Lagom är bäst på Facebook

Det är helt klart den gyllene medelvägen som gäller på Facebook. Det finns en massa oskrivna regler för hur man ska skriva sina statusar, vilka känslor som är lämpliga och vilka aktiviteter man får skriva om. Om man bryter mot dessa regler, finns det ett helt kompani med lagom-människor som attackerar.

Ifall någon skriver när denne är glad, kommenteras det med att "alla är förstås lyckliga på Facebook".
Om en annan är deppig eller arg, uppmanas denne att "rycka upp sig".
Då någon skriver om något de gjort, är det alltid somliga som måste skriva att "ja, själv har jag minsann inte gjort ett dugg idag", för ingen får skryta med att man får mycket gjort.
När en person skriver att hen slappar och tar det lugnt, är det alltid någon som tycker "vilket lyxliv somliga lever, då".

Jag sett vänner som börjar sina inlägg med: "Inte för att skryta, men..." eller "ni som ogillar göra-statusar, titta bort nu...". För att gardera sig, så att ingen ska kunna bli arg. Åtminstone inte rättfärdigt.

Själv skiter jag i det där.
Jag tänker att Facebook är ett gigantiskt fikarum, eller ett café snarare, och att jag har rätt att känna och skriva precis vad jag vill. Givetvis kommer jag att bli bedömd efter vad jag säger och hur jag uppför mig och alla kommer inte att älska mig. Det är väl precis som i verkliga livet, tänker jag. Och jag älskar inte alla tillbaka, heller.

Men det är lite sorgligt att tänka sig de där avundsjukingarna.
(För det är ju det det handlar om: Avundsjuka. Och missnöjdsamhet med sitt eget liv.)
De som kritiserar sina vänner, försöker få dem att inordna sig i ledet, i stället för att glädjas och sörja med dem.

Har de så svårt att acceptera andras känslor?
Det är liksom fel både att vara glad och att vara ledsen.
Vad återstår? Lagom-mesigt.
"Mellangrått väder idag igen. Ska iväg till jobbet. Blir småtrevligt att äta middag sedan."

Nej!
Hörni, avundsjukingarna: Livet är inte alltid lyckligt, varken på Facebook eller IRL. Det är heller sällan sorgligt eller aktivt eller lyxigt hela tiden. Förhoppningsvis är det lite av varje, vid olika tidpunkter. Och det är dessa vi skriver om på Facebook, eller pratar om på det där stora caféet när vi ses. Vi pratar sällan om tidningsartiklarna vi inte blev upprörda över, om vardagsstrumporna vi såg i en affär, om pyttipannan från fryspåsen som vi stekte upp innan vi satte oss eller om den där timmen då vi skrotade runt i bostaden och inte riktigt kom på något att göra. Givetvis finns det också, men det kanske inte är så intressant att berätta.

Och om du, avundsjuking, har svårt att acceptera att andra låter glada respektive arga, är aktiva respektive slöa, agiterar för eller emot något, så tycker jag att du ska ta dig en rejäl titt på ditt liv. Vad är det som är problemet? Är det att du är missnöjd med något? Ändra det! Och är det bara att gräset verkar grönare på andra sidan? Lär dig att det inte är sant.

För egen del tycker jag att det är roligt med berg-och-dalbanan på Facebook. Mer av allt, säger jag! Även om jag inte direkt klickar "gilla" när någon är deppig, så ger det mig en uppdatering om den här personens humör. Jag kanske inte har något vettigt att säga, och eftersom jag inte är typen som ger styrkekramar, så scrollar jag bara vidare. Noterat det har jag däremot. Jag har alltså lyssnat när min vän pratade. Ibland räcker det.

När blir vi lagom – och varför?

Små barn är sällan lagom. De skriker när de är hungriga, de kastar leksaker som inte är samarbetsvilliga. De skrattar så att magen hoppar åt småsaker. De målar med alla färger kors och tvärs. De bygger enorma sandsamhällen i sandlådan. De åker pulka utför samma lilla backe 700 gånger eller tills fötterna är blå. De tar sex kakor på en gång för att de ser så goda ut. De hänger tolv julpynt på samma gren i julgranen och fröjdas över det mustiga intrycket.

Samtidigt känner jag nästan inga vuxna som är så här.
Någonstans på vägen lär vi oss alltså att vara lagom.
När? Och varför?

Det är givetvis en del av socialiseringsprocessen.
Vi ska fungera i grupp och då måste de mest utagerande sakerna slipas av.
Men allvarligt talat: Måste ALLT bort?

I tonåren riskerar den som sticker ut att bli attackerad.
Det finns någon sorts lagom-maffia som sticker oss i sidan med knivsvassa kommentarer, som trycker till oss, förminskar och förkortar oss när vi sticker upp, som trampar oss på tårna när vi tar ett för långt steg fram, som ställer oss i skamvrån när vi syns för mycket.

I vuxenlivet är det än värre.
Det finns så många griller om hur man ska uppföra sig; som yrkesperson, som förälder, som föreningsaktiv. De som inte riktigt vill köpa det paketet, som agerar annorlunda eller klär sig annorlunda, utsätts för avståndsmarkeringar. Man fryner, rynkar pannan och ser till att platta till dem. Så så - tillbaka i ledet.

Vuxna har lärt sig lagom.
De försöker göra och säga lagom, för att inte stöta sig med sin omgivning.
Det är vad som förväntas av oss som vuxna människor.

Är det här verkligen bra?

Vore det inte väldigt mycket trevligare, roligare och galnare ifall vi lät folk vara lite som de är? Om det var godkänt att vara tyst och tillbakadragen, likväl som utåt och framåt, eller social och käck. Vilken flora vi skulle få! Och vilken fröjd det vore!

...och tiden går

Ibland undrar jag över våra så kallade traditioner. Några av dem, som jul, har riktigt gamla rötter – tillbaka till hednatidens julblot. Andra, som påsk, är kristna högtider. Ytterligare några, som julgåvor på julafton eller luciatåg, är relativt unga påhitt.

Själv älskar jag traditioner.
Det har jag överfört på våra barn, som säger "det är familjetradition" så fort vi har gjort något mer än en gång.

Men varför i all sin dar hänger vi upp så mycket på dessa traditioner egentligen? Om jag bara tittar på mig själv, så har jag ett klockrent svar: För att man ska stå ut med vardagen.
Utan de här "hållpunkterna" i livet, så blir allt bara en grå och tråkig smet.
Det är som när jag var ung och gick i skolan: Första dagen på terminen satte jag en pinne för varje dag jag skulle gå i skolan och började stryka. En för varje dag. En pinne närmare målet: Ledigheten.

Och i detta ligger något vansinnigt sorgligt.
Tänk, att vardagen, dvs livet i stort, kan upplevas så trist att man måste uthärda den i stället för att leva den.

Då är jag tillbaka på ett gammalt resonemang:
Vardagen är ju den som ska glänsa.
Det är ju då vi ska må som bäst, känna oss hela och fridfulla.
Livet består mest av vardag, så vi måste hitta ett sätt att leva som känns roligt och mysigt och värdefullt VARJE DAG.

Kanske är jag traditionalist mest för att jag har tvingat mig att leva i vardagar som jag inte uppskattar. Kanske är min myskänsla kring helger och festligheter mest en flykt. Kanske skulle jag inte gilla traditioner alls ifall jag hade en totalt tillfredsställande vardag?

Skulle jag fira jul om jag levde i djungeln?
Nej, troligtvis inte.
Å andra sidan skulle jag definitivt fira vintersolståndet ifall jag levde i naturen någonstans i norr: Äntligen vänder det och går mot ljusare tider! På samma sätt skulle jag kanske fira midsommar i någon form, för att hylla fruktbarheten i mark och skog.

Det är nog lite både och, tänker jag.
Lite extra salut ska det väl vara när det händer roliga saker, som att ljuset återvänder.
Å andra sidan är det ju horribelt att leva i grå smet och pinna av dagar i en kalender i väntan på något.

Jag tror jag kör både och:
Dels ska jag få till en vardag som är njutbar varje (eller åtminstone nästan varje) dag.
Dels ska jag fira för mig roliga och trevliga saker.

Fullmånen, till exempel, borde jag fira.
För då kan jag ändå inte sova. Kunde bli en helnattsfest varje månad.

Kanske behöver vi människor någon form av toppar och dalar för att känna att tiden går (om den nu gör det). Möjligen är det därför vi firar födelsedagar och annat, för att säga: Ja, vi har klarat av ett år till! Vi rutar in livet i år och månader och helger och tilldragelser, alltmedan tiden går och går. Och varje jippo tar oss ett steg närmare döden.

Och det kanske är något att fira, vad vet jag?