I morse vaknade jag efter en natts ostörd sömn. Jag gick på toa, drack lite vatten, klädde på mig och åt sedan frukost medan jag läste tidningen och orienterade mig i gårdagens händelser.
Jag hör till de privilegierade i samhället. Jag är rik.
Det är jag tacksam och lycklig över varje dag.
Jag hör nämligen till de som får mat i magen varje dag.
Som lever skyddat och har ett hem.
Som har tillgång till rent vatten, ren luft och ordnad avfallshantering.
Aldrig någonsin behöver jag gå utan skor eller kläder (om jag inte själv väljer det) och jag har aldrig blivit hotad till livet.
Därmed är jag en av de 5 % rikaste i världen.
Privilegierad.
Ändå har jag i perioder haft det ganska kämpigt. Åtminstone med rikemansmått mätt. Det har funnits månader då jag bara haft pengar till hyran och de nödvändigaste räkningarna. Ingen möjlighet att köpa mat, ingen möjlighet att köpa julklappar – ens till de man tycker om allra mest. Fattig, långt under gränsen för accepterat i vårt samhälle.
Men inte ens då var jag hungrig.
Jag hade alltid havregryn, ris och potatis.
Det fanns rent vatten i kranen.
Jag kunde hålla mig ren och varm och torr.
Varje natt sov jag utan oro för mitt liv.
Privilegierad.
Även i min fattigaste stund, hade jag det bättre än väldigt många i världen.
Så HUR kan någon i detta land, där vi lever i sådan excess, känna att man inte vill dela med sig? Att man inte har tillräckligt för att ge mindre privilegierade människor åtminstone det nödvändigaste?
Jag tänker förstås på SD och övriga högerextremistiska partier.
Där människor med mat i magen, kläder på kroppen och inga större problem i livet än om de ska byta bil eller inte, ställer sig upp och säger att de vill minska invandringen.
Det är obegripligt för mig.
Ingen lämnar en fungerande tillvaro i ett land där man är född och känner sig hemma, för ett land man inte känner till eller har vänner och familj i.
Det tror jag att alla egentligen kan relatera till.
Förra året slet jag och min familj upp bopålarna i Småland och flyttade till Gotland. Bara sådär, för att vi ville. Det var oerhört ansträngande, dyrt och energikrävande. Och då var det ändå inom samma land. Och inte för att vi kände oss tvingade eller rädda.
Tänk dig att lämna allt du har och känner till för att resa till ett land, där du inte kan språket, sederna, kulturen, inte känner någon och inte har något jobb.
Hur många väljer det, om det inte är sista möjligheten?
I Sverige hör ALLA till de fem rikaste procenten i världen.
Vi har råd.
Att säga något annat är snålhet, girighet och okunskap.
Om du, som jag, aldrig har behövt gå hungrig flera dagar i rad, aldrig har upplevt krig, aldrig har druckit förorenat vatten, aldrig har knutit ihop trasor runt fötterna i stället för skor, så är du också rik. En av våra plikter som rika är att hjälpa de som har det sämre. Det är det minsta vi kan göra! Vi har nämligen inte gjort något för att förtjäna att födas i detta rika och vackra land. Vi har bara råkat få växa upp och leva här.
Vi drog vinstlotten.
Nu är det dags att dela med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar