Lagom är bäst på Facebook

Det är helt klart den gyllene medelvägen som gäller på Facebook. Det finns en massa oskrivna regler för hur man ska skriva sina statusar, vilka känslor som är lämpliga och vilka aktiviteter man får skriva om. Om man bryter mot dessa regler, finns det ett helt kompani med lagom-människor som attackerar.

Ifall någon skriver när denne är glad, kommenteras det med att "alla är förstås lyckliga på Facebook".
Om en annan är deppig eller arg, uppmanas denne att "rycka upp sig".
Då någon skriver om något de gjort, är det alltid somliga som måste skriva att "ja, själv har jag minsann inte gjort ett dugg idag", för ingen får skryta med att man får mycket gjort.
När en person skriver att hen slappar och tar det lugnt, är det alltid någon som tycker "vilket lyxliv somliga lever, då".

Jag sett vänner som börjar sina inlägg med: "Inte för att skryta, men..." eller "ni som ogillar göra-statusar, titta bort nu...". För att gardera sig, så att ingen ska kunna bli arg. Åtminstone inte rättfärdigt.

Själv skiter jag i det där.
Jag tänker att Facebook är ett gigantiskt fikarum, eller ett café snarare, och att jag har rätt att känna och skriva precis vad jag vill. Givetvis kommer jag att bli bedömd efter vad jag säger och hur jag uppför mig och alla kommer inte att älska mig. Det är väl precis som i verkliga livet, tänker jag. Och jag älskar inte alla tillbaka, heller.

Men det är lite sorgligt att tänka sig de där avundsjukingarna.
(För det är ju det det handlar om: Avundsjuka. Och missnöjdsamhet med sitt eget liv.)
De som kritiserar sina vänner, försöker få dem att inordna sig i ledet, i stället för att glädjas och sörja med dem.

Har de så svårt att acceptera andras känslor?
Det är liksom fel både att vara glad och att vara ledsen.
Vad återstår? Lagom-mesigt.
"Mellangrått väder idag igen. Ska iväg till jobbet. Blir småtrevligt att äta middag sedan."

Nej!
Hörni, avundsjukingarna: Livet är inte alltid lyckligt, varken på Facebook eller IRL. Det är heller sällan sorgligt eller aktivt eller lyxigt hela tiden. Förhoppningsvis är det lite av varje, vid olika tidpunkter. Och det är dessa vi skriver om på Facebook, eller pratar om på det där stora caféet när vi ses. Vi pratar sällan om tidningsartiklarna vi inte blev upprörda över, om vardagsstrumporna vi såg i en affär, om pyttipannan från fryspåsen som vi stekte upp innan vi satte oss eller om den där timmen då vi skrotade runt i bostaden och inte riktigt kom på något att göra. Givetvis finns det också, men det kanske inte är så intressant att berätta.

Och om du, avundsjuking, har svårt att acceptera att andra låter glada respektive arga, är aktiva respektive slöa, agiterar för eller emot något, så tycker jag att du ska ta dig en rejäl titt på ditt liv. Vad är det som är problemet? Är det att du är missnöjd med något? Ändra det! Och är det bara att gräset verkar grönare på andra sidan? Lär dig att det inte är sant.

För egen del tycker jag att det är roligt med berg-och-dalbanan på Facebook. Mer av allt, säger jag! Även om jag inte direkt klickar "gilla" när någon är deppig, så ger det mig en uppdatering om den här personens humör. Jag kanske inte har något vettigt att säga, och eftersom jag inte är typen som ger styrkekramar, så scrollar jag bara vidare. Noterat det har jag däremot. Jag har alltså lyssnat när min vän pratade. Ibland räcker det.

När blir vi lagom – och varför?

Små barn är sällan lagom. De skriker när de är hungriga, de kastar leksaker som inte är samarbetsvilliga. De skrattar så att magen hoppar åt småsaker. De målar med alla färger kors och tvärs. De bygger enorma sandsamhällen i sandlådan. De åker pulka utför samma lilla backe 700 gånger eller tills fötterna är blå. De tar sex kakor på en gång för att de ser så goda ut. De hänger tolv julpynt på samma gren i julgranen och fröjdas över det mustiga intrycket.

Samtidigt känner jag nästan inga vuxna som är så här.
Någonstans på vägen lär vi oss alltså att vara lagom.
När? Och varför?

Det är givetvis en del av socialiseringsprocessen.
Vi ska fungera i grupp och då måste de mest utagerande sakerna slipas av.
Men allvarligt talat: Måste ALLT bort?

I tonåren riskerar den som sticker ut att bli attackerad.
Det finns någon sorts lagom-maffia som sticker oss i sidan med knivsvassa kommentarer, som trycker till oss, förminskar och förkortar oss när vi sticker upp, som trampar oss på tårna när vi tar ett för långt steg fram, som ställer oss i skamvrån när vi syns för mycket.

I vuxenlivet är det än värre.
Det finns så många griller om hur man ska uppföra sig; som yrkesperson, som förälder, som föreningsaktiv. De som inte riktigt vill köpa det paketet, som agerar annorlunda eller klär sig annorlunda, utsätts för avståndsmarkeringar. Man fryner, rynkar pannan och ser till att platta till dem. Så så - tillbaka i ledet.

Vuxna har lärt sig lagom.
De försöker göra och säga lagom, för att inte stöta sig med sin omgivning.
Det är vad som förväntas av oss som vuxna människor.

Är det här verkligen bra?

Vore det inte väldigt mycket trevligare, roligare och galnare ifall vi lät folk vara lite som de är? Om det var godkänt att vara tyst och tillbakadragen, likväl som utåt och framåt, eller social och käck. Vilken flora vi skulle få! Och vilken fröjd det vore!

...och tiden går

Ibland undrar jag över våra så kallade traditioner. Några av dem, som jul, har riktigt gamla rötter – tillbaka till hednatidens julblot. Andra, som påsk, är kristna högtider. Ytterligare några, som julgåvor på julafton eller luciatåg, är relativt unga påhitt.

Själv älskar jag traditioner.
Det har jag överfört på våra barn, som säger "det är familjetradition" så fort vi har gjort något mer än en gång.

Men varför i all sin dar hänger vi upp så mycket på dessa traditioner egentligen? Om jag bara tittar på mig själv, så har jag ett klockrent svar: För att man ska stå ut med vardagen.
Utan de här "hållpunkterna" i livet, så blir allt bara en grå och tråkig smet.
Det är som när jag var ung och gick i skolan: Första dagen på terminen satte jag en pinne för varje dag jag skulle gå i skolan och började stryka. En för varje dag. En pinne närmare målet: Ledigheten.

Och i detta ligger något vansinnigt sorgligt.
Tänk, att vardagen, dvs livet i stort, kan upplevas så trist att man måste uthärda den i stället för att leva den.

Då är jag tillbaka på ett gammalt resonemang:
Vardagen är ju den som ska glänsa.
Det är ju då vi ska må som bäst, känna oss hela och fridfulla.
Livet består mest av vardag, så vi måste hitta ett sätt att leva som känns roligt och mysigt och värdefullt VARJE DAG.

Kanske är jag traditionalist mest för att jag har tvingat mig att leva i vardagar som jag inte uppskattar. Kanske är min myskänsla kring helger och festligheter mest en flykt. Kanske skulle jag inte gilla traditioner alls ifall jag hade en totalt tillfredsställande vardag?

Skulle jag fira jul om jag levde i djungeln?
Nej, troligtvis inte.
Å andra sidan skulle jag definitivt fira vintersolståndet ifall jag levde i naturen någonstans i norr: Äntligen vänder det och går mot ljusare tider! På samma sätt skulle jag kanske fira midsommar i någon form, för att hylla fruktbarheten i mark och skog.

Det är nog lite både och, tänker jag.
Lite extra salut ska det väl vara när det händer roliga saker, som att ljuset återvänder.
Å andra sidan är det ju horribelt att leva i grå smet och pinna av dagar i en kalender i väntan på något.

Jag tror jag kör både och:
Dels ska jag få till en vardag som är njutbar varje (eller åtminstone nästan varje) dag.
Dels ska jag fira för mig roliga och trevliga saker.

Fullmånen, till exempel, borde jag fira.
För då kan jag ändå inte sova. Kunde bli en helnattsfest varje månad.

Kanske behöver vi människor någon form av toppar och dalar för att känna att tiden går (om den nu gör det). Möjligen är det därför vi firar födelsedagar och annat, för att säga: Ja, vi har klarat av ett år till! Vi rutar in livet i år och månader och helger och tilldragelser, alltmedan tiden går och går. Och varje jippo tar oss ett steg närmare döden.

Och det kanske är något att fira, vad vet jag?

Shoppinglista för mataffären

För alla er som tycker att det är svårt att hitta bra mat i affären: Här är min shoppinglista. Jag fokuserar på näringsrik mat, med så lite miljöpåverkan som möjligt. Det finns massor gott! Kanske kan du få några tips? Håll till godo i så fall! :)

1 Grönsaker och frukt
KRAV och eko. Ibland kan det slinka ner en liten melon eller mango, men bara för att det är så gott och så svårt att hitta eko... Eftersom jag äter fin-fina kosttillskott, tänker jag att jag klarar enstaka avsteg från principerna.
Ju mer närproducerat, desto bättre. Strunta helt i allt som är importerat från Sydamerika och liknande.
Följ säsong.
Nötter och frön KRAV: Valnötter, hasselnötter, mandel, pinjenötter, pumpakärnor, sesamfrön, linfrön, psylliumfrön, paranötter när jag hittar.
Torkad frukt eko.
Frysta bär KRAV.

2 Kött, fisk, ägg
Fisk från ishavet, vildfångad: Pinklax, Chumlax, torsk, sej, kolja, makrill. Sill i burk. Tonfisk och makrill i burk.
Kött, eko och KRAV: Lamm, nöt (ibland) - speciellt färs - och kyckling. Lufttorkad skinka från Italien (naturbetad). Viltkött ibland.
Ägg: Endast KRAV.

3 Drycker
Juice, eko eller KRAV.
Blanddrycker KRAV från t ex Finnerödja (tranbär är jättegod).
Öl, finns EKO på Systemet. Annars Staropramen, som smakar minst konstlad (vet ej om den är bättre än någon annan, men inbillar mig det).
Cider, eko, till barnen. Inte alls mycket socker i den.

4 Mjölkprodukter
Absolut endast KRAV! Naturell yogurt (full fetthalt), filjölk 3% eller gammeldags filmjölk när den finns, gammeldags mjölk, smör, bregott, créme fraiche, grädde.

5 Stockvaror
Sylt, eko eller KRAV. Konserver, eko eller KRAV: Krossad tomat och bönor i tetrapack. Olivolja, sesamolja, balsamvinäger, kokosfett i glasburk, majs, champinjoner.
Mjölprodukter, eko eller KRAV: Dinkel (både siktat och grovt), bovetemjöl, kikärtsmjöl (bra till köttbullar).
Råris KRAV, basmatiris KRAV, mathavre KRAV, matdinkel KRAV, quinoa KRAV. Cornflakes KRAV, musli KRAV.
Baksaker, eko eller KRAV: Kakao, brunt socker, honung.

6 Kryddor och sånt
Eko och KRAV så långt det går (handlar faktiskt mycket på nätet).
Salt: Havssalt.

7 Bröd och kex
Undviker, bakar själv.
Om det inte går, köper jag t ex Danskt rågbröd eller kavring.
Kex: KRAV-märkta tunnbröd och Digestive-kex samt de där salta kexen som inte innehåller transfett (står på förpackningen).

8 Övrigt
Tvättsåpa eller Skona tvättmedel. Blekmedel Skona, att tillsätta till vittvätt då det behövs.
Rengöringsmedel: Såpa, citron, ättika.
Tvål, lotioner, schampo osv: Enbart naturliga tvålar från hälsokosten, inga petroleumbaserade.

Har jag kommit ihåg allt? Det är i alla fall jättelätt att handla numera! Jag behöver liksom inte titta på alla varor - det är så få jag vill ta med hem. I varje disk är det bara en eller två varor som intresserar mig... Handlar på några minuter! Det gäller bara att hitta de här pärlorna, så kan man gå direkt till dem.

Lycka till!

Barn, grupper, roller och mobbning

Efter att jag såg filmen Återträffen, började en mängd funderingar surra runt i mitt huvud. En av dem gällde det här med att barn skapar roller för sig själva och åt varandra, roller som sedan upprätthålls tills man kommer till ett annat sammanhang.

Min erfarenhet är att barn i de lägsta årskurserna i skolan – årskurs 1-3 ungefär – mest är sig själva. Konflikter uppstår mellan individer, inte mellan grupper. Man byter kompisar lite då och då, utgår ifrån sina egna behov och är lite mer som man är.

Någonstans i årskurs 4 börjar något annat hända.
Några blir "coola", andra blir "töntar". Somliga kanske blir totalt ignorerade.
Och vi som vuxna försöker väl kämpa emot det här, men jag har en känsla av att vi förlorar kampen.

På olika sätt, med olika medel, insocialiseras barnen därför i roller. Ibland kanske man lägger grunden för dem själv, ibland får man definitivt hjälp eller blir till och med tilldelad en. Kanske för att ens föräldrar är på ett visst vis, eller för att man bor i ett speciellt hus.
De här rollerna är oerhört svåra att bryta. Man brukar byta skola för att kunna etablera sig på nytt. Galet.

Det är lite Flugornas herre över det här, tycker jag.
De som inte inordnar sig i den sociala stegen, råkar ut för saker.
Och det går högt upp i åldrarna! På Lundsberg tar man till strykjärn för att tvinga människor att inordna sig i ledet...

Kan vi människor inte umgås i grupp utan en rangordning?
Måste det vara någon som är ledare, någon som är hackkyckling, och olika nivåer däremellan?
Det verkar så.

Jag tänker att det är ett hundbeteende.
Hundmänniskor söker alltid bekräftelse av dem som de upplever står över dem själva. Hundmänniskor gillar att ha en dominant ledare, som man kan beundra och försöka imponera på. Hundmänniskor viftar på svansen uppåt och morrar nedåt.
Hundmänniskor gillar grupper.

Kattmänniskor däremot, är inte lika grupporienterade.
Visst kan de acceptera en ledare, men bara så länge de tycker att ledarskapet tar gruppen åt rätt håll – enligt deras åsikt. Så länge det gynnar deras personliga motiv är de med i gruppen. Smörar för någon gör de i alla fall inte. Och de umgås lika gärna med de "i bottnen" som övriga, bara för att visa att de inte bryr sig om rangordningen.

Är det kattmänniskorna som blir utsatta för mobbning?
För att de ifrågasätter normerna och rollerna?
Kanske. Men inte bara.
En och annan hundmänniska torde också råka illa ut, när de utmanar ledarna till exempel.

På något sätt känns det här lite lågt.
Och onödigt.
Inte behöver vi det, intelligenta varelser som vi är?

Kanske beror det här på att vi slänger in barn i grupper, som kommer att bestå under en längre tid – flera år – och som de själva har väldigt liten möjlighet att påverka? Är grupperna för stora, får individerna för lite plats? Eller har vi släppt för mycket av vuxen-disciplinen, så att de tar över ledarskapet på barnnivå?

Jag vet inte. Det tål dock att tänkas på...

Föräldraskap och det mest grundläggande

Jag har varit mamma i drygt tolv år. Innan dess jobbade jag med barn och ungdomar. Beslutet att bli förälder tog jag inte lättvindligt. För mig var det en komplicerad fråga, med ansvar, fokus, tid, karriär, bostadsbeslut och mycket annat inblandat.

Som nästan alla andra föräldrar, har jag många åsikter om barnuppfostran.
Som tur är!
Jag tänker att de föräldrar som INTE har åsikter om barnuppfostran är märkliga. Om man bara är förälder utan att ha över huvud taget funderat över vad man ger vidare, så riskerar man att göra ganska mycket dumt. Har man tänkt lite kring sitt föräldraskap, har man givetvis idéer om hur man ska förhålla sig till barn.

Det är bra.
Alla borde tänka mycket på det och klura ut hur de vill göra och vara.

Någon vill ha en fri uppfostran, där det barnet hittar sina egna vägar.
En annan vill ha regler och ordning och ge barnet ramar.
En tredje vill stimulera social samvaro, en fjärde lyfta de kreativa aspekterna och en femte vill att barnet ska satsa på skolan.

Allt det här får grönt ljus i min bok.
I alla fall så länge det har någon sorts medvetenhet bakom sig.
Vad jag däremot inte förstår och inte accepterar, är när man missar att lära sina barn respekt.

Att respektera andra och sig själv är grundläggande.

Oavsett vilken inriktning man har i livet och för barnuppfostran i övrigt, anser jag att man måste lära sina barn respekt. I det sammanfattar jag sådant som att respektera att människor är och väljer att göra olika, att andra har lika stor rätt till världen (eller leksaken) som du, att andra har känslor och påverkas av vad du gör och liknande företeelser.
Det handlar om att förstå att man själv inte är facit.

Jag avskyr respektlösa människor.
Jo, det gör jag.
AVSKYR.
För de blir hänsynslösa.
Människor som inte låter andra prata, som skriker och väsnas så att andra inte kan jobba, som tar andras saker, som förlöjligar och förnedrar andra, som kräver mer uppmärksamhet/saker/tid än andra, som dumpar sina känslor i andras knän utan eftertanke. Och så vidare. Människor som mest tänker på sig, sitt, sina. Människor som inte bryr sig hur de påverkar andra.

Att inte respektera andras behov, känslor, utrymme skapar en gräslig hänsynslöshet. I den tidsålder vi lever nu, där narcissism är vardagsmat och fokus på individualitet har blivit till en tävling i att hävda sig och sitt, ser jag för lite av respekt.

För mig är det absolut grundläggande.
Om vi inte visar respekt för varandra, så hamnar vi i mycket destruktiva beteenden. Och om vi inte visar respekt mot andra, hur kan vi då förvänta oss att de tänker respektera oss, våra åsikter och val och handlingar?

En grundläggande respekt.
Det är vad jag önskar att alla barnuppfostringsmetoder kunde baseras på.
Då kan den fria uppfostran fortsätta vara fri - så länge det inte går ut över någon annan.
Eller så kan man sätta upp regler och ramar, så länge de inte begränsar för någon annan.
Givetvis kan man satsa på social samvaro, kreativitet eller plugg också, på en respektfull bas.

Om jag fick önska mig en sak, så skulle det vara det.
För med en respektfull inställning till livet, förstör vi inte miljön. Vi hatar inte människor på grund av deras hudfärg eller religion. Vi slår inte djur eller människor, vi förtrycker inte människor på grund av kön, vi mobbar inte, vi stjäl inte eller saboterar för någon.

Kan vi respektera varandra?
Jag tror det.
Och kan vi komma överens om att försöka göra det, så löser vi ganska många och stora frågor...

Återträffen - fantastiska film!

Jag har sett inte bara årets bästa film, utan en av de bästa filmerna jag någonsin sett: Återträffen av Anna Odell. Först: SE DEN! Om du har planerat att se den, så gör det först och läs detta inlägg senare. Om du av någon outgrundlig anledning inte kommer att se den, så fortsätt att läsa. Väldigt kort kommer här vad jag personligen uppskattade mest med filmen.

Beröm 1: Underbar idé!
Att göra en film om hur en klassåterträff kunde ha gått till om man tog bladet från munnen, är lite genialiskt redan där (del 1). Att dessutom göra det utan en idoliserad huvudroll, är ännu bättre. Anna Odell låtsas inte vara perfekt, det är ingen uppgörelse där hon går ut segrande. Det är bara en jobbig konfrontation, där mobbingoffret inte håller klädsamt (och förväntat) tyst längre.

Beröm 2: Del 2 äger!
Anna Odell bjuder alltså in sina riktiga klasskompisar för att de ska få titta på filmen och säga sin mening om den. Tyvärr är ingen av dem tillräckligt stor i sinnet för att svara på den fråga hon ställer i filmens inledning: "Hur får vi våra roller och varför upprätthåller vi dem?" Åskådarna, eller de egentliga huvudpersonerna i hennes film, är istället helt självfixerade, ifrågasätter bara bilden av dem själva och söker på något sätt Annas förståelse. Den totala narcissismen avslöjad.

Beröm 3: Snyggt utlämnande!
Skådespelare spelar förstås i del 1, men även möten och telefonsamtal med de riktiga klasskamraterna görs av skådespelare. Snyggt!Det blir nästan en dogmafilm, men utan att utlämna de verkliga personerna.

Beröm 4: Modigt!
Det här är verkligen en diskussion vi behöver ta. En obekväm diskussion, som Anna Odell har vågat ta till sin spets. Fruktansvärt obekvämt och underbart! Utan affektion, utan "vinnare/förlorare-diskussioner", utan alltför mycket ledning lyckas hon leda oss som biopublik till en mängd frågor: Hur kan vi tillåta att barn och ungdomar behandlar varandra så fruktansvärt dåligt? Hur kan vi acceptera att grupptillhörighet kräver dessa stiliserade roller? Och hur kan vi acceptera att killarna dominerar gruppen totalt?

Beröm 5: Bra skådespelare!
För en gångs skull spelar skådespelarna i en svensk film inte över. Trovärdigt, ärligt, rent, avskalat. Jag drar en lättnadens suck.

Det här är en viktig film.
Den startar funderingar, många funderingar. Som bra konst ska göra.
- Varför skapar och återskapar barn dessa roller i varje grupp?
- Måste det finnas några som är utanför för att skapa ett "innanför", en grupp?
- Är klassformatet galet förlegat och dumt?
- Är åldersindelade klasser i skolan verkligen bra?
- Alla dessa "nördar" som vill få upprättelse tar sig långt i världen. Hur påverkar det demokratin och gemenskapen, synen på världen som ett?

Frågor, frågor - och inga svar. Funderingarna fortsätter...

En blöt yllefilt

I 23 år har jag bott i Småland. Det är större delen av mitt liv och hela mitt vuxna liv.

Det har varit lärorikt. Bland annat har jag förstått att Sverige inte ser ut, uppför sig och är som Stockholmsområdet. Jag har lärt mig andra sociala koder, öppnat upp för andra världsbilder, blivit extremt entreprenöriell och faktiskt också färgat min dialekt en smula.

Jag har trivts i Småland. Tills alldeles nyligen.
För några år sedan började Småland kännas kvävande och förlamande.
Det var som en blöt yllefilt låg över mig, påverkade min andning, tyngde över mitt bröst, höll nere mina armar och ben.
Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Varför? Inte vet jag.
Det var väl dags för mig att röra på mig, helt enkelt.

I somras flyttade jag.
Till Gotland, för det var där min själ redan bodde.
För lite drygt fyra månader sedan blev jag alltså gotlänning på heltid.

Det första som hände, var att jag blev av med filten.
Sedan släppte smärtorna i korsbenet/bäckenet.
Därefter kändes det som om jag tappade 10 år, blev yngre.
Kreativiteten och chill-faktorn ökade.

Inbillning, tänkte jag.
Det är nog bara för att jag har hamnat i ett annat sammanhang.
Men så åkte jag till Stockholm en sväng...

I Stockholm har jag varit regelbundet. Jag har föreläst, behandlat, träffat goda vänner, ätit god mat och shoppat. Det har blivit några gånger om året de senaste fem åren.

När jag nu kom till huvudstaden, upptäckte jag något märkligt.
Jag var inte samma person som sist jag var där.
Något dramatiskt hade inträffat.
Allt kändes annorlunda: Mitt förhållningssätt, andras reaktioner, mötet med vännerna.
Allt såg annorlunda ut: Byggnader, tunnelbanan, människor på gatan.

För första gången på över fem år, blev jag inte stressad och trött av resan och Stockholms tempo. Inte heller var jag orolig över att ta mig mellan olika okända adresser eller över tids- och måltidsplanering.

Jag var inte längre i underläge.
Jag var på topp!

Den blöta filten hade trillat av. Jag kände mig återigen som den unga, vilda, vackra, otyglade som jag var i min ungdoms dagar. Oåtkomlig, osårbar – men mjukare än då, mer öppen.

Mina vänner bekräftade: "Du är förändrad, en ny person."
Och så, den yttersta bekräftelsen: "Du har bytt dialekt. Det gick fort!"
Ja. Förändrad, jag håller med. Inte en ny dialekt, men tillbaka till min ursprungsdialekt. Ny, fast ändå inte: Samma inuti, bara utan skal, utan oro, utan dämpning.
Utan yllefilt.

Och jag trivs! För första gången på många, många år känner jag mig fri.
Obunden, otvungen – och lite farlig.
Det känns som om jag kan hitta på nästan vad som helst... Se upp! Den fria, otyglade, orädda är tillbaka. Vem vet vad hon tar sig för?

Så märkligt livet kan vara.

Prylar

Sedan jag gick in i väggen, har jag utvecklat en sorts allergi mot prylar.

Saker som ligger synliga stressar mig riktigt rejält.
En filt, hopskrynklad i en soffa, stör.
En bok på en bänk irriterar.
Ett kvitto i en skål värker.

Det kanske beror på att jag känner stress över att de borde städas bort. Prylen innebär en oskriven att göra-lista. Eller så blir prylarna en påminnelse om brist på kontroll.

En konstig sak är dock att de stressar mig lite även om de ligger på sin plats. Speciellt när det är många saker som trängs på samma ställe och i synnerhet om sakerna inte passar ihop riktigt.

Om jag är i ett rum med mycket saker — även om de är fint ordnade i skåp och lådor — blir jag yr och trött. Jag undrar varför! Kan själva energiansamlingen, som varje pryl faktiskt är, uppmärksammas av något sinne? Då tänker jag på saker som gjorts av människor. Ute i naturen, i skogen eller vid havet, är det ju massor av saker och detaljer, men där känner jag inte att det är jobbigt.

Inomhus krävs fria ytor, utrymme och ordning i skåpen för att jag ska må bra. Det tar en hel del av min tid och energi, men det får det göra. Alternativet skulle skapa stress för hela mitt system!

Undrar om det är något övergående...

Individualitet kontra grupptillhörighet

Jag har en fundering kring det här med att välja väg, att ha en alternativ livsbana eller yrkeskarriär. Själv har jag viss erfarenhet ifrån detta, eftersom jag har varit danslärare/koreograf samt håller på med alternativa behandlingar.
I båda dessa roller har jag känt att jag bryter mot normen på många olika sätt.

Jag kan acceptera det.

Om man ska svettas hela dagen, finns det ingen anledning att klä sig i jeans och tröja. Man sätter på sig träningskläder med vidd och utrymme redan från början. Kanske uppskattar man också färger på ett annat sätt när man lever av sin kreativitet och kanske vågar man mer när man hela tiden övar på att uttrycka sig och presentera sin vision inför andra.

Om man jobbar med alternativa behandlingar, är naturmaterial i kläderna ett måste. Bygel-BH går bort (metall fungerar dåligt ihop med energitekniker) och så även de flesta smycken. Kanske har man också en annorlunda frisyr, eftersom man inte längre vill använda kemiska produkter i håret. Lösnaglar, botox, läppförstorande läppstift går förstås också bort.

Man ser annorlunda ut.
Ofta gör det att andra behandlar en annorlunda.

Vad jag däremot inte förstår, är att folk som väljer alternativa vägar verkar morfa ihop sig med varandra. De går liksom "all in" och blir som stereotypen för den här alternativa gruppen.

Lite tillspetsat:
Den som lever av sin konst, får plötsligt svårt att passa tider och betala räkningar. Hen lever i ett hem där fokus ligger på att kunna ta sig igenom högarna, städning är ett okänt begrepp. Familjens barn har långt hår och ovårdade naglar och kommer till skolutflykten utan matsäck.
Alternativterapeuten blir totalflummig. Klär sig antingen enbart i vitt eller i batikfärgat. Det eldas rökelse och gås runt med pinglor, det ligger kristaller i rummets alla hörn. Hen har bara fotriktiga skor och sminkar sig aldrig, ägnar sig åt frigörande dans och gör regelbundna tarmsköljningar.

Man går alltså in i gruppens format, blir en lika fin kopia i den nya gruppen som alla andra är i den stora gruppen. Det tycker jag är konstigt.

Att välja en alternativ väg, borde innebära att man tänker själv och bestämmer själv vad man vill anamma. Inte att man tar en ny mall och ställer in sig efter!

Ibland kan jag lacka ur totalt på det här. Det är nämligen så att övriga i gruppen rynkar på näsan åt alla som inte riktigt följer mallen... Då är man inte en "riktig" konstnär/alternativare eller vad det nu kan vara. Köra BMW och ha märkeskläder som alternativare? Nänänä. Ha ordnad ekonomi och bo i ett slickt hus? Nänänä. Måste det alltid vara så svart/vitt? Kan inte en konstnär vara superordentlig eller en alternativare gå i högklackat? Hur tråkigt blir inte det? Och hur många småintresserade blir rädda, så att man fjärmar i stället för att närma sig? Dessutom tror jag att det hämmar individen själv. När man faller in i kollektivet, tror jag att konstnären blir mindre kreativ och alternativaren blir sämre på att hela.

Jag fattar inte den här grupptillhörighetsgrejen.
Hela idén var ju att vi skulle bryta mot normen! Då kan vi väl för tusan inte falla in i en annan norm.

Nä. För mig tyder det mer på osäkerhet i vad man står för än något annat. Och visst kanske man lockas in till mer och mer "konstigheter" ju längre man lever i det annorlunda – men varför kan det inte få spreta lite mer?

Måste allt vara en diagnos?

Vi är olika.
Den mänskliga rasen består av en mängd individer med små, men betydelsefulla, variationer.
Så är det, så har det alltid varit, så kommer det antagligen förbli.

Det är i mänsklighetens intresse.
Vi är olika, för att det gynnar vår överlevnad.
För att vi kompletterar varandra och kanske för att naturen testar olika saker för att utveckla våra förutsättningar, som en sorts mutationer.

Ifall olikheterna inte hade behövts, hade de inte existerat.
Enkelt.

I ljuset av detta måste jag fråga:
Varför är vi så snabba med att stämpla folk med diagnoser?

Kan det inte vara så att vi avviker från normen med ett syfte?

Tänk om vi skulle lägga fokus på det positiva i stället.
Se det avvikande som något användbart.
Omtolka.
Behöver exempelvis hög aktivitetsnivå, emotionella utbrott och svårigheter att ta instruktioner vara något fel? Ja, det stör andra. Men vänd på det: Kan det vara fel i systemet, när vissa verkligen mår dåligt av formen? Skulle en annan form kunna innebära att det här beteendet inte blossade, utan i stället blev funktionellt?
Finns det i alla avvikande beteenden ett guldkorn, något som faktiskt tillför en ny dimension?

Själv är jag överkänslig.
Eller högkänslig, som det heter nu.
Jag har svårt att hantera när det blir många stimuli att bearbeta, framför allt när det handlar om människor.

Egentligen tycker jag inte att det är ett problem.
Jag ser många detaljer, lever mig in i saker, studerar och analyserar.
Det gör att jag begriper saker och ibland att jag ser saker som andra missar.
Givetvis gör det att jag blir mer trött och behöver vara i stillhet.

Är det en diagnos?
Nej, det tror jag inte. Inte än.
Men den dagen som det blir det, kommer vi som är som jag att bli kallade sjuka.
Det tycker jag är både konstigt och lite synd.

Jag tänker att de flesta av våra konstnärer, artister, sångare, stjärnkockar, koreografer, kompositörer och författare lever av att de är högkänsliga. Annars hade de inte kunnat uppfatta och beskriva världen så detaljerat.
Och det skulle väl vara synd om de sågs som sjuka.

Tänk likadant med ADHD, ADD, Aspergers och autism.
Vi vet inom vilka områden somliga av dessa individer excellerar, men väljer ändå att fokusera på deras avvikande beteende. Det blir detta som får definiera dem.

I stället kanske vi ska sikta på att hitta rätt format: Ett sammanhang där våra förmågor passar in och är användbara. Alldeles oavsett hur normen ser ut. Kanske är det så att alla "dysfunktionella" personer bara har hamnat i fel sammanhang.

Kanske måste vi också acceptera tingens ordning.
För egen del brukar jag tänka: Helt bekymmersfri och lugn skulle jag bara vara om jag fick bo i total avskildhet någonstans i en grotta. Eller förresten, hellre på en strand någonstans. Så länge jag väljer att inte göra det, så kommer världen att kännas obegriplig och övermäktig emellanåt. Det accepterar jag, för jag väljer att leva i det här samhället.

Jag har ingen diagnos.
Blir man lyckligare av att ha det?
Ja, om man hela tiden funderar på vad det är för FEL med mig, varför jag inte kan vara som andra – trots att jag försöker. Då är det skönt att få en diagnos, så att man kan räcka fram sitt papper och säga: Titta här, inte konstigt att jag känner och agerar som jag gör!
Det handlar väl om att förstå sig själv, men mest om att acceptera sig själv.

Tänk, så fint det vore om vi kunde göra det utan att bli bedömda och kategoriserade!

Lite i taget. Jag klarar inte mer.

Varje dag lever jag i ett tryggt och glädjefyllt paradis. Jag är mätt, jag fryser inte, jag har tak över huvudet och jag är inte hotad av någonting. Livet är lugnt, skönt, fullt av skratt och gott sällskap.

Tills jag öppnar Facebook eller läser nyheterna.
Då händer det något med min idyll.

Tigrarna är på väg att utrotas.
Invandrarfientliga människor förtrycker andra.
Det dödas 80 elefanter om dagen för elfenben.
Barn svälter.
Pirater härjar utanför Afrika.
Palmoljan skördar orangutang-liv, sönderbrända kroppar i fosterställning.
Kvinnor våldtas om och om igen, både i Sverige och i krigshärjade områden.
Ungdomar i lilla Sverige lägger ut sexvideos på varandra.

Många av länkarna klickar jag på utan att läsa.
Jag orkar inte.

Jag klickar på dem, så att det blir en ny flik i min webbläsare. Där ligger de och väntar på att jag ska känna mig tillräckligt stark i anden för att läsa om det hemska.

Vissa flikar har legat där i månader.
Jag kan inte.

Det gör ont i hela mig.
Hur kan människor, med samma emotionella utrustning som jag, göra så här mot varandra och mot djur? Jag förstår inte! Vad är de gjorda av, hur avtrubbade är de, varför självförstörs de inte automatiskt?

Jag klarar inte av att läsa om allt.
Människor och djur runt om i världen lever i det, men jag klarar inte att läsa om det där jag sitter: Mätt, nöjd och glad i min lilla trygga bubbla. Då skäms jag.

Och jag blir tigerfadder, elefantfadder, barnfadder, barnbyfadder, ger malariavaccinpengar, rentvattenpengar, skänker alla mina saker och kläder (även sådant som jag egentligen vill behålla) till hjälporganisationer. Men det räcker inte. Det gör fortfarande ont i hela mig.

Ändå måste jag veta.
Det är sådana som jag – och kanske du – som har ork och kraft att göra något åt allt som är fel. Som kan dela med oss av det vi har, som har resurserna och möjligheterna att göra det.
Men lite i taget.
Annars kommer jag att dö inuti.

Det är för hemskt.
Det borde inte få finnas.
Hör du det, Gud.
Det borde inte få finnas.

Stress

"Det är naturligt att stressa. Alla gör det. Annars skulle vi inte få någonting gjort."

Har du hört resonemanget?
Det har jag.
Jag håller inte med.

Stress är en överlevnadsreaktion.
Det handlar om att slåss eller fly, att rädda sig ifrån vilda djur och aggressiva attacker från människor. Stress slår på om vi är i fara, eller om vi är hungriga.

Varför ser vi det som något naturligt i dagens samhälle?
Finns det någon som helst anledning till att vi ska gå omkring och vara rädda, känna hot, vara hungriga?

Nej.
Vi är inte i fara.
Vi är nästan aldrig hungriga på riktigt.

Så varför stressar vi?

För att vi har byggt ett samhälle, med tider, normer och krav som är helt orimliga. Ett samhälle där det knappt går att vara sjuk en dag, för att arbetsuppgifter lägger sig på hög och andra människor hamnar i knipa.
Det är ett samhälle utan marginaler.

Vi har idag inga extra resurser att tillgå, ingen slack på linan, ingen förståelse för balansen mellan aktivitet och vila. För att maximera resursuttaget ur varje enskild individ, pressar vi alla till bristningsgränsen. För att hänga med en vanlig dag, måste vi maxa. Och vad händer då?

Vad händer om vi kör bilen på maximalt varvtal en dag?
Den slits.
Hur mår den bilen efter en vecka? Efter en månad?
Det är inte frågan OM motorn rasar, utan NÄR.
Och vi fungerar likadant.

Jag tror att vi måste tänka om och göra bättre.
Det är inte meningen att man ska springa, hafsa, stressa och maxa sin kapacitet varje timme, varje dag. Givetvis inte. Det är inte klokt! Varje bilägare förstår att man inte kör bilen så hårt, så varför förstår vi inte att människor också måste ha en rimlig belastning? Och vad hände med 1000-milaservicen och oljebytet? När får vi en rejäl friskvårdsgenomgång och fylla på reserverna?

Sluta se stress som ett enskilt fenomen hos somliga individer.
Det är ett systemfel.
Vi har snärjt in oss, tänker ekonomisk tillväxt i stället för hållbar utveckling.
Och människor går sönder. Inte en, inte två, inte 100 – utan tusentals.

Hur många ska brännas ut, bli utmattade och uträknade, innan vi vänder skutan?

En förvriden sexlust

Våldtäkter, pedofiler, grooming, sexuella trakasserier på nätet. Det här är vår vardag i Sverige 2013. Vi diskuterar sakfrågor, straff för olika sexualbrott och offervård, men glömmer det grundläggande:

Varför är sex så viktigt?

Sexuella behov, pratar vi om.
Så fort vi säger "behov", så blir det till något som alla behöver. Men jag undrar jag...

Vi har ett behov av att andas.
Ungefär 6 ggr/minut i hela livet.
Vi har ett behov av att tömma tarmen.
Gärna flera gånger per dag, men minst en.
Vi har ett behov av att äta.
Kanske lite olika beroende på person, men i snitt tre-fyra gånger per dag.
Vi har ett behov av att sova.
Helst 8 timmar/dygn, kanske aningen mindre eller mer.

Det här är verkliga behov.
Vi behöver göra detta för att överleva.
Men sex?
Allvarligt?

Finns det verkligen någon som DÖR om de inte får ha sex?
Jag tror inte det.
Och hur ofta BEHÖVER man ha sex?
Jag menar, det finns människor som lever ensamma i många år och inte behöver ha sex så där värst mycket, utom möjligen lite med sig själva.

Varför har vi accepterat behovet att ha sex med en annan människa som något nödvändigt?
När hände det?
Och varför?

Enda gången sex med någon annan är nödvändigt, är väl när man ska göra barn.
Och då vet vi dessutom att det finns vissa restriktioner, t ex att det måste vara en av varje kön.

I övrigt är sex faktiskt valbart.
Man väljer hur ofta, med vem och i vilken situation.
Eller man borde kunna göra det i alla fall.

Den här översexualiseringen är grunden för hela eländet.
Varför är det så?
Har det med hormonstörande ämnen i naturen att göra, med gamla rester av PCB och DDT och flamskyddsmedel och ftalater? Är det pga av att vi är förgiftade som vi blir störda i våra sexuella hormoner? Eller är det bara påverkan från media, där så mycket sexualiseras, är det något som har smugit sig in i vår kultur? Och varför är det så konstlat? Vad hände med den gamla, fria, okomplicerade sexsynen som rådde när jag var ung? Då vi inte hade behov av attiraljer, utstyrslar, konstiga hål, märkliga ställningar och 50 nyanser av honom?

Om Pippi hade skrivits idag, undrar jag om Astrid hade sett sig nödgad att skriva:
"Utan sex i två dagar försmäktar jag på denna ö?"
I stället för snus...

Den riktning som vårt samhälle och vår kultur har tagit, är sjuk.
Varken mer eller mindre.
Sjuk.

Chefen! Du är inte min kompis, men kanske värd min respekt.

Jag har många gånger funderat över varför somliga människor väljer att bli chef och hur de agerar när de har blivit det. Det upphör aldrig att väcka förundran!

I Sverige har vi ju en företagskultur som uppmuntrar demokrati och gemenskap. (Åtminstone på pappret.) Min upplevelse är tyvärr att det är vanligare med rädsla och korridorsprat, eftersom anställda sällan vågar säga vad de tänker och tycker. Det tragikomiska är dock att cheferna nästan alltid har en uppfattning om att demokrati råder, samt att de är KOMPIS med alla.

Stopp här.
Låt oss titta på det här kompisskapet.
Hur, varför och när.

Hur skulle en chef kunna vara kompis? Det är lika galet som när föräldrar försöker vara kompis. En chef och en anställd är inte på samma nivå, eftersom den ena har ansvar för den andra. Precis på samma sätt som en förälder har ansvar för sitt barn. Det innebär (som alla föräldrar vet – eller borde veta) att man ibland måste ta impopulära beslut. Visst gör man det för sitt barns bästa, men i fallet chef-anställd så är det inte så. Nej. Som chef tar man beslut i organisationens bästa. Det är inte säkert att det gynnar varje anställd. Därför är det ännu galnare med kompistänket mellan chef och anställd, än mellan förälder-barn.

Skillnaden i makt är inte hälsosam i en vänskapsrelation.
Den innebär nämligen att den ena (den anställda) måste vakta sin tunga och uppföra sig på ett visst sätt för att inte hamna i dålig dager för den andra (chefen). Inte en avspänd relation.

Varför skulle en chef vara kompis? Är det bra för organisationen? Nej, det är det inte. En eventuell kompisrelation stör definitivt både helhetssyn och beslutsfattande för chefen. Dessutom påverkas kommunikationen i företaget: Det blir en informell struktur, vilket gör både beslutsgångar och beslut enormt svåra att följa och härleda.

Är det bra för individerna? Nej, både chefen och den anställde far givetvis illa av det här. Chefen för att hen antingen kommer att behöva vara en usel kompis eller en usel chef, den anställde för att hen antingen kommer att känna att hen vet för mycket eller för lite om vad som pågår.

När skulle de vara kompisar? På arbetstid? Nej, det går inte. Efter arbetstid? Jo kanske, men det kommer förr eller senare att uppstå förtroendeproblem: Någon kommer att säga mer än denne vill och borde.

Jag tror att man förväxlar kompisskapet med en respektfull relation. Givetvis behöver inte chefen sitta på höga hästar, låta bli att hälsa i korridoren eller verka förmer än någon annan. Däremot måste hen inse att hen har en annan funktion i organisationen än att vara "arbetskamrat".

I en organisation, oavsett vilken, har varje anställd en viss funktion att fylla. Receptionisten ska kanske ta emot folk och svara i telefon, städerskan ska hålla ordning, administratören ska sköta papper/ekonomi och de som producerar (oavsett om det är teknikinformation, smör, undervisning eller plåtdetaljer) ska göra det. Chefens jobb är att A) ha visioner, eller åtminstone bestämma åt vilket håll man ska samt B) samordna allas arbete, så att alla styr åt samma håll samt C) skapa förutsättningar för att det ska gå så bra som möjligt.

Min fasta övertygelse är att ifall chefen förstår det, så förstår hen också att hen inte är förmer än någon annan. Hen har bara en annan arbetsuppgift i organisationen. Jag tror också att ifall chefen kommunicerar detta, det vill säga skapar en målbild som folk förstår, lyfter fram allas del i arbetet som avgörande för resultatet samt gör sitt bästa för att alla ska trivas och ha det bra, så kommer respekten som ett brev på posten.

Vad jag inte kan förstå, är följande:
VARFÖR GÖR INTE CHEFER DET?
Varför låtsas så många chefer att de är VÄN med sina anställda? För att sedan komma med en mängd ursäkter för sina beslut: "Jag skulle gärna vilja ha dig kvar, men jag har fått order uppifrån..." eller "om det bara var jag som bestämde...". Tror de att de skapar lojalitet? Nej nej nej. Om de bara kunde höra hur det pratades i kafferummet när de inte är där! Kompischeferna är de som genererar mest skitsnack, till och med mer än de auktoritära cheferna. Trust me – I've heard it! Alla ser ju detta dubbelagerande som falskt. Ingen gillar falska människor.

Så chefen:
Var inte min vän. Jag vill inte det.
Jag vill ha en ledare, en stark kapten som sprider hopp och engagemang.
Gör du det, så är du värd min respekt.

Om att lägga ner mobilen

Har ni läst blogginlägget som cirkulerar på Facebook, om att föräldrar ska lägga ner telefonen när de sitter vid sina barns aktiviteter och lekparker?
Det har jag.
Den har en poäng: Vi som lever nu, borde lägga mindre tid vid skärmar (både mobiltelefoner, datorer och TV) och vara mer i nuet. Men det gäller förstås inte bara föräldrar, utan även barn, ungdomar, vuxna utan barn och äldre.

Ja!
Lev mer i nuet och njut!
I'm all in for that.

Vad jag däremot ogillar skarpt i det där blogginlägget, är den anklagande tonen. Skribenten låter gällande att de som plippar på sin mobiltelefon inte ger sitt barn tillräcklig uppmärksamhet och inte förstår vad som är viktigt i livet.
Det tycker jag är lite trångsynt.

För det första:
Vad barn behöver mest idag, är inte uppmärksamhet i alla lägen.
Tvärtom, skulle jag vilja påstå.
De skulle må bra av att lära sig att göra saker för sin egen skull, bara för att de vill, bara för att det är roligt, helt utan belöning utifrån. TV-spelsgenerationen är så van vid "instant gratification", att bli belönad efter varje tryck på ett tangentbord, att de har svårt att motivera sig utan den. Det behöver de öva på, eftersom det inte kommer stå folk bredvid dem hela livet och peppa och hurra när de har gjort något. "Har du skickat fakturan nu? Bra gjort där! Härligt jobbat! Här får du en pokal." Kommer inte att hända.
Barn som bara gör saker få beröm från andra, löper stor risk att inte bli varken lyckliga eller framgångsrika. Hej hej utbrändhet, säger jag.

För det andra:
Barn idag behöver bli mer självständiga. De har oss föräldrar i hälarna hela tiden. Det hämmar dem.
När jag var danslärare, körde jag ut alla föräldrar under danslektionen. Barnen blir helt hopplösa om föräldrarna är där! Allt blir roligare och lättare med bara barn i rummet. Och barnen har också roligare!
Jag har heller aldrig förstått vitsen med att hänga med sina barn till lekparken. Jo, när de var riktigt små, förstås, men då hann man minsann inte plippa på någon telefon. Det skulle lyftas och bäras och puttas gungor och stå bakom klättring. När de blev större, skjutsade jag gärna dem till en park, men sedan satte jag mig på en filt och läste en bok. Varför inte? Jag gillar inte att leka. Barnen gillar att leka. De behöver också öva sin egen drivkraft, sin samarbetsförmåga, sin sociala samverkan med andra barn och sin problemlösningsförmåga. Om något stort hände, visste de var jag satt.
Och tänk så mycket roligt du och jag gjorde när våra föräldrar inte var med! Jag växte upp med fritt spring i hela samhället. Man visste vilken tid man skulle vara hemma, föräldrarna visste att man var ute och lekte, men mer än så var det inte. De visste inte om man byggde kojor i skogen, lekte "inte nudda mark" på någon av lekplatserna, hade cykeltävling på områdets brantaste nedförsbacke eller ifall man pallade äpplen. Tur var väl det. Under de här lekarna lärde man sig massor, till exempel hur man jobbar ihop i team, att de runda stockarna som gungorna hängde ifrån är svåra att balansera från, att det är bra att kolla bromsen innan man ger sig utför och att även gamla människor kan springa fort – respekt!

För det tredje:
Vi har tillräckligt med skuldbeläggande för föräldrar i det här samhället!
Och ska vi nu kritisera föräldrar för något, så är väl inte det största problemet att de plippar på telefoner. För då pratar vi om de föräldrar som faktiskt tar sina barn till aktiviteter och lekparker och caféer (eller vad det var som skribenten exemplifierade med). Vi kanske ska ge dessa föräldrar en klapp på axeln i stället? Säga: Så bra att du hjälper ditt barn att vara aktivt!
Om den stressade föräldern försjunker ner i sin telefon i några minuter under den enormt tråkiga väntan, så är det väl ingen katastrof?

För det fjärde:
Kanske är det världens mest uppmärksamme förälder som tar emot sitt barn efter leken/aktiviteten? Som öppnar sin famn med varma ögon, låter barnet krypa upp och gosa in sig, pratar lågmält och mjukt med sitt barn, tar barnet i handen och går därifrån, medan barnet berättar AAAAALLT som hen har gjort?

Nej, för mig är hela det där blogginlägget bara ett uttryck för prestationsångest och otillräcklighetskänslor. Jag väljer att tänka annorlunda.

Valnötter och livsinsikter

För första gången i mitt liv äger jag ett valnötsträd. Det är ganska litet, men vackert. Jag har vandrat runt det i sommar för att lära känna det, men jag känner mig verkligen som en novis vad det gäller valnötsskördande.

I somras såg jag runda, gröna frukter som såg ut som ett mellanting mellan en omogen kastanj och en kaktusfrukt. "Jaha", tänkte jag, "vi får väl se hur de utvecklas". Jag trodde nog att de skulle torka och skrynkla ihop sig till den kända valnötsformen. Där hade jag fel!

Nu i höst har det börjat trilla ner såna där frukter.
En del är spruckna, och därinne kan man skymta en äkta valnöt!
Somliga hade hela fruktskalet kvar, andra bara delar av det. Fruktskalen var nu svarta (ruttna) och klibbiga. Jag skrapade på några och försökte frigöra nöten därinne, men det var svårt. Så knäckte jag en för att se hur det såg ut därinne. Där låg en liten ljust limegrön men valnötsformad, mjuk kärna. "Oj då", tänkte jag, "nu kanske jag tog den för tidigt!"

Jag funderade en stund på varför det svarta, ruttna fruktskalet prompt ville sitta kvar och varför det skulle vara så eländigt svårt att få av det, men bestämde mig för att bara acceptera tingens ordning. Vill man ha valnötter, får man deala med klibbigt skal. Och vänta tills det limegröna innanmätet blir en nöt.

En dag när jag gick mina rundor kring trädet, såg jag plötsligt något nytt. På en gren satt en frukt, som såg helt annorlunda ut. Det gamla fruktskalet hade öppnat sig helt, som en pelikannäbb och därinne låg en perfekt valnöt! Helt oklibbig var den. Och visst: Inuti den fanns det en härlig, alldeles vanlig, valnöt.

Det fick mig att fundera.
Jag hade aldrig träffat en perfekt valnöt. Därför nöjde jag mig med de klibbiga, halvmogna och krångliga frukterna och trodde att det var allt som trädet hade att erbjuda.

Tänk om det är likadant med andra saker i livet, som – låt säga – jobb!
Jag som känner att jag inte riktigt passar in någonstans, och att det där med förvärvsarbete och anställning kanske inte riktigt är något för mig, jag kanske bara inte har träffat på det (för mig) riktigt äkta jobbet! Tänk om det är så, att när jag ser det där jobbet med stort J, så kommer jag direkt förstå att alla de andra jobben bara var omogna, eller till och med ruttna.

Och tänk om det är likadant med kärleken!
Först går man omkring och tror att man älskar, även om den där partnern är lite rutten och omogen. Kanske om jag låter henom vänta, tänker man, så mognar hen nog och blir en bra sort. Fast i själva verket har man inte hittat den äkta partnern, hen som redan är alldeles perfekt utan att man pillar med henom och står ut med klibbet.

Ju mer jag funderar, desto tydligare förstår jag:
Ju längre jag går och nöjer mig med klibbiga skalfrukter, desto längre dröjer det ju tills jag hittar min perfekta valnöt! Det är inte bara slöseri med tid, det är rent av farligt. För tänk om jag inte hade riktigt orkat ta den där extra rundan kring trädet just den här dagen, och hade missat den perfekta valnöten. Och så hade en skata kommit och tagit den och så hade jag inte ens VETAT OM att någonting så som en perfekt valnöt existerar!

Läskigt, va?
Här gäller det att våga fortsätta leta, tänker jag. Inte efter den perfekta partnern, för honom har jag redan hittat, men efter det perfekta jobbet i alla fall!
Livet är för kort för krångliga, ruttna frukter!

Langa hit en halvtid för tusan!

Såhär är det:
Jag vill inte jobba heltid.
Inte nu, inte inom överskådlig framtid.
Jag tycker att det är för mycket.

Min bedömning är att jag inte klarar av att:
- Jobba heltid
- Hålla ordning på hem och trädgård
- Handla, laga och ta reda på god och näringsrik mat
- Hjälpa mina barn med aktiviteter och läxor
- Ha någon hobby som är min
- Promenera/träna, cykla, andas och njuta i solen

Kanske är det för att jag är ovanligt långsam.
Eller för att jag har hög ambitionsnivå.
Hur som helst: Jag vill inte jobba heltid.
De andra sakerna vill jag inte pruta av på, så jobbet måste krympa.

Eftersom jag dessutom har räknat noga på det här med att jobba heltid, och kommit fram till att det för mig är exakt samma pengar att jobba heltid som att jobba ca 60 %, så är jag ännu mindre sugen att binda upp nästan hela min vakna tid och dygnets ljusa timmar.

Men var är jobben?
Var är de kvalificerade, administrativa jobben?
När min mor var ung, jobbade hon alltid halvtid som ekonomiassistent (eller vad det hette då).
Senare jobbade hon 75 % som revisor. Det gick utmärkt.
De jobben finns inte idag.

Man pratar om "rätten till heltid". Äsch – den går jag inte på! Det är ju bara propaganda för att vi ska jobba mer, känna oss tommare, handla mer, betala mer i skatt och vara lydiga köpslavar. :)
Nej, jag respekterar absolut att somliga vill jobba heltid. Fint. Men hur är det med "rätten till halvtid"? Ingen kan inbilla mig att det knappt finns en enda arbetsplats som behöver en informatör, en projektledare, en marknadsförare, en administratör, på 50%. Det måste det ju finnas! Antagligen strax innan de andra på kontoret blir sjukskrivna för stress, men långt innan man har användning för (och råd med) en heltid.

Nä, arbetsgivare: Ryck upp er!
Annonsera ut lite deltider.
Vi, välutbildade och arbetsvilliga människor som bara vill jobba deltid, finns.
Och vi kommer pigga till jobbet och cyklar glada därifrån. :)

Elak med flit?

I tider med våldtäkter, skadegörelse, nätmobbning och annat rent ondskefullt, så har jag oerhörda problem att förstå det allra mest grundläggande: Varför väljer människor att vara elaka – med flit?

För det är ju det allt handlar om.
Människorna som utför de här handlingarna väljer att skada andra.
De kunde ha valt att vara vänliga, eller åtminstone neutrala, men de väljer att vara elaka.

Jag tror aldrig att jag har varit elak med flit.
Inte som jag kan komma ihåg.
Några gånger har jag sagt dumma saker, ogenomtänkta saker, eller gjort sådant som jag senare förstår sårade någon. Då har jag skämts, ångrat mig och aldrig gjort om det igen.

Men att vara elak med flit?
Aldrig.
Och nej, jag säger inte elaka saker med flit ens när jag bråkar med någon.
Jag kanske väljer mina ord mindre smart, men jag formulerar mig så väl som möjligt trots min ilska. Varför? Jo, för att annars vet jag att konflikten kommer att förbli olöst! Jag vill ju nå fram med min argumentation och då är det bara korkat att slänga ur sig elakheter.

Jag hörde om en bekanstskapskrets där jargongen är hård.
Allt man sa, sades på ett nedlåtande, flinande, utsättande sätt. "Men varför har du blekt håret? Du ser ut som fucking Legolas" eller "din nya klocka är ju bara billig skit från Ur & penn". För mig är det helt obegripligt! Varför säger man så?

Och hur känns det inuti?
Om jag av misstag har sagt något som eventuellt har sårat någon, kan jag fundera på det i dagar och be om ursäkt flera gånger. Det känns ju förfärligt i hjärtat! Hur blir man inuti om man går omkring och medvetet sårar människor hela dagarna?

Eller är det så att man har ett svart hål inuti från början, och att det är därför man är så elak? För att man känner sig värdelös själv och försöker ta ner alla runt omkring för att kanske känna sig liiiite bättre än någon annan? Det är lågt, svagt och föraktligt i alla fall.

Obegripligt.
Hur kan de sova på natten?

Och hur försvarar de sitt beteende inför sig själva, för att inte ruttna inifrån? Hur tänker våldtäktsmännen dagen efter gruppvåldtäkten? Vad känner de nätmobbande männen när de har slängt iväg en kommentar med blandade könsord som kritik mot den kvinnliga journalisten? Hur mår den unga mannen som saboterade 20 cyklar utanför en skola?

Jag tänker att de nog måste stänga av för att överleva.
Frågan är: Drabbas de också av någon sorts posttraumatisk stress efteråt?
Eller får de "bara" hjärtinfarkt så småningom?
Säkert är i alla fall att all den där negativiteten kommer att skada dem själva på något vis förr eller senare. Min övertygelse är att de får igen lika mycket som de har givit...

Livsväg

När jag var utbränd, var det största problemet att jag inte visste varför jag skulle leva. Jag kände att jag hade gjort allt som jag hade tänkt mig, att jag var färdig med det som jag hade drömt om. Varför skulle jag då skrota runt på det här jordklotet i ytterligare 60 år?

En dag ställde jag frågan högt, precis innan jag lade mig för den dagliga Reiki-stunden: Vad är meningen med mitt liv? (Jag hade redan tidigare insett att jag kunde ställa frågor på det där viset inför Reiki, och sedan vakna upp efteråt med svaret. Varifrån brydde jag mig inte så mycket om. Änglar, mitt eget högre jag, min egen trötta hjärna, Gud? För mig spelade det ingen roll.)

Följande (rimmade!) vers fick jag till mig:
Jag är en bro mellan andlighet och fysik
Därigenom kraftfull och ständigt rik
Lycka och hälsa har jag rätt till
Jag uppnår allt jag vill

Den serverades också med en enormt vacker regnbågsbro, som Bifrost i Asa-sagorna. På ena sidan var det den fysiska världen, på den andra var det himlen, molnen och stjärnorna. Och jag var bron.

Vilken lycka!
Ett mål, en mening, en riktning.
Just då visste jag inte riktigt vad och hur och när det skulle bli till, men jag förstod varför.

Om man ska välja någon som på ett pedagogiskt sätt ska förklara hur kropp och själ hör ihop, kanske en utbränd danslärare är ett bra språkrör? :)

Kartläggning av romer

Jag är så arg.
Arg så att jag darrar.
Vad mer är: Jag skäms.
Skäms över det land som är mitt hemland, Sverige, som jag alltid har hållit högt och respekterat. Idag kan jag inte.

Orsaken är den artikel jag har läst i DN om kartläggning av romer.
Det är helt absurt!

Som liten läste jag bokserien om Katitzi. Jag förfärades över hur hon och hennes släktingar blev behandlade, flämtade av skräck när jag insåg att det inte låg så långt tillbaka i tiden och lugnade mig ändå med att det var passerat. Det var då, nu vet vi bättre.

Tydligen inte.

Att registrera människor för att de har en viss etnisk tillhörighet är fel.
Det är så enkelt som så.
Vi gjorde det i Sverige under 30- och 40-talen, eftersom vi var Tysklandsvänliga. Rasbiologiska institutet och allt det där – vår hemska nutidshistoria. Det fanns en tid då Sverige var indoktrinerat av galna, rasistiska tankar, jag vet det. Men inte nu! Inte 2013! Det svider i mitt hjärta och skammens tårar svider innanför mina ögonlock. Hur kan det här få förekomma?

JAG VILL ATT VI SKA VARA BÄTTRE ÄN SÅ!

I det Sverige där jag växte upp, lärde jag mig att alla är lika mycket värda. Vi må vara bra på olika saker, men vi är lika mycket värda. Kanske ser vi olika ut, men "röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt" och "vi är vän med alla på jorden må ni tro". Jag växte upp i ett land där jag ville skicka min mat till Afrika, till de svältande barnen. Ett land, där vi hade Fredsveckor i skolan och jag hade 7 brevvänner i Tanzania, som jag skickade små presenter till. Ett Sverige, där vi gjorde insamlingar till Röda korset, lämnade kläder hos Bikupan, skänkte möbler till Erikshjälpen och sålde lotter för Svenska Freds.

Därifrån kommer jag.
Idag ser det inte ut så.
Det har jag svårt att acceptera.
Bara för att min vän är mörk i hyn, eller har svart hår, eller ett utländskt efternamn, så behandlas hen annorlunda än jag. Jag, som möter massor med fördomar varje dag för att jag är "konstig" – kulturarbetare, inte fast anställd, alternativare – har det ändå så oerhört förspänt jämfört med många av mina vänner, tack vare min ljusa hy och mitt svenska namn.

Och nu: Ett register för romer.
Det är gräsligt.
Kringresande, kallas de.
Att man har mage.

Jag skäms.
Över att vara svensk, över svensk feghet, över smygrasismen.
Och vet du: Jag är också kringresande.
Jag har precis flyttat, jobbar än här och än där, reser mycket för mina föreläsningar och workshops. Kanske ni ska registrera mig? Gör det! Jag skulle vara stolt över att stå på den listan, rom eller inte. Som protest mot att den existerar.

Plötsligt är jag mycket, mycket glad över att ha läst alla böckerna i serien om Katitzi för min dotter. Vissa partier tvekade jag inför, de är hemska och sorgliga, men vi tog oss igenom dem också med lite extra förklaringar. Jag önskar att alla läste de böckerna! Sedan undrar jag om någon skulle ha mage att behålla den där listan.

Tacksamhet

Sedan några år förstår jag vitsen med att vara tacksam. Så gott som varje kväll avslutar jag dagen med att tacka för allt som jag är glad för. Vissa dagar blir det en lång harang, andra dagar kanske mer: "Tack för att jag får gå och lägga mig!"
Det spelar ingen roll: Tacksamheten är alltid skön att uppleva.

Det är lätt att man förlorar sig i missnöjet.
Att fokusera på allt som behöver förändras och förbättras ger naturligtvis utveckling, men inte lycka. Lycka kommer av att man förstår hur mycket man har att vara tacksam för.

Hälsa, mat på bordet, solsken, glada barn, att ha ett jobb, att ha klarat av något jobbigt, att ha fina kläder att klä sig i, att cykeln eller bilen fungerar, att pengarna räcker, trevliga möten under dagen, att ha sett någon som behövde ses, att håret var fint idag, leendet från expediten i affären, att katterna trivs...
Det finns så otroligt mycket att känna tacksamhet för.

Jag lyssnade på Christian Gidlunds sommarprat.
Han berättade att han drömde en härlig dröm om att vara frisk. Sedan vaknade han till sin verklighet, sin mardröm: Sin obotliga cancer. Genast kände jag tacksamheten välla över mig. Tänk, när jag drömmer mina hemska mardrömmar, så vaknar jag upp och känner: "Oh herregud, vilken tur att det var en dröm!" Visst kan det ta en stund att skaka av sig de värsta känslorna, men min verklighet, det som jag vaknar upp till, är trygghet, kärlek och välmående.
Jag stod och stekte pannkakor och lyssnade på radiopratet, var tvungen att lägga ner stekspaden och hugga tag i diskbänken. Helt yr av tacksamhet blev jag.

Min ringsignal på telefonen är en bit av en refräng.
Det är en låt av Aaron Spiro, som heter I feel grace.
Jag har den för att påminnas om att känna tacksamhet, ynnest, nåd.

Allt går att känna tacksamhet för!
Tack för den här stillasittande stunden, tänker jag när jag väntar hos tandläkaren. Tack för att jag hann, tänker jag när jag kommer precis i tid. Tack för att det bara regnar så här lite, tänker jag när jag cyklar genom droppande regn. Tack för att jag kom ihåg regnjackan, tänker jag när det häller ner.

Tacksamhet är fantastiskt!
Livet blir så mycket roligare. :)

Att värdesätta yrken

Sverige. Landet där alla ska ha lika möjligheter och lika rättigheter. Det är fint!
Jag kan dock känna att vi kanske har missuppfattat det hela.

Idén började väl med arbetarrörelsen.
De besuttna skulle inte längre ha ensamrätt till makt och härlighet. Den allmänna skolan skulle ge alla möjligheten att läsa och lära, för att sedan studera vidare. Vem som helst skulle kunna bli läkare, minsann!

Det var en bra tanke, tycker jag.
Men sedan gick det snett någonstans.

I det samhälle som växte fram, blev det finare än någonsin att vara läkare, advokat, börsmäklare och vd. Städare eller köksa, däremot, var så eländigt så det ville ingen bli. Vi fick plötsligt låg- och högstatusyrken – och skillnaden blev större än någonsin. Man gjorde flera försök att döpa om våra lågstatusyrken, så städare blev lokalvårdare och senare lokaltekniker.
Det hjälpte föga.

För många är det idag otänkbart att jobba som städare. Jag tycker att det är konstigt. Själv har jag en högskoleutbildning i media och kommunikation, har drivit eget företag, varit chef för upp till 22 personer och har toppbetyg. Där jag är just nu i livet, känner jag att det lockar mycket mer att vara städare än börsmäklare. Skönt att få rå sig själv, att vara "osynlig", göra rent och snyggt, bli färdig, slippa bry sig om världsproblemen och inte ha så värst mycket ansvar. Skulle passa mig bra!

Och ärligt talat: Vilket jobb man än har, finns det skitarbetsuppgifter och tråkiga moment. Att jobba som marknadsförare kan verka glassigt, tills man inser hur mycket man får släpa till mässor och demonstrationer. Att vara kirurg låter fint, men hur kul är det egentligen att stå och gräva inuti någon människa, bland tarmar och annat? Nä, då torkar jag hellre golv med citrondoftande såpa.

Men så är det det där med pengarna.
Att vi i samhället tydligen tycker att det är viktigare med folk som programmerar black jack-spel på internet än folk som tar hand om våra barn. En förskollärare tjänar i snitt 23000 kr och en spelprogrammerare lyfter 31000 kr. De har båda hyfsat långa högskoleutbildningar.

En städare tjänar i snitt 18000 kr, så det är tydligen ganska oviktigt att vi har det snyggt omkring oss. "Nej, det är för att vem som helst ju kan städa." Verkligen? Jamen, gör det du då. "Nej, JAG vill inte." Nehej, då kanske vi skulle betala bra för att någon gör det som de flesta inte vill göra...
Man kan ju tänka på olika sätt.

Personligen tycker jag nog att nyttan av en städare är betydligt större än den av en börsmäklare.
Faktiskt tycker jag att vi har större nytta av spådamer än börsmäklare, om man nu ska jämföra folk i liknande verksamhet. Att förutspå framtiden verkar ju gå halvbra för börsmäklarna. Min erfarenhet av spådamer är något begränsad, men jag tror att de träffar rätt i högre grad.

Vi får det samhälle vi skapar.
Just nu premierar vi yrken som har väldigt liten betydelse för vårt liv på jorden. Det som är i grunden viktigt – matproduktion, att ta hand om unga och gamla, att hålla rent efter oss i hem och natur, att skapa trivsel och sprida kärlek – är det som betalar sig sämst. Bäst betalar sig hantering av pengar, att sitta vid datorer och att bossa med folk. Det förstår vem som helst att det inte är en hållbar situation.

Tänk om vi skulle få samma lön allihop! Om man fick lön under tiden man studerade, och att alla yrken gav samma ingångslön. Skulle folk välja mer efter intresse då?
Jag vet inte.
Det jag vet är att det är totalt ohållbart att en revisor kan ha en ingångslön på 50000 kr. För att flytta siffror mellan kolumner? Är det dubbelt så viktigt som att ta hand om 10 barn? Nej. Och det är definitivt inte dubbelt så jobbigt eller svårt eller ansvarsfullt. Jag vet vad det är: Det är inte klokt.

Vi får det samhälle vi premierar.
Vad vill vi värdesätta högst i samhället?
Vad är viktigast för samhällets, människornas och jordens fortlevnad?

Ja, inte är det börsmäklare i alla fall... :)

En respektlös generation?

Jag gillar ordet respekt.
Det är ett fint ord, med både närhet och distans.
Ibland hör jag att andra förknippar ordet med hårdhet, straff och kyla, men för mig betyder respekt något annat.

Ur Wikipedia:
"Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person.[1] Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper.[2] Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion."

Så tänker jag. Det handlar om att man accepterar andra och är öppen för deras egenheter och åsikter. Det tycker jag är fint.

Idag pratade jag om respekt med några barn. Jag tog min utgångspunkt ur en workshop i afrikansk dans som vi hade i förra veckan. Eftersom jag såg ganska många som visade sura miner, gjorde grimaser och hasade fram och tillbaka på dansgolvet, tog jag upp det här med bemötande. "Vi bjöd in de här fantastiska dansarna och musikerna", sa jag. "De bjöd på sig själva, sin musik, sin energi, sin glädje. Då ska vi åtminstone bemöta dem med respekt och ge tillbaka energi genom våra ansikten och våra rörelser."

Barnen såg ut som om jag pratade grekiska.
– Men jag tyckte inte att det var kul, sa en pojke.
– Har du varit på middag någon gång hemma hos någon annan? frågade jag. Då äter man det som bjuds och tackar så mycket efteråt, även om det inte var det godaste man har ätit, eller hur? Samma sak gäller här. Det handlar om respekt.
– Nä. Om det är äckligt säger jag det och vill ha något annat.
– ?!

De förstod verkligen inte. Alla deras argument handlade om dem, vad de behövde, hur de kände, vad de tyckte. Vad de där gästdansarna kände? Helt ointressant.

Jag gick vidare till att prata om att visa respekt för dansämnet. Att det (i den aktuella skolan) är ett ämne precis som alla andra, som ska respekteras för vad det är. Vi har inte bollspel på dansen av den enkla anledningen att ingen kör dansuppvärmning på idrotten. Vi är tysta och lyssnar när andra pratar samt räcker upp handen när vi vill prata, för att det är så vi agerar i klassrummet.

Några förstod. Andra inte.
Återigen jag-argumentet:
– Men jag tycker inte om dans. Jag gillar bara bollspel.
– Jaha, men det finns de som tycker tvärtom! Tänk om de skulle vägra spela boll, och bara springa runt och störa på fotbollsplanen, ta bollen och sticka iväg eller samla sig i klungor och prata högljutt med varandra? Hur skulle du gilla det?
– Jamen, SÅ kan man ju inte göra! (Killen såg irriterad ut.)
– Nej, just det. Det är respektlöst mot dig, som gillar bollspel. Men du gjorde precis det mot dina klasskompisar, som gillar dans.

Tror ni polletten trillade ner?
Nix.
Jag tror faktiskt att han inte klarade att sätta sig in i en annan persons sits. Empatibrist.

Jag tror att det här kommer av den utbredda individualiseringen. Alla ska få allt på sitt sätt, det ska anpassas och tillrättaläggas. Dessutom ska man bara behöva göra det man har "lust" med.
Hm.
Om jag bara gjorde det jag hade lust med, skulle det inte bli så bra. Då skulle t ex min familj inte kunna bo i något annat än ett tält. Och vi skulle få äta gräs. :)

Hoppas att vi inte uppfostrar en helt respektlös generation. Det blir en mycket kall, hård och egoistisk värld. Åtminstone i min bok.

Lyssna på tystnaden

Det finns mycket att säga om tystnad.
Ofta talar vi om vila och tystnad som helande.
Att det är bra att vara tyst: Tala är silver, tiga är guld.
En annan aspekt är den "talande tystnaden".

Jag tänker att det finns en tystnad till:
Den tystnaden vi aldrig uppmärksammar, den verkligt tysta tystnaden.

I ett samhälle där vi ständigt matas med information, ljud, klipp på nätet, Facebook-kommentarer och tweets är det svårt att lägga märke till tystnaden. Den finns dock där.

Utebliven information är också information.

Om vi sitter och scrollar på Facebook, väljer vi att kommentera vissa saker och andra hoppar vi över. Att vi hoppar över säger också någonting... Men inte bara där! I kompisgänget, i kafferummet eller i konversationen mellan två personer finns också mycket tystnad.

Jag tror att vi skulle må bättre av att lyssna på den.

Säg till exempel att kompisgänget har samlats. "Jag har precis valt tapeter till vårt sovrum", säger en kompis. Vi andra säger "åh, så roligt" men tänker "jädrar, jag skulle ju ha börjat på ungarnas rum". En annan berättar om det nya jobbet, och vi frågar lite om det men tänker "vilket roligt jobb hon har, jag önskar jag kunde hitta något som uppfyllde mig så". Nästa berättar om Thailandsresan, varpå jag blir tyst eftersom vi inte ens lyckades få semester samtidigt i år, min man och jag.

Det är lätt att sitta där och tänka att man är lite misslyckad jämfört med de andra. För man hör bara det alla säger och inte det de inte säger. Om vi i stället hade lyssnat på de fem som var tysta, hade det varit tydligt att livet är både upp och ner för alla.

På Facebook kanske vi ska vara uppmärksamma på de som inte syns och kommenterar. Var är de, vad gör de? Kanske är de alldeles ensamma och ledsna? Kanske ska vi skicka ett litet hjärta som meddelande, bara för att visa att vi tänker på dem?

Det är svårt att uppmärksamma tystnaden i ett samhälle som premierar de stora gesterna. Tystnaden är stilla, opretentiös och kravlös. I den finns också sinnesro, på fler än ett sätt.

Stavgående tyskar och andra trygga rutiner

Idag var han inte där. Han, mannen som jag möter varje morgon på väg till jobbet. Jag kallar honom Tysken. Han är en speciell figur, där han går med solglasögon, stavar, specialhandskar, oerhört rak hållning och bestämda steg. I min fantasi är han tysk, eftersom han är sådär väldigt rak och noga samt så extremt punktlig. (Jag tror att han är typen som också badar i speedos, btw.)

I en månads tid har jag mött honom varje dag.
Jag vet nu, att om jag möter honom nära mitt hem, är jag sen till jobbet.
Om jag däremot stöter på honom ända borta vid guppet, är jag i god tid.
Det går att ställa klockan efter honom, tysk som han är.

Men idag såg jag honom inte. Det kändes märkligt. Lite trist, lite otryggt. Kanske till och med lite som "är det verkligen inte lördag".

Jag är annars ingen vän av rutiner.
Det är jobbigt att göra samma saker.
När man har gjort något en gång, måste man göra det på ett annat sätt nästa gång. Eller med ett annat fokus. Att bara upprepa saker på samma sätt gör att det kliar i min ryggrad.

För mig handlar vardagen om att hitta olika infallsvinklar, så att jag ska stå ut med att följa ett schema eller att göra (nästan) likadant. Tänka: "Idag ska jag minsann köra en ny koreografi, eller överraska med en ny improvisationsövning. Och om vi övar på samma steg över diagonalen som förra gången, kan vi byta låt och lägga till armar. Eller göra en annan tolkning." Allt för att glömma bort att jag har samma klasser som förra veckan, enligt samma schema med samma läroplan. Hälsosamt självbedrägeri.

Ibland, när jag har haft mindre kreativa arbetsuppgifter, så har jag fått sänka mina krav på variation till "idag ska jag minsann ha med mig en LJUS macka till fikat, i stället för den vanliga mörka". Eller: Om jag byter register i den här pärmen, och dekorerar med fina färger, så känns det nog fräschare."

Många gånger har jag förundrats över folks behov av och glädje i rutiner. Tänk, att folk kan gilla att göra samma!

Idag tror jag att jag förstod något.
Att följa rutiner betyder trygghet.
Det betyder att slippa välja, att slippa ta aktiva beslut och därmed också att slippa en del ansvar.

Faktiskt blev min tyskfria morgon lite orolig och osäker. Var jag sen? Eller en hel timme för tidig? (Det har ju hänt några gånger, med mina bristande färdigheter kring analoga klockan...) Var det dags att öka takten, eller inte?
Det kändes helt enkelt lite fel. Och så är det ju när vi är vana vid något och mister det.

Tryggheten i vardagsrutinerna kanske har en poäng.
Jag hoppas att Tysken återvänder på måndag.
Och dessutom:
Hans ersättare, den halvnakna hängbröstade mannen, var inte lika rolig.

Skitnödiga konstnärer

När man arbetar med konst av någon form, står man inför många utmaningar. Oavsett om man är dansare, musiker, konstnär, sångare, konsthantverkare, regissör, kompositör eller något annat kommer man att få kämpa. Exempelvis förstår inte alla att man faktiskt jobbar med det där "roliga". Skattemyndigheternas regler blir svåra att tillämpa, vissa bokföringsregler passar dåligt för denna verksamhet. Det kan vara svårt att ta betalt för det jobb man faktiskt lägger ner. Man kan ha riktigt svåra arbetstider och bitvis usla arbetsförhållanden.

Allt det här får man stå ut med.
De enda som riktigt förstår vad man uthärdar, är andra konstnärer.
Därför är det för mig totalt obegripligt när man inte håller ihop.

Det finns alltid de där människorna som alltid måste kritisera andra. Som måste sätta gränser och framhålla sig själva. "Nja, HEN är ju inte en RIKTIG kompositör, för hen har inte gått den-och-den skolan." Eller: "Nej, vi RIKTIGA konstnärer kan inte sitta tillsammans med konsthantverkarna. Det skulle underminera vår existens." Och för all del: "Ta inte det där dansjobbet, för koreografen har inte gått på Danshögskolan!" För att inte tala om: "Alltså, deckarförfattare är ju inte riktiga konstnärer, för de tjänar ju massor med pengar på det de gör. Annat är det med oss strävande musiker."

Varför?
Vad ligger bakom det?

Kreativ verksamhet, som jag skriver om här, är totalt beroende av att man kan tänka fritt, att man är emotionellt begåvad, att man kan känna kärlek, att man känner lust i skapandet. Exakt HUR hjälper det här synsättet kreativiteten? Såvitt jag kan förstå är det snarare en motkraft, något som begränsar och motverkar skapande.

Det måste ju vara så att de människor som hela tiden vill begränsa och avgränsa, de som ser sig själv som högre och viktigare än andra, måste lida av extremt dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Genom att försöka trycka ner andra, tror de att de kan höja sig själva. Kanske tror de innerst inne att de inte är värda och värdiga att leva av sin konst, att de är bra nog. Därför klänger de sig fast vid de gränser som utbildningar och yrkesfacket ger.

Tror man att man automatiskt blir en bättre konstnär för att man har gått på konstfack, Danshögskolan eller studerat sång i Wien? Snarare är det väl så, att ju bättre man är, desto mer ödmjuk blir man. Jag tänker att en riktigt begåvad konstnär kan se storhet i ett barns lek med kritor eller en tonårings sångtolkning av ett stycke. Givetvis är det finemang ifall man också har fått möjligheten att gå på en bra skola, men det är definitivt inte allt, det vet vi. Otroligt många konstnärer (i olika discipliner) har varit självlärda och kanske just därför kunnat revolutionera sin konstart.

Den där skitnödiga attityden retar mig kopiöst.
Inte nog med att den söndrar inom konstnärsyrkena – den ger också konstnärer dåligt rykte och anseende bland utomstående. Det är därför konst ofta beskylls för snobberi, för att vara långt från folket, för att vara svår.

Är det verkligen det vi vill?
Nej. Det vill i alla fall inte jag.
Alla som hänger sig åt något, konst eller något annat, är värda hurrarop och ryggdunkar. Att engagera sig, trots stora svårigheter, är modigt och underbart. Vad sedan resultatet blir, får väl publiken avgöra. Och kanske är inte ens resultatet viktigt. Kanske är det som räknas att en person kastar sig ut och ger allt för en dröm, eller en tanke. För ju fler det är som vågar göra det som känns viktigt för just den personen, desto sannare blir världen.

Sjuk

Man får precis vad man behöver för att lära sig det man ska lära sig, brukar jag säga. Universe provides.
Och nu har jag blivit sjuk.
Det tog tre dagar innan jag förstod varför.

Jag har inte för vana att vara ledig när jag är sjuk.
Visst blir jag sjuk ibland, men hemma är jag inte.
Vanligtvis brukar jag skylla på att jag har varit egen företagare så länge och helt enkelt inte haft den möjligheten. Det är i bästa fall en halvsanning.

Nu ska du få höra varför jag inte kan vara sjuk.


1 Jag är så himla viktig.
Jo, det är sant! Ingen kan göra mina arbetsuppgifter! Så är det.
Jag är ofta i den sitsen: Ensam danslärare, eller ensam marknadsförare med inbokade kundbesök/mässor, eller chef, eller enda dansläraren med tillräckligt hög kompetens, eller enda föreläsaren på hela konventet, eller ensam behandlare.

Hm.
Hur kan det komma sig?
Och givetvis är det inte sant. Självklart förstår jag det.

Sanningen är precis tvärtom: Tänk om jag inte ÄR särskilt viktig?
Tänk om världen klarar sig fin-fint utan mig? Om någon annan kan göra det jag tänkte göra, lika bra som jag eller – oh, hemska tanke – till och med lite bättre? Så att mina elever, kunder, anställda, konventdeltagare eller klienter kanske inte saknar mig alls?

Det är där den verkliga skräcken ligger.
Att inte vara viktig, inte behövd.
Att världen faktiskt inte alls bryr sig om ifall jag gör det jag hade planerat.

Då behövs inte jag.
Och då har jag ingen mening.
Det är förfärligt.


2 Jag är inte mesig.
Klart jag klarar att dansa med 40 graders feber! Jag är tuff, jag.
Att jag förbjuder alla andra att göra det är självklart.
Det är ju bara dumt.

Men de reglerna gäller inte för mig.
Jag är ju lite tuffare, lite starkare och lite tåligare.
Det går ingen nöd på mig.

Till att börja med borde jag ha tagit hand om mig själv bättre, sett till att inte bli sjuk. Att jag har blivit sjuk är därför helt och hållet mitt fel. Hade jag bara ätit bättre, sovit bättre, stretchat bättre, klätt mig bättre, andats bättre eller hållit behörigt avstånd, så hade det här inte hänt.

Men innerst inne handlar det förstås om att jag inte är riktigt lika bra som de andra. De kan unna sig att vara hängiga eller inte ens där. Jag, däremot, måste göra 110% hela tiden för att räcka till. Och vill man något, får man offra.
Bit ihop.


3 Folk kommer att bli arga
Om jag är borta, kommer jag göra "folk" besvikna.
De förväntar sig mer av mig.

När jag inte är där, får de inte det de vill ha.
De får nöja sig med något annat.
Därför kommer de vara arga på mig när jag kommer tillbaka. Jag har svikit deras förtroende och kommer att få börja om med att lära känna dem och få dem att lita på mig.

Eller så kommer de inte att minnas mig.
Jag kanske inte alls var så oersättlig.
Då får jag ägna massor med tid och energi åt att etablera kontakt igen.


4 Förresten kommer jag att bli tjock
Ligga här och vara sjuk? I tre dagar?
Bara äta och sova? Det går inte för sig.

Jag kanske kan göra magisar.
Var fjärde timme.
Eller åtminstone en gång om dagen.


Rationellt?
Nej.
Jag är fullständigt medveten om det, nu när jag sätter ord på eländet. Det har jag inte gjort förut. Jag var väl inte mogen att se mig själv i vitögat förrän nu. (Tack Universum, för den insikten.)
Man skulle kunna tänka annorlunda, kanske:
1 Jag är viktig, men jorden snurrar vidare ändå.
2 Det är synd om mig och folk tänker på mig.
3 Folk kommer kanske till och med att sakna mig och längta tills jag blir frisk.
4 Jag duger som jag är, tjock eller ej.

Hm.
Det här behöver bearbetas.
Här ligger emotionella trauman begravda!
Och jag tänker på musikalen jag regisserade med skrivna instruktioner på blädderblock, då jag hade stämbandsinflammation. Och danslektionerna med händerna i fickorna efter whiplashen. Och terminen då jag dansade 60 timmar i veckan på en bruten fot (nja, bara ett mellanfotsben, men svart var den, foten). Och alla gångerna med feber på jobbet.

Och jag tänker: Somliga lär sig jävligt långsamt.
Tänk om jag kanske skulle ta tag i det här nu, så jag slipper bli sjuk mer?

STIM. Vilket lurendrejeri!

Det kan vara svårt att leva på sin konst. Det vet alla som har försökt. Att vara koreograf kan vara klurigt, eftersom man måste räkna ut i förskott vad det kan kosta att koreografera ett stycke med ett antal dansare, förutse svårigheter och tidsaspekter och ta betalt för allt. Det kan bli rätt dyrt. Chansen finns alltid att någon som vill ta sig fram, någon som ännu inte lever på yrket, dumpar priset och gör det för fikapengar.

Samma sak är det för konstnärer. De måste ta ordentligt betalt för varje målning, eftersom de inte vet hur många de får avsättning för och hur länge de kommer behöva leva på den där sålda tavlan. Därför kan konst bli relativt dyrt – men skulle man räkna timpriset för tillverkningen, så skulle det antagligen vara några ören per timme.

Alla konstformer fungerar likadant. Undantaget som bekräftar regeln är musik och musiker.

Musiker tar inte betalt för sina verk när de säljer dem.
I stället ska de få lite betalt hela tiden när deras verk används, spelas.
Det har man skapat en organisation för, som heter STIM.
Dit betalar radiostationer, frisörsalonger, danssskolor, skolor, TV-kanaler med mera pengar till hela tiden, för att kunna spela musik. Även den musik man själv har köpt, får man alltså betala för att få spela.

Det är ju så konstigt!

Pengarna sägs gå till artisterna, musikerna. Det är inte alls sant.
Ca 25% går till administration och 75% går till upphovsmännen, inte artisterna.
(För artisterna finns en annan organisation, SAMI, men det ger betydligt mindre pengar.)

Men hur fördelas pengarna?
Enkelt kan man säga: De som är störst får mest.
De som är små får inget.
Hur det fungerar är oklart. Förr var det fyra dagar om året, då man kollade vilka låtar som spelades. Utifrån dessa stickprov, fördelade man pengarna. Det innebär att stora artister, som Madonna och Michael Jackson, fick stora pengar – eftersom deras låtar spelas lite då och då och sannolikt finns med på några av dessa stickprov. En annan artists låt kunde ha spelats i flera månader, men om den inte spelades just denna dag, blev det inga STIM-pengar.

Idag sägs det vara elektronisk rapportering.
Dock kan en låt spelas ett flertal gånger i radio utan att upphovsmannen får en spänn, vilket är totalt obegripligt ifall det sker elektroniskt.

Hela idén är ju befängd.
Varför ska just musiker och musikskapare daltas med?
Ta betalt från början, som alla andra konstnärer!
Då skulle vi slippa de här löjliga avgifterna när vi använde verken. Dessutom kunde vi skrota avgifterna på uppspelningsmedia (inspelningsbara kassetter, CD:s, DVD-er osv). Visste du att vi betalar en avgift när vi köper dessa produkter, eftersom man "kan" spela in musik på dem? Och dessa pengar sägs gå till upphovsmännen. Jag tvivlar.

En sak är säker: Musikskapande har blivit industri.
Och det är inte musikerna och artisterna som tjänar storkovan – det är industrin runt omkring.

Jag måste fråga mig:
Varför just musik?
Varför inte böcker och författare? Eller regi och regissörer? Eller dansare och koreografer?
Och om vi nu ska stödfinansiera industri, varför just musikindustrin?
Varför inte till exempel skoindustrin?

Nej.
Det är dags att vi skrotar det här systemet.
Musiker får börja ta betalt ordentligt vid försäljningen av sina verk, och sedan ska användningen vara fri.
No more pampering! Det skapar bara en massa blodsugare som snor åt sig pengarna.
Tycker jag, tralala.

En icke fungerande skola?

Plötsligt har jag blivit danslärare igen. I en helt vanlig, ovanlig skola där man har dans på schemat. Efter ynka tre veckor i verksamheten, inser jag att det är en helt ny värld, som jag inte hade (och fortfarande inte har) alls tillräcklig kunskap om...

Min första fundering handlar om vitsen med att ha "en skola för alla". Varför? Jag ser nästan autistiska barn instoppade i klasser där de inte mår bra alls. Högpresterande barn som suckar och nästan har tappat lusten att lära, eftersom det går för långsamt. Väldigt aktiva barn (med eller utan diagnoser), som skulle må bra av mindre grupper.

En skola för alla.
Känns lite som "one size fits all".
Den där storleken som knappt passar någon.

Vad hände med speciallärarnas grupper och med särskolan?
Fungerade inte det systemet?
Hur förväntas barn med ganska avancerade diagnoser kunna delta i undervisningen på samma villkor som barn helt utan? Och vad ska det vara bra för? Känner de sig inte ännu mer annorlunda då, när de jämför sig med kompisarna?

Min andra fundering är det här med kraven på lärarna. Bilden som sprids i samhället är att vi har överarbetade lärare som känner sig misstrodda ifrån regering och riksdag. Efter min korta tid i skolan, tänker jag såhär: Ifall lärarna fick ägna sig åt att jobba med elevernas kunskaper, så skulle mycket vara vunnet. I stället går tiden till 100 andra saker: Möta elever vid bussar och grindar/agera trafikvakter, jaga runt efter elever som kanske inte har dykt upp (eller så har de det, men har gått undan någonstans), ringa föräldrar och tjata om gympakläder/böcker/tider, boka in elevmöten för diskussioner om sociala saker, hjälpa barn som mår dåligt hemma, hålla reda på barns saker... I mina ögon verkar lärarna ha någon sorts helhetsansvar. De är anställda som lärare, men gör arbetsuppgifter som i alla fall jag förknippar med kuratorer, föräldrar, socialtjänstemän, poliser och gud vet vad.

Hur blev det så?
När gick lärarna över till att bli huvudansvariga för våra barn?
Jag häpnar.

Inte nog med att det blir ytterst lite tid över till att hjälpa barnen med kunskapskraven efter att man har mammat, pushat, diagnosticerat, funderat, jagat, ringt och fixat kläder – har lärarna verkligen den kompetensen från sina utbildningar?

Som förälder förfäras jag.
Har det blivit så här för att föräldrarna inte orkar bry sig om sina barn?
Eller snarare: Vissa föräldrar.
Kanske handlar det om tidsbrist. Vi jobbar mer än någonsin och de som träffar våra barn mest är personalen på skolan. Är det därför vi förväntar oss att lärarna ska uppfostra våra barn?

Jag känner mig delvis som en alien.
Mina ögonbryn åker upp i pannan minst fem gånger om dagen, av olika skäl.

Inte för att jag är expert på det här alls, men hade det inte varit bättre om lärarna fick vara lärare? Och om Socialtjänst, sjukvård, polis och föräldrar hanterade den här andra biten?

Kanske är det bara jag som är okunnig.
Jag kanske förstår alltihop om några veckor...

En dansande elefant

– Du kan bli VAD DU VILL!
Syokonsulenten på min högstadieskola spärrade upp ögonen och viftade med händerna. Uttalandet kom inte av att hon var ovanligt positiv och coachande. Nej, hon hade precis läst igenom mina betyg och konstaterat att jag kom in på vilken linje jag ville för att jag hade höga betyg i alla ämnen.

SÅ bra, tänkte jag.
Och så blev jag danslärare.

Det visade sig vara helt fel. Med uttalandet "vad du vill" menade man egentligen inte alls vad jag ville, utan vad andra ville. Det förväntas tydligen av folk med 4,9 i medel att man ska bli läkare, tandläkare eller ingenjör. Det var det jag skulle vilja.

Nu gjorde jag ju inte det.
Jag var lika ointresserad av insidan av folks kroppar som jag var av rymden. Min inställning till båda områdena var "låt det vara, vi begriper ingenting ändå". Och eftersom jag vid det här laget var väl indoktrinerad ateist, trodde jag inte på något liv efter detta. Därför kändes det oerhört meningslöst att spendera det enda livet jag hade på något så ointressant som börsnoteringar eller forskning i insekters immunsystem.

Ska man bara leva i knappa 100 år, så får man ju göra något kul av den tiden. Dansa, till exempel.

Det visade sig att det var alldeles utmärkt att vara en A-student ifall man ville ägna livet åt dans. Bland annat för att man blev lite annorlunda i kulturkollektivet när man vägrade anpassa sig. Strukturfascist, som gillar ordning/reda/organisation – ovanligt. En koreograf och danslärare som faktiskt passar tider och levererar enligt plan. Socialt listig regissör, som kunde manipulera (jo, det var precis det jag gjorde – eller om man vill vara snäll: övertyga) folk att göra det som gav helheten en extra touch. Förutseende, trendkänslig planerare som följde vinden, höll sig i framkant. Ledaren, som fick folk med sig och skapade egna vägar.

Lustigt nog fastnade jag i danslärarfacket efter några år. Andra pressade in mig i den lilla box de hade skapat för danslärare, och lät sina fördomar definiera mig. Det kändes trångt och opassande.

Nu möter jag det igen, eftersom jag har kommit till en ny ort och tagit ett jobb som danslärare. Jag ser det i folks ögon, hör hur de talar till mig. Vi danslärare är tydligen flummiga, lite mindre intelligenta, ostrukturerade, har förmodligen läs- och skrivsvårigheter samt är lata alternativt gnälliga. Oss ska man klappa på huvudet lite grann. Då blir vi snälla och rara.

Det är spännande.
Jag iakttar dessa fördomsfulla människor med lugn.
Kanske behöver de stoppa in människor i boxar, för att de själva inte har förmågan att analysera? Kanske är de lite rädda för världen, tycker att den blir obegriplig utan fasta ramar? Kanske har de också ett behov av att känna sig lite bättre än andra, eftersom de inte har tillräckligt med självkänsla och självförtroende?

Nu tycker jag att det är lite roligt.
Att låta dem klappa mig på huvudet och tänka:
Du skulle bara veta... I can bite your head off any time.
Och så ler jag och bidar min tid.

Hade de varit duktiga på att lyssna, läsa av människor och analysera, så hade de kanske sett att jag inte bara är skärpt och socialt försigkommen, utan också en elefant. Stark, orubblig, duktig arbetare, till synes snäll och menlös men oberäknelig. Och när en elefant blir arg, finns inget som stoppar den. Dessutom: En elefant glömmer aldrig. På gott och ont.

Och med detta är jag nöjd.
Jag är en dansande elefant, som trotsar universums lagar genom att ta min högpresterande hjärna till konstnärlig aktivitet och dansundervisning.

För jag kan göra precis vad jag vill. Och jag gör det.

Att passa in

– Leker du med dockor?
Det var min dotter som frågade sin nya vän, förhoppningsfullt, vid åsynen av dockor i vännens rum.
– Nä, jag vet inte varför jag har dem där.
Svaret tystade dottern.

När de senare kom hem till oss, och den nya vännen såg dotterns dockor och dockleksaker, tändes dock ett ljus i hennes ögon.
– Tycker du om att leka med dockor? undrade nya vännen då.
– Ja, jag älskar dockor! svarade dottern.
– Jag med, jag älskar dockor! Jag leker att de är mina småsyskon, för jag har alltid velat ha det, bubblade vännen.
– Precis som jag, svarade dottern nöjt.

Sedan lekte de med dockor hela eftermiddagen.

Jag tänker att det var en väldig tur att de kom hem till oss också och att dockorna låg framme i dotterns rum. Annars hade de fortsatt att förvägra sig själva det roligaste de visste. I sitt försök att passa in, att inte vara annorlunda, hade de missat en själsfrände.

Men det är ju så det ofta går till.
Vi suddar ut kanterna på oss själva, anpassar oss.
Även vi vuxna.

Vi är så lagom, så konforma och passar in så himla bra att vi riskerar att bli tvungna att undertrycka allt som är vi, som är våra personligheter – allt som är spännande med oss!

Nej, fram för att våga vara sig själv!
Oavsett om det är annorlunda eller likadant.
Fram för att spränga gränser, stå för vem man är och ropa ut sin längtan oavsett vad alla andra säger!

Låg nivå

Jag diskuterade med en ny bekant det här med svensk konversationsteknik. Min bekant är från ett sydosteuropeiskt land och jag är helsvensk. Vi kom överens om att ingen av oss behärskar småpratets teknik.

– Jag blir så arg. Varför slösar folk tid på jobbet med att prata om vädret, vad man har gjort i helgen och sådant? sa min bekant animerat. Det är ju helt irrelevant! Jag vill ha intelligenta och givande diskussioner, om politik eller konst eller för all del om jobborganisationens utveckling.

Jag håller med. Varför ägnar vi så mycket tid åt det där helt oväsentliga och (i mitt tycke) ytterst ointressanta? Är det för att vi ska lära känna varandra och bli privata på något sätt? Jag förstår inte. Det är inte självklart att man ens vill vara privat med sina kollegor, känner jag. Själv brukar jag bara sitta tyst och försöka se glad ut.

– Och tidningarna! De är ju totalt hopplösa. Det är så låg nivå på både ämnen och språk, så jag kan inte läsa dem.

Det har jag aldrig tänkt på! Jag gillar ju inte tidningar, har aldrig förstått formatet. Det här med "nyheter" känns så krystat. Inte får man veta något på djupet, inte får man veta något positivt och roligt, inte får man förståelse för världen. Snarare tvärtom. Men inte har jag trott att det var just svenska medier som var dåliga! Hade väl mer tänkt att det var själva nyhetsmediet som inte rimmade med mig.

Hänger det här ihop med den eviga oron för att sticka ut? Vi är sådär lagom bra och lagom intressanta och lagom djupa. Och i oron för att vara "förmer" så förminskar vi oss alla och blir sämre än vi egentligen är... När vi inte vågar prata och skriva om riktiga saker, blir vi allt ytligare och dummare. Tills vi slutligen bara är "Sommarkrysset" och Aftonbladet och väderhallåor.

Det blir som "one size fits all".
Det passar ingen.

Egot och eget ansvar

Ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag att allting som är fel i världen beror på samma sak:
Rädsla och bristande ansvarstagande.

Varför slänger man till exempel skräp i naturen?
Inte är det för att man inte vet att det är fel.
Nej, man vet – men man "skiter i det" och tänker att någon annan nog tar upp det.
För det är "jobbigt" att ta med det till nästa soptunna.
Och så drabbar det ju inte nedskräparen, som är på väg därifrån.

Männen som högg Bohusgranit till Hitler-Tyskland under kriget, tyckte att det var fel. De skämdes. Men slutade de hugga sten? Nej. Någon spottade på varje stenblock, en annan satte en förbannelse på varje block. "Man behövde ju pengarna."
De tyckte att det var fel, men gjorde det ändå.
Av rädsla att inte kunna försörja sig sålde de sina själar.

Och krig...
Alla vet att det är fel att döda, att det är hemskt att släcka en annans liv.
Men bara för att någon överordnad har beordrat krig, så utför man förskräckliga handlingar och skyller på att man följde order.

Varje person som kör sopbåten från Kuta Beach på Bali, vet att det är fel.
Att ta jästa gamla äckliga sopor, lasta dem på en båt och åka ut till havs där man dumpar allt i havet, det är dumt. Det vet varenda en av de som jobbar på båten.
Ändå gör de detta flera gånger i veckan.
Det som flyter i land gräver man ner i sanden på de vackra stränderna.
I kommunistiska Bali gör man som den överordnade säger och skiter i vilket.

Vi vet vad som är rätt.
Ändå gör vi tvärtom.
Av rädsla, med en axelryckning.
"Det är inte mitt problem. Jag följde bara order."

Vi måste sluta med detta!
Om var och en verkligen tog ansvar för det vi gjorde, skulle världen se helt annorlunda ut. Om vi använde våra egna samveten, vår egen rättskänsla, så skulle det inte bli hälften så tokigt – det är jag säker på!

En och en är människor i allmänhet både förnuftiga, intelligenta, medmänskliga och rättskaffens. Det är i grupp som vi liksom slutar fungera: Följer order, även om det är korkat. Gör saker av rädsla, för en annan människa eller för att förlora jobbet.

Det suger stort.
Kanske är vi inte så värst bra i grupp?
Känns som att 1 + 1 blir 0,5 detta fallet.

Den som orkar gå själv, som står stark i sina åsikter och tar ansvar för sina handlingar får ta emot en del stryk. Så har det alltid varit. Frågan är om det ändå inte är det enda sättet att gå hedervärd genom livet...