Expertkommunikation – höga hästar eller hundmentalitet?

En sak retar gallfeber på mig:
Människor som säger sig vilja kommunicera med andra, men använder ord och uttryck som endast experter på deras område förstår.

Ett exempel:
Kultursnobbar, som envisas med att beskriva sina verk i media så att bara andra kultursnobbar begriper något över huvud taget. Sedan ojar de sig över att gemene man inte kommer på visningarna.
– Mitt verk gestaltar ett nutida samtidsfenomen, vår förmåga att relatera till varandra i meningsfulla kontext. Jag ser det som ett glädjebudskap, ett collage av olika uttryck och former, men verket kreeras egentligen i varje besökares kontakt med det.

Eller läkare, som ska prata med patienter.
Nivå 1:
– Det har gått som vi hoppades. Du är välkommen tillbaka på röntgen om två veckor.
Och nivå 2, när man inte är nöjd med det svaret utan vill ha lite mer detaljer:
– Nå, det har uppstått en fraktur på os naviculare, så lateralflexionen kan upplevas något begränsad, men vi tror inte att fascian är skadad.

(OBS: Allt ovan är hitte-på. Jag tillhör ingetdera expertområde.)

Som kommunikatör får jag ångest.
Varför, VARFÖR pratar man så med icke insatta?
Är det:
a) för att man vill visa att man kan, dvs sätta sig på höga hästar
b) för att man VILL stänga folk ute eller – en lite snällare förklaring –
c) för att man har glömt de vanliga orden?

När jag har frågat specialister just den här frågan, menar de sig vilja använda adekvat nomenklatur för att dessa begrepp är bättre och tydligare. Att tala med vanliga ord blir förminskande och omständligt.

Suck.
Då har man lite missat själva idén med att kommunicera:
Kommunikation är ett utbyte, där mottagandet av information är en hyfsat viktig del. Om man inte anpassar sig till de man pratar med eller för, är kommunikationen misslyckad.
Punkt.
Och: Om man inte kan förvänta sig att folk förstår när man pratar, är det kanske lika bra att man håller tyst.

Man kan nämligen inte förvänta sig att alla människor har specialkunskap och förstår specialspråk på alla områden. Dessutom: Om man som expert på något inte kan förklara med vanliga ord eller gester eller bilder, då förstår man kanske inte sitt område så värst bra trots allt.
Förresten, jag ångrar mig: Om man inte kan prata med andra på deras nivå, är det faktiskt mer än lika bra att hålla tyst. Det är bättre. För vad man åstadkommer med detta snobberi, är att göra att andra känner sig dumma eller utestängda. Då är tystnad faktiskt att föredra.

Är jag hård?
Det kanske bara är obetänksamhet.
Jo, kanske.

Tyvärr är jag dock en smula konspiratorisk: Jag tror att det handlar om att befästa sig som en i gruppen, en i konstnärskollektivet eller en i läkarkåren, att spänna musklerna, att vara lite märkvärdig.
Alltså hundmentalitet: Att passa in i gruppen.
Att samtidigt göra mycket klart för andra att de INTE hör dit.
Jag tror att det är så, hur osexigt jag än tycker att det är.
Bygger på osäkerhet, förstås.

Men då tycker jag att det vore bättre att hålla sig inom sina egna kretsar och skaffa kompetenta språkrör när man ska försöka kommunicera utåt.