När himlen är hög och ljusblå, solen lyser så där stilla och träget, löven doftar och blommorna skyltar med all sin prakt – ska man verkligen behöva jobba då?
Nio månader om året är vädret i Sverige eländigt. Regnigt, kallt, ruskigt. Inga färger över huvud taget. Eller en meter snö och iskallt. Det lockar inte till utomhusvarande.
Men på våren och de sommardagar som solen lyser, är det ju fantastiskt! Då önskar jag att jag kunde fälla upp alla väggar på huset och liksom bara ha taket kvar, så att sommaren flyttade in. Allt jag vill är att ligga i gräset och läsa en bok. Eller möjligen plocka lite bär. Hänga tvätt känns också ok, bara jag får gå barfota. Ta en cykeltur lite plötsligt, packa en picnic-korg. Eller ligga på stranden och lyssna på vågornas sus medan jag ritar med tårna i sanden.
Det är ju inte så många dagar om året. Jag tycker att vi borde ta vara på dem! Kunde det inte finnas en "solvädersklausul" i alla anställningskontrakt? Folk i New York inte behöver jobba och gå i skolan om det snöar mycket, så då kunde vi slippa jobba om det solar. (Det är ju ungefär lika sällsynt.)
Å andra sidan är det så lättsamt att jobba på sommaren. Jag kommer ihåg mina somrar på Gotland. Gå upp tidigt, jogga en runda eventuellt, iväg till jobbet, tjäna lite pengar, glada människor runt omkring mig, hem på eftermiddagen, träna lite, ut på stan och käka eller ta en öl eller bada kvällsbad i havet. Allt känns ju så lätt och dagarna är så långa! Ljuset, det fantastiska sommarljuset, håller en på rätt sida om svårmodet.
När jag tänker på det, är det viktigaste att vi får långa somrar. Vi behöver ljuset, oavsett om vi jobbar eller inte! Vi måste vältra oss i det för att klara den andra delen av året. Kan vi be moder jord att sakta ner lite här, för att sedan snabba på från och med oktober?
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
Näringsforskning som inte når fram
Det forskas mycket om näring världen över. Även i Sverige har vi fina studier, exempelvis från Karolinska, Linköpings Universitet och Lunds Universitet.
Vi har studier som visar att det är absolut nödvändigt för barn att dricka fet mjölk, eftersom lättmjölk ger D-vitaminbrist och mjölkfettet är bra fett som motverkar hjärt- och kärlsjukdomar. (Birgitta Strandvik vid Göteborgs universitet.) Ändå rekommenderar Livsmedelsverket lättmjölk till skolbarn! Läs mer:
Sanna Ehdin
Andra studier visar att om gravida kvinnor äter Omega 3 som kosttillskott under graviditeten, så minskar antalet födoämnesallergier. Dessutom är Omega 3 bra mot diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och ADHD. Trots detta varnar många barnmorskemottagningar gravida för Omega 3-tillskott.
Omega 3
Ytterligare studier visar att vi har en akut D-vitaminbrist i Sverige, trots tillsatser i lättmjölk och mjöl. Andra studier förklarar orsaken: D-vitamin måste komma med fett (är en fettlöslig vitamin) för att kroppen ska ta upp den! Därför fungerar inte lättprodukterna. Ändå går inga rekommendationer ut till allmänheten att ta D-vitamintillskott.
D-vitamin
Vi vet också att prefabmat, mikrovärmd mat och snabbmat skapar sjukdom. Både i filmen Supersize me och i studier vid Linköpings universitet skapade snabbmaten redan på en månad oerhörda hälsoproblem. Den senare studien fick faktiskt avbrytas pga alltför stora risker för deltagarna (svenska studenter). Ändå går fler kommuner ifrån mat lagad på skolan/dagiset/ålderdomshemmet till förmån för cook-and-chill, dvs prefabmat som värms i mikro på plats.
Supersize me
Äkta vara
Det är katastrof att våra ansvariga myndigheter inte läser den utmärkta forskning som finns! Personligen tror jag att det är marknadskrafterna som spelar in... När det finns pengar att tjäna, spelar folkhälsan mindre roll helt enkelt.
Men var och en av oss kan bilda oss själva! Tack vare internet och offentlighetsprincipen kan vi ta reda på det vi behöver veta för att vi ska kunna äta gott och vara friska. Det måste bli ett slut på medicinering för åkommor som bara beror på näringsbrist. Vi dömer ut våra barn med olika bokstavsdiagnoser, när de skulle kunna självläka med rätt kost och kosttillskott.
Tipsa alla du känner om dessa länkar, läs på forum. Skicka vidare! Vi måste ta saken i egna händer om vi inte ska duka under.
Vi har studier som visar att det är absolut nödvändigt för barn att dricka fet mjölk, eftersom lättmjölk ger D-vitaminbrist och mjölkfettet är bra fett som motverkar hjärt- och kärlsjukdomar. (Birgitta Strandvik vid Göteborgs universitet.) Ändå rekommenderar Livsmedelsverket lättmjölk till skolbarn! Läs mer:
Sanna Ehdin
Andra studier visar att om gravida kvinnor äter Omega 3 som kosttillskott under graviditeten, så minskar antalet födoämnesallergier. Dessutom är Omega 3 bra mot diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och ADHD. Trots detta varnar många barnmorskemottagningar gravida för Omega 3-tillskott.
Omega 3
Ytterligare studier visar att vi har en akut D-vitaminbrist i Sverige, trots tillsatser i lättmjölk och mjöl. Andra studier förklarar orsaken: D-vitamin måste komma med fett (är en fettlöslig vitamin) för att kroppen ska ta upp den! Därför fungerar inte lättprodukterna. Ändå går inga rekommendationer ut till allmänheten att ta D-vitamintillskott.
D-vitamin
Vi vet också att prefabmat, mikrovärmd mat och snabbmat skapar sjukdom. Både i filmen Supersize me och i studier vid Linköpings universitet skapade snabbmaten redan på en månad oerhörda hälsoproblem. Den senare studien fick faktiskt avbrytas pga alltför stora risker för deltagarna (svenska studenter). Ändå går fler kommuner ifrån mat lagad på skolan/dagiset/ålderdomshemmet till förmån för cook-and-chill, dvs prefabmat som värms i mikro på plats.
Supersize me
Äkta vara
Det är katastrof att våra ansvariga myndigheter inte läser den utmärkta forskning som finns! Personligen tror jag att det är marknadskrafterna som spelar in... När det finns pengar att tjäna, spelar folkhälsan mindre roll helt enkelt.
Men var och en av oss kan bilda oss själva! Tack vare internet och offentlighetsprincipen kan vi ta reda på det vi behöver veta för att vi ska kunna äta gott och vara friska. Det måste bli ett slut på medicinering för åkommor som bara beror på näringsbrist. Vi dömer ut våra barn med olika bokstavsdiagnoser, när de skulle kunna självläka med rätt kost och kosttillskott.
Tipsa alla du känner om dessa länkar, läs på forum. Skicka vidare! Vi måste ta saken i egna händer om vi inte ska duka under.
tisdag 28 juni 2011
Leva av jorden
Jag åkte en tur genom småländska skogar till östgötska slättlandskap. Skog, skog, skog och åkermark byttes ut mot odlade fält i olika färger.
Det är förunderligt hur vi kan påstå att vi måste importera mat i Sverige. När som helst kan vi avverka en tiondel av skogen och odla på marken, vilket skulle räcka för att både försörja alla svenskar och även exportera!
Och den maten skulle vara närodlad. Förhoppningsvis KRAV-märkt. Kanske t o m Demeter. Inga långa transporter, inga läskiga gödningsmedel. Mat som klarar vårt klimat och som också klarar att lagras vintertid. Som faktiskt innehåller någon näring även vintertid!
Inga bleka, växthusodlade salladshuvuden eller osmakliga tomater.
Kålrötter, selleri, morot, potatis, rödbetor, bönor, lök...
Återigen tänker jag på min egen tomt, som har stora gräsmattor som kunde bli odlad mark. Varför odlar vi inte längre till husbruk? Jo, för att vi inte hinner. Men varför hinner vi inte? Jo, för att vi jobbar så väldigt mycket. Men varför jobbar vi så väldigt mycket? Jo, för att vi måste ha pengar till mat och gräsklippare och sånt.
Det är lite galet, tycker jag.
Kanske skulle vi må betydligt bättre i både kropp och själ om vi hade lite land att påta i och egna grön- och rotsaker att smaska på.
Alla kanske inte vill odla.
Nej, det kan jag ha förståelse för. Men dels känner jag "vaddå vill – vill du äta?", dels tror jag att det beror på att vi har förfulat jordbruket. Det är inte FINT att leva av jorden längre.
Hallååå!
Vi lever alla av jorden.
Oavsett hur många fina uppsatser vi än lämnar in på ett universitet, eller hur många lösnaglar vi än sätter fast på folks naglar, så är vi primärt en naturvarelse. Vi äter, vi sover, vi andas, vi skiter. Ett litet kretslopp som ingår i jordens stora.
Allt övrigt är egentligen bara fritidssysselsättningar och byteshandel.
Ibland tänker jag att vi har krånglat till det alldeles förfärligt för oss.
Det är förunderligt hur vi kan påstå att vi måste importera mat i Sverige. När som helst kan vi avverka en tiondel av skogen och odla på marken, vilket skulle räcka för att både försörja alla svenskar och även exportera!
Och den maten skulle vara närodlad. Förhoppningsvis KRAV-märkt. Kanske t o m Demeter. Inga långa transporter, inga läskiga gödningsmedel. Mat som klarar vårt klimat och som också klarar att lagras vintertid. Som faktiskt innehåller någon näring även vintertid!
Inga bleka, växthusodlade salladshuvuden eller osmakliga tomater.
Kålrötter, selleri, morot, potatis, rödbetor, bönor, lök...
Återigen tänker jag på min egen tomt, som har stora gräsmattor som kunde bli odlad mark. Varför odlar vi inte längre till husbruk? Jo, för att vi inte hinner. Men varför hinner vi inte? Jo, för att vi jobbar så väldigt mycket. Men varför jobbar vi så väldigt mycket? Jo, för att vi måste ha pengar till mat och gräsklippare och sånt.
Det är lite galet, tycker jag.
Kanske skulle vi må betydligt bättre i både kropp och själ om vi hade lite land att påta i och egna grön- och rotsaker att smaska på.
Alla kanske inte vill odla.
Nej, det kan jag ha förståelse för. Men dels känner jag "vaddå vill – vill du äta?", dels tror jag att det beror på att vi har förfulat jordbruket. Det är inte FINT att leva av jorden längre.
Hallååå!
Vi lever alla av jorden.
Oavsett hur många fina uppsatser vi än lämnar in på ett universitet, eller hur många lösnaglar vi än sätter fast på folks naglar, så är vi primärt en naturvarelse. Vi äter, vi sover, vi andas, vi skiter. Ett litet kretslopp som ingår i jordens stora.
Allt övrigt är egentligen bara fritidssysselsättningar och byteshandel.
Ibland tänker jag att vi har krånglat till det alldeles förfärligt för oss.
måndag 27 juni 2011
Om hon har en chef...
Måste mysa lite åt personlighetstestet jag gjorde inför en jobbintervju.
Där stod att jag var...
Inflytelserik, övertygande, vänskaplig, verbal, kommunikativ, positiv, optimistisk, självframhävande, generös, frågvis, tävlingsinriktad, självgående, aktiv, rörlig, rastlös, alert, öppenhjärtig, viljestark, bestämd och självständig.
Och, på sista raden:
Om den här personen har en chef, bör denne veta att det krävs delaktighet från dennes sida och interaktion öga mot öga.
Om den här personen har en chef?
Om?
Hi hi hi – dvs det är nog lämpligast att hon inte har det?
Är det alltså som jag har sagt: Jag är chefen.
Eller hur ska jag tolka det?
Enligt testet var jag en utmärkt lagarbetare, så det handlade inte om att jag var en enstöring som borde jobba själv.
Utifrån mitt perspektiv har jag inga problem med chefer. Jag accepterar gärna auktoriteter, om de accepterar att jag frågar när jag inte begriper och säger ifrån när jag tycker något är fel. Om det sedan inte blir som jag tycker, är inte mitt problem – det är chefen som får avgöra. Däremot ogillar jag chefer som inte förstår att de är ledare. Det gör mig nervös, för då vet vi andra inte vart vi är på väg. Och då börjar folk hitta på lite egna mål och ta hand om sina egna intressen i stället för att jobba gemensamt.
Så jag tycker ju att jag kan ha chefer. Men tydligen tyckte testet inte riktigt det. Nå, man kan ju ta det på flera sätt.
Jag väljer att tänka det som jag brukar tänka:
Någon måste gå först och andra följa för att en stig ska uppstå.
Och om jag upptäcker en bra väg, så kommer jag att gå den.
Vill andra sedan hänga på, så är de välkomna!
Och annars... har jag fått en stund för mig själv.
Där stod att jag var...
Inflytelserik, övertygande, vänskaplig, verbal, kommunikativ, positiv, optimistisk, självframhävande, generös, frågvis, tävlingsinriktad, självgående, aktiv, rörlig, rastlös, alert, öppenhjärtig, viljestark, bestämd och självständig.
Och, på sista raden:
Om den här personen har en chef, bör denne veta att det krävs delaktighet från dennes sida och interaktion öga mot öga.
Om den här personen har en chef?
Om?
Hi hi hi – dvs det är nog lämpligast att hon inte har det?
Är det alltså som jag har sagt: Jag är chefen.
Eller hur ska jag tolka det?
Enligt testet var jag en utmärkt lagarbetare, så det handlade inte om att jag var en enstöring som borde jobba själv.
Utifrån mitt perspektiv har jag inga problem med chefer. Jag accepterar gärna auktoriteter, om de accepterar att jag frågar när jag inte begriper och säger ifrån när jag tycker något är fel. Om det sedan inte blir som jag tycker, är inte mitt problem – det är chefen som får avgöra. Däremot ogillar jag chefer som inte förstår att de är ledare. Det gör mig nervös, för då vet vi andra inte vart vi är på väg. Och då börjar folk hitta på lite egna mål och ta hand om sina egna intressen i stället för att jobba gemensamt.
Så jag tycker ju att jag kan ha chefer. Men tydligen tyckte testet inte riktigt det. Nå, man kan ju ta det på flera sätt.
Jag väljer att tänka det som jag brukar tänka:
Någon måste gå först och andra följa för att en stig ska uppstå.
Och om jag upptäcker en bra väg, så kommer jag att gå den.
Vill andra sedan hänga på, så är de välkomna!
Och annars... har jag fått en stund för mig själv.
torsdag 23 juni 2011
Genusbestämda förmågor?
Jag vet: Det är politiskt självmord att påstå att män och kvinnor har olika förmågor från födseln. Låt mig bara börja med att berätta att jag är uppvuxen på 70-talet, i äkta sosseprogg, där jag inte hade en susning om att jag var flicka eller vad det innebar. Vi hade likadana kläder som pojkarna, lekte samma lekar och snickrade med pappa. För mig har det alltid varit självklart att män och kvinnor har samma möjligheter, rättigheter, förmågor och skyldigheter.
I vuxen ålder funderar jag dock.
Ta det här med att hitta saker, till exempel.
Jag ser mina egna barn. En av varje sort, båda alltför curlade för deras eget bästa. Sonen, den äldsta, är mycket mer noggrann med allt än lillan. Ändå är han helt förvirrad när det gäller att hålla ordning på sina prylar!
Fotbollsskydd, simbyxor, jackor, nintendo - allt försvinner. Han har ingen aaaning om var han hade dem sist eller om han har sett dem.
Lilla yrvädret, vars rum är en total katastrof, har koll på allt. Och nu menar jag ALLT. Hennes egna grejor, brorsans och pappas. Om någon letar efter något, så är det alltid hon som har koll. Till och med när jag (familjens ordningskvinna) går bet, så vet hon. "Jag tror att jag såg den i en låda i tvättstugan", kan hon säga och pipa iväg.
Jag tror det är samlarbeteendet som är nedärvt.
Männen jagade, kvinnorna samlade.
Det gällde att hålla koll på allt - man visste inte när man skulle behöva anis eller pilträdsbark, så det noterades bara i väntan på behov.
Så är det i min hjärna i alla fall. Jag lägger märke till allting och när jag behöver något nytt, plingar det en klocka som säger Claes Ohlssons eller skogsdungen bredvid vägen (beroende på behov). Ett enormt arkiv, där hälften säkert är helt onödig information - men det mesta finns.
Därför gillar jag och dottern att shoppa, även om vi inte köper något. Vi samlar in i arkivet. När vi sedan ser "REA på Åhléns", plingar det i huvudet och "rosa tunika, bodylotion och plastboll" trillar fram.
Sonen, mannen och alla män jag någonsin mött shoppar endast om de får jaga. "Köp ett par svarta byxor" är ett lämpligt uppdrag. Jägarna kommer att fara iväg som skott och inte vila förrän de har hittat dem. Byxor, svarta - check! Lyckliga som stövare kommer de sedan tillbaka med sitt byte.
Att vara samlare är inget som jag har valt. Det bara blev, trots min könsneutrala uppfostran.
Och det är lite jobbigt. Det är så mycket som registreras därinne hela tiden.
Inte konstigt att man känner sig konstant yr...
I vuxen ålder funderar jag dock.
Ta det här med att hitta saker, till exempel.
Jag ser mina egna barn. En av varje sort, båda alltför curlade för deras eget bästa. Sonen, den äldsta, är mycket mer noggrann med allt än lillan. Ändå är han helt förvirrad när det gäller att hålla ordning på sina prylar!
Fotbollsskydd, simbyxor, jackor, nintendo - allt försvinner. Han har ingen aaaning om var han hade dem sist eller om han har sett dem.
Lilla yrvädret, vars rum är en total katastrof, har koll på allt. Och nu menar jag ALLT. Hennes egna grejor, brorsans och pappas. Om någon letar efter något, så är det alltid hon som har koll. Till och med när jag (familjens ordningskvinna) går bet, så vet hon. "Jag tror att jag såg den i en låda i tvättstugan", kan hon säga och pipa iväg.
Jag tror det är samlarbeteendet som är nedärvt.
Männen jagade, kvinnorna samlade.
Det gällde att hålla koll på allt - man visste inte när man skulle behöva anis eller pilträdsbark, så det noterades bara i väntan på behov.
Så är det i min hjärna i alla fall. Jag lägger märke till allting och när jag behöver något nytt, plingar det en klocka som säger Claes Ohlssons eller skogsdungen bredvid vägen (beroende på behov). Ett enormt arkiv, där hälften säkert är helt onödig information - men det mesta finns.
Därför gillar jag och dottern att shoppa, även om vi inte köper något. Vi samlar in i arkivet. När vi sedan ser "REA på Åhléns", plingar det i huvudet och "rosa tunika, bodylotion och plastboll" trillar fram.
Sonen, mannen och alla män jag någonsin mött shoppar endast om de får jaga. "Köp ett par svarta byxor" är ett lämpligt uppdrag. Jägarna kommer att fara iväg som skott och inte vila förrän de har hittat dem. Byxor, svarta - check! Lyckliga som stövare kommer de sedan tillbaka med sitt byte.
Att vara samlare är inget som jag har valt. Det bara blev, trots min könsneutrala uppfostran.
Och det är lite jobbigt. Det är så mycket som registreras därinne hela tiden.
Inte konstigt att man känner sig konstant yr...
tisdag 21 juni 2011
Vilken är min lila resväska?
När jag behöver vägledning i livet så ber jag universum om hjälp. Då brukar jag få svar i mina drömmar.
Låter det galet?
Ja, det kanske det är.
Men så är det i alla fall.
Ibland är det svårt att tyda drömmarna. Ibland är det lätt. Som härom natten:
Jag drömde att jag så gärna ville ha en lila resväska. En precis lagom stor, inte så där handbagageliten, inte jätteresväska, utan precis... lagom. Jag sneglade på dem i affären och konstaterade att jag inte hade råd just nu.
Sedan stod jag i min barndoms kök och tog ut något ur ett överskåp, medan jag pratade med en (icke synlig) person om den fantastiska lila resväskan som jag inte kunde köpa. Då sa personen: Men du vet väl om att du kan öppna de där skåpen på ett annat sätt? Jag fattade ingenting, men när jag tittade noga på köksskåpen, insåg jag att det fanns en liten tygflärp vid gånggärnen. Jag stängde skåpen och drog i tygflärpen och VIPS så öppnades några helt andra skåp! Och gissa vad som fanns i dem? Väskor! I alla färger och modeller. Röda, svarta, guld, mönstrade, vita... Fint ordnade, alldeles nya och fina. Och visst fanns där en lila! Precis en sådan som jag ville ha! Först skämdes jag för att jag inte kom ihåg att jag hade en sådan. Sedan blev jag förtjust och förbluffad. Tänk, att jag hade den här hela tiden!
En tydlig dröm.
Framgångens resväska (som givetvis är kronchakrats lila färg) ska ta mig vidare i livet.
Det jag längtar efter, har jag redan.
Jag måste bara öppna förrådet på ett annat sätt!
Återstår att komma på var tygflärpen är.
Och vad som är min lila resväska.
Låter det galet?
Ja, det kanske det är.
Men så är det i alla fall.
Ibland är det svårt att tyda drömmarna. Ibland är det lätt. Som härom natten:
Jag drömde att jag så gärna ville ha en lila resväska. En precis lagom stor, inte så där handbagageliten, inte jätteresväska, utan precis... lagom. Jag sneglade på dem i affären och konstaterade att jag inte hade råd just nu.
Sedan stod jag i min barndoms kök och tog ut något ur ett överskåp, medan jag pratade med en (icke synlig) person om den fantastiska lila resväskan som jag inte kunde köpa. Då sa personen: Men du vet väl om att du kan öppna de där skåpen på ett annat sätt? Jag fattade ingenting, men när jag tittade noga på köksskåpen, insåg jag att det fanns en liten tygflärp vid gånggärnen. Jag stängde skåpen och drog i tygflärpen och VIPS så öppnades några helt andra skåp! Och gissa vad som fanns i dem? Väskor! I alla färger och modeller. Röda, svarta, guld, mönstrade, vita... Fint ordnade, alldeles nya och fina. Och visst fanns där en lila! Precis en sådan som jag ville ha! Först skämdes jag för att jag inte kom ihåg att jag hade en sådan. Sedan blev jag förtjust och förbluffad. Tänk, att jag hade den här hela tiden!
En tydlig dröm.
Framgångens resväska (som givetvis är kronchakrats lila färg) ska ta mig vidare i livet.
Det jag längtar efter, har jag redan.
Jag måste bara öppna förrådet på ett annat sätt!
Återstår att komma på var tygflärpen är.
Och vad som är min lila resväska.
måndag 20 juni 2011
Vara till för andra
Ända sedan jag var i tidiga tonåren, har jag haft ett livsmål:
Meningen med mitt liv är "största möjliga lycka åt så många som möjligt".
Det är ett rejält ansvar, det.
Och visst är det fint tänkt. Klart att lycka är centralt i livet, klart att det är bra att många får uppleva det, klart att det är bra om jag gör det till min uppgift att göra vad jag kan åt det.
Det finns dock ett litet fel med resonemanget:
Var hamnar jag?
Jag missade den lilla detaljen när jag satte upp mitt livsmål. Min egen vilja, mitt högsta bästa, det nämns inte. Givetvis innebär det att saker som är bra för alla andra runt omkring mig, men dåligt för mig själv, blir det jag ändå måste välja.
Och det har jag gjort!
Jag har varit så bra på att åsidosätta mig själv, att jag till slut blev utbränd.
Att alltid göra saker för alla andra går ju finemang om alla andra gör likadant. Om inte, så är det liksom ingen som bryr sig om mina behov och önskemål.
Och så har det varit. Jag måste alltså lära om:
Målet med livet är mesta möjliga lycka till mig själv och till de som finns omkring mig!
För jag tror att de egentligen kommer "på köpet". När jag är lycklig, sprider det bra vibbar till alla runt omkring. Och de saker jag blir lycklig av, gör säkert fler lyckliga.
En mycket bättre devis.
Med den i bakhuvudet, blir det definitivt lättare att säga nej och att göra saker som inte sliter ut mig själv.
För om inte jag tillvaratar mina intressen – vem ska då göra det?
Jag måste bli min egen bästa advokat och agent.
Det är MITT jobb, ingen annans.
Det andra får komma i andra hand.
Meningen med mitt liv är "största möjliga lycka åt så många som möjligt".
Det är ett rejält ansvar, det.
Och visst är det fint tänkt. Klart att lycka är centralt i livet, klart att det är bra att många får uppleva det, klart att det är bra om jag gör det till min uppgift att göra vad jag kan åt det.
Det finns dock ett litet fel med resonemanget:
Var hamnar jag?
Jag missade den lilla detaljen när jag satte upp mitt livsmål. Min egen vilja, mitt högsta bästa, det nämns inte. Givetvis innebär det att saker som är bra för alla andra runt omkring mig, men dåligt för mig själv, blir det jag ändå måste välja.
Och det har jag gjort!
Jag har varit så bra på att åsidosätta mig själv, att jag till slut blev utbränd.
Att alltid göra saker för alla andra går ju finemang om alla andra gör likadant. Om inte, så är det liksom ingen som bryr sig om mina behov och önskemål.
Och så har det varit. Jag måste alltså lära om:
Målet med livet är mesta möjliga lycka till mig själv och till de som finns omkring mig!
För jag tror att de egentligen kommer "på köpet". När jag är lycklig, sprider det bra vibbar till alla runt omkring. Och de saker jag blir lycklig av, gör säkert fler lyckliga.
En mycket bättre devis.
Med den i bakhuvudet, blir det definitivt lättare att säga nej och att göra saker som inte sliter ut mig själv.
För om inte jag tillvaratar mina intressen – vem ska då göra det?
Jag måste bli min egen bästa advokat och agent.
Det är MITT jobb, ingen annans.
Det andra får komma i andra hand.
söndag 19 juni 2011
Med sockerkant på livet
Min stora last i livet är mitt livslånga sockerberoende.
Det började tidigt, tidigt. Jag minns att jag som fyraåring lärde mig att öppna skafferidörren, lyfta på sockerskålens lock riktigt tyst, ta tre sockerbitar, smyga in till mitt rum och mumsa i mig. Och som jag njöt! Men jag visste att det var fel.
Senare, i tioårsåldern, köpte jag godis var och varannan dag. I hemlighet. Jag tog växelpengar ur pappas jackfickor (han hängde in vårjackorna med pengar i utan att veta om det) och handlade. Godiset åts upp ute i skogen eller i skydd av något annat. I smyg, precis som en smygalkoholist.
Tonåren gick rätt bra. Jag var då besatt av att hålla mig smal, vilket räddade mig. Då sparade jag också alla slantar till resor, så något godis hade jag inte råd med. Det blev dock värre under studietiden...
Lite godis och kakor blev det under högskoleåren, men vad värre var: I stället för "rent" socker gick jag över till alkohol. Det gick knappt en vecka utan åtminstone två rejäla fester. Emellanåt blev det mer. Och även en kort pubkväll kunde betyda två stora stark. MASSOR av socker...
Ung vuxen, danslärare, koreograf. Socker! Det blev helt nödvändigt för att orka. Varje dag: Godis, naturgodis, tuggummi, läsk, latte, kakor, bakverk, glass... Och jag menar verkligen VARJE dag.
Så gjorde jag min första sockerutrensning. Tog bort allt: Socker, bröd, potatis, pasta, kaffe, mjölkprodukter, alkohol och frukt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I fyra veckor hade jag betongkeps. Sur och vresig var jag också. Sedan smög jag in ris, potatis och bär. Så småningom frukt, men max en om dagen. Livet återvände.
Plötsligt blev jag pigg!
Och jag kände mig ren inuti.
Magen blev bättre, livet kändes sannare.
Och så skönt det var att inte vara beroende av något!
Och PANG så blev jag gravid. Jag klarade att hålla sockret stången genom whiplashskada och annat elände, men framemot fjärde månaden började jag igen. Mjölk. Mer frukt. En kaka. Och så plötsligt drack jag läsk och åt godis. Skit också...
Ett år efter födseln rensade jag igen. Det gick lättare den gången. Jag levde bättre, men hade en svår depression, så jag hade mina fixar: Latte. Två rejäla latte om dagen håller svårmodet borta – men sockerberoendet igång.
När ett syskon skulle bli till, rensade jag ut sockret igen och PANG blev jag gravid. Under hela graviditeten åt jag inget socker – men mängder av citrusfrukter. Det nya lilla barnet var dock oerhört krävande, sov aldrig och jag började äta socker igen för att hålla mig vaken.
Sedan har det rullat på. I omgångar kan jag vara utan, men vanligast är att jag får någon sockerfix varje dag. En kopp kaffe med en sockerbit i, en kaka, en chokladbit, en macka... De dagar jag håller mig ren, får jag huvudvärk. På riktigt!
Det är dags igen. Jag ska rensa.
Tack och lov har jag inget dolt socker igång nu i alla fall (äter inte färdigmat, dricker inte läsk eller saft, äter inte kräm osv). Det är lätt att ta bort de produkter som triggar mig – men när ska jag bli av med själva beroendet?
Jag tror att det är många som går runt med sockerkant på livet, precis som jag.
Barn som äter glass varje dag, dricker saft till maten, får läsk flera gånger i veckan, äter köpta köttbullar... Och det är verkligen ett starkt beroende. Vänner som röker säger att det är mycket lättare att sluta med nikotin än med socker, men det är väl också olika.
Det finns de som säger att om man uppfunnit raffinerat socker idag, så skulle det ha narkotikaklassats.
Socker stimulerar exakt samma beroendebanor i hjärnan som heroin, har jag läst.
För tvåhundra år sedan åt svensken 0,8 kg socker per år och person (fast det var väldigt ojämnt fördelat). Idag äter vi 40 kg per person och år!
Det är galet.
Men det finns givetvis motiv för att hålla sockerberoendet igång.
Människor med sockerberoende är lättare att lura på massor av skräpmat.
De känner att de "behöver" mycket.
Och matproducenterna skrattar hela vägen till banken...
Det började tidigt, tidigt. Jag minns att jag som fyraåring lärde mig att öppna skafferidörren, lyfta på sockerskålens lock riktigt tyst, ta tre sockerbitar, smyga in till mitt rum och mumsa i mig. Och som jag njöt! Men jag visste att det var fel.
Senare, i tioårsåldern, köpte jag godis var och varannan dag. I hemlighet. Jag tog växelpengar ur pappas jackfickor (han hängde in vårjackorna med pengar i utan att veta om det) och handlade. Godiset åts upp ute i skogen eller i skydd av något annat. I smyg, precis som en smygalkoholist.
Tonåren gick rätt bra. Jag var då besatt av att hålla mig smal, vilket räddade mig. Då sparade jag också alla slantar till resor, så något godis hade jag inte råd med. Det blev dock värre under studietiden...
Lite godis och kakor blev det under högskoleåren, men vad värre var: I stället för "rent" socker gick jag över till alkohol. Det gick knappt en vecka utan åtminstone två rejäla fester. Emellanåt blev det mer. Och även en kort pubkväll kunde betyda två stora stark. MASSOR av socker...
Ung vuxen, danslärare, koreograf. Socker! Det blev helt nödvändigt för att orka. Varje dag: Godis, naturgodis, tuggummi, läsk, latte, kakor, bakverk, glass... Och jag menar verkligen VARJE dag.
Så gjorde jag min första sockerutrensning. Tog bort allt: Socker, bröd, potatis, pasta, kaffe, mjölkprodukter, alkohol och frukt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I fyra veckor hade jag betongkeps. Sur och vresig var jag också. Sedan smög jag in ris, potatis och bär. Så småningom frukt, men max en om dagen. Livet återvände.
Plötsligt blev jag pigg!
Och jag kände mig ren inuti.
Magen blev bättre, livet kändes sannare.
Och så skönt det var att inte vara beroende av något!
Och PANG så blev jag gravid. Jag klarade att hålla sockret stången genom whiplashskada och annat elände, men framemot fjärde månaden började jag igen. Mjölk. Mer frukt. En kaka. Och så plötsligt drack jag läsk och åt godis. Skit också...
Ett år efter födseln rensade jag igen. Det gick lättare den gången. Jag levde bättre, men hade en svår depression, så jag hade mina fixar: Latte. Två rejäla latte om dagen håller svårmodet borta – men sockerberoendet igång.
När ett syskon skulle bli till, rensade jag ut sockret igen och PANG blev jag gravid. Under hela graviditeten åt jag inget socker – men mängder av citrusfrukter. Det nya lilla barnet var dock oerhört krävande, sov aldrig och jag började äta socker igen för att hålla mig vaken.
Sedan har det rullat på. I omgångar kan jag vara utan, men vanligast är att jag får någon sockerfix varje dag. En kopp kaffe med en sockerbit i, en kaka, en chokladbit, en macka... De dagar jag håller mig ren, får jag huvudvärk. På riktigt!
Det är dags igen. Jag ska rensa.
Tack och lov har jag inget dolt socker igång nu i alla fall (äter inte färdigmat, dricker inte läsk eller saft, äter inte kräm osv). Det är lätt att ta bort de produkter som triggar mig – men när ska jag bli av med själva beroendet?
Jag tror att det är många som går runt med sockerkant på livet, precis som jag.
Barn som äter glass varje dag, dricker saft till maten, får läsk flera gånger i veckan, äter köpta köttbullar... Och det är verkligen ett starkt beroende. Vänner som röker säger att det är mycket lättare att sluta med nikotin än med socker, men det är väl också olika.
Det finns de som säger att om man uppfunnit raffinerat socker idag, så skulle det ha narkotikaklassats.
Socker stimulerar exakt samma beroendebanor i hjärnan som heroin, har jag läst.
För tvåhundra år sedan åt svensken 0,8 kg socker per år och person (fast det var väldigt ojämnt fördelat). Idag äter vi 40 kg per person och år!
Det är galet.
Men det finns givetvis motiv för att hålla sockerberoendet igång.
Människor med sockerberoende är lättare att lura på massor av skräpmat.
De känner att de "behöver" mycket.
Och matproducenterna skrattar hela vägen till banken...
fredag 17 juni 2011
Det går fort – och långsamt
Det är spännande med tid.
Bara det här med att upplevelsen av tid varierar så kopiöst: Ibland går en timme så himla långsamt och ibland hinner man knappt blinka. Det fascinerade mig som barn, det där opraktiska i att när man har tråkigt går tiden långsamt och när man har kul går det fort. Så mycket bättre om det hade varit tvärtom!
Nu har jag upptäckt något nytt. Jag kan uppleva tid som både lång och kort samtidigt. Det är märkligt.
Jag tittar till exempel tillbaka på de senaste tio åren av mitt liv. Det känns på två helt olika sätt: Å ena sidan känns det som om det bara var nyss som den tioårige Sonen var en liten nyfödd parvel, eller igår som han började skolan. Å andra sidan känns det som tiden innan 30 var ett annat liv, en annan person – och eoner bort.
Det är mycket märkligt.
Min gissning är att det handlar om personlig utveckling.
För min egen del har det hänt så oerhört mycket de senaste tio åren. Åren mellan tjugo och trettio hände det faktiskt inte alls lika mycket. Jo, på de yttre planen (studier, flytt, relationer, jobb) men inte inuti. Jag var ungefär samma person vid 30 som jag var vid 20, bara lite mer erfaren.
Nu, vid 40, är jag ABSOLUT inte samma person som vid 30. Det är faktiskt helt otroligt stor skillnad. Jag kan titta tillbaka på den personen jag var då och känna viss ömhet. Stackars liten, så förvirrad och ytsäker hon var! Och hon visste inte alls vad som skulle komma.
Vad livet hade i beredskap.
Och hade hon vetat, hade hon kanske hoppat framför ett tåg. (Det var i och för sig planen ett tag, men det blev aldrig av på grund av brist på ork.) De senaste tio åren har varit enormt lärorika, men en känslomässig och personlig uppförsbacke. Varje dag, etthundra tunga trappsteg att gå.
Idag känner jag att något är på gång igen.
Det pågår någon sorts förändring, men jag vet inte riktigt vad.
Min mentala bild är att jag står på en kvadratisk betongplattform, vilken svävar i luften. Det finns ingenting där förutom jag. Runt omkring finns bara luft och moln, inga riktmärken eller land i sikte alls. Jag vet att det snart kommer att hängas ner en repstege från något håll, och då är det bara att klättra uppför den. Jag vet inte vart den ska ta mig, eller ens vart jag önskar att den tar mig. Det är utanför min horisont. Jag bara vet att jag står stabilt nu, det finns en grund, en plattform, och att det är dags att gå vidare.
Kanske är det inte en repstege från ovan.
Det kan lika väl vara en bro till en annan plattform.
Eller så kanske det trillar ner en stav som jag kan stavhoppa mig vidare med.
Men det är på väg.
Och på sätt och vis uppskattar jag verkligen att sitta här på min flygande plattform och vänta. Även om jag är ganska nyfiken och otålig för att se vad som ska hända. Det är skönt att vänta, men tiden går långsamt.
Jag har suttit här i vad som känns som en evighet, och jag är lite skraj för ovissheten. Det närmar sig obönhörligen, och jag känner mig som ett barn på en berg-och-dalbana precis innan den där väldiga nerförsbacken.
Tiden går återigen långsamt och snabbt på en gång.
Bara det här med att upplevelsen av tid varierar så kopiöst: Ibland går en timme så himla långsamt och ibland hinner man knappt blinka. Det fascinerade mig som barn, det där opraktiska i att när man har tråkigt går tiden långsamt och när man har kul går det fort. Så mycket bättre om det hade varit tvärtom!
Nu har jag upptäckt något nytt. Jag kan uppleva tid som både lång och kort samtidigt. Det är märkligt.
Jag tittar till exempel tillbaka på de senaste tio åren av mitt liv. Det känns på två helt olika sätt: Å ena sidan känns det som om det bara var nyss som den tioårige Sonen var en liten nyfödd parvel, eller igår som han började skolan. Å andra sidan känns det som tiden innan 30 var ett annat liv, en annan person – och eoner bort.
Det är mycket märkligt.
Min gissning är att det handlar om personlig utveckling.
För min egen del har det hänt så oerhört mycket de senaste tio åren. Åren mellan tjugo och trettio hände det faktiskt inte alls lika mycket. Jo, på de yttre planen (studier, flytt, relationer, jobb) men inte inuti. Jag var ungefär samma person vid 30 som jag var vid 20, bara lite mer erfaren.
Nu, vid 40, är jag ABSOLUT inte samma person som vid 30. Det är faktiskt helt otroligt stor skillnad. Jag kan titta tillbaka på den personen jag var då och känna viss ömhet. Stackars liten, så förvirrad och ytsäker hon var! Och hon visste inte alls vad som skulle komma.
Vad livet hade i beredskap.
Och hade hon vetat, hade hon kanske hoppat framför ett tåg. (Det var i och för sig planen ett tag, men det blev aldrig av på grund av brist på ork.) De senaste tio åren har varit enormt lärorika, men en känslomässig och personlig uppförsbacke. Varje dag, etthundra tunga trappsteg att gå.
Idag känner jag att något är på gång igen.
Det pågår någon sorts förändring, men jag vet inte riktigt vad.
Min mentala bild är att jag står på en kvadratisk betongplattform, vilken svävar i luften. Det finns ingenting där förutom jag. Runt omkring finns bara luft och moln, inga riktmärken eller land i sikte alls. Jag vet att det snart kommer att hängas ner en repstege från något håll, och då är det bara att klättra uppför den. Jag vet inte vart den ska ta mig, eller ens vart jag önskar att den tar mig. Det är utanför min horisont. Jag bara vet att jag står stabilt nu, det finns en grund, en plattform, och att det är dags att gå vidare.
Kanske är det inte en repstege från ovan.
Det kan lika väl vara en bro till en annan plattform.
Eller så kanske det trillar ner en stav som jag kan stavhoppa mig vidare med.
Men det är på väg.
Och på sätt och vis uppskattar jag verkligen att sitta här på min flygande plattform och vänta. Även om jag är ganska nyfiken och otålig för att se vad som ska hända. Det är skönt att vänta, men tiden går långsamt.
Jag har suttit här i vad som känns som en evighet, och jag är lite skraj för ovissheten. Det närmar sig obönhörligen, och jag känner mig som ett barn på en berg-och-dalbana precis innan den där väldiga nerförsbacken.
Tiden går återigen långsamt och snabbt på en gång.
onsdag 15 juni 2011
Studentspex och andra påhittigheter
Jag har alltid gillat studentikos humor. Spetsfundigheter som Grönköpings veckoblad eller totalt meningslösa (men ambitiösa) spex om Dracula, Djingis Khan eller Karl Marx. Eller varför inte en välrepeterad studentorkester som plötsligt tar fram hysteriska afroperuker så där helt apropå?
Jo, jag tycker det är lite roligt.
Mest för att det är en skön blandning av respektlöshet och tanke, mellan repetition och improvisation.
Men jag förstår inte riktigt nollningsprocedurer där folk ska klä av sig nakna eller förnedras på något sätt. Och jag ser inte med glädje på att det kryper ner i åldrarna. Varför ska elever nollas in på gymnasiet? Då har man minsann fullt upp med att bara hitta sig själv och stå för det.
Frågan är om den studentikosa humorn är på väg att försvinna. Jag ser väldigt lite av den i alla fall, i mitt medelåldersliv. Trots att jag bor nära och verkar i Växjö, där späxet har haft gott fäste i många år. Finns späx och studentorkestrar kvar? Frodas de? Nu är det ju länge sedan som jag gick på högskola (eller universitet, som det har hunnit bli sedan dess), men jag tror att det var mer skojsigheter på gång då.
Och helt ärligt: Det var absolut det roligaste med att studera. Späx, studentliv, festivaler. Runtikringet. Det var där åtminstone jag lärde mig de stora sakerna för framtiden.
Roligt nog är det också bland de människorna jag träffade då, som mina äldsta vänner finns. (Ja, de är inte äldst till åldern. Jag har känt dem längre än mina andra vänner bara.) Vi har flyttat isär, vi har inte hörts av på länge – men vi har hittat tillbaka till varandra.
Och de känner mig. Och jag dem.
Så där på riktigt.
För de som man har repat tillsammans med tre dygn i sträck, eller tävlat med under namnet Hjärngänget (iklädda badmössor med tidningspappershjärnvindlingar utanpå) och druckit billig skumpa med nogatkexdopp på en gräsmatta i väntan på grill, de har sett allt.
Om man sedan har utvecklats och invecklats vidare i livet, spelar ingen roll. De är som syskon, eller kusiner. Man gillar dem oavsett och känner sig lugn ihop med dem.
Det finns inget att bevisa för den som har sett en gå direkt från efterfesten till lektionen i videoteknik. :)
Jo, jag tycker det är lite roligt.
Mest för att det är en skön blandning av respektlöshet och tanke, mellan repetition och improvisation.
Men jag förstår inte riktigt nollningsprocedurer där folk ska klä av sig nakna eller förnedras på något sätt. Och jag ser inte med glädje på att det kryper ner i åldrarna. Varför ska elever nollas in på gymnasiet? Då har man minsann fullt upp med att bara hitta sig själv och stå för det.
Frågan är om den studentikosa humorn är på väg att försvinna. Jag ser väldigt lite av den i alla fall, i mitt medelåldersliv. Trots att jag bor nära och verkar i Växjö, där späxet har haft gott fäste i många år. Finns späx och studentorkestrar kvar? Frodas de? Nu är det ju länge sedan som jag gick på högskola (eller universitet, som det har hunnit bli sedan dess), men jag tror att det var mer skojsigheter på gång då.
Och helt ärligt: Det var absolut det roligaste med att studera. Späx, studentliv, festivaler. Runtikringet. Det var där åtminstone jag lärde mig de stora sakerna för framtiden.
Roligt nog är det också bland de människorna jag träffade då, som mina äldsta vänner finns. (Ja, de är inte äldst till åldern. Jag har känt dem längre än mina andra vänner bara.) Vi har flyttat isär, vi har inte hörts av på länge – men vi har hittat tillbaka till varandra.
Och de känner mig. Och jag dem.
Så där på riktigt.
För de som man har repat tillsammans med tre dygn i sträck, eller tävlat med under namnet Hjärngänget (iklädda badmössor med tidningspappershjärnvindlingar utanpå) och druckit billig skumpa med nogatkexdopp på en gräsmatta i väntan på grill, de har sett allt.
Om man sedan har utvecklats och invecklats vidare i livet, spelar ingen roll. De är som syskon, eller kusiner. Man gillar dem oavsett och känner sig lugn ihop med dem.
Det finns inget att bevisa för den som har sett en gå direkt från efterfesten till lektionen i videoteknik. :)
tisdag 14 juni 2011
Svensk stadsplanering
City: Butiker, kontor, lägenheter.
Villaområden: Villor, marklägenheter, ev någon liten mataffär och en skola.
Industriområden: Verkstäder, kontor, affärslokaler, shopping-getton.
Det är skarpa gränser mellan olika områden i svenska städer.
City är city. Tätt, trångt (beroende på hur stor staden är) och dyrt.
Villaområden är villaområden. Hus efter hus, ofta likadana, i rader. Häck, hus, staket, hus, häck... Ofta så tätt att man ser in till grannen vare sig man vill eller inte. (Därav alla höga häckar.)
Och industriområdena... Finns det något fulare? Plåtbaracker (även de påkostade är barackbyggda – inte "riktiga" hus) med enorma parkeringsplatser. Allt blir långt ifrån fastän det ligger tätt.
Jag undrar varför svenska städer ser ut som de gör.
När jag åker genom Europa tänker jag på hur annorlunda det ser ut.
Oavsett om jag är i Storbritannien, Italien eller Spanien, ser jag en mix.
Visst, city är city. Men utanför den absolut mest centrala stadskärnan, hittar man små självförsörjande stadsdelar. Det ligger några villor bredvid en skola, några hyreshus på andra sidan, sedan några flerfamiljshus och en bilmek. Ett stenkast bort finns en gata med några butiker och en matvaruaffär, och sedan några marklägenheter.
Det är gemytligt, tycker jag.
Och städerna fortsätter liksom ut. De tunnar ut en smula efter några mil, det blir glesare mellan husen och ett och annat lantbruk smyger sig in, men det blir aldrig tomt eller öde. Så börjar det tätna mellan husen igen och det drar ihop sig till en ny stad.
I Sverige är det tätt som fasen i tätorterna. (Det hörs ju på namnet, till och med!) Folk bor på plättar – speciellt i de nya "villaområdena". Där får man med knapp nöd in en studsmatta i trädgården, sedan är den full. Och villagatorna är lika smala som vår uppfart.
Sedan är det precis öde mellan. Man kan åka ut ur Växjö och mötas av ogenomtränglig barrskog direkt. Skog. Knappt ett hus. Och så efter en mil kommer det en by eller ett mindre samhälle.
Jag undrar: Beror detta på att vi har ett så långt land?
Att vi liksom tränger ihop oss när vi har chansen för att vi ska känna gemenskap och verka fler?
Fast man kunde ju å andra sidan tänka tvärtom. Vi kunde ju ha jättestora tomter i tätorterna, eftersom vi har så enormt mycket land. Inte skulle städerna bli så mycket större för det – vi är ju inte så många.
Men den här avsaknaden av mixad bebyggelse är värst, tycker jag. Det är fult, men vad värre är: Det gör att vi måste transportera oss hela tiden!
Om jag bor i en villaförort, ska jag skjutsa en unge till dagis (ofta i närheten). Skolbarnet får cykla själv. Sedan ska jag åka till mitt arbete ute på ett industriområde eller i city. När jag ska handla, åker jag ut till industriområdet och shoppar. Tyvärr kan jag inte handla allt på samma ställe, så jag får åka till tre olika delar. Om jag dessutom behöver ta en sväng till sjukvården, måste jag åka till ytterligare ett område. Sedan åker jag och hämtar dagisbarn för att till sist åka hem. Efter matlagningen kör jag sedan barnen till sina aktiviteter – kanske till en idrottsplats utanför staden – och går själv på gympa ute på något industriområde. Sista resan för dagen går hem.
Det är ju helgalet!
Vi kör ju kors och tvärs över våra städer bara för att klara vardagen!
I andra länder har man allt man behöver i sin egen stadsdel. Det finns folk som är uppvuxna i exempelvis Chiswick (en bit ut på pendeln från London) som åker till London City en gång om året, knappt det. Allt finns i närområdet. Man tränar på gymet som ligger närmst bostaden, har ungarna på dagiset i villaområdet och handlar i den lokala affären.
Vissa av våra småorter fungerar så här. Rydaholm, till exempel, är en liten ort på knappt 3000 invånare. Där finns villor, lägenheter, vårdcentral, skola, dagis, mataffär, krog, pizzeria, biblioteksfilial, bilverkstäder, sportanläggningar, kontor och industrilokaler. Ingenting är långt borta.
Varför kan det inte vara så i våra städer?
Har det kanske något med stadsplaneringen att göra?
Antingen är ett område klassat som industritomt eller så är det inte det.
Det går antagligen inte att köpa en villatomt och slänga upp en mekanisk verkstad där.
Men vad i all sin dar var tanken med det?
Resultatet har i alla fall blivit att alla har långt till allt och kör rundor i sina bilar.
Hela tiden. Därav långa köer, trafikstockningar och parkeringsproblem.
Ibland brukar jag skämta om att det tar 20 minuter att köra de 4,3 milen hemifrån mig till Växjö och 20 minuter att köra de sista 3 km in i eller genom stan.
Och jag förstår varför folk vill ha bil, trots att de bor i en stad.
Men ärligt talat: Visst är det ett misslyckande?
Idén med tätorter måste väl vara att täta dem så pass att man kan gå eller cykla till det mesta – eller åka kommunalt. Och att det ska vara snabbt och smidigt. Vad vinner man annars på att ens skapa tätorter?
Villaområden: Villor, marklägenheter, ev någon liten mataffär och en skola.
Industriområden: Verkstäder, kontor, affärslokaler, shopping-getton.
Det är skarpa gränser mellan olika områden i svenska städer.
City är city. Tätt, trångt (beroende på hur stor staden är) och dyrt.
Villaområden är villaområden. Hus efter hus, ofta likadana, i rader. Häck, hus, staket, hus, häck... Ofta så tätt att man ser in till grannen vare sig man vill eller inte. (Därav alla höga häckar.)
Och industriområdena... Finns det något fulare? Plåtbaracker (även de påkostade är barackbyggda – inte "riktiga" hus) med enorma parkeringsplatser. Allt blir långt ifrån fastän det ligger tätt.
Jag undrar varför svenska städer ser ut som de gör.
När jag åker genom Europa tänker jag på hur annorlunda det ser ut.
Oavsett om jag är i Storbritannien, Italien eller Spanien, ser jag en mix.
Visst, city är city. Men utanför den absolut mest centrala stadskärnan, hittar man små självförsörjande stadsdelar. Det ligger några villor bredvid en skola, några hyreshus på andra sidan, sedan några flerfamiljshus och en bilmek. Ett stenkast bort finns en gata med några butiker och en matvaruaffär, och sedan några marklägenheter.
Det är gemytligt, tycker jag.
Och städerna fortsätter liksom ut. De tunnar ut en smula efter några mil, det blir glesare mellan husen och ett och annat lantbruk smyger sig in, men det blir aldrig tomt eller öde. Så börjar det tätna mellan husen igen och det drar ihop sig till en ny stad.
I Sverige är det tätt som fasen i tätorterna. (Det hörs ju på namnet, till och med!) Folk bor på plättar – speciellt i de nya "villaområdena". Där får man med knapp nöd in en studsmatta i trädgården, sedan är den full. Och villagatorna är lika smala som vår uppfart.
Sedan är det precis öde mellan. Man kan åka ut ur Växjö och mötas av ogenomtränglig barrskog direkt. Skog. Knappt ett hus. Och så efter en mil kommer det en by eller ett mindre samhälle.
Jag undrar: Beror detta på att vi har ett så långt land?
Att vi liksom tränger ihop oss när vi har chansen för att vi ska känna gemenskap och verka fler?
Fast man kunde ju å andra sidan tänka tvärtom. Vi kunde ju ha jättestora tomter i tätorterna, eftersom vi har så enormt mycket land. Inte skulle städerna bli så mycket större för det – vi är ju inte så många.
Men den här avsaknaden av mixad bebyggelse är värst, tycker jag. Det är fult, men vad värre är: Det gör att vi måste transportera oss hela tiden!
Om jag bor i en villaförort, ska jag skjutsa en unge till dagis (ofta i närheten). Skolbarnet får cykla själv. Sedan ska jag åka till mitt arbete ute på ett industriområde eller i city. När jag ska handla, åker jag ut till industriområdet och shoppar. Tyvärr kan jag inte handla allt på samma ställe, så jag får åka till tre olika delar. Om jag dessutom behöver ta en sväng till sjukvården, måste jag åka till ytterligare ett område. Sedan åker jag och hämtar dagisbarn för att till sist åka hem. Efter matlagningen kör jag sedan barnen till sina aktiviteter – kanske till en idrottsplats utanför staden – och går själv på gympa ute på något industriområde. Sista resan för dagen går hem.
Det är ju helgalet!
Vi kör ju kors och tvärs över våra städer bara för att klara vardagen!
I andra länder har man allt man behöver i sin egen stadsdel. Det finns folk som är uppvuxna i exempelvis Chiswick (en bit ut på pendeln från London) som åker till London City en gång om året, knappt det. Allt finns i närområdet. Man tränar på gymet som ligger närmst bostaden, har ungarna på dagiset i villaområdet och handlar i den lokala affären.
Vissa av våra småorter fungerar så här. Rydaholm, till exempel, är en liten ort på knappt 3000 invånare. Där finns villor, lägenheter, vårdcentral, skola, dagis, mataffär, krog, pizzeria, biblioteksfilial, bilverkstäder, sportanläggningar, kontor och industrilokaler. Ingenting är långt borta.
Varför kan det inte vara så i våra städer?
Har det kanske något med stadsplaneringen att göra?
Antingen är ett område klassat som industritomt eller så är det inte det.
Det går antagligen inte att köpa en villatomt och slänga upp en mekanisk verkstad där.
Men vad i all sin dar var tanken med det?
Resultatet har i alla fall blivit att alla har långt till allt och kör rundor i sina bilar.
Hela tiden. Därav långa köer, trafikstockningar och parkeringsproblem.
Ibland brukar jag skämta om att det tar 20 minuter att köra de 4,3 milen hemifrån mig till Växjö och 20 minuter att köra de sista 3 km in i eller genom stan.
Och jag förstår varför folk vill ha bil, trots att de bor i en stad.
Men ärligt talat: Visst är det ett misslyckande?
Idén med tätorter måste väl vara att täta dem så pass att man kan gå eller cykla till det mesta – eller åka kommunalt. Och att det ska vara snabbt och smidigt. Vad vinner man annars på att ens skapa tätorter?
måndag 13 juni 2011
Människan och orsakstvånget
Jag såg på TV igår, ett program med bäste Fredrik Lindström och en forskare av något slag. Det som diskuterades var: Vad är en människa?
Många roliga anekdoter – som vanligt när den herrn är igång. Men det som fastnade mest i min skalle var ändå resonemanget om att människohjärnan söker förklaringar för allt. Vi försöker hitta orsakssamband även där inga finns! Vår hjärna är designad för att se orsak och verkan i allt.
De pratade om begreppet tur. Det har tillkommit enkom för att förklara något som inte går att förklara: Slump, med ett positivt utfall. Det finns ingenting som är "tur", menade forskaren på.
Han berättade också att man har gjort experiment på människor som blivit lobotomerade. (Då skär man av kopplingen mellan vänster och höger hjärnhalva, så att de inte kan kommunicera.) Man har då visat en skylt för personens vänstra öga (vilken då alltså bara noteras i höger hjärnhalva och inte kopplas vidare till vänster). På skylten står en uppmaning: Res dig och gå ett varv i rummet. Personen ifråga gör det och på frågan varför, visar det sig att försökspersonen med sin vänstra hjärnhalva hittar på olika förklaringar. "Jag behövde sträcka på benen" eller "jag kände mig rastlös".
De lekte med tanken att allt egentligen är meningslöst. Kanske kommer det att visa sig att människans enorma hjärna med intellekt och fantasi var en evolutionär parentes. "Nä, det där med en stor hjärna, det funkade inget vidare. De bara grubblade, blev deprimerade och var jobbiga."
Jag tror ju inte på det.
För min alldeles personliga del känner jag att det är fel.
Alldeles frånsett vad hjärnan tycker och tänker, så känner jag i hjärtat att det faktiskt finns en mening och en avsikt. Att det bara är människan som funderar över liv och död, är jag inte heller säker på. Jag tror att flera djur kan göra det, om de bara har överlevnadsdelen avklarad. Får de bara mat och vatten, dvs inte behöver lägga all sin energi på att överleva, så tror jag visst att de funderar. På sitt sätt.
Sen kanske det inte finns en mening med allt.
Kanske.
Men jag, som tror att hela livet går ut på att lära sig en livsläxa, resa en livsresa, tror ju att det mesta är sänt för vårt högsta bästa. Till och med min bilolycka med whiplashskada. Oj, vad den satte fart på många processer! Hade jag lyssnat lite bättre innan, så hade det inte behövt tas till så kraftiga verktyg...
Och om det är min hjärna som överanalyserar – so be it!
Många roliga anekdoter – som vanligt när den herrn är igång. Men det som fastnade mest i min skalle var ändå resonemanget om att människohjärnan söker förklaringar för allt. Vi försöker hitta orsakssamband även där inga finns! Vår hjärna är designad för att se orsak och verkan i allt.
De pratade om begreppet tur. Det har tillkommit enkom för att förklara något som inte går att förklara: Slump, med ett positivt utfall. Det finns ingenting som är "tur", menade forskaren på.
Han berättade också att man har gjort experiment på människor som blivit lobotomerade. (Då skär man av kopplingen mellan vänster och höger hjärnhalva, så att de inte kan kommunicera.) Man har då visat en skylt för personens vänstra öga (vilken då alltså bara noteras i höger hjärnhalva och inte kopplas vidare till vänster). På skylten står en uppmaning: Res dig och gå ett varv i rummet. Personen ifråga gör det och på frågan varför, visar det sig att försökspersonen med sin vänstra hjärnhalva hittar på olika förklaringar. "Jag behövde sträcka på benen" eller "jag kände mig rastlös".
De lekte med tanken att allt egentligen är meningslöst. Kanske kommer det att visa sig att människans enorma hjärna med intellekt och fantasi var en evolutionär parentes. "Nä, det där med en stor hjärna, det funkade inget vidare. De bara grubblade, blev deprimerade och var jobbiga."
Jag tror ju inte på det.
För min alldeles personliga del känner jag att det är fel.
Alldeles frånsett vad hjärnan tycker och tänker, så känner jag i hjärtat att det faktiskt finns en mening och en avsikt. Att det bara är människan som funderar över liv och död, är jag inte heller säker på. Jag tror att flera djur kan göra det, om de bara har överlevnadsdelen avklarad. Får de bara mat och vatten, dvs inte behöver lägga all sin energi på att överleva, så tror jag visst att de funderar. På sitt sätt.
Sen kanske det inte finns en mening med allt.
Kanske.
Men jag, som tror att hela livet går ut på att lära sig en livsläxa, resa en livsresa, tror ju att det mesta är sänt för vårt högsta bästa. Till och med min bilolycka med whiplashskada. Oj, vad den satte fart på många processer! Hade jag lyssnat lite bättre innan, så hade det inte behövt tas till så kraftiga verktyg...
Och om det är min hjärna som överanalyserar – so be it!
söndag 12 juni 2011
Att stå bredvid
Bredvid fotbollsplanen, sonen spelar. Man ser allt som händer – eller är på väg att hända. Det knyter sig i magen, hjärtat rusar och skriken bara måste komma ut.
– Spring! Passa! Bra där!
Allt möjligt bara poppar upp i huvudet och jag har ingen som helst urskiljningsförmåga.
– Men mamma! Du FÅR inte skrika!
Sonen blir irriterad.
Nej, nej, jag vet, tänker jag och sänker huvudet lite skamset. Det är vår överenskommelse. Men OJ och AJ vad det är svårt att bara titta på!
Samma sak när maken körde gokart. Med den skillnaden att det var ingen som hörde när man skrek i skydd av motorljudet.
Jag tycker att det är hemskt. Mår faktiskt dåligt på riktigt. Tänker "men VARFÖR gör jag det här?" och får hitta på något annat att göra en stund, typ leta lite i väskan eller gå på toa.
Varför far jag illa?
Jag vet inte.
Jag blir bara så uppspelt. Det är inte för att jag vill att sonen och maken ska vinna, det struntar jag rätt så högaktningsfullt i.
Nog för att jag är tävlingsinriktad, men så illa störd är jag faktiskt inte...
Jag tror att det handlar om att inte ha kontroll.
När man står bredvid finns det ingenting man kan göra.
Det hjälper inte hur bra jag än tänker eller gör – jag kan inte hjälpa eller fixa. Bara se på.
Hjälplöshet. Det är det jag känner när jag står där.
Och jag hatar det!
Pippi Långstrump-Karin vill kunna rycka in.
Och därför förstår jag på sätt och vis de åskådare som rusar in på planen och ger sig på en spelare. Ja, det är fel. Ja, det är dumt. Men med lite sämre självbehärskning kunde det ha varit jag... :)
– Spring! Passa! Bra där!
Allt möjligt bara poppar upp i huvudet och jag har ingen som helst urskiljningsförmåga.
– Men mamma! Du FÅR inte skrika!
Sonen blir irriterad.
Nej, nej, jag vet, tänker jag och sänker huvudet lite skamset. Det är vår överenskommelse. Men OJ och AJ vad det är svårt att bara titta på!
Samma sak när maken körde gokart. Med den skillnaden att det var ingen som hörde när man skrek i skydd av motorljudet.
Jag tycker att det är hemskt. Mår faktiskt dåligt på riktigt. Tänker "men VARFÖR gör jag det här?" och får hitta på något annat att göra en stund, typ leta lite i väskan eller gå på toa.
Varför far jag illa?
Jag vet inte.
Jag blir bara så uppspelt. Det är inte för att jag vill att sonen och maken ska vinna, det struntar jag rätt så högaktningsfullt i.
Nog för att jag är tävlingsinriktad, men så illa störd är jag faktiskt inte...
Jag tror att det handlar om att inte ha kontroll.
När man står bredvid finns det ingenting man kan göra.
Det hjälper inte hur bra jag än tänker eller gör – jag kan inte hjälpa eller fixa. Bara se på.
Hjälplöshet. Det är det jag känner när jag står där.
Och jag hatar det!
Pippi Långstrump-Karin vill kunna rycka in.
Och därför förstår jag på sätt och vis de åskådare som rusar in på planen och ger sig på en spelare. Ja, det är fel. Ja, det är dumt. Men med lite sämre självbehärskning kunde det ha varit jag... :)
lördag 11 juni 2011
Wrestling
I åratal har jag fnyst åt sporten wrestling.
Så typiskt amerikanskt, så fånigt, så plastigt och så märkligt.
Pumpade vuxna män och kvinnor som låtsasslåss.
Only in America...
Nu finns tydligen detta i Sverige också, och jag måste ta mig en närmare titt på fenomenet.
Efter att ha sett ett inslag på TV där några svenska män spelade upp sitt skådespel i rutan, måste jag konstatera:
Jag förstår inte detta.
Det övergår helt mitt förstånd att folk kan få ut något av wrestling.
Min viktigaste kritik är:
- Det är så himla förutsägbart.
Man vet ju precis vad som ska hända. Det är lika spännande att titta på en ko som skiter.
- Man vet ju att det är på låtsas.
De slåss ju inte på riktigt. Därför vet man att det är uppgjort, som en dans fast utan att vara vackert.
- Allt är så fånigt.
Kläderna, utstyrslarna, kommentatorerna, skriken från publiken, upplägget...
- Det ser inte ens bra ut.
Det är inte snyggt, vackert, verkligt eller imponerande.
Så summan är alltså: Varför tittar folk på wrestling?
Det är ju en enormt populär sport, åtminstone i Amerika.
Låtsasmänniskor som gör låtsasbrottning i låtsastävlingar.
Obegripligt.
Så typiskt amerikanskt, så fånigt, så plastigt och så märkligt.
Pumpade vuxna män och kvinnor som låtsasslåss.
Only in America...
Nu finns tydligen detta i Sverige också, och jag måste ta mig en närmare titt på fenomenet.
Efter att ha sett ett inslag på TV där några svenska män spelade upp sitt skådespel i rutan, måste jag konstatera:
Jag förstår inte detta.
Det övergår helt mitt förstånd att folk kan få ut något av wrestling.
Min viktigaste kritik är:
- Det är så himla förutsägbart.
Man vet ju precis vad som ska hända. Det är lika spännande att titta på en ko som skiter.
- Man vet ju att det är på låtsas.
De slåss ju inte på riktigt. Därför vet man att det är uppgjort, som en dans fast utan att vara vackert.
- Allt är så fånigt.
Kläderna, utstyrslarna, kommentatorerna, skriken från publiken, upplägget...
- Det ser inte ens bra ut.
Det är inte snyggt, vackert, verkligt eller imponerande.
Så summan är alltså: Varför tittar folk på wrestling?
Det är ju en enormt populär sport, åtminstone i Amerika.
Låtsasmänniskor som gör låtsasbrottning i låtsastävlingar.
Obegripligt.
fredag 10 juni 2011
Mitt allra högsta bästa
Det är en väldigt bra skyddsmening att lägga till i många sammanhang: Må detta verka till mitt allra högsta bästa.
Jag säger det i Reiki, eller om jag ber eller innan jag tar en vitamin eller läkeört.
Innan jag sväljer tänker jag "må denna vitamintablett vara till mitt allra högsta bästa". Medan jag ger mig själv Reiki, säger jag ibland "må denna behandling vara till mitt allra högsta bästa".
Det är en så bra tanke!
För ibland har man ju själv tänkt ut hur det ska bli, vad som vore bra. Till exempel kan man ju tro att man behöver gå ner i vikt, och därför ge reiki till sköldkörteln. Men det kanske är så att övervikten skyddar kroppen i något avseende som man själv inte har förstått! Att då gå ner i vikt, skulle skapa en obalans eller utlösa något annat symptom.
Därför denna skyddsmening: Till mitt allra högsta bästa.
Är det inte till mitt högsta bästa att gå ner i vikt, kommer inte sköldkörteln att sprutta igång även om jag ber om det.
För man måste vara varsam om vad man ber om.
Det kan bli sanning.
Jag säger det i Reiki, eller om jag ber eller innan jag tar en vitamin eller läkeört.
Innan jag sväljer tänker jag "må denna vitamintablett vara till mitt allra högsta bästa". Medan jag ger mig själv Reiki, säger jag ibland "må denna behandling vara till mitt allra högsta bästa".
Det är en så bra tanke!
För ibland har man ju själv tänkt ut hur det ska bli, vad som vore bra. Till exempel kan man ju tro att man behöver gå ner i vikt, och därför ge reiki till sköldkörteln. Men det kanske är så att övervikten skyddar kroppen i något avseende som man själv inte har förstått! Att då gå ner i vikt, skulle skapa en obalans eller utlösa något annat symptom.
Därför denna skyddsmening: Till mitt allra högsta bästa.
Är det inte till mitt högsta bästa att gå ner i vikt, kommer inte sköldkörteln att sprutta igång även om jag ber om det.
För man måste vara varsam om vad man ber om.
Det kan bli sanning.
torsdag 9 juni 2011
Anställningsintervju
Idag har jag varit på anställningsintervju.
Det handlade om ett så roligt jobb, att jag inte kunde låta bli att söka.
Och jag tycker att det passar mig som hand i handske.
Innan den mycket välplanerade intervjun, blev jag uppmanad att genomföra ett internetbaserat test. 24 frågor med fyra adjektiv i varje. Varje fråga var:
A Hur agerar du mest utifrån din yrkesroll samt
B Hur agerar du minst utifrån din yrkesroll.
Exempelvis kunde det vara Generöst, Driftigt, Organiserat och Eftertänksamt att välja mellan. Inte lätt att välja Mest – men ännu svårare att välja Minst...
Nå, jag hade klickat igenom alla frågorna snällt och fick på intervjun analysen i handen. Fantastiskt! Det var ju faktiskt jag! (Var jag tvungen att erkänna, trots att det inte i alla delar var helt smickrande...)
Någon Smart Person hade helt klart fått ihop det där testet. Och trots att jag tvekade på flera frågor, var bilden av mig klar som korvspad. Roligt nog var det exakt samma mönster i alla tre graferna på slutet: Hur jag agerar i samarbete, hur jag agerar under press och hur min självbild ser ut. Spännande...
Själva intervjun?
Tja, vem vet? Qui vivra verra. (Den som lever får se.)
Men det var roligt att vara där i alla fall. Och få pappret.
Eller som min man sa:
– Så bra! Nu får du ju veta vem du är!
Det handlade om ett så roligt jobb, att jag inte kunde låta bli att söka.
Och jag tycker att det passar mig som hand i handske.
Innan den mycket välplanerade intervjun, blev jag uppmanad att genomföra ett internetbaserat test. 24 frågor med fyra adjektiv i varje. Varje fråga var:
A Hur agerar du mest utifrån din yrkesroll samt
B Hur agerar du minst utifrån din yrkesroll.
Exempelvis kunde det vara Generöst, Driftigt, Organiserat och Eftertänksamt att välja mellan. Inte lätt att välja Mest – men ännu svårare att välja Minst...
Nå, jag hade klickat igenom alla frågorna snällt och fick på intervjun analysen i handen. Fantastiskt! Det var ju faktiskt jag! (Var jag tvungen att erkänna, trots att det inte i alla delar var helt smickrande...)
Någon Smart Person hade helt klart fått ihop det där testet. Och trots att jag tvekade på flera frågor, var bilden av mig klar som korvspad. Roligt nog var det exakt samma mönster i alla tre graferna på slutet: Hur jag agerar i samarbete, hur jag agerar under press och hur min självbild ser ut. Spännande...
Själva intervjun?
Tja, vem vet? Qui vivra verra. (Den som lever får se.)
Men det var roligt att vara där i alla fall. Och få pappret.
Eller som min man sa:
– Så bra! Nu får du ju veta vem du är!
onsdag 8 juni 2011
Elallergi och elberoende
Hej, jag heter Karin och jag är totalt elberoende.
Så skulle det låta på mitt AA-möte.
Och det är sant! Minsta lilla strömavbrott och jag bryter ihop. Allt roligt går på ström: Datorn, telefonen, TV:n, lampor så att man kan läsa, vår musikstudio...
Allt viktigt går på ström: Spisen, kylskåpet, frysen – och vattnet! Ingen ström, inget duschande och endast sparsamt tvättande av händer. Och värst av allt: Ingen toalett! Det är så förfärligt att gå omkring och hålla sig i väntan på att strömmen återvänder. Magen värker, man känner sig gravid... (Nej, jag vill inte gå ut i trädgården och huka någonstans bakom en buske. Jag har lite bajsfobi.)
Så jag är elberoende. Det får mig att tänka på de stackars människor som har utvecklat elallergi. Fy katten! Det måste vara förfärligt. Jag känner en kvinna som har problem med det. Hon kan inte vistas i offentliga lokaler, för där är oftast lysrörsbelysning och det klarar hon inte alls. Det där med skärmar (datorer, TV) kan man förstås bara glömma. Även om man har släckt lamporna, påverkas hon av sladdarna. Det är ju förfärligt!
Tillbaka till naturen.
Vilket i och för sig kanske skulle vara hiskeligt bra för oss alla – men jag är inte redo än. Ett liv utan internet, datorn, filmer, telefon? Nej, jag får ångest.
Men jag har klarat det. I flera dagar, faktiskt. På semestrar. Och det är lite läskigt, men samtidigt väldigt skönt. Man pratar mer med varandra, gör mer saker. Det enda är att samtalsämnena tar slut fortare när det inte kommer in ny input hela tiden. Fast det är också rätt skönt.
Då sluter man bara ögonen, lyssnar på vinden och funderar ett tag...
Så skulle det låta på mitt AA-möte.
Och det är sant! Minsta lilla strömavbrott och jag bryter ihop. Allt roligt går på ström: Datorn, telefonen, TV:n, lampor så att man kan läsa, vår musikstudio...
Allt viktigt går på ström: Spisen, kylskåpet, frysen – och vattnet! Ingen ström, inget duschande och endast sparsamt tvättande av händer. Och värst av allt: Ingen toalett! Det är så förfärligt att gå omkring och hålla sig i väntan på att strömmen återvänder. Magen värker, man känner sig gravid... (Nej, jag vill inte gå ut i trädgården och huka någonstans bakom en buske. Jag har lite bajsfobi.)
Så jag är elberoende. Det får mig att tänka på de stackars människor som har utvecklat elallergi. Fy katten! Det måste vara förfärligt. Jag känner en kvinna som har problem med det. Hon kan inte vistas i offentliga lokaler, för där är oftast lysrörsbelysning och det klarar hon inte alls. Det där med skärmar (datorer, TV) kan man förstås bara glömma. Även om man har släckt lamporna, påverkas hon av sladdarna. Det är ju förfärligt!
Tillbaka till naturen.
Vilket i och för sig kanske skulle vara hiskeligt bra för oss alla – men jag är inte redo än. Ett liv utan internet, datorn, filmer, telefon? Nej, jag får ångest.
Men jag har klarat det. I flera dagar, faktiskt. På semestrar. Och det är lite läskigt, men samtidigt väldigt skönt. Man pratar mer med varandra, gör mer saker. Det enda är att samtalsämnena tar slut fortare när det inte kommer in ny input hela tiden. Fast det är också rätt skönt.
Då sluter man bara ögonen, lyssnar på vinden och funderar ett tag...
tisdag 7 juni 2011
En chef utan pärlörhängen
Varför ser så många chefer likadana ut?
Finkostymer och blus+dräkt och en viss air verkar vara norm.
Det handlar om att se lite "dyr" ut och lite förmer, tycker jag mig kunna ana.
Personligen har jag här ett litet karriärsproblem: Jag är en chefstyp som inte passar in i chefsmallen. När de frågade mig på dagis vad jag skulle bli när jag blev stor, sa jag "chef". Har jobbat som ledare sedan jag var 22 år (nja, som dansledare sedan jag var 12) och hamnar liksom lätt i den rollen i alla situationer.
Men en typisk kvinnlig chef i affärslivet ska ha dräkt, slät page och pärlörhängen. Inte min grej.
Jag är också det som förr i tiden kallades "intellektuell". Påläst, bildad, kulturintresserad, analyserande teoretiker. Men jag ser inte riktigt sådan ut... Dessutom har jag jobbat inom kreativa yrken i tjugo år. Och så bor jag på landet och vill ha tid till mina barn och själslig utveckling.
Det rimmar liksom inte.
Men jag tycker att det gör det!
Visst kan man vara chef på deltid. Och visst kan jag chefa utan pärlörhängen. Alldeles utmärkt kan jag det. För att sedan åka hem vid 16 och laga riktig mat till mina barn, odla lite morötter i landet och bli lortig om fötterna.
För mig är det ingen motsättning. Och jag förstår inte riktigt varför man ska uppföra sig som om man är lite "finare" bara för att man är chef. Att chefa är ett jobb, ingenting annat. Den som är en bra chef är en sorts hantverkare: Man har en uppgift att göra som är väldigt hands on. Människor ska ledas, och det innebär kommunikation och äkta möten och lyssna och peka med hela handen. Inget fjoll där, inte. Givetvis är det också planering och visioner och målsättningar, men i vardagen är det faktiskt rätt jordnära.
Jag skulle önska att det fanns plats för olika typer i ledarskapspositioner i Sverige. Tror det skulle bli roligare då. Till viss del finns de annorlunda ledarna redan idag: Det är entreprenörerna. Som egen företagare får man vara precis så egen som man är – och ofta är det företagets styrka! Men så fort företaget blir lite större, eller säljs eller kommer en bit ifrån det där entreprenöriella, så försvinner denna kunskap om olikheter. Kvar finns bara pärlörhängen och finkostymer. Konstigt...
När nya moderaterna skulle bildas, gick man ut väldigt tydligt och sa att finkostymer och dräkt med pärlhalsband inte längre var godkänt. Det hörde inte ihop med den nya imagen. Det tycker jag är roligt! Hoppas att det sprider sig ut i affärslivet också!
Finkostymer och blus+dräkt och en viss air verkar vara norm.
Det handlar om att se lite "dyr" ut och lite förmer, tycker jag mig kunna ana.
Personligen har jag här ett litet karriärsproblem: Jag är en chefstyp som inte passar in i chefsmallen. När de frågade mig på dagis vad jag skulle bli när jag blev stor, sa jag "chef". Har jobbat som ledare sedan jag var 22 år (nja, som dansledare sedan jag var 12) och hamnar liksom lätt i den rollen i alla situationer.
Men en typisk kvinnlig chef i affärslivet ska ha dräkt, slät page och pärlörhängen. Inte min grej.
Jag är också det som förr i tiden kallades "intellektuell". Påläst, bildad, kulturintresserad, analyserande teoretiker. Men jag ser inte riktigt sådan ut... Dessutom har jag jobbat inom kreativa yrken i tjugo år. Och så bor jag på landet och vill ha tid till mina barn och själslig utveckling.
Det rimmar liksom inte.
Men jag tycker att det gör det!
Visst kan man vara chef på deltid. Och visst kan jag chefa utan pärlörhängen. Alldeles utmärkt kan jag det. För att sedan åka hem vid 16 och laga riktig mat till mina barn, odla lite morötter i landet och bli lortig om fötterna.
För mig är det ingen motsättning. Och jag förstår inte riktigt varför man ska uppföra sig som om man är lite "finare" bara för att man är chef. Att chefa är ett jobb, ingenting annat. Den som är en bra chef är en sorts hantverkare: Man har en uppgift att göra som är väldigt hands on. Människor ska ledas, och det innebär kommunikation och äkta möten och lyssna och peka med hela handen. Inget fjoll där, inte. Givetvis är det också planering och visioner och målsättningar, men i vardagen är det faktiskt rätt jordnära.
Jag skulle önska att det fanns plats för olika typer i ledarskapspositioner i Sverige. Tror det skulle bli roligare då. Till viss del finns de annorlunda ledarna redan idag: Det är entreprenörerna. Som egen företagare får man vara precis så egen som man är – och ofta är det företagets styrka! Men så fort företaget blir lite större, eller säljs eller kommer en bit ifrån det där entreprenöriella, så försvinner denna kunskap om olikheter. Kvar finns bara pärlörhängen och finkostymer. Konstigt...
När nya moderaterna skulle bildas, gick man ut väldigt tydligt och sa att finkostymer och dräkt med pärlhalsband inte längre var godkänt. Det hörde inte ihop med den nya imagen. Det tycker jag är roligt! Hoppas att det sprider sig ut i affärslivet också!
måndag 6 juni 2011
Sveriges nationalsång
Den är rätt rolig, vår nationalsång.
Fastän den givetvis inte var tänkt som det.
Och fastän den fyller varje (?) svenskt hjärta med nationalromantik.
För det första nämns inte ordet Sverige en enda gång. Inte heller svensk, svenskt, svenskar eller svenska. I stället skrevs nationalsången om norden, sköna och landet. Det är lite roligt! Om man tänker hedra ett land med en sång, vore det inte lämpligt att nämna vilket land man sjunger om?
För det andra blommar nationalromantiken. Hela sången är skriven om hur vårt land var, förr i världen. En krigisk nation, som satte skräck i folk. Jag tror inte att Sveriges namn "ärat flög över jorden" i t ex Tyskland, Polen eller Ryssland. I själva verket vet jag att man fortfarande skrämmer små barn i just Polen med att "om du inte uppför dig väl, kommer svensken och tar dig". Och i det superneutrala Sverige sjunger vi stolt att vi vet att vi kan bli lika krigiska som förr.
Att nästan hela sången handlar om tiden före 1820-talet, är ju lite märkligt i sig. Har vi inte något annat som förenar oss än den krigiska stormaktstiden? Finns det ingenting vi kanske är lite stoltare över?
För om man läser texten, är det ingenting som är speciellt svenskt i texten. Jo, gröna ängder. Men var är de hundratusentals sjöarna, det plikttrogna sinnelaget, viljan att förändra/förbättra, teknikdominansen, utrymmet, den långa kuststräckan, det långa landet med de stora avstånden, de många dialekterna, sillen och potäterna och jordgubbarna?
Jag tror att vi skulle må bra av en mer sann nationalsång.
Då skulle vi bli stoltare över vad vi är, och bättre se vad som förenar oss.
Kan man förnya en nationalsång?
Det borde man kunna göra. Man har ju gjort nyöversättningar av Bibeln...
Fastän den givetvis inte var tänkt som det.
Och fastän den fyller varje (?) svenskt hjärta med nationalromantik.
För det första nämns inte ordet Sverige en enda gång. Inte heller svensk, svenskt, svenskar eller svenska. I stället skrevs nationalsången om norden, sköna och landet. Det är lite roligt! Om man tänker hedra ett land med en sång, vore det inte lämpligt att nämna vilket land man sjunger om?
För det andra blommar nationalromantiken. Hela sången är skriven om hur vårt land var, förr i världen. En krigisk nation, som satte skräck i folk. Jag tror inte att Sveriges namn "ärat flög över jorden" i t ex Tyskland, Polen eller Ryssland. I själva verket vet jag att man fortfarande skrämmer små barn i just Polen med att "om du inte uppför dig väl, kommer svensken och tar dig". Och i det superneutrala Sverige sjunger vi stolt att vi vet att vi kan bli lika krigiska som förr.
Att nästan hela sången handlar om tiden före 1820-talet, är ju lite märkligt i sig. Har vi inte något annat som förenar oss än den krigiska stormaktstiden? Finns det ingenting vi kanske är lite stoltare över?
För om man läser texten, är det ingenting som är speciellt svenskt i texten. Jo, gröna ängder. Men var är de hundratusentals sjöarna, det plikttrogna sinnelaget, viljan att förändra/förbättra, teknikdominansen, utrymmet, den långa kuststräckan, det långa landet med de stora avstånden, de många dialekterna, sillen och potäterna och jordgubbarna?
Jag tror att vi skulle må bra av en mer sann nationalsång.
Då skulle vi bli stoltare över vad vi är, och bättre se vad som förenar oss.
Kan man förnya en nationalsång?
Det borde man kunna göra. Man har ju gjort nyöversättningar av Bibeln...
söndag 5 juni 2011
Sluta fundera – lev!
"Denna dag vill Gud att du ska veta att det är dags att fundera över livsprocedurerna och börja leva." Dagens Facebook-tips. Mitt i prick...
Jamen, jag som just hade kommit igång med funderandet!
Hela den där livsgrejen har jag ju redan gjort.
I jättemånga år, faktiskt.
Summa: Det var jobbigt och jag tog slut.
Att sitta hemma och betrakta spektaklet kändes mycket säkrare.
Och jag känner att det är min nya roll i livet. Betraktarens. Beskrivarens. Författarens.
Jag trivs i den rollen!
Livet känns så mycket mer uthärdligt när man får iaktta det lite på avstånd.
Får jag inte göra det längre?
Nu tycker jag faktiskt att Facebook-Gud är lite orättvis.
Leva-schleva.
Det finns ju så många andra som gör det.
Jag kan sträcka mig till att göra både och.
Leva OCH fundera.
Fundera OCH leva.
Det är mitt sista bud, Gud.
Är det taget?
Jamen, jag som just hade kommit igång med funderandet!
Hela den där livsgrejen har jag ju redan gjort.
I jättemånga år, faktiskt.
Summa: Det var jobbigt och jag tog slut.
Att sitta hemma och betrakta spektaklet kändes mycket säkrare.
Och jag känner att det är min nya roll i livet. Betraktarens. Beskrivarens. Författarens.
Jag trivs i den rollen!
Livet känns så mycket mer uthärdligt när man får iaktta det lite på avstånd.
Får jag inte göra det längre?
Nu tycker jag faktiskt att Facebook-Gud är lite orättvis.
Leva-schleva.
Det finns ju så många andra som gör det.
Jag kan sträcka mig till att göra både och.
Leva OCH fundera.
Fundera OCH leva.
Det är mitt sista bud, Gud.
Är det taget?
lördag 4 juni 2011
Längtan till solen
När regnet häller ner och jag inte har sett blå himmel på flera dagar, då längtar jag till solen.
Den svenska härliga sommaren.
Fjärran resmål där vit sand möter azurblått hav.
Och nu är solen här! Äntligen, äntligen kan man gå in och ut utan att sätta på sig ett endaste extra plagg. Man kan skrota runt i trädgården, gräva lite här, pyssla lite där, vila i skuggan och dricka hemgjord saft på verandan.
Ingenting är svårt, allt ordnar sig. Man behöver inte laga så mycket mat, det räcker med lite fil och en macka mitt på dagen och en frukt och dricka på eftermiddagen. Sjön lockar, barn tjoar och leker och mamman har det gott.
Men en sak hade jag glömt.
När solen lyser blir det varmt.
Och när det är varmt kan jag inte jobba så värst hårt.
Rensa ogräs i sol – 20 minuter kanske.
Gräva upp rötter i solen – max 10 minuter.
Inne och städa – finns inte på världskartan.
Så det blir mycket mys i skuggan. Och ganska mycket fika.
Man måste ju njuta, nu när solen äntligen visar sig!
Den svenska härliga sommaren.
Fjärran resmål där vit sand möter azurblått hav.
Och nu är solen här! Äntligen, äntligen kan man gå in och ut utan att sätta på sig ett endaste extra plagg. Man kan skrota runt i trädgården, gräva lite här, pyssla lite där, vila i skuggan och dricka hemgjord saft på verandan.
Ingenting är svårt, allt ordnar sig. Man behöver inte laga så mycket mat, det räcker med lite fil och en macka mitt på dagen och en frukt och dricka på eftermiddagen. Sjön lockar, barn tjoar och leker och mamman har det gott.
Men en sak hade jag glömt.
När solen lyser blir det varmt.
Och när det är varmt kan jag inte jobba så värst hårt.
Rensa ogräs i sol – 20 minuter kanske.
Gräva upp rötter i solen – max 10 minuter.
Inne och städa – finns inte på världskartan.
Så det blir mycket mys i skuggan. Och ganska mycket fika.
Man måste ju njuta, nu när solen äntligen visar sig!
onsdag 1 juni 2011
Sommarnöje
Det är ett ord man inte hör så ofta nu för tiden: Sommarnöje.
Folk åker i stället till "landet" eller till "stugan". Förr hette det att man hade ett sommarnöje i stället, det vill säga ett ställe dit man åkte på sommaren och var nöjd.
Så fint!
I mina öron låter det så sekelskiftesromantiskt.
"Vi har ett sommarnöje utanför Växjö." Visst låter det härligt?
Jag känner att det vackra ordet är bortglömt och behöver få nya användningsområden.
Vad sägs om att ha "sommarnöje" på verandan i stället för fredagsmys?
Alltså när grillmaten är uppäten och man sitter kvar på verandan/uteplatsen och dricker upp det sista och njuter av sommarkvällen – det kan det väl betyda?
Så kan barnen ropa när man hämtar på fritids och dagis: "Mamma, ska vi ha sommarnöje i kväll?" Och på reklamen kan de sjunga "nu är det sommarnöje, hoppas inte föräldrarna stör".
Eller så kan det vara när man åker på olika typer av utflykt. Till exempel när staborna sätter sig på en filt i en park. Eller när man åker till havet, men inte vill bada. Vi åker på sommarnöje. "Ska du med på sommarnöje?" Förresten tycker jag att det kan gälla för oss som bor i hus också. När vi går ut i trädgården och bara sätter oss i gräset och bara är, lyssnar på fågelkvittret och ser humlorna surra runt.
Jag tycker bestämt att sommarnöje måste vara helt svettfritt och utan ansträngning. Det kan inte vara att rensa ogräs eller springa en halvmil. Och det måste ha med natur, gräs och vind att göra.
Fördelen med att tolka om ordet såhär, är att man kan ha sommarnöje en helt vanlig sommarkväll, även om man har jobbat på dagen. Eller ta sommarnöje en stund på helgen. Bara sitta någonstans i sommaren och vara nöjd, helt enkelt.
Sommarnöje.
Själva ordet får mig att andas lugnare och må bättre.
Jag tror jag ska försöka få till mycket av den varan under de kommande tre månaderna!
Folk åker i stället till "landet" eller till "stugan". Förr hette det att man hade ett sommarnöje i stället, det vill säga ett ställe dit man åkte på sommaren och var nöjd.
Så fint!
I mina öron låter det så sekelskiftesromantiskt.
"Vi har ett sommarnöje utanför Växjö." Visst låter det härligt?
Jag känner att det vackra ordet är bortglömt och behöver få nya användningsområden.
Vad sägs om att ha "sommarnöje" på verandan i stället för fredagsmys?
Alltså när grillmaten är uppäten och man sitter kvar på verandan/uteplatsen och dricker upp det sista och njuter av sommarkvällen – det kan det väl betyda?
Så kan barnen ropa när man hämtar på fritids och dagis: "Mamma, ska vi ha sommarnöje i kväll?" Och på reklamen kan de sjunga "nu är det sommarnöje, hoppas inte föräldrarna stör".
Eller så kan det vara när man åker på olika typer av utflykt. Till exempel när staborna sätter sig på en filt i en park. Eller när man åker till havet, men inte vill bada. Vi åker på sommarnöje. "Ska du med på sommarnöje?" Förresten tycker jag att det kan gälla för oss som bor i hus också. När vi går ut i trädgården och bara sätter oss i gräset och bara är, lyssnar på fågelkvittret och ser humlorna surra runt.
Jag tycker bestämt att sommarnöje måste vara helt svettfritt och utan ansträngning. Det kan inte vara att rensa ogräs eller springa en halvmil. Och det måste ha med natur, gräs och vind att göra.
Fördelen med att tolka om ordet såhär, är att man kan ha sommarnöje en helt vanlig sommarkväll, även om man har jobbat på dagen. Eller ta sommarnöje en stund på helgen. Bara sitta någonstans i sommaren och vara nöjd, helt enkelt.
Sommarnöje.
Själva ordet får mig att andas lugnare och må bättre.
Jag tror jag ska försöka få till mycket av den varan under de kommande tre månaderna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)