom, rinnande margarin av olika slag... Alltihop är transfett.
Med hjälp av mördande reklam har man marknadsfört dessa helt onaturliga fetter som hälsosamma. Tyvärr stöder inte forskningen det alls. Tvärtom: Man vet idag att det finns klara samband mellan transfetter och hjärt-/kärlsjukdomar samt övervikt. Ändå finns det vårdcentraler som rekommenderar margariner för just hjärt-/kärlpatienter! Det är förfärligt.
Det enda fett som vi ska ha i stekpannan eller på mackan är smör. Vill man ha ett mer bredbart alternativ kan man använda smör som är utblandat med rapsolja. (Bregott, till exempel.) Observera: Ni vill välja KRAV-varianten! Annars är det stor risk att både mjölkprodukterna och rapsoljan är genmodifierad. Konstgödslad (och därmed snabbväxt, med mindre vitaminera och mineraler) är den garanterat.
Annars är det fin-fint med olivolja! Rapsolja är som sagt bra också. Linfröolja och sesamolja är trevliga, men med distinkt smak. KRAV-märkta produkter gäller förstås även här. Låt däremot bli majsolja, matolja och solrosolja. De har otrevligt höga halter av Omega 6, något som vi verkligen inte behöver mer av. (Eftersom omega 6 måste balanseras mot omega 3, och varenda kotte har brist på omega 3.) För höga halter av omega 6 skapar inflammatoriska processer i kroppen, vilket leder till smärta, dåligt immunförsvar och allergi.
I all färdigmat finns höga halter av transfett.
Man använder transfett för att öka hållbarheten i produkterna, precis som man överdoserar salt. Färdigmat är inte bra för hälsan.
Bröd utan transfett är svårt att hitta. Där heter transfetten "delvis eller helt härdat vegetabiliskt fett". Åh, om det ändå kunde komma en brödproducent som konsekvent bakade på olivolja och smör!
Ska du vara säker på att slippa äta transfett, köper du alltså de bra produkterna (smör, rapsolja, olivolja m m). Du låter bli färdigmaten och lagar eget. Storkok som du fryser in och tar med till jobbet, så att du slipper äta ute. Om du äter ute, så gå till de lite dyrare restaurangerna, där man verkligen kan laga mat och gör det på riktigt. Det skadar inte att fråga vad de använder för fett i matlagningen. Givetvis låter du bli att luncha på McD!
Det är egentligen väldigt enkelt! :)
De galna ledarna kring Medelhavet
Gadaffi eller Kadaffi.
Qadhdhaffi ska han väl stavas egentligen, vad jag förstår.
(Lätt att stava: Q - adhd - haffi.)
Vilken rolig snubbe!
Det är ju helt hysteriskt att en sådan totalt verklighetsfrämmande man får styra ett land av Libyens storlek.
I veckor har det varit total kaos i Libyen. Människor demonstrerar på gator och torg. Piloter flyr till Malta och utländska reportrar flyr för livet. Landets invånare fortsätter skrika ut sina hjärtan trots att presidenten beordrar militären att skjuta mot dem.
Kadaffi framhärdar i att han är älskad av alla och hatad av ingen.
Efter lite påtryckningar från utländska reportrar, säger han sedan att oroligheterna beror på "några drogpåverkade studenter, dessutom i en annan stad – inte min".
Det är ju hysteriskt roligt!
Och väldigt sorgligt samtidigt.
Karlen är ju inte klok!
Snacka om att marginalisera problemet...
Berlusconi. En till pajas, tvärs över Medelhavet från Libyen sett. Jag såg en videosnutt på Youtube härom dagen, där Berlusconi juckar mot en inte ont anande parkeringsvakt. På riktigt kommer han ut från något möte, går mot sin limo, väl medveten om reportrar och kameror.
Han får syn på en kvinnlig parkeringsvakt som lappar bilen bredvid/bakom hans limo. Hon lutar sig fram över huven, för att fästa lappen under vindrutetorkarna. Berlusconi lyser upp och går och ställer sig bakom henne och juckar i luften mot hennes bakdel. Sedan flinar han åt kamerorna och tar tag om hennes bakdel och trycker på lite till. Hon vänder sig förskräckt, äcklad och besvärad om, men säger ingenting.
För vad ska man säga?
Får en president uppföra sig så?
Får NÅGON uppföra sig så?
NEJ!
Att ha en egoistisk mansgris med storhetsvansinne som president är i och för sig inget nytt för Italien. Berlusconi håller flaggan högt och vårdar arvet från Mussolini. Men att dagens italienare accepterar detta är för mig en gåta. Är det valmygel som möjliggör denne idiot att regera eller är alla italienare galna?
Och Mubarak. Egypten. Ytterligare en maktfullkomlig galning som tror att han har rätt att missbruka folkets förtroende.
Vad är det för fel på de här karlarna?
Vad är det vi ser här?
Det är väldigt spännande att det händer just nu, när hela världen står i ett skede av förändring... Kanske är det första tecknen på att de patriarkala strukturerna och maktfullkomliga diktatorernas tid är över.
Man kan ju bara hoppas.
Qadhdhaffi ska han väl stavas egentligen, vad jag förstår.
(Lätt att stava: Q - adhd - haffi.)
Vilken rolig snubbe!
Det är ju helt hysteriskt att en sådan totalt verklighetsfrämmande man får styra ett land av Libyens storlek.
I veckor har det varit total kaos i Libyen. Människor demonstrerar på gator och torg. Piloter flyr till Malta och utländska reportrar flyr för livet. Landets invånare fortsätter skrika ut sina hjärtan trots att presidenten beordrar militären att skjuta mot dem.
Kadaffi framhärdar i att han är älskad av alla och hatad av ingen.
Efter lite påtryckningar från utländska reportrar, säger han sedan att oroligheterna beror på "några drogpåverkade studenter, dessutom i en annan stad – inte min".
Det är ju hysteriskt roligt!
Och väldigt sorgligt samtidigt.
Karlen är ju inte klok!
Snacka om att marginalisera problemet...
Berlusconi. En till pajas, tvärs över Medelhavet från Libyen sett. Jag såg en videosnutt på Youtube härom dagen, där Berlusconi juckar mot en inte ont anande parkeringsvakt. På riktigt kommer han ut från något möte, går mot sin limo, väl medveten om reportrar och kameror.
Han får syn på en kvinnlig parkeringsvakt som lappar bilen bredvid/bakom hans limo. Hon lutar sig fram över huven, för att fästa lappen under vindrutetorkarna. Berlusconi lyser upp och går och ställer sig bakom henne och juckar i luften mot hennes bakdel. Sedan flinar han åt kamerorna och tar tag om hennes bakdel och trycker på lite till. Hon vänder sig förskräckt, äcklad och besvärad om, men säger ingenting.
För vad ska man säga?
Får en president uppföra sig så?
Får NÅGON uppföra sig så?
NEJ!
Att ha en egoistisk mansgris med storhetsvansinne som president är i och för sig inget nytt för Italien. Berlusconi håller flaggan högt och vårdar arvet från Mussolini. Men att dagens italienare accepterar detta är för mig en gåta. Är det valmygel som möjliggör denne idiot att regera eller är alla italienare galna?
Och Mubarak. Egypten. Ytterligare en maktfullkomlig galning som tror att han har rätt att missbruka folkets förtroende.
Vad är det för fel på de här karlarna?
Vad är det vi ser här?
Det är väldigt spännande att det händer just nu, när hela världen står i ett skede av förändring... Kanske är det första tecknen på att de patriarkala strukturerna och maktfullkomliga diktatorernas tid är över.
Man kan ju bara hoppas.
tisdag 1 mars 2011
Att vara tydlig
Jag har alltid tyckt att jag uttrycker mig klart och tydligt. Ändå blir jag med jämna mellanrum överkörd av folk. Hur kan det komma sig?
Exempelvis kan jag säga:
Jag tror inte att jag klarar av det här. Kan någon annan göra det?
Svaret:
Äsch, du kan göra en grund som vi kan diskutera kring.
Då känner jag mig tillplattad. Jag, som alltid tar tag i saker och gör betydligt mer än jag klarar av, säger att jag inte kan. Det borde få varningslampan att blinka! De som är runt omkring mig borde verkligen hoppa till när jag säger att jag inte kan, tycker jag.
Första felet!
Det är nämligen så att de flesta har väldigt dålig förmåga till riktig empati. Visst, de kan bedöma andra utifrån sina egna tankar och känslor - men att förstå hur någon annan tänker och känner, det är få förunnat.
De andra tycker i stället: "Ja ja, så känns det alltid innan man har börjat. Det blir bättre när hon väl kommer igång." Det är bara det att jag ALDRIG säger så eller tänker så. Jag tänker alltid: "Det går bra." Så när jag säger att jag inte kan, så är det ALLVAR.
Andra felet:
Jag säger inte det jag menar. Eller – det gör jag visst, men inte på ett sätt som andra förstår. Vad jag skulle behövt säga är: "Jag VILL inte göra det här. Jag TÄNKER inte göra det här." Det hade varit tydligt. Då hade de förstått att någon annan faktiskt fick rycka in. Men så länge jag inte vägrar tydligt, tänker ju de andra att de kommer undan.
Tredje felet:
Jag uttrycker mig alldeles för civiliserat. Vad jag skulle behövt säga var: "Jag VÄGRAR göra det här!" Helst skulle jag ha höjt rösten och kastat papperna ifrån mig också. Då hade det varit tydligt. Och egentligen var det precis så jag kände, men jag har uppfostrats att lägga band på mig. Skrika och kasta saker? Så gör bara små barn.
Förr brukade jag också förminska mig och mina känslor. (Det gjorde jag inte i just det här exemplet, men det kunde ha varit så.)
Exempel: "Jag tror inte att jag kanske orkar så mycket längre. Jag börjar nog bli lite trött."
Fjärde felet:
I min överempatiska familj, där vi lärde oss att lyssna till nyanserna, är detta en tydlig markering. Inte nog med att jag faktiskt säger ifrån, jag säger det två gånger (i två meningar). Det är att säga till på skarpen!
Andra människor – som inte kommer ifrån just min familj – hör tror, kanske, så mycket, nog, lite. Det förminskar ju behovet av hjälp för varje ord och det blir ju ingenting kvar på slutet! Vad de hör är att jag klarar mig ett tag till, medan jag antagligen redan har fallit ihop av utmattning innan de ens har svarat.
Oj oj oj...
Jag har mycket att lära innan jag blir en god kommunikatör. Att vara tydlig snyter man minsann inte ur näsan! Man måste ju vara tydlig utifrån dem som man kommunicerar med, och de har helt andra värdegrunder och värderar ord annorlunda. Det är nog därför jag hatar att prata i telefon: Jag behöver se kroppsspråket också, för att veta om den andra parten har fattat vad jag menade.
Ärligt talat känner jag också att jag tycker att folk skulle försöka lite mer. Ibland har jag lust att skrika: SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD JAG MENAR, OCH HÄNG INTE UPP DIG PÅ VAD JAG SÄGER! Ännu mer gäller det när andra människor bråkar. De står där i varsitt hörn och argumenterar, uttrycker sig dummare och dummare, så att de kommer längre och längre ifrån varandra. SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD DEN ANDRA MENAR! En liten gest av ödmjukhet och storhet. Försöka tänka gott om motparten, inte måla ut personen i fråga som en ondskefull skurk. Ofta är de bråkande inte så långt ifrån varandra, men de låser sina positioner för att orden trillar ut fel – eller tolkas alltför hårt.
Det är svårt att vara tydlig. I alla fall utan att vara oförskämd.
Positivt tänkande: Jag har kommit en bit på väg. Nu är det bara sista biten kvar.
Exempelvis kan jag säga:
Jag tror inte att jag klarar av det här. Kan någon annan göra det?
Svaret:
Äsch, du kan göra en grund som vi kan diskutera kring.
Då känner jag mig tillplattad. Jag, som alltid tar tag i saker och gör betydligt mer än jag klarar av, säger att jag inte kan. Det borde få varningslampan att blinka! De som är runt omkring mig borde verkligen hoppa till när jag säger att jag inte kan, tycker jag.
Första felet!
Det är nämligen så att de flesta har väldigt dålig förmåga till riktig empati. Visst, de kan bedöma andra utifrån sina egna tankar och känslor - men att förstå hur någon annan tänker och känner, det är få förunnat.
De andra tycker i stället: "Ja ja, så känns det alltid innan man har börjat. Det blir bättre när hon väl kommer igång." Det är bara det att jag ALDRIG säger så eller tänker så. Jag tänker alltid: "Det går bra." Så när jag säger att jag inte kan, så är det ALLVAR.
Andra felet:
Jag säger inte det jag menar. Eller – det gör jag visst, men inte på ett sätt som andra förstår. Vad jag skulle behövt säga är: "Jag VILL inte göra det här. Jag TÄNKER inte göra det här." Det hade varit tydligt. Då hade de förstått att någon annan faktiskt fick rycka in. Men så länge jag inte vägrar tydligt, tänker ju de andra att de kommer undan.
Tredje felet:
Jag uttrycker mig alldeles för civiliserat. Vad jag skulle behövt säga var: "Jag VÄGRAR göra det här!" Helst skulle jag ha höjt rösten och kastat papperna ifrån mig också. Då hade det varit tydligt. Och egentligen var det precis så jag kände, men jag har uppfostrats att lägga band på mig. Skrika och kasta saker? Så gör bara små barn.
Förr brukade jag också förminska mig och mina känslor. (Det gjorde jag inte i just det här exemplet, men det kunde ha varit så.)
Exempel: "Jag tror inte att jag kanske orkar så mycket längre. Jag börjar nog bli lite trött."
Fjärde felet:
I min överempatiska familj, där vi lärde oss att lyssna till nyanserna, är detta en tydlig markering. Inte nog med att jag faktiskt säger ifrån, jag säger det två gånger (i två meningar). Det är att säga till på skarpen!
Andra människor – som inte kommer ifrån just min familj – hör tror, kanske, så mycket, nog, lite. Det förminskar ju behovet av hjälp för varje ord och det blir ju ingenting kvar på slutet! Vad de hör är att jag klarar mig ett tag till, medan jag antagligen redan har fallit ihop av utmattning innan de ens har svarat.
Oj oj oj...
Jag har mycket att lära innan jag blir en god kommunikatör. Att vara tydlig snyter man minsann inte ur näsan! Man måste ju vara tydlig utifrån dem som man kommunicerar med, och de har helt andra värdegrunder och värderar ord annorlunda. Det är nog därför jag hatar att prata i telefon: Jag behöver se kroppsspråket också, för att veta om den andra parten har fattat vad jag menade.
Ärligt talat känner jag också att jag tycker att folk skulle försöka lite mer. Ibland har jag lust att skrika: SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD JAG MENAR, OCH HÄNG INTE UPP DIG PÅ VAD JAG SÄGER! Ännu mer gäller det när andra människor bråkar. De står där i varsitt hörn och argumenterar, uttrycker sig dummare och dummare, så att de kommer längre och längre ifrån varandra. SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD DEN ANDRA MENAR! En liten gest av ödmjukhet och storhet. Försöka tänka gott om motparten, inte måla ut personen i fråga som en ondskefull skurk. Ofta är de bråkande inte så långt ifrån varandra, men de låser sina positioner för att orden trillar ut fel – eller tolkas alltför hårt.
Det är svårt att vara tydlig. I alla fall utan att vara oförskämd.
Positivt tänkande: Jag har kommit en bit på väg. Nu är det bara sista biten kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)