Japp. Det skriver jag under på.
Det programmet är verkligen så mycket bättre än det mesta.
Världens bästa idé:
Att samla ihop oerhört spridda artister och låta dem tolka varandras låtar och umgås på olika sätt.
Man får se dem i interaktion, se hur de samtalar och umgås. De är visserligen inte privata, men det märks ändå vilka de egentligen är. Masken faller och de riktiga människorna syns.
Det är vackert. Och spännande. Och väldigt roligt!
Att de sedan tolkar varandras låtar och gör nya versioner av dem, är ju helt fantastiskt. Det blir som ett kinderägg i TV-version: Artister, (naturliga) skratt och musik, allt i ett.
Det är så bra.
Hoppas bara nu att TV4 inte mjölkar det för länge, så att vi får se halvkändisar och halvmusiker stå där och yla...
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
Mässbesökare
Ha ha, vilka roliga människor det finns!
Här har jag stått i två dagar på en mässa, Villa- och Hälsomässan, och tittat på folk. Man upphör aldrig att förundras...
Jag tänker att man går på mässa frivilligt. Det är något man gör på sin fritid, för att man är intresserad. Därför skulle man ju kunna tro att folk är glada, positiva, nyfikna och öppna.
Men nej.
Det hör faktiskt inte till vanligheten.
En större samling surkart har jag sällan stött på! :)
Man kan inte annat än att le...
Lite olika typer:
Medsläpet – frugan har bestämt att detta är lördagsnöjet. Själv skulle gubben hellre sitta i soffan och titta på Tipsextra.
Den mysko – smyger runt och titta på folk och saker i ena ögonvrån. Verkar tycka att det är oerhört farligt med ögonkontakt. Och gubevare oss om någon skulle prata med stackaren!
De förskräckta – ofta två damer som går mitt i gången och oroar sig för att de ska bli påhoppade. Vågar inte gå fram till någon monter, för att de inte ska bli pålurade något. Eller pratade med. Det är ju så svårt att säga nej...
Mysfamiljen – glider runt med barnvagn och tittar lite förstrött på allt. Förhoppningen är egentligen att träffa lite folk som de känner, prata och ha en lugn och kul stund tillsammans. Mässa? Ja, ja, men jag kollar bara.
Villamannen – hade inte uppfattade att det också var en hälsomässa. Finns det inga motorsågar och tuffa verktyg, är det helt ointressant.
Den skeptiska – vet att mässförsäljare är riktiga krämare. Bäst att utgå ifrån att allt är båg och att alla är oärliga på något sätt.
De genuint intresserade finns också, de som uppför sig som jag (i min enfald) trodde att en mässbesökare skulle göra. Frågar, tittar, undrar, jämför, pratar, läser... Jo, nog finns de alltid. Men ärligt talat: De är i huvudsak utställare från någon annan monter!
Här har jag stått i två dagar på en mässa, Villa- och Hälsomässan, och tittat på folk. Man upphör aldrig att förundras...
Jag tänker att man går på mässa frivilligt. Det är något man gör på sin fritid, för att man är intresserad. Därför skulle man ju kunna tro att folk är glada, positiva, nyfikna och öppna.
Men nej.
Det hör faktiskt inte till vanligheten.
En större samling surkart har jag sällan stött på! :)
Man kan inte annat än att le...
Lite olika typer:
Medsläpet – frugan har bestämt att detta är lördagsnöjet. Själv skulle gubben hellre sitta i soffan och titta på Tipsextra.
Den mysko – smyger runt och titta på folk och saker i ena ögonvrån. Verkar tycka att det är oerhört farligt med ögonkontakt. Och gubevare oss om någon skulle prata med stackaren!
De förskräckta – ofta två damer som går mitt i gången och oroar sig för att de ska bli påhoppade. Vågar inte gå fram till någon monter, för att de inte ska bli pålurade något. Eller pratade med. Det är ju så svårt att säga nej...
Mysfamiljen – glider runt med barnvagn och tittar lite förstrött på allt. Förhoppningen är egentligen att träffa lite folk som de känner, prata och ha en lugn och kul stund tillsammans. Mässa? Ja, ja, men jag kollar bara.
Villamannen – hade inte uppfattade att det också var en hälsomässa. Finns det inga motorsågar och tuffa verktyg, är det helt ointressant.
Den skeptiska – vet att mässförsäljare är riktiga krämare. Bäst att utgå ifrån att allt är båg och att alla är oärliga på något sätt.
De genuint intresserade finns också, de som uppför sig som jag (i min enfald) trodde att en mässbesökare skulle göra. Frågar, tittar, undrar, jämför, pratar, läser... Jo, nog finns de alltid. Men ärligt talat: De är i huvudsak utställare från någon annan monter!
fredag 29 oktober 2010
En ovanligt jobbig process
Länge har jag väntat på att få flow. Allt har känts trögt och segt, varje litet utförslut har följts av en rejäl uppförsbacke. Jag har inte sett något jävla ljus i någon tunnel!
Men nu har något hänt. Det fullständigt exploderar i utveckling på alla områden i mitt liv.
Det är bra.
Jag har önskat det länge.
När jag nu äntligen har funnit vägarna till utveckling, inser jag dock en sak:
Det blir aldrig som man har tänkt sig.
Det verkar tyvärr inte som om jag är riktigt tillräckligt rustad. Jag skulle ha behövt vara i bättre näringsbalans, ha mer reserver. För HERREJÖSSES vad det kostar på!
Varje vecka är en ny utmaning. Inte för att det är jobbigt - nej, inte alls, det är oerhört roligt - men det går åt så mycket energi!
Just nu är jag på ett sällsynt jobbigt ställe att vara på:
Jag är otroligt känslig och inte så stark.
Tar åt mig av allting, blir skakig av alla känslor som stormar och somnar som en klubbad säl. Mitt på dagen, om det är så.
Kanske är det så att jag egentligen är så här extremt känslig. Hudlös, skulle jag vilja säga. Det är väl därför jag har skaffat mig ett hårt skal, sprungit fort och försökt att se åt ett annat håll i hela mitt liv. Nu står jag kvar, tar in, förfasas och förskräcks och glädjs och exploderar - och det är jättejobbigt.
JAG VET INTE HUR MAN GÖR!
Jag har väl aldrig lärt mig hantera känslor.
Finns det en handbok?
Antagligen inte. Det handlar om att winga det, att ta det som det kommer.
Lära sig av misstagen och blir expert på sig själv.
Överleva.
Och där, någonstans i det djupaste mörkret, vad är det som lyser där?
Ta mig tusan! Jag tror minsann det är slutet av tunneln! Och hurra vad det lyser därborta...
Men nu har något hänt. Det fullständigt exploderar i utveckling på alla områden i mitt liv.
Det är bra.
Jag har önskat det länge.
När jag nu äntligen har funnit vägarna till utveckling, inser jag dock en sak:
Det blir aldrig som man har tänkt sig.
Det verkar tyvärr inte som om jag är riktigt tillräckligt rustad. Jag skulle ha behövt vara i bättre näringsbalans, ha mer reserver. För HERREJÖSSES vad det kostar på!
Varje vecka är en ny utmaning. Inte för att det är jobbigt - nej, inte alls, det är oerhört roligt - men det går åt så mycket energi!
Just nu är jag på ett sällsynt jobbigt ställe att vara på:
Jag är otroligt känslig och inte så stark.
Tar åt mig av allting, blir skakig av alla känslor som stormar och somnar som en klubbad säl. Mitt på dagen, om det är så.
Kanske är det så att jag egentligen är så här extremt känslig. Hudlös, skulle jag vilja säga. Det är väl därför jag har skaffat mig ett hårt skal, sprungit fort och försökt att se åt ett annat håll i hela mitt liv. Nu står jag kvar, tar in, förfasas och förskräcks och glädjs och exploderar - och det är jättejobbigt.
JAG VET INTE HUR MAN GÖR!
Jag har väl aldrig lärt mig hantera känslor.
Finns det en handbok?
Antagligen inte. Det handlar om att winga det, att ta det som det kommer.
Lära sig av misstagen och blir expert på sig själv.
Överleva.
Och där, någonstans i det djupaste mörkret, vad är det som lyser där?
Ta mig tusan! Jag tror minsann det är slutet av tunneln! Och hurra vad det lyser därborta...
torsdag 28 oktober 2010
Glasögondesign
Jag har kommit på en grej: Glasögon är feldesignade.
Bryggan mellan själva glasögonen borde vara i nederkant av glasögonen. (Som om man vänder upp och ner på vanliga brillor.) Då kunde den händigt hänga på näsan, lyfta upp dem fint och glasen hade nått upp över ögonen.
Jag kan aldrig ha plastbågar, för min näsa är inte tillräckligt utstickande där uppe. Därför glider de bara ner, så att övre delen av bågen går tvärs över ögonen.
I hela mitt liv har jag fått höra att det beror på att min näsa har fel form. Nu har jag dock insett att det är designerna som är galna.
Det är ju en usel idé att försöka klämma dem på näsryggen med glasens sidor. Hur man än är skapt kommer de ju riskera att glida ner.
För vem har näsan i jämnhöjd med ögonen?
Bryggan mellan själva glasögonen borde vara i nederkant av glasögonen. (Som om man vänder upp och ner på vanliga brillor.) Då kunde den händigt hänga på näsan, lyfta upp dem fint och glasen hade nått upp över ögonen.
Jag kan aldrig ha plastbågar, för min näsa är inte tillräckligt utstickande där uppe. Därför glider de bara ner, så att övre delen av bågen går tvärs över ögonen.
I hela mitt liv har jag fått höra att det beror på att min näsa har fel form. Nu har jag dock insett att det är designerna som är galna.
Det är ju en usel idé att försöka klämma dem på näsryggen med glasens sidor. Hur man än är skapt kommer de ju riskera att glida ner.
För vem har näsan i jämnhöjd med ögonen?
Vem är normal?
De flesta anser nog att normen börjar någonstans där de själva är. Folk tycker att "normal" är något som är ganska som dem - fast de är förstås väldigt unika och speciella (och säkert lite bättre än alla andra).
Ju längre jag lever, desto mer inser jag att det finns väldigt stor spridning på hur folk är. Även i ett så konformt samhälle som Sverige, så finns det stoooora skillnader. Så stora att det faktiskt är svårt att hitta någon som är riktigt normal.
Så - vem är normal?
Är det han som vänder streckkoderna bort från kassörskan, för att hon ska göra skäl för sin lön?
Hon som tycker att alla ska få bestämma - bara de bestämmer det som hon vill ha? (För annars är det FEL.)
Eller han som har en åsikt, fast han inte orkar framföra den ens vid förfrågan, för att det "tar för mycket energi"?
Eller hon som - trots att hon är verksamhetschef och budgetansvarig - lägger budgeten i översta lådan "för att hon inte begriper någonting av siffrorna i den"?
Kanske han som vaxar bilen på UNDERSIDAN och bara kör den om det inte regnar? (Vilken bil? Jo en Volvo 740...)
Jag är så eländigt normal, när jag tänker på det. Har ju nästan inga sådana konstiga egenheter. Att jag sedan pratar med andar och healar är ju småpotatis jämfört med exemplen ovan, tycker jag.
Normal tror jag är väldigt kontextbundet.
I rätt sammanhang kan man nog vara normal. I nästa sammanhang är man ett UFO.
Det gäller alltså att hitta rätt umgängesgrupp om man vill förstå sig på folk.
Ju längre jag lever, desto mer inser jag att det finns väldigt stor spridning på hur folk är. Även i ett så konformt samhälle som Sverige, så finns det stoooora skillnader. Så stora att det faktiskt är svårt att hitta någon som är riktigt normal.
Så - vem är normal?
Är det han som vänder streckkoderna bort från kassörskan, för att hon ska göra skäl för sin lön?
Hon som tycker att alla ska få bestämma - bara de bestämmer det som hon vill ha? (För annars är det FEL.)
Eller han som har en åsikt, fast han inte orkar framföra den ens vid förfrågan, för att det "tar för mycket energi"?
Eller hon som - trots att hon är verksamhetschef och budgetansvarig - lägger budgeten i översta lådan "för att hon inte begriper någonting av siffrorna i den"?
Kanske han som vaxar bilen på UNDERSIDAN och bara kör den om det inte regnar? (Vilken bil? Jo en Volvo 740...)
Jag är så eländigt normal, när jag tänker på det. Har ju nästan inga sådana konstiga egenheter. Att jag sedan pratar med andar och healar är ju småpotatis jämfört med exemplen ovan, tycker jag.
Normal tror jag är väldigt kontextbundet.
I rätt sammanhang kan man nog vara normal. I nästa sammanhang är man ett UFO.
Det gäller alltså att hitta rätt umgängesgrupp om man vill förstå sig på folk.
onsdag 27 oktober 2010
Glädjas i förväg
Jag är ett stort fan av att glädjas i förväg. Klart man ska!
Dels banar det väg för att saker och ting verkligen inträffar.
Dels får man ju vara glad! Annars kanske man missar den chansen.
Är du glad sprider du bättre energi omkring dig.
Då tycker andra om att vara kring dig.
Det gör att flera saker går din väg.
Jag tycker också om att dagdrömma.
Det är väldigt bra!
Genom att ha tänkt ut hur saker och ting kan bli på ett optimalt sätt, har jag öppnat den dörren. Tänkt är halvvägs hänt... Om jag sedan hamnar i den situationen, är jag förberedd och kan ta för mig. Hur bra som helst!
Om man tycker att "dagdrömma" har en dålig klang, kan man kalla det "kreativ visualisering". Det finns faktiskt en teknik som heter så. Den går ut just på detta: Att tänka ut optimala utgångar av alla viktiga möten och händelser. Just precis - dagdrömma.
Och i dagdrömmarna är man ju alltid smart, snygg, inbjudande, kreativ och oövervinnerlig. Om inte annat startar det produktion av en massa positiva hormoner, vilket är bra för hela organismen.
Så, vi kan göra våra liv bättre alldeles själva: Dagdröm och gläd dig i förskott!
Dels banar det väg för att saker och ting verkligen inträffar.
Dels får man ju vara glad! Annars kanske man missar den chansen.
Är du glad sprider du bättre energi omkring dig.
Då tycker andra om att vara kring dig.
Det gör att flera saker går din väg.
Jag tycker också om att dagdrömma.
Det är väldigt bra!
Genom att ha tänkt ut hur saker och ting kan bli på ett optimalt sätt, har jag öppnat den dörren. Tänkt är halvvägs hänt... Om jag sedan hamnar i den situationen, är jag förberedd och kan ta för mig. Hur bra som helst!
Om man tycker att "dagdrömma" har en dålig klang, kan man kalla det "kreativ visualisering". Det finns faktiskt en teknik som heter så. Den går ut just på detta: Att tänka ut optimala utgångar av alla viktiga möten och händelser. Just precis - dagdrömma.
Och i dagdrömmarna är man ju alltid smart, snygg, inbjudande, kreativ och oövervinnerlig. Om inte annat startar det produktion av en massa positiva hormoner, vilket är bra för hela organismen.
Så, vi kan göra våra liv bättre alldeles själva: Dagdröm och gläd dig i förskott!
Lappsjuk
Blir du lappsjuk på landet? Oh, då vill jag ha en förklaring!
Jag kan förstå att man blir lappsjuk i Lappland. När det är 80 mil till närmsta stad och 15 mil till närmsta granne - då kan jag förstå att en viss ångest kan uppstå.
Lappsjuka är ju någon sorts oro. Finns resten av världen kvar? Mina vänner, min släkt, mina måsten - the world as I know it. För en lite osäker eller otrygg person kan det säkert bli plågsamt.
Men att bli lappsjuk fyra mil från staden, det är bara löjligt.
Det tar 30 minuter att ta sig till centrum/city.
Panik är därför - om inte omöjlig - så onödig.
Så: Varför denna oro?
Kan det vara så att du inte trivs med dig själv?
Att det blir lite märkligt tyst när du hör dina egna tankar?
Eller att du är van vid att låta andras energi driva dig framåt?
Åker snålskjuts på rytmen i staden?
På landet kommer man sig själv nära.
Man får tid till sina egna tankar, känner sina behov och hör vad som finns innerst inne. Dessutom lever man på sitt eget driv - finns ingen annan att luta mot.
Är det det som skrämmer den lappsjuke?
Jag kan förstå att man blir lappsjuk i Lappland. När det är 80 mil till närmsta stad och 15 mil till närmsta granne - då kan jag förstå att en viss ångest kan uppstå.
Lappsjuka är ju någon sorts oro. Finns resten av världen kvar? Mina vänner, min släkt, mina måsten - the world as I know it. För en lite osäker eller otrygg person kan det säkert bli plågsamt.
Men att bli lappsjuk fyra mil från staden, det är bara löjligt.
Det tar 30 minuter att ta sig till centrum/city.
Panik är därför - om inte omöjlig - så onödig.
Så: Varför denna oro?
Kan det vara så att du inte trivs med dig själv?
Att det blir lite märkligt tyst när du hör dina egna tankar?
Eller att du är van vid att låta andras energi driva dig framåt?
Åker snålskjuts på rytmen i staden?
På landet kommer man sig själv nära.
Man får tid till sina egna tankar, känner sina behov och hör vad som finns innerst inne. Dessutom lever man på sitt eget driv - finns ingen annan att luta mot.
Är det det som skrämmer den lappsjuke?
tisdag 26 oktober 2010
Barns roliga kommentarer
Familjen tittar på TV. Madonna i ny video.
Maken: – Titta här ungar, hon är egentligen en tant. Det syns inte va?
Dottern, reptilsnabbt: – Har hon opererat ALLT?
Dottern "har lekt sin lektermometer full propp, ända upp där hjärnan börjar". Äter sitt livs första risifrutti och tycker att jag är världens bästa mamma. Ja. Jag är nog det.
Konversation i bilen mellan femåringen och nioåringen:
- Jag har fått en ny kompis idag. Gissa vem!
- Michael Jackson?
- Nää, han är ju död.
- Allan Jackson?
- Nej jag känner inte honom.
- Britney Britney?
- Nej, hon går inte på mitt dagis.
"Jag är familjens stocksovare." Sonen, 9 år.
(En som sover hårt, som en stock.)
Tegelelden. Dottern, 5 år.
(Kakelugnen.)
- Mamma, alla mina kompisar gillar dig. Du är populär, sa Sonen.
- Jaså?
- Ja, men du vet: Du och pappa är ju inte riktigt vuxna. Det gillar barn. Ni är ju inte normala, utan lite tokiga.
Sonen, 9 år:
- Jag tycker att James Blunt har en perfekt röst för poppiga låtar. Jag fattar inte varför han sjunger så många långsamma. När jag sa det till mina kompisar på skolan, sa de: "Vem är James Blunt?" Jamen, hallå?
Dottern leker med dockhusdockorna:
– Mamman och pappan står så här nära varandra (visar med dockor). Och nu pussas de!
– Åh är de kära då?
– NEJ, de är redan gifta!
Vid nattning av Sonen:
- Du är allt lite märklig som har en mjuk fotboll som "gose".
(Han har en fotboll i plysch som han bollar med under bokläsningen på kvällen.)
– Du då! Du har ju din dator som gose!
Maken: – Titta här ungar, hon är egentligen en tant. Det syns inte va?
Dottern, reptilsnabbt: – Har hon opererat ALLT?
Dottern "har lekt sin lektermometer full propp, ända upp där hjärnan börjar". Äter sitt livs första risifrutti och tycker att jag är världens bästa mamma. Ja. Jag är nog det.
Konversation i bilen mellan femåringen och nioåringen:
- Jag har fått en ny kompis idag. Gissa vem!
- Michael Jackson?
- Nää, han är ju död.
- Allan Jackson?
- Nej jag känner inte honom.
- Britney Britney?
- Nej, hon går inte på mitt dagis.
"Jag är familjens stocksovare." Sonen, 9 år.
(En som sover hårt, som en stock.)
Tegelelden. Dottern, 5 år.
(Kakelugnen.)
- Mamma, alla mina kompisar gillar dig. Du är populär, sa Sonen.
- Jaså?
- Ja, men du vet: Du och pappa är ju inte riktigt vuxna. Det gillar barn. Ni är ju inte normala, utan lite tokiga.
Sonen, 9 år:
- Jag tycker att James Blunt har en perfekt röst för poppiga låtar. Jag fattar inte varför han sjunger så många långsamma. När jag sa det till mina kompisar på skolan, sa de: "Vem är James Blunt?" Jamen, hallå?
Dottern leker med dockhusdockorna:
– Mamman och pappan står så här nära varandra (visar med dockor). Och nu pussas de!
– Åh är de kära då?
– NEJ, de är redan gifta!
Vid nattning av Sonen:
- Du är allt lite märklig som har en mjuk fotboll som "gose".
(Han har en fotboll i plysch som han bollar med under bokläsningen på kvällen.)
– Du då! Du har ju din dator som gose!
Medelmåttor är nöjda med medel
"Ja, det var ju inte bra - men jag var ju inte sämre än någon annan!" sa kvinnan och såg nöjd ut.
Jag, otroligt chockad av detta argument, replikerade:
"Men resultatet var ju allt annat än bra. Det är ju inte ens hälften av vad vi vill ha."
Kvinnan lät sig inte skrämmas: "JA, men jag var ju inte sämst."
GAAAH!
Hur kan man resonera så?
Vad är det för sätt?
Det är för mig helt obegripligt hur en normalbegåvad människa kan acceptera att vara dålig, dvs inte alls i sin fulla kapacitet, bara för att alla andra är lika kassa.
JAG VILL VARA BRA!
Aldrig i livet att jag skulle vara nöjd med något som är "lika dåligt".
Ibland kan jag nöja mig med "good enough", men det är när det finns förmildrande omständigheter.
Egentligen:
Bra är ok.
Excellent är roligt!
Jag tycker att man alltid ska sträva till excellens. Försöka göra sitt allra bästa, vara sitt mesta. Varför ska man annars ha de förmågor man har fått, om man ändå inte tänker utnyttja dem?
Att jämföra sig och nöja sig, innebär ju att vi drar ner varandra i stället för att lyfta och sporra varandra.
Själv jämför jag mig inte så ofta. Jag har lärt mig att det är en dålig måttstock. Fast det har jag alltid vetat.
Jag kommer ihåg att jag på mitt första kvartssamtal sa:
"Det är inte jag som är bra, det är alla andra som är dåliga."
Kanske inte var så smidigt, men jag var 6 år...
Att vara medelmåttig låter tråkigt.
Att vara bra och nöja sig med medelmåttig låter sorgligt.
Jag, otroligt chockad av detta argument, replikerade:
"Men resultatet var ju allt annat än bra. Det är ju inte ens hälften av vad vi vill ha."
Kvinnan lät sig inte skrämmas: "JA, men jag var ju inte sämst."
GAAAH!
Hur kan man resonera så?
Vad är det för sätt?
Det är för mig helt obegripligt hur en normalbegåvad människa kan acceptera att vara dålig, dvs inte alls i sin fulla kapacitet, bara för att alla andra är lika kassa.
JAG VILL VARA BRA!
Aldrig i livet att jag skulle vara nöjd med något som är "lika dåligt".
Ibland kan jag nöja mig med "good enough", men det är när det finns förmildrande omständigheter.
Egentligen:
Bra är ok.
Excellent är roligt!
Jag tycker att man alltid ska sträva till excellens. Försöka göra sitt allra bästa, vara sitt mesta. Varför ska man annars ha de förmågor man har fått, om man ändå inte tänker utnyttja dem?
Att jämföra sig och nöja sig, innebär ju att vi drar ner varandra i stället för att lyfta och sporra varandra.
Själv jämför jag mig inte så ofta. Jag har lärt mig att det är en dålig måttstock. Fast det har jag alltid vetat.
Jag kommer ihåg att jag på mitt första kvartssamtal sa:
"Det är inte jag som är bra, det är alla andra som är dåliga."
Kanske inte var så smidigt, men jag var 6 år...
Att vara medelmåttig låter tråkigt.
Att vara bra och nöja sig med medelmåttig låter sorgligt.
Slätstrukna ledare
Våra moderna landsledare är ganska slätstrukna. Åtminstone i västvärlden verkar det finnas ett recept för framgångsrikt presidentskap/statsministerskap/kungaskap.
1 st rejäl pondus, gärna av typen kompetens
1 stor dos trevlig, lagom leende tillgänglighet
2 knippen docerat lugn
1 gnutta faderlighet/moderlighet (som i landsfader, landsmoder)
1 skopa skärpa (för avspisningar och utskåpningar).
(Kan tillfälligt ersättas med en skopa humor.)
Våra ledare är kompetenta, lugna, pekar med hela handen på ett omtänktsamt sätt (de vet oftast bättre än vi själva vad vi behöver), ler moderligt överseende mot reportrars och vanlig pöbels frågor och kan skärpa tonen betydligt ifall någon inte förstår rätt. Ibland kan de också ta till humorn som verktyg där, men det är inte alla som behärskar.
Det är kompetent. Det är pålitligt.
Men är det inte lite trist?
Nu för tiden finns det inga riktiga galningar i våra länders ledningar. Inte som man får läsa om i alla fall.
Tänk på de färgstarka gubbarna ur historien: (med citat)
Winston Churchill
Alkohol har, trots många försök, aldrig botat någon förkylning - men det har aldrig någon läkare heller.
Cigarren sysselsätter både händer och mun. Därigenom har jag många gånger undgått frestelsen att antingen strypa eller bita folk som har irriterat mig.
Julius Caesar
Fegisar dör många gånger innan deras riktiga död.
Det är bara hybris om jag misslyckas.
Otto von Bismarck
Politik är ingen exakt vetenskap som många professorer inbillar sig, utan en konst.
När du säger att du håller med om något i princip, så menar du att du inte har den ringaste avsikt att genomföra det.
Vilka personligheter! Färgstarka, intelligenta och med lite lätt storhetsvansinne. Hitler var ju också en rolig tjomme! Det ledsamma där var ju att folk tog hans galenskaper på allvar... Hör här bara:
Det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än att tro på fakta som ingen tidigare hört.
Ett möte mellan två människor som gör varandra fullständiga, som är gjorda för varandra, gränsar i min mening till ett mirakel.
Jag säger inte att det var bättre förr. De var ju lite galna, de där ledarna. Nu för tiden har vi t ex fred, vilket är en trevlig fördel framför hur det var då...
Men visst hade de kunnat vara lite färgstarkare, våra ledare?
Lite galenskaper, lite fler bevingade ord, lite mer sticka ut hakan?
Annars är det lätt hänt att vi vanliga dödliga inte riktigt känner igen oss. Då kanske vi i stället röstar på folk som är lite mer som vi: Okontrollerade, lite lagom inkompetenta och med en massa åsikter i stället för fakta.
Oj då!
Där har vi visst förklaringen till varför Sverigedemokraterna kom in i riksdagen!
1 st rejäl pondus, gärna av typen kompetens
1 stor dos trevlig, lagom leende tillgänglighet
2 knippen docerat lugn
1 gnutta faderlighet/moderlighet (som i landsfader, landsmoder)
1 skopa skärpa (för avspisningar och utskåpningar).
(Kan tillfälligt ersättas med en skopa humor.)
Våra ledare är kompetenta, lugna, pekar med hela handen på ett omtänktsamt sätt (de vet oftast bättre än vi själva vad vi behöver), ler moderligt överseende mot reportrars och vanlig pöbels frågor och kan skärpa tonen betydligt ifall någon inte förstår rätt. Ibland kan de också ta till humorn som verktyg där, men det är inte alla som behärskar.
Det är kompetent. Det är pålitligt.
Men är det inte lite trist?
Nu för tiden finns det inga riktiga galningar i våra länders ledningar. Inte som man får läsa om i alla fall.
Tänk på de färgstarka gubbarna ur historien: (med citat)
Winston Churchill
Alkohol har, trots många försök, aldrig botat någon förkylning - men det har aldrig någon läkare heller.
Cigarren sysselsätter både händer och mun. Därigenom har jag många gånger undgått frestelsen att antingen strypa eller bita folk som har irriterat mig.
Julius Caesar
Fegisar dör många gånger innan deras riktiga död.
Det är bara hybris om jag misslyckas.
Otto von Bismarck
Politik är ingen exakt vetenskap som många professorer inbillar sig, utan en konst.
När du säger att du håller med om något i princip, så menar du att du inte har den ringaste avsikt att genomföra det.
Vilka personligheter! Färgstarka, intelligenta och med lite lätt storhetsvansinne. Hitler var ju också en rolig tjomme! Det ledsamma där var ju att folk tog hans galenskaper på allvar... Hör här bara:
Det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än att tro på fakta som ingen tidigare hört.
Ett möte mellan två människor som gör varandra fullständiga, som är gjorda för varandra, gränsar i min mening till ett mirakel.
Jag säger inte att det var bättre förr. De var ju lite galna, de där ledarna. Nu för tiden har vi t ex fred, vilket är en trevlig fördel framför hur det var då...
Men visst hade de kunnat vara lite färgstarkare, våra ledare?
Lite galenskaper, lite fler bevingade ord, lite mer sticka ut hakan?
Annars är det lätt hänt att vi vanliga dödliga inte riktigt känner igen oss. Då kanske vi i stället röstar på folk som är lite mer som vi: Okontrollerade, lite lagom inkompetenta och med en massa åsikter i stället för fakta.
Oj då!
Där har vi visst förklaringen till varför Sverigedemokraterna kom in i riksdagen!
måndag 25 oktober 2010
Tvätt
Det finns folk som tvättar olika färger i samma tvätt. Blått, rött, grått, gult - allt i en röra. Dessutom tenderar de att använda tvättmedel med blekmedel i.
Deras tvättade paltor blir blekta och ser ut som om de har en beigegrå hinna över sig. Jag ser deras barn på dagis. Barnens tidigare så färgglada kläder ser sorgliga och trötta ut.
Det gör lite ont i själen att se dessa tygtrasor, allmäntvättade och skrynkliga. De ser så uppgivna ut.
Kläder ska få vara färgrika! De vill lysa och spraka. Blått ska vara blått, rött ska vara rött. Varenda nyans ska märkas. Färger är ju härliga!
Jag gillar att tvätta. Det är lätt, det luktar gott och det är varmt och skönt. Lite meditation, att sträcka och vika och stryka. Om man bara får vara ifred.
En sak jag inte förstår är detta: Varför förbjuds inte tvättmedel med nitrater och optiska vitmedel? Alla kan väl tvätta med tvättsåpa eller miljömärkta tvättmedel som Skona. Eller tvättnötter! Det blir rent, det sparar miljön - och tvätten behåller sina färger. Win-win!
Deras tvättade paltor blir blekta och ser ut som om de har en beigegrå hinna över sig. Jag ser deras barn på dagis. Barnens tidigare så färgglada kläder ser sorgliga och trötta ut.
Det gör lite ont i själen att se dessa tygtrasor, allmäntvättade och skrynkliga. De ser så uppgivna ut.
Kläder ska få vara färgrika! De vill lysa och spraka. Blått ska vara blått, rött ska vara rött. Varenda nyans ska märkas. Färger är ju härliga!
Jag gillar att tvätta. Det är lätt, det luktar gott och det är varmt och skönt. Lite meditation, att sträcka och vika och stryka. Om man bara får vara ifred.
En sak jag inte förstår är detta: Varför förbjuds inte tvättmedel med nitrater och optiska vitmedel? Alla kan väl tvätta med tvättsåpa eller miljömärkta tvättmedel som Skona. Eller tvättnötter! Det blir rent, det sparar miljön - och tvätten behåller sina färger. Win-win!
söndag 24 oktober 2010
Varför revolterar inte ungarna?
När vi var unga, var allt som våra föräldrar stod för skitkass. Musiken, kläderna, värderingarna, livsstilen... Föräldrar var i bästa fall gammaldags (= trista) och i värsta fall pinsamma.
Och om vi tittar på föräldrarna, så hade de ju samma åsikter om sina föräldrar. Fyrtiotalisterna revolterade ju mot allt som deras föräldrageneration stod för, bonde- och industrisamhället och allt som följde med det.
Men dagens ungdomar och barn är inte sådana.
De klär sig i samma kläder som vi. Det har nästan inte hänt någonting på det området. Jeans, t-shirts, koftor, linnen, skjortor... Det finns väl inget plagg som är helt "reserverat" för ungdomar. Ja, en och annan hängande byxgren då – men det har jag också. Ungdomsmodet är inte så annorlunda mot vuxenmodet. Gränsen går väl någonstans vid 50-strecket; de som är äldre än så är gubbiga/tantiga.
De lyssnar med glädje på samma musik. "Jag älskar 80-talsmusik", säger 18-åringen glatt. På riktigt. Mina barn lyssnar på samma radiokanaler som vi föräldrar, gillar nästan samma musik (fast kanske de enklare varianterna, inte för udda och komplicerat) och har samma idoler.
Och ungdomarna vill gå ut på samma ställen som vi, handla i samma klädaffärer, dricka caffe latte och ha iPhone, precis som vi.
Jag tycker att det är märkligt.
Var är revolten?
Är det inte meningen att varje generation ska vilja förändra, förbättra och protestera?
Jag vet inte. Kanske behövs det ingen revolution. Kanske lever vi redan i den bästa av världar.
Eller så kommer revolten på helt andra områden...
Och om vi tittar på föräldrarna, så hade de ju samma åsikter om sina föräldrar. Fyrtiotalisterna revolterade ju mot allt som deras föräldrageneration stod för, bonde- och industrisamhället och allt som följde med det.
Men dagens ungdomar och barn är inte sådana.
De klär sig i samma kläder som vi. Det har nästan inte hänt någonting på det området. Jeans, t-shirts, koftor, linnen, skjortor... Det finns väl inget plagg som är helt "reserverat" för ungdomar. Ja, en och annan hängande byxgren då – men det har jag också. Ungdomsmodet är inte så annorlunda mot vuxenmodet. Gränsen går väl någonstans vid 50-strecket; de som är äldre än så är gubbiga/tantiga.
De lyssnar med glädje på samma musik. "Jag älskar 80-talsmusik", säger 18-åringen glatt. På riktigt. Mina barn lyssnar på samma radiokanaler som vi föräldrar, gillar nästan samma musik (fast kanske de enklare varianterna, inte för udda och komplicerat) och har samma idoler.
Och ungdomarna vill gå ut på samma ställen som vi, handla i samma klädaffärer, dricka caffe latte och ha iPhone, precis som vi.
Jag tycker att det är märkligt.
Var är revolten?
Är det inte meningen att varje generation ska vilja förändra, förbättra och protestera?
Jag vet inte. Kanske behövs det ingen revolution. Kanske lever vi redan i den bästa av världar.
Eller så kommer revolten på helt andra områden...
Bygg riktiga hus, amerikaner!
Vad är det för fel på amerikaner? Varför kan de inte bygga ordentliga hus?
Man ser på filmer och TV-program, hur tunna dörrar och väggar de har. Det är ju löjligt! Deras ytterdörrar skulle inte ens bli godkända som innerdörrar i Sverige.
Dörrar som är som av pappkartong, hus med två reglar på 10 meter vägg och bara lite gips utanpå, skekigt och vingligt.
Allvarligt talat... Många hus där borta är ju som de kojor vi byggde som unga.
Jag älskar våra stabila, svenska, rejäla hus. Ett hus som står genom storm och regn, som känns stabilt, ger ett intryck av att världen är trygg. Jag vill inte behöva tänka på alla risker när jag är hemma. Jag vill känna mig omhuldad.
Det vore för nervöst för mig att bo i en pappkartong.
Ett hus eller en koja i en kåkstad kan ju kvitta i så fall.
Nä - jag vill ha ett rejält hus. Jag blir genuint lycklig när vi tar ner en vägg i vår gamla prästgård och ser stående spåntade brädor, fyrtum tjocka och 25-30 cm breda. Vackert! Sågar man med tigersåg så blir klingan röd och apparaten bränner nästan.
Jag hör till de som vill tro att byggnader är organiska. Det gäller faktiskt bilar och båtar också. Om jag tänker att det bara är lite hopplock av muttrar och plåtbitar, känner jag mig otrygg. Det känns bättre om jag ser dem som egna individer, något som har funnits länge och ska finnas länge till.
Man ser på filmer och TV-program, hur tunna dörrar och väggar de har. Det är ju löjligt! Deras ytterdörrar skulle inte ens bli godkända som innerdörrar i Sverige.
Dörrar som är som av pappkartong, hus med två reglar på 10 meter vägg och bara lite gips utanpå, skekigt och vingligt.
Allvarligt talat... Många hus där borta är ju som de kojor vi byggde som unga.
Jag älskar våra stabila, svenska, rejäla hus. Ett hus som står genom storm och regn, som känns stabilt, ger ett intryck av att världen är trygg. Jag vill inte behöva tänka på alla risker när jag är hemma. Jag vill känna mig omhuldad.
Det vore för nervöst för mig att bo i en pappkartong.
Ett hus eller en koja i en kåkstad kan ju kvitta i så fall.
Nä - jag vill ha ett rejält hus. Jag blir genuint lycklig när vi tar ner en vägg i vår gamla prästgård och ser stående spåntade brädor, fyrtum tjocka och 25-30 cm breda. Vackert! Sågar man med tigersåg så blir klingan röd och apparaten bränner nästan.
Jag hör till de som vill tro att byggnader är organiska. Det gäller faktiskt bilar och båtar också. Om jag tänker att det bara är lite hopplock av muttrar och plåtbitar, känner jag mig otrygg. Det känns bättre om jag ser dem som egna individer, något som har funnits länge och ska finnas länge till.
lördag 23 oktober 2010
Platser andas olika stämning
Jag är hyperkänslig för hur olika ställen känns.
På vissa platser känns det fritt, öppet och lugnt.
På andra är det stressigt, instängt och elakt.
Jag vet inte vad det är jag känner, men det är väldigt påtagligt. Det kan vara skillnad bara mellan olika gator i en stad! Och på landet kan man finna en helt annan status bara efter en kilometer.
Hemma i Mistelås andas det århundradens lugn, skogens visdom, frid och harmoni. (Det var därför vi fastnade för stället.) Om jag tar en tur, tillexempel till Sjuhult (5 km bort) hamnar vi i småpysslig konstnärlighet, hemfrid, hembakta bullar och frihet.
Rydaholm andas industriort, arbetsfokuserat men entreprenörigt.
Moheda är småborgerligt, skvallrigt men trevligt jordnära.
Alvesta är lite gnälligt, väldigt grupporienterat och hopplöst.
Växjö andas trevlig krämarstad, fokuserad på försäljning, som slits mellan att vara lite fin i kanten och modern.
Ibland får jag nästan lite panik av att vara på vissa ställen. Det är när det är osunda, hemsökta, sura, svarta, negativa vibbar. Då måste jag stålsätta mig och ostkupa mig (skydd från omvärlden) för att klara mig.
Jag tror att platser påverkar dem som bor där, eller vistas där mycket. Det är som att gå i olika skor. Vissa skor är pigga och går raskt och alert. Andra skor är lite slöa och såsiga, eller märkligt konstnärliga eller tungt tuffa. Ibland, när jag har fel skor på mig, försöker jag övervinna skornas påverkan genom att bestämt gå på det sätt jag behöver. Det går sällan vägen... Skorna tar över och jag skutt/hopp/snubblar fram. Ser inte klokt ut.
På samma sätt tänker jag att platser påverkar. Om man bor på ett negativt, surt och dystert ställe, hjälper det inte att man försöker vara optimist. Förr eller senare växer det in i en, infiltrerar kroppen och får en att bli som platsen. Skadligt.
Det gäller att bo bra, att jobba på ett hälsosamt ställe och befinna sig på de platser som när en i stället för tär en. Lyssna på vilka ord du använder på olika ställen! Där det blir många "glad", "positiv", "fixar sig" - där mår du bra. Där det i stället sägs många "svårt", "problem" och "fel" - där ska du undvika att vara.
En del arbetsplatser skapar problem, det är jag övertygad om. Det finns lokaler som fullständigt svettas rädsla, oro, skam och tvång. De borde rivas. Andra lokaler är glada, framgångsrika, öppna och tillåtande. Där mår folk bra och gör bra.
Jag vet - jag ska bli lokalsniffare!
Det kan bli mitt jobb. Jag kan vara mäklares, byggfirmors och arbetsplatsers konsult. Komma och känna, göra en analys och säga: "Det går att fixa", eller "här behöver renas" eller "riv hela skiten".
Eller kanske är det bara jag som påverkas?
Jag vet inte. Har sett på mannen och barnen att de också lider av detta, men att de inte har lika lätt att sätta ord på det hela eller förstå varför de reagerar som de gör.
Återkommer när jag har gjort en studie på en större population...
På vissa platser känns det fritt, öppet och lugnt.
På andra är det stressigt, instängt och elakt.
Jag vet inte vad det är jag känner, men det är väldigt påtagligt. Det kan vara skillnad bara mellan olika gator i en stad! Och på landet kan man finna en helt annan status bara efter en kilometer.
Hemma i Mistelås andas det århundradens lugn, skogens visdom, frid och harmoni. (Det var därför vi fastnade för stället.) Om jag tar en tur, tillexempel till Sjuhult (5 km bort) hamnar vi i småpysslig konstnärlighet, hemfrid, hembakta bullar och frihet.
Rydaholm andas industriort, arbetsfokuserat men entreprenörigt.
Moheda är småborgerligt, skvallrigt men trevligt jordnära.
Alvesta är lite gnälligt, väldigt grupporienterat och hopplöst.
Växjö andas trevlig krämarstad, fokuserad på försäljning, som slits mellan att vara lite fin i kanten och modern.
Ibland får jag nästan lite panik av att vara på vissa ställen. Det är när det är osunda, hemsökta, sura, svarta, negativa vibbar. Då måste jag stålsätta mig och ostkupa mig (skydd från omvärlden) för att klara mig.
Jag tror att platser påverkar dem som bor där, eller vistas där mycket. Det är som att gå i olika skor. Vissa skor är pigga och går raskt och alert. Andra skor är lite slöa och såsiga, eller märkligt konstnärliga eller tungt tuffa. Ibland, när jag har fel skor på mig, försöker jag övervinna skornas påverkan genom att bestämt gå på det sätt jag behöver. Det går sällan vägen... Skorna tar över och jag skutt/hopp/snubblar fram. Ser inte klokt ut.
På samma sätt tänker jag att platser påverkar. Om man bor på ett negativt, surt och dystert ställe, hjälper det inte att man försöker vara optimist. Förr eller senare växer det in i en, infiltrerar kroppen och får en att bli som platsen. Skadligt.
Det gäller att bo bra, att jobba på ett hälsosamt ställe och befinna sig på de platser som när en i stället för tär en. Lyssna på vilka ord du använder på olika ställen! Där det blir många "glad", "positiv", "fixar sig" - där mår du bra. Där det i stället sägs många "svårt", "problem" och "fel" - där ska du undvika att vara.
En del arbetsplatser skapar problem, det är jag övertygad om. Det finns lokaler som fullständigt svettas rädsla, oro, skam och tvång. De borde rivas. Andra lokaler är glada, framgångsrika, öppna och tillåtande. Där mår folk bra och gör bra.
Jag vet - jag ska bli lokalsniffare!
Det kan bli mitt jobb. Jag kan vara mäklares, byggfirmors och arbetsplatsers konsult. Komma och känna, göra en analys och säga: "Det går att fixa", eller "här behöver renas" eller "riv hela skiten".
Eller kanske är det bara jag som påverkas?
Jag vet inte. Har sett på mannen och barnen att de också lider av detta, men att de inte har lika lätt att sätta ord på det hela eller förstå varför de reagerar som de gör.
Återkommer när jag har gjort en studie på en större population...
Japanen som försvann
Under maratonloppet i Stockholm 1912 försvann det en deltagare, en japan. Arrangörerna hade inte koll på honom, så han blev "japanen som försvann".
Det roliga är att någon letade upp honom långt senare, för att få en förklaring. Vad som hade hänt var följande:
Han blev trött och bestämde sig för att bryta. Lämpligt nog vid en villaträdgård, där han blev bjuden på fika. Så småningom fick han låna en kostym och åka tillbaka till Stockholm.
Man lät honom slutföra loppet. Han gick i mål efter 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20 sekunder.
Detta är tänkvärt av flera anledningar.
1 Ett typexempel på hur byråkrati kan gå fel.
2 Förr i tiden var sport skoj, inte blodigt allvar.
3 Det viktiga är inte alltid resultatet, utan resan i sig.
4 Det finns roliga människor med humor!
Läs om japanen som försvann:
http://www.sydsvenskan.se/sport/article358905/Japanen-som-forsvann.html
Det roliga är att någon letade upp honom långt senare, för att få en förklaring. Vad som hade hänt var följande:
Han blev trött och bestämde sig för att bryta. Lämpligt nog vid en villaträdgård, där han blev bjuden på fika. Så småningom fick han låna en kostym och åka tillbaka till Stockholm.
Man lät honom slutföra loppet. Han gick i mål efter 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20 sekunder.
Detta är tänkvärt av flera anledningar.
1 Ett typexempel på hur byråkrati kan gå fel.
2 Förr i tiden var sport skoj, inte blodigt allvar.
3 Det viktiga är inte alltid resultatet, utan resan i sig.
4 Det finns roliga människor med humor!
Läs om japanen som försvann:
http://www.sydsvenskan.se/sport/article358905/Japanen-som-forsvann.html
fredag 22 oktober 2010
Serviceyrken - inte för alla
Vi är olika. En del är morgonpigga, andra är nattsuddare. Somliga älskar hästar, andra är rädda för alla djur.
Därmed är det bara naturligt att vi passar för olika jobb.
Det är till exempel inte alla som passar för serviceyrken. Om man har som grundinställning att folk är idioter med orimliga krav, så kanske man ska satsa på en karriär vid löpande bandet, eller som kronofogde eller så. Inte expedit eller servitör.
Servitriser som ser besvärade ut när man vinkar dem till sig kan ju inte ha det lätt. Eller expediten i klädaffären som tycker att det är jobbigt att hänga undan ett plagg en timme.
Och jag kan inte låta bli att undra: Varför har de gjort det yrkesvalet?
Eller har de inte valt, har det bara blitt?
Kanske kunde de inte få något annat jobb.
En annan fundering: Hur lyckades de lura sig förbi anställningsintervjun? Satt de och blåljög, eller är denna motvilja mot själva essensen i yrket – service – något som har vuxit fram successivt?
När folk i serviceyrken beter sig så motvilligt, kan jag inte låta bli. Jag lutar mig fram och säger:
– Det finns andra jobb, vet du. Du behöver inte jobba här om du inte trivs.
Så ler jag coachande, blinkar med ögat och går lugnt därifrån.
Därmed är det bara naturligt att vi passar för olika jobb.
Det är till exempel inte alla som passar för serviceyrken. Om man har som grundinställning att folk är idioter med orimliga krav, så kanske man ska satsa på en karriär vid löpande bandet, eller som kronofogde eller så. Inte expedit eller servitör.
Servitriser som ser besvärade ut när man vinkar dem till sig kan ju inte ha det lätt. Eller expediten i klädaffären som tycker att det är jobbigt att hänga undan ett plagg en timme.
Och jag kan inte låta bli att undra: Varför har de gjort det yrkesvalet?
Eller har de inte valt, har det bara blitt?
Kanske kunde de inte få något annat jobb.
En annan fundering: Hur lyckades de lura sig förbi anställningsintervjun? Satt de och blåljög, eller är denna motvilja mot själva essensen i yrket – service – något som har vuxit fram successivt?
När folk i serviceyrken beter sig så motvilligt, kan jag inte låta bli. Jag lutar mig fram och säger:
– Det finns andra jobb, vet du. Du behöver inte jobba här om du inte trivs.
Så ler jag coachande, blinkar med ögat och går lugnt därifrån.
Könsdiskriminerande föräldrar
Jag har upptäckt en sak vad gäller fritidsaktiviteter: Föräldrar behandlar sina barn olika beroende på om de är killar eller tjejer.
Killar har fritidsaktiviteter från späd ålder. Fotboll, hockey, gokart, motocross, simning, gymnastik... Det är självklart att de ska vara aktiva redan från tre-fyra års åldern.
Tjejer däremot får ofta vänta till långt upp i skolåldern innan de får välja fritidsaktiviteter. De får bara vara med och skjutsa sina bröder, hänga med på tävlingar och sälja korv på matcherna.
Tjejerna får hänga med, killarna gör.
Vilket hemskt budskap!
Jag vet inte om det är skillnad mellan familjer på landet och i stan här, eller olika i olika landsändar, men såhär är det där jag bor. Killarna började med fotboll i treårsåldern, tjejerna i bästa fall med någonting i sexårsåldern.
Orättvist!
Vad mer är: Aktiviteterna splittrar familjerna. Helgerna går åt till att skjutsa, titta på matcher, packa och packa upp. Återigen får deras aktiviteter styra och ta plats. Tjejerna hänger med eller puffas runt. Budskapet blir att det är ok för killar att prioriterar sitt framför familjen. (Precis som de senare -i vuxen ålder - prioriterar jobbet.)
Inte ok.
När vi pratar om jämställdhet kanske vi ska se mer på vad vi i verkligheten gör.
Killar har fritidsaktiviteter från späd ålder. Fotboll, hockey, gokart, motocross, simning, gymnastik... Det är självklart att de ska vara aktiva redan från tre-fyra års åldern.
Tjejer däremot får ofta vänta till långt upp i skolåldern innan de får välja fritidsaktiviteter. De får bara vara med och skjutsa sina bröder, hänga med på tävlingar och sälja korv på matcherna.
Tjejerna får hänga med, killarna gör.
Vilket hemskt budskap!
Jag vet inte om det är skillnad mellan familjer på landet och i stan här, eller olika i olika landsändar, men såhär är det där jag bor. Killarna började med fotboll i treårsåldern, tjejerna i bästa fall med någonting i sexårsåldern.
Orättvist!
Vad mer är: Aktiviteterna splittrar familjerna. Helgerna går åt till att skjutsa, titta på matcher, packa och packa upp. Återigen får deras aktiviteter styra och ta plats. Tjejerna hänger med eller puffas runt. Budskapet blir att det är ok för killar att prioriterar sitt framför familjen. (Precis som de senare -i vuxen ålder - prioriterar jobbet.)
Inte ok.
När vi pratar om jämställdhet kanske vi ska se mer på vad vi i verkligheten gör.
torsdag 21 oktober 2010
Dansbandskampen
Är det på skoj?
En gigantisk sketch, där publiken är skämtet.
För det kan väl inte vara på allvar?
Jag får rysningar. Klämkäckt, superhurtigt och väldigt talanglöst kan jag sammanfatta mitt intryck. Å andra sidan har jag bara sett fem minuter. Mer än så och jag hade fått opereras för imploderad hjärna.
Vad hände?
När blev dansband inne?
Och vilka är de som lyssnar?
Jag ser ju att det är unga människor i publiken. Vilka är de? Varför lyssnar de på musik som redan var gubbig på 80-talet? Smörig, smetig, förutsägbar, pinsamt enkel. Det är liksom musikens Euroshopper: Ingen kvalitet, massproducerat, säljs överallt. Om dansbandsmusik är genmodifierad vet jag inte, men jag har mina misstankar.
Och dansband verkar det ju finnas hur många som helst. Halvkompetenta musiker som kompar sångglada frontfigurer med glassiga leenden.
Nej, det är för mig en gåta.
Jag tror på fullt allvar att jag inte känner en enda människa som lyssnar på dansbandsmusik.
Ta mig inte ur den villfarelsen, är ni snälla!
En gigantisk sketch, där publiken är skämtet.
För det kan väl inte vara på allvar?
Jag får rysningar. Klämkäckt, superhurtigt och väldigt talanglöst kan jag sammanfatta mitt intryck. Å andra sidan har jag bara sett fem minuter. Mer än så och jag hade fått opereras för imploderad hjärna.
Vad hände?
När blev dansband inne?
Och vilka är de som lyssnar?
Jag ser ju att det är unga människor i publiken. Vilka är de? Varför lyssnar de på musik som redan var gubbig på 80-talet? Smörig, smetig, förutsägbar, pinsamt enkel. Det är liksom musikens Euroshopper: Ingen kvalitet, massproducerat, säljs överallt. Om dansbandsmusik är genmodifierad vet jag inte, men jag har mina misstankar.
Och dansband verkar det ju finnas hur många som helst. Halvkompetenta musiker som kompar sångglada frontfigurer med glassiga leenden.
Nej, det är för mig en gåta.
Jag tror på fullt allvar att jag inte känner en enda människa som lyssnar på dansbandsmusik.
Ta mig inte ur den villfarelsen, är ni snälla!
Facebooks olika typer
I Sverige har vi 4 miljoner Facebook-användare. 4 MILJONER! Det måste göra oss till det mest Facebookande landet i världen.
Det innebär att nästan hälften har ett konto. Tänk efter vad det betyder! Gammelmormor har inte, moster har inte, syrran vägrar - jag har.
Mamma har inte, morbror har inte, kompisen orkar inte - maken har.
Tänk på alla gamla, tänk på alla barn. Det innebär väl att nästan ALLA mellan 15 och 60 har?
Jag har efter mitt halvår som aktiv Facebookare identifierat några olika typer av användare. Eftersom jag älskar analys och typindelning, har jag gjort en följande kategorier:
Narcissisen
Postar och berättar, läser inte andras men tror att alla läser deras. Kommenterar aldrig - eller ytterst sällan - andras, svarar knappt på direkta meddelanden och ser Facebook som "ett bra sätt för alla andra att få veta vad som rör sig i mitt liv".
Gudrun Schyman sa t ex i en TV-intervju för någon dag sedan att hon inte läser vad andra skriver, utan "använder Facebook som ett medel att kommunicera UT". Och hur tänkte den socialistiska damen att det skulle fungera? Om alla bara postar och ingen läser? Hur var det med solidariteten där då?
Blygisen
Läser alla andras, men vågar inte posta själv: "Inte ska väl jag... Mitt liv är inte så spännande." Smyger runt på Facebook och tycker att alla andra har så mycket för sig, är så aktiva och skriver så roligt. Klickar ibland på statusrutan, men blir sittande, kommer inte på något att skriva. Suckar och övergår till att kolla på Youtube där andra gör roliga saker.
Kompisen
Umgås verkligen på Facebook! Kommenterar alla kompisars status, ofta med käcka hjärtan och smileys, lösryckta ord och interna hänvisningar. ":) precis som i fredags - aaaargh!". Har omkring 200 olika likes, däribland: "Vad söt du är, nej det är du, nej det är du, KÄFTEN ni är fula bägge två". Skriver sällan något som är intressant utanför den allra innersta kretsen.
Marknadföraren
Använder Facebook som en anslagstavla och ett nätverk. Postar endast saker som får dem själva att framstå i extra god dager. Profilbilden är så snygg att vännerna knappt känner igen sin kompis. Promotar olika verksamheter, lägger upp bilder på saker till försäljning. Är en sådan som många klickar bort i visningsfältet.
Beroendepersonligheten
Har verkligen fastnat. Facebookar som en drog, kan inte vara utan. Lever sitt liv på webben, fikar framför datorn med sina virtuella vänner en knapptryckning bort. Hakar på alla typer av spel, tester, "Spåkulan säger" och horoskop. En dag utan Facebook är otänkbar. När kärleken bjuder på en resa till Thailand, är första frågan: "Har de trådlöst nätverk på hotellet?"
Känner du igen dig? Eller någon annan, kanske? :)
Som vanligt när man gör typer, stämmer väl flera in på oss riktiga personer.
Jag vet i alla fall var jag hittar mig själv... :D
Det innebär att nästan hälften har ett konto. Tänk efter vad det betyder! Gammelmormor har inte, moster har inte, syrran vägrar - jag har.
Mamma har inte, morbror har inte, kompisen orkar inte - maken har.
Tänk på alla gamla, tänk på alla barn. Det innebär väl att nästan ALLA mellan 15 och 60 har?
Jag har efter mitt halvår som aktiv Facebookare identifierat några olika typer av användare. Eftersom jag älskar analys och typindelning, har jag gjort en följande kategorier:
Narcissisen
Postar och berättar, läser inte andras men tror att alla läser deras. Kommenterar aldrig - eller ytterst sällan - andras, svarar knappt på direkta meddelanden och ser Facebook som "ett bra sätt för alla andra att få veta vad som rör sig i mitt liv".
Gudrun Schyman sa t ex i en TV-intervju för någon dag sedan att hon inte läser vad andra skriver, utan "använder Facebook som ett medel att kommunicera UT". Och hur tänkte den socialistiska damen att det skulle fungera? Om alla bara postar och ingen läser? Hur var det med solidariteten där då?
Blygisen
Läser alla andras, men vågar inte posta själv: "Inte ska väl jag... Mitt liv är inte så spännande." Smyger runt på Facebook och tycker att alla andra har så mycket för sig, är så aktiva och skriver så roligt. Klickar ibland på statusrutan, men blir sittande, kommer inte på något att skriva. Suckar och övergår till att kolla på Youtube där andra gör roliga saker.
Kompisen
Umgås verkligen på Facebook! Kommenterar alla kompisars status, ofta med käcka hjärtan och smileys, lösryckta ord och interna hänvisningar. ":) precis som i fredags - aaaargh!". Har omkring 200 olika likes, däribland: "Vad söt du är, nej det är du, nej det är du, KÄFTEN ni är fula bägge två". Skriver sällan något som är intressant utanför den allra innersta kretsen.
Marknadföraren
Använder Facebook som en anslagstavla och ett nätverk. Postar endast saker som får dem själva att framstå i extra god dager. Profilbilden är så snygg att vännerna knappt känner igen sin kompis. Promotar olika verksamheter, lägger upp bilder på saker till försäljning. Är en sådan som många klickar bort i visningsfältet.
Beroendepersonligheten
Har verkligen fastnat. Facebookar som en drog, kan inte vara utan. Lever sitt liv på webben, fikar framför datorn med sina virtuella vänner en knapptryckning bort. Hakar på alla typer av spel, tester, "Spåkulan säger" och horoskop. En dag utan Facebook är otänkbar. När kärleken bjuder på en resa till Thailand, är första frågan: "Har de trådlöst nätverk på hotellet?"
Känner du igen dig? Eller någon annan, kanske? :)
Som vanligt när man gör typer, stämmer väl flera in på oss riktiga personer.
Jag vet i alla fall var jag hittar mig själv... :D
onsdag 20 oktober 2010
E-medel
Jag blir alltid lite nervös när det är E-nummer på maten som jag köper. Det har väl lite med kontrollbehov att göra: Jag vill veta vad jag stoppar i mig.
Egentligen är ju inte alla E-nummer farliga. Inte på långa vägar! Alla ämnen har ett E-nummer. Den trevliga och naturliga kryddan gurkmeja har t ex E 100.
Det man däremot inte vill stoppa i sin kropp är t ex natriumglutamat. Det är ett onaturligt och kroppsvidrigt ämne som skapar stora problem när vi äter det.
Det finns böcker där man kan slå upp vad varje kod betyder. Jag önskar ibland att en sådan hängde någonstans i varje matvaruaffär... Då och då lägger jag faktiskt tillbaka varor när jag inte känner igen nummerbeteckningarna.
En bra trend just nu är att fler och fler livsmedelsproducenter skriver ut ämnenas namn i stället. Det är bra! Jag gillar att läsa citronsyra och lökextrakt. Då förstår jag och behöver inte oroa mig.
Hurra för tydlig information!
Hurra för mat med naturliga ingredienser!
Egentligen är ju inte alla E-nummer farliga. Inte på långa vägar! Alla ämnen har ett E-nummer. Den trevliga och naturliga kryddan gurkmeja har t ex E 100.
Det man däremot inte vill stoppa i sin kropp är t ex natriumglutamat. Det är ett onaturligt och kroppsvidrigt ämne som skapar stora problem när vi äter det.
Det finns böcker där man kan slå upp vad varje kod betyder. Jag önskar ibland att en sådan hängde någonstans i varje matvaruaffär... Då och då lägger jag faktiskt tillbaka varor när jag inte känner igen nummerbeteckningarna.
En bra trend just nu är att fler och fler livsmedelsproducenter skriver ut ämnenas namn i stället. Det är bra! Jag gillar att läsa citronsyra och lökextrakt. Då förstår jag och behöver inte oroa mig.
Hurra för tydlig information!
Hurra för mat med naturliga ingredienser!
Lyx
Vad är lyx?
För mig klingar det vrålåk, champagne i bubbelpoolen och butler.
Men när jag tittar närmare på min tanke, är alla klädda i 80-talskläder och de spelar "I'm so excited" i bakgrunden.
Jag tror bestämt att min lyxidé måste uppdateras.
För idag är det helt andra saker som lockar oss. Eller i alla fall mig.
Att sova så länge man vill på morgonen.
Ren luft och gott vatten.
Att vara frisk och må bra.
Kunna följa sin egen dygnsrytm.
Bra relationer.
När allt flyter på och ingenting krånglar, speciellt teknik.
De dagar det känns bra att det är långt till pensionen.
Fina kläder – som inte andas hippie – i naturmaterial.
Eld i kakelugnen och gott om ved.
Mysiga husdjur som mår bra.
Är lyx det som sätter guldkant på tillvaron, så är det definitivt alla sakerna ovan! Åtminstone för mig. Däremot har jag ingen längtan efter just bubbelpool och en Rolls. Kanske en butler med städkunskaper, dock. En som hette James och var så där roligt stel i ryggen. Det hade varit skojigt missanpassat i vårt IKEA-hem bredvid kohagen.
Det där med glitter och glamour känns långt borta nu. Undrar om det är åldern som gör det? Eller så är det tidsåldern. I en värld några generationer tillbaka, var det pengar som var beviset på att man hade lyckats. När bara en förälder jobbade, var givetvis pengar en bristvara. Då var lyx en fin bil och pool. Idag har vi prylar till förbannelse - men ingen tid. Nu är hemlagad mat, ett hem i ordning och glada barn en lyx.
En lyxlirare idag är en som inte behöver jobba hela tiden, som kan vara hemma och ta väl hand om sig själv och familjen. Som har tid att baka eget bröd men ändå har råd att köpa KRAV-märkt och som kan njuta av livets goda. Därför summerar jag min bild av modern lyx som följer:
Hembakade, kravmärkta bullar med grovmjöl och brunt socker!
För mig klingar det vrålåk, champagne i bubbelpoolen och butler.
Men när jag tittar närmare på min tanke, är alla klädda i 80-talskläder och de spelar "I'm so excited" i bakgrunden.
Jag tror bestämt att min lyxidé måste uppdateras.
För idag är det helt andra saker som lockar oss. Eller i alla fall mig.
Att sova så länge man vill på morgonen.
Ren luft och gott vatten.
Att vara frisk och må bra.
Kunna följa sin egen dygnsrytm.
Bra relationer.
När allt flyter på och ingenting krånglar, speciellt teknik.
De dagar det känns bra att det är långt till pensionen.
Fina kläder – som inte andas hippie – i naturmaterial.
Eld i kakelugnen och gott om ved.
Mysiga husdjur som mår bra.
Är lyx det som sätter guldkant på tillvaron, så är det definitivt alla sakerna ovan! Åtminstone för mig. Däremot har jag ingen längtan efter just bubbelpool och en Rolls. Kanske en butler med städkunskaper, dock. En som hette James och var så där roligt stel i ryggen. Det hade varit skojigt missanpassat i vårt IKEA-hem bredvid kohagen.
Det där med glitter och glamour känns långt borta nu. Undrar om det är åldern som gör det? Eller så är det tidsåldern. I en värld några generationer tillbaka, var det pengar som var beviset på att man hade lyckats. När bara en förälder jobbade, var givetvis pengar en bristvara. Då var lyx en fin bil och pool. Idag har vi prylar till förbannelse - men ingen tid. Nu är hemlagad mat, ett hem i ordning och glada barn en lyx.
En lyxlirare idag är en som inte behöver jobba hela tiden, som kan vara hemma och ta väl hand om sig själv och familjen. Som har tid att baka eget bröd men ändå har råd att köpa KRAV-märkt och som kan njuta av livets goda. Därför summerar jag min bild av modern lyx som följer:
Hembakade, kravmärkta bullar med grovmjöl och brunt socker!
tisdag 19 oktober 2010
Hälsa på främlingar
En försvunnen kunskap, det där med att hälsa på och småprata med främlingar. Man gör ju inte det längre.
Under semestern var jag och maken på promenad. Vi gick på en liten skogsväg längs havet. Mitt i skogen öppnade terrängen upp sig till en liten bad- och båtplats. Där stod en äldre man och torkade sig efter sitt kvällsbad.
Vi nickade till honom och log så där lite lagom. Han, däremot, sa:
- Trevlig kväll! Och vilken tur att regnet gav med sig.
- Eermhm, svarade vi, lätt överraskade, men lyckades väl haspla ur oss något hyfsat artigt.
Sedan uppstod en tryckande tystnad som jag försökte fylla med ett vänligt leende.
Efteråt pratade jag och maken om det. Tänk, vad annorlunda det kändes! Så välkomnande, vänligt och socialt. Plötsligt var vi inte längre turister som inkräktade på de bofastas område, utan tillhöriga.
Helt klart något vi borde jobba upp igen, i Sverige.
Konsten att kallprata med främlingar.
Skulle definitivt göra samhället varmare.
Under semestern var jag och maken på promenad. Vi gick på en liten skogsväg längs havet. Mitt i skogen öppnade terrängen upp sig till en liten bad- och båtplats. Där stod en äldre man och torkade sig efter sitt kvällsbad.
Vi nickade till honom och log så där lite lagom. Han, däremot, sa:
- Trevlig kväll! Och vilken tur att regnet gav med sig.
- Eermhm, svarade vi, lätt överraskade, men lyckades väl haspla ur oss något hyfsat artigt.
Sedan uppstod en tryckande tystnad som jag försökte fylla med ett vänligt leende.
Efteråt pratade jag och maken om det. Tänk, vad annorlunda det kändes! Så välkomnande, vänligt och socialt. Plötsligt var vi inte längre turister som inkräktade på de bofastas område, utan tillhöriga.
Helt klart något vi borde jobba upp igen, i Sverige.
Konsten att kallprata med främlingar.
Skulle definitivt göra samhället varmare.
Vi måste våga gissa!
Alla forskare är alltid så fast vid formaliteter. Ytterst få vågar kasta sig ut och leka med tankar, allt måste bevisas innan man ens pratar om det.
Vilket feg-kör!
Det blir ju inga stora upptäckter på det viset, det fattar vem som helst.
Tror ni att Einstein satt och vägde och mätte tills han kom fram till relativitetsteorin? Nej, han bara antog att det måste vara på ungefär det här viset, och sedan räknade han i 15 år tills han fick fram en formel.
Man måste börja med inspirerade gissningar först!
Det är kreativt.
Att bevisa, väga, mäta, skriva formler är administrativt och strukturellt.
Det är olika centra i hjärnan!
Och aldrig mötas de två...
Jo, i teorin - men rent praktiskt, i hjärnan, är det faktiskt två helt olika kopplingar. Antingen är man kreativ eller strukturerad. I bästa fall kan man växla fort däremellan, så det sker en växelverkan.
När vi är kreativa, inspirerade, sätter vi inga gränser. Då "spånar" vi, är helt öppna i sinnet och ser möjligheter i allt.
Sedan, när vi ska få ner saker på papper och hitta praktiska lösningar, tar vi ner idéerna på en helt annan nivå. Kanske blir det inte riktigt som vi drömde, men det blir funktionellt.
Därför är det viktigt att hålla drömmarna högt.
Annars blir det en tummetott.
En spännande forskare vid namn Erwin Schrödinger har sagt (ungefär): Vi forskare måste våga göra bort oss, blanda fakta med teorier. Om vi bara forskar om fakta, får vi bara de svar vi förväntar oss, de svar som våra mätinstrument ger utslag för.
Så sant!
Och så modigt.
Det är inte många som vågar sticka ut hakan i forskningssamhället och säga det...
Vilket feg-kör!
Det blir ju inga stora upptäckter på det viset, det fattar vem som helst.
Tror ni att Einstein satt och vägde och mätte tills han kom fram till relativitetsteorin? Nej, han bara antog att det måste vara på ungefär det här viset, och sedan räknade han i 15 år tills han fick fram en formel.
Man måste börja med inspirerade gissningar först!
Det är kreativt.
Att bevisa, väga, mäta, skriva formler är administrativt och strukturellt.
Det är olika centra i hjärnan!
Och aldrig mötas de två...
Jo, i teorin - men rent praktiskt, i hjärnan, är det faktiskt två helt olika kopplingar. Antingen är man kreativ eller strukturerad. I bästa fall kan man växla fort däremellan, så det sker en växelverkan.
När vi är kreativa, inspirerade, sätter vi inga gränser. Då "spånar" vi, är helt öppna i sinnet och ser möjligheter i allt.
Sedan, när vi ska få ner saker på papper och hitta praktiska lösningar, tar vi ner idéerna på en helt annan nivå. Kanske blir det inte riktigt som vi drömde, men det blir funktionellt.
Därför är det viktigt att hålla drömmarna högt.
Annars blir det en tummetott.
En spännande forskare vid namn Erwin Schrödinger har sagt (ungefär): Vi forskare måste våga göra bort oss, blanda fakta med teorier. Om vi bara forskar om fakta, får vi bara de svar vi förväntar oss, de svar som våra mätinstrument ger utslag för.
Så sant!
Och så modigt.
Det är inte många som vågar sticka ut hakan i forskningssamhället och säga det...
måndag 18 oktober 2010
Prissättning
Jag är trött på butikernas procentpålägg. De får in en vara till ett visst inköpspris, och så lägger de på en viss procent - säg 200 % - för att få fram försäljningspriset. Påslaget ska täcka hanteringen av varan, dvs butikshyra, lön till anställda, marknadsföring, lagerhållning och ev svinn.
Procentpåslag är ju antagligen för att göra prissättningen enklare - men det slår så fel.
Ta till exempel ekologiska morötter. Säg att de är kanske kostar 9 kr per kilo i inköp. (Det är en ren gissning.) De vanliga kostar 5 kr säger vi. Då blir utpriset med 200 % påslag 15 kr för de vanliga och 27 kr för ekologiska.
Det blir så dumt!
Påslaget är ju till för att täcka hanteringen av den där påsen av morötter.
Det kostar ju inte mer att hantera den ekologiska påsen än den andra!
Mer rimligt vore samma påslag i kronor i stället. Då skulle skillnaden bara bli inköpspriset: 15 kr och 19 kr.
Det vore liksom mer rättvist.
Procentpåslag är ju antagligen för att göra prissättningen enklare - men det slår så fel.
Ta till exempel ekologiska morötter. Säg att de är kanske kostar 9 kr per kilo i inköp. (Det är en ren gissning.) De vanliga kostar 5 kr säger vi. Då blir utpriset med 200 % påslag 15 kr för de vanliga och 27 kr för ekologiska.
Det blir så dumt!
Påslaget är ju till för att täcka hanteringen av den där påsen av morötter.
Det kostar ju inte mer att hantera den ekologiska påsen än den andra!
Mer rimligt vore samma påslag i kronor i stället. Då skulle skillnaden bara bli inköpspriset: 15 kr och 19 kr.
Det vore liksom mer rättvist.
söndag 17 oktober 2010
Att inte ta åt sig
För mig är det nog en av livets stora lärdomar.
Jag tycker att det är svårt.
Det där att rycka på axlarna och säga "det är hans/hennes problem" är inte min styrka, så mycket är säkert.
Men det är viktigt att göra det.
Trots allt är inte ALLT mitt fel, eller mitt ansvar.
Om man vänder på det så handlar det ju ytterst om att jag tror att jag är väldigt betydelsefull. Ja, om jag tror att saker och ting är mitt fel och mitt ansvar, så måste det ju betyda att jag ser mig själv som en väldigt viktigt drivkraft i världen.
Så brukar jag tänka när jag vill "avprogrammera" mig.
Det känns alltid lika pinsamt.
Då kan jag lugnt tänka: Äsch, det sköter någon annan. Det finns massor av människor som kan det här bättre än jag.
Det andra som är viktigt att komma ihåg är: Det blir precis som det ska bli.
Om jag retar upp någon, är det kanske för att denne behöver bli arg av någon anledning. Eller om jag glömmer något, är det kanske för att det ska ske senare eller att något annat väntar.
När saker ändå kryper under mitt skinn, tröstar jag mig med att det brukar visa sig på sikt att det var rätt, jag handlade bra, jag visste. Det är bara en fråga om tid, vänta och se.
Och fungerar inte heller det, så ostkupar jag mig.
Jag blundar och tänker på mig själv, min kropp. Över mig sätter jag sedan en gammaldags ostkupa av glas. Den är jättestor, så att jag får gott om plats för armar och ben och huvud. Jag kan se ut, jag kan interagera med andra människor - men ingen kommer åt mig. Allt de säger eller projicerar studsar på glaset. Jag ler lugn därinne. (Givetvis är den osynlig. Det är halva poängen.) Och alla andras slibbiga känslor som vill kladda sig fast på mig bara rinner av ostkupan som regn.
Det är fantastiskt skönt.
Och lite fnissigt.
Prova det du också! Bra att ha om man måste möta lite jobbiga människor eller gå i stimmiga miljöer där många människor surrar omkring (affärer, tunnelbana, sjukhus osv).
För det är väldigt sällan ditt ansvar när det gäller andras reaktioner och liv.
Jag tycker att det är svårt.
Det där att rycka på axlarna och säga "det är hans/hennes problem" är inte min styrka, så mycket är säkert.
Men det är viktigt att göra det.
Trots allt är inte ALLT mitt fel, eller mitt ansvar.
Om man vänder på det så handlar det ju ytterst om att jag tror att jag är väldigt betydelsefull. Ja, om jag tror att saker och ting är mitt fel och mitt ansvar, så måste det ju betyda att jag ser mig själv som en väldigt viktigt drivkraft i världen.
Så brukar jag tänka när jag vill "avprogrammera" mig.
Det känns alltid lika pinsamt.
Då kan jag lugnt tänka: Äsch, det sköter någon annan. Det finns massor av människor som kan det här bättre än jag.
Det andra som är viktigt att komma ihåg är: Det blir precis som det ska bli.
Om jag retar upp någon, är det kanske för att denne behöver bli arg av någon anledning. Eller om jag glömmer något, är det kanske för att det ska ske senare eller att något annat väntar.
När saker ändå kryper under mitt skinn, tröstar jag mig med att det brukar visa sig på sikt att det var rätt, jag handlade bra, jag visste. Det är bara en fråga om tid, vänta och se.
Och fungerar inte heller det, så ostkupar jag mig.
Jag blundar och tänker på mig själv, min kropp. Över mig sätter jag sedan en gammaldags ostkupa av glas. Den är jättestor, så att jag får gott om plats för armar och ben och huvud. Jag kan se ut, jag kan interagera med andra människor - men ingen kommer åt mig. Allt de säger eller projicerar studsar på glaset. Jag ler lugn därinne. (Givetvis är den osynlig. Det är halva poängen.) Och alla andras slibbiga känslor som vill kladda sig fast på mig bara rinner av ostkupan som regn.
Det är fantastiskt skönt.
Och lite fnissigt.
Prova det du också! Bra att ha om man måste möta lite jobbiga människor eller gå i stimmiga miljöer där många människor surrar omkring (affärer, tunnelbana, sjukhus osv).
För det är väldigt sällan ditt ansvar när det gäller andras reaktioner och liv.
Garantera vår säkerhet eller dö ut, poliskår!
Konstigt.
Nu har det hänt igen.
Norrköping har drabbats av flera våldtäkter och polisen går ut och säger:
"Vi kan inte garantera tjejernas säkerhet, så de får hålla sig inne."
För det första: Det är faktiskt polisens jobb att gör det.
För det andra: Kvinnor är (drygt) hälften av befolkningen. Lite illa om polisen bara kan sköta halva sitt jobb.
För det tredje: Varför ska tjejerna bära ansvaret?
Det är killar/män som utför våldtäkterna. Det är också nästan uteslutande män som slåss, som bär vapen, som attackerar oskyldiga vandrare, som rånar folk.
Vore det inte lämpligare att säga:
"Vi kan inte hålla koll på männen, så därför får de stanna inne."
Husarrest, helt enkelt. Klasstraff. Undantagstillstånd.
Varför accepteras det att halva befolkningen utsätter alla för fara?
Och varför i herrans namn ska vi kvinnor ta ansvar för det?
Så här har det alltid varit. De inte så bråkiga tjejerna får ta ansvar för de bråkiga killarna. "Karin får sitta bredvid Peter, eftersom han slåss och kastar stolar. Du kan hålla ordning på honom." Och om någon blir attackerad eller våldtagen, så beror det på hur lång kjolen var eller om man dansade utmanande. För att inte tala om hur många kvinnor som blir slagna hemma och får frågan från närstående: Men vad gjorde du då för att provocera honom?
Hur kan det någonsin bli tjejernas ansvar?
Varför tillåter vi i vårt samhälle att killar får bete sig hur som helst, och ger tjejerna skulden för det som händer för att de råkar komma i vägen?
Det är ju helt vansinnigt.
Om jag sedan - som privatperson - väljer att inte gå en viss väg nattetid, må ju vara hänt UNDER EN ÖVERGÅNGSPERIOD till ordning och reda. Det är fortfarande SKIT OCH SKRÄP att vi inte kan använda hela vårt samhälle, men så länge vi har en otillräcklig poliskår så får vi väl anpassa oss.
Målet måste ju dock vara att allas säkerhet kan garanteras överallt.
Annars är det ju ingen vits med att ha en poliskår.
Bättre då att var och en hyr privatväktare, eller att vi går ihop och har medborgargarden.
Eller?
Nu har det hänt igen.
Norrköping har drabbats av flera våldtäkter och polisen går ut och säger:
"Vi kan inte garantera tjejernas säkerhet, så de får hålla sig inne."
För det första: Det är faktiskt polisens jobb att gör det.
För det andra: Kvinnor är (drygt) hälften av befolkningen. Lite illa om polisen bara kan sköta halva sitt jobb.
För det tredje: Varför ska tjejerna bära ansvaret?
Det är killar/män som utför våldtäkterna. Det är också nästan uteslutande män som slåss, som bär vapen, som attackerar oskyldiga vandrare, som rånar folk.
Vore det inte lämpligare att säga:
"Vi kan inte hålla koll på männen, så därför får de stanna inne."
Husarrest, helt enkelt. Klasstraff. Undantagstillstånd.
Varför accepteras det att halva befolkningen utsätter alla för fara?
Och varför i herrans namn ska vi kvinnor ta ansvar för det?
Så här har det alltid varit. De inte så bråkiga tjejerna får ta ansvar för de bråkiga killarna. "Karin får sitta bredvid Peter, eftersom han slåss och kastar stolar. Du kan hålla ordning på honom." Och om någon blir attackerad eller våldtagen, så beror det på hur lång kjolen var eller om man dansade utmanande. För att inte tala om hur många kvinnor som blir slagna hemma och får frågan från närstående: Men vad gjorde du då för att provocera honom?
Hur kan det någonsin bli tjejernas ansvar?
Varför tillåter vi i vårt samhälle att killar får bete sig hur som helst, och ger tjejerna skulden för det som händer för att de råkar komma i vägen?
Det är ju helt vansinnigt.
Om jag sedan - som privatperson - väljer att inte gå en viss väg nattetid, må ju vara hänt UNDER EN ÖVERGÅNGSPERIOD till ordning och reda. Det är fortfarande SKIT OCH SKRÄP att vi inte kan använda hela vårt samhälle, men så länge vi har en otillräcklig poliskår så får vi väl anpassa oss.
Målet måste ju dock vara att allas säkerhet kan garanteras överallt.
Annars är det ju ingen vits med att ha en poliskår.
Bättre då att var och en hyr privatväktare, eller att vi går ihop och har medborgargarden.
Eller?
lördag 16 oktober 2010
Sova
Tänk att det ska vara så svårt att gå och lägga sig i tid!
Det har ju blivit en folksjukdom, det här med nattvaka. Barnen går och lägger sig för sent, precis som föräldrarna. Sömnsvårigheter är ett ökande problem i vårt samhälle.
Vi är dagdjur.
Så är det.
Visst finns det typ A människor (morgonpigga) och typ B människor (morgontrötta), men det skiljer ändå inte mer än någon timme.
Små barn ska sova vid klockan sju.
Barn upp till mellanstadiet ska gå och lägga sig vid åtta.
Barn upp till högstadiet ska knoppa in vid nio.
Gymnasieelever och vuxna ska sova vid tio.
Gör vi det?
Nej, inte de flesta i alla fall.
Men det är så vi är skapta.
Timmarna innan tolv är de bästa för att reparera kroppen. När vi växer - eller stressar - har kroppen mycket att ta tag i, för att vi ska vara fit for fight på morgonen igen. Då behöver den verkligen sin sömn!
Sover vi inte våra åtta timmar (mer för barn), sliter vi på våra kroppar. Då får vi olika typer av störningar i systemen. Sämre matsmältning med näringsbrist som följd. Sämre muskelaktivitet med svaghet, trötthet och skaderisk som följd. Sämre koncentrationsförmåga, sämre förmåga att hantera våra känslor, sämre empati, hormonproblem.
Det är egentligen vansinnigt!
Vad utsätter vi oss själva och våra barn för?
Är vi egentligen "snälla" när vi låter dem vara uppe sent?
Och när vi inte sover rätt, får vi sömnproblem. Då störs hormonproduktionen så att vi helt enkelt inte KAN somna. Och då är vi farligt ute...
Så: Gå och lägg dig!
Strunta i den där filmen. Spela in den och se den i morgon i stället.
Stäng datorn och slut ögonen. Det är ju fantastiskt skönt när man tänker efter...
Det har ju blivit en folksjukdom, det här med nattvaka. Barnen går och lägger sig för sent, precis som föräldrarna. Sömnsvårigheter är ett ökande problem i vårt samhälle.
Vi är dagdjur.
Så är det.
Visst finns det typ A människor (morgonpigga) och typ B människor (morgontrötta), men det skiljer ändå inte mer än någon timme.
Små barn ska sova vid klockan sju.
Barn upp till mellanstadiet ska gå och lägga sig vid åtta.
Barn upp till högstadiet ska knoppa in vid nio.
Gymnasieelever och vuxna ska sova vid tio.
Gör vi det?
Nej, inte de flesta i alla fall.
Men det är så vi är skapta.
Timmarna innan tolv är de bästa för att reparera kroppen. När vi växer - eller stressar - har kroppen mycket att ta tag i, för att vi ska vara fit for fight på morgonen igen. Då behöver den verkligen sin sömn!
Sover vi inte våra åtta timmar (mer för barn), sliter vi på våra kroppar. Då får vi olika typer av störningar i systemen. Sämre matsmältning med näringsbrist som följd. Sämre muskelaktivitet med svaghet, trötthet och skaderisk som följd. Sämre koncentrationsförmåga, sämre förmåga att hantera våra känslor, sämre empati, hormonproblem.
Det är egentligen vansinnigt!
Vad utsätter vi oss själva och våra barn för?
Är vi egentligen "snälla" när vi låter dem vara uppe sent?
Och när vi inte sover rätt, får vi sömnproblem. Då störs hormonproduktionen så att vi helt enkelt inte KAN somna. Och då är vi farligt ute...
Så: Gå och lägg dig!
Strunta i den där filmen. Spela in den och se den i morgon i stället.
Stäng datorn och slut ögonen. Det är ju fantastiskt skönt när man tänker efter...
Musikvideo - en märklig konstart
Det är faktiskt inte för att jag är gammal. Nej, så här har jag tyckt sedan jag var tonåring:
Jag förstår inte alls konstformen musikvideo.
Så fort jag försöker titta på musikvideos, tappar jag koncentrationen direkt och blir aggressiv. Om det beror på att bildspråket är för snabbt, för att det är för mycket effekter eller något annat vet jag inte. Något ilsket aktiveras i alla fall i min hjärna och jag vänder bort blicken snarast möjligt i ren självbevarelsedrift.
Närbild stjärna som sjunger med jättestora munrörelser.
Snabbt klipp: Dansare i siluett.
Snabbt klipp: Stjärna i vatten, splish splash, stänk i hela bilden.
Effekter: Blixtar.
Snabbt klipp: Stjärna i supernärbild, ögon förstorade.
Snabbt klipp: Närbild dansares fötter.
Effekter: Blinkande bilder, omöjligt att se vad det är.
Snabbt klipp: Stjärna framför jordglob, ålar och viftar med armarna.
WHAT?
Jag fattar ingenting.
Några få tilltalar mig. Det är när de har gjort en riktig film, med en handling (som inte hackas upp av en massa andra bilder) eller har ett väldigt stillsamt bildspråk.
Min man älskar att sitta och slöglo på musikvideos. Mina barn också.
Men jag överlever inte ens i två minuter.
Tur att man kan krypa in bakom datorskärmen... :)
Jag förstår inte alls konstformen musikvideo.
Så fort jag försöker titta på musikvideos, tappar jag koncentrationen direkt och blir aggressiv. Om det beror på att bildspråket är för snabbt, för att det är för mycket effekter eller något annat vet jag inte. Något ilsket aktiveras i alla fall i min hjärna och jag vänder bort blicken snarast möjligt i ren självbevarelsedrift.
Närbild stjärna som sjunger med jättestora munrörelser.
Snabbt klipp: Dansare i siluett.
Snabbt klipp: Stjärna i vatten, splish splash, stänk i hela bilden.
Effekter: Blixtar.
Snabbt klipp: Stjärna i supernärbild, ögon förstorade.
Snabbt klipp: Närbild dansares fötter.
Effekter: Blinkande bilder, omöjligt att se vad det är.
Snabbt klipp: Stjärna framför jordglob, ålar och viftar med armarna.
WHAT?
Jag fattar ingenting.
Några få tilltalar mig. Det är när de har gjort en riktig film, med en handling (som inte hackas upp av en massa andra bilder) eller har ett väldigt stillsamt bildspråk.
Min man älskar att sitta och slöglo på musikvideos. Mina barn också.
Men jag överlever inte ens i två minuter.
Tur att man kan krypa in bakom datorskärmen... :)
fredag 15 oktober 2010
Inlägg - nej tack!
Ortopedtekniker världen över: Jag är hemskt ledsen, men jag förstår inte idén med inlägg i skor.
Alltför ofta kommer kunder till mig med ont i ryggen, knäna, benen, höfterna, axlarna osv. Jag undersöker och talar om varför, förklarar hur deras felbelastningar skapar dessa problem och talar om hur man ska åtgärda dem.
Då säger de:
– Mina inlägg då? Ska jag inte ha dem?
Svaret är: NEJ.
Inläggen gör att du inte använder din egen muskulatur. Oftast fortsätter folk att göra fel, men hänger på inläggen i stället för på den vanliga skon.
Enda användningsområdet som jag kan se, är ifall man skulle sätta spetsiga nitar på inläggen, så att det gjorde fasligt ont att sätta tyngden på dem. Då skulle de fungera avskräckande!
Och alla dessa som fått beskedet att de har "olika långa ben". Jag blir galen!
Att ha medicinskt olika långa ben är ett oerhört ovanligt fenomen. Däremot är det väldigt vanligt att ha ett bäcken på sned, vilket gör att benen ser olika långa ut. Om man då lägger in ett centimeterhögt inlägg i den ena skon, cementerar man ju bäckenproblemet. Hopplöst galet, tycker jag.
Kund efter kund som slänger sina inlägg blir bättre omedelbart. Inte så konstigt.
Enda gången det kan vara medicinskt motiverat att göra inlägg, är när man är justerad på något annat sätt. Min make har de t ex sågat av underbenet på (helt i onödan, tyvärr). Då det numera är omöjligt för honom att belasta rätt, är det lämpligt med ett inlägg. Det blir inte bra, men det kanske blir mindre dåligt...
Så snälla ortopedtekniker: Gör allt annat som ni är så bra på! Proteser och sånt, vad det nu kan vara.
MEN LÄMNA ALLA VANLIGT SKAPTA PERSONER IFRED!
Alltför ofta kommer kunder till mig med ont i ryggen, knäna, benen, höfterna, axlarna osv. Jag undersöker och talar om varför, förklarar hur deras felbelastningar skapar dessa problem och talar om hur man ska åtgärda dem.
Då säger de:
– Mina inlägg då? Ska jag inte ha dem?
Svaret är: NEJ.
Inläggen gör att du inte använder din egen muskulatur. Oftast fortsätter folk att göra fel, men hänger på inläggen i stället för på den vanliga skon.
Enda användningsområdet som jag kan se, är ifall man skulle sätta spetsiga nitar på inläggen, så att det gjorde fasligt ont att sätta tyngden på dem. Då skulle de fungera avskräckande!
Och alla dessa som fått beskedet att de har "olika långa ben". Jag blir galen!
Att ha medicinskt olika långa ben är ett oerhört ovanligt fenomen. Däremot är det väldigt vanligt att ha ett bäcken på sned, vilket gör att benen ser olika långa ut. Om man då lägger in ett centimeterhögt inlägg i den ena skon, cementerar man ju bäckenproblemet. Hopplöst galet, tycker jag.
Kund efter kund som slänger sina inlägg blir bättre omedelbart. Inte så konstigt.
Enda gången det kan vara medicinskt motiverat att göra inlägg, är när man är justerad på något annat sätt. Min make har de t ex sågat av underbenet på (helt i onödan, tyvärr). Då det numera är omöjligt för honom att belasta rätt, är det lämpligt med ett inlägg. Det blir inte bra, men det kanske blir mindre dåligt...
Så snälla ortopedtekniker: Gör allt annat som ni är så bra på! Proteser och sånt, vad det nu kan vara.
MEN LÄMNA ALLA VANLIGT SKAPTA PERSONER IFRED!
torsdag 14 oktober 2010
Klassisk reklam
När jag var 16 år fnissade jag åt Gevalia-reklamen i tunnelbanan, varje lördag då jag åkte till Stockholm och steppade.
"Om du får oväntat besök".
Alla möjliga och omöjliga versioner.
Jag minns dem som roliga, fyndiga, överraskande.
På den tiden hade man liksom inte så höga krav. Dels såg man ju inte reklam annat än på bio, dels var det en ny konstart.
Idag såg jag en upphottad, moderniserad version på samma tema. Den kändes inte fräsch...
Vissa saker mår gott av ett glömskans skimmer.
"Om du får oväntat besök".
Alla möjliga och omöjliga versioner.
Jag minns dem som roliga, fyndiga, överraskande.
På den tiden hade man liksom inte så höga krav. Dels såg man ju inte reklam annat än på bio, dels var det en ny konstart.
Idag såg jag en upphottad, moderniserad version på samma tema. Den kändes inte fräsch...
Vissa saker mår gott av ett glömskans skimmer.
Vansinniga projekt
Varför är det så svårt att själv se när man tagit sig vatten över huvudet?
Att se när andra gör vansinnesprojekt är ju lätt. Men själv kör man huvudet i väggen lätt som en plätt.
Det borde finnas en maskin som gjorde att man kunde stiga ur sin egen kropp och studera sig själv, sin situation, sina beslut och sina handlingar utifrån.
En utomkroppslig upplevelse.
Tänk så skönt att kunna stiga ur sina kroppsliga paltor, lämna känslor och tankar kvar i köttet och bara flyga ut i anden. Studera allt från ovan och se hur saker och ting hänger ihop. Räkna ut svaren på alla frågor i ens liv och sedan flyga tillbaka ner i kroppen, klä på sig kroppen och känslorna igen, men nu med all ovanifrånkunskap.
Det är nog det man försöker åstadkomma med droger.
Utomkroppsligheten fixar de ju. Problemet är bara att de påverkar hjärnan så att man inte är så vass i analysen... Känns som det ligger rätt mycket risk i att följa de idéer man får under påverkan.
Tror jag. (Har ju ingen erfarenhet alls av det här.)
Så då återstår väl astralresor.
Ska börja öva.
"När man ser det lite grann sådär från oooovan."
Att se när andra gör vansinnesprojekt är ju lätt. Men själv kör man huvudet i väggen lätt som en plätt.
Det borde finnas en maskin som gjorde att man kunde stiga ur sin egen kropp och studera sig själv, sin situation, sina beslut och sina handlingar utifrån.
En utomkroppslig upplevelse.
Tänk så skönt att kunna stiga ur sina kroppsliga paltor, lämna känslor och tankar kvar i köttet och bara flyga ut i anden. Studera allt från ovan och se hur saker och ting hänger ihop. Räkna ut svaren på alla frågor i ens liv och sedan flyga tillbaka ner i kroppen, klä på sig kroppen och känslorna igen, men nu med all ovanifrånkunskap.
Det är nog det man försöker åstadkomma med droger.
Utomkroppsligheten fixar de ju. Problemet är bara att de påverkar hjärnan så att man inte är så vass i analysen... Känns som det ligger rätt mycket risk i att följa de idéer man får under påverkan.
Tror jag. (Har ju ingen erfarenhet alls av det här.)
Så då återstår väl astralresor.
Ska börja öva.
"När man ser det lite grann sådär från oooovan."
onsdag 13 oktober 2010
Jag läste en boook...
Ibland tappar man sugen en liten smula. Det hände mig häromdagen när jag läste vad som skulle vara en utvecklande och upplyftande bok.
Jag vet inte vad det är med sådana böcker - de får oftast motsatt effekt på mig. Inte känner jag mig upplyft och upplyst, inte. Nej, oftast tycker jag de är stolpiga, flummiga, självklara och svårlästa.
Just den här boken handlade om olika kroppstyper. Hur vi med tjocka magar bär "förödmjukelsens tecken" och så vidare.
Jag läste och läste. Det fanns fem eller sex olika kroppstyper, som alla var resultatet av olika sår. De beskrevs noga; vilka ord personer av den typen gärna använder, beteenden, sjukdomar.
Jag tyckte jag passade in på alla.
Är jag så totalt fucked up att jag bär alla sår inom mig? Min kropp är då ett virrvarr av trasiga känslor och förhindrade kroppsfunktioner.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Visst har jag många kroppsliga problem (fortfarande), men jag känner ju att allt är på gång att lösa sig. Jag har förtröstan. Eller HAR HAFT, kanske jag ska säga. Tills jag läste boken.
För det kändes helt hopplöst redan på kapitel fem.
På något vis tror jag inte att det var författarens mening.
Jag vet inte vad det är med sådana böcker - de får oftast motsatt effekt på mig. Inte känner jag mig upplyft och upplyst, inte. Nej, oftast tycker jag de är stolpiga, flummiga, självklara och svårlästa.
Just den här boken handlade om olika kroppstyper. Hur vi med tjocka magar bär "förödmjukelsens tecken" och så vidare.
Jag läste och läste. Det fanns fem eller sex olika kroppstyper, som alla var resultatet av olika sår. De beskrevs noga; vilka ord personer av den typen gärna använder, beteenden, sjukdomar.
Jag tyckte jag passade in på alla.
Är jag så totalt fucked up att jag bär alla sår inom mig? Min kropp är då ett virrvarr av trasiga känslor och förhindrade kroppsfunktioner.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Visst har jag många kroppsliga problem (fortfarande), men jag känner ju att allt är på gång att lösa sig. Jag har förtröstan. Eller HAR HAFT, kanske jag ska säga. Tills jag läste boken.
För det kändes helt hopplöst redan på kapitel fem.
På något vis tror jag inte att det var författarens mening.
Men doktorn säger...
Igår fick jag kommentaren: "Men de flesta doktorer säger att näringstillskott inte behövs om man äter vanlig kost."
Oj, vad jag får bita mig i läppen.
Jag blir så irriterad på dessa doktorer. De uttalar sig utan att ha varken empirisk eller teoretisk kunskap. Många av dem är utbildade för 30 år sedan (i ett av världens långsammaste utbildningssystem, när det gäller ny forskning) och har inte uppdaterat sin kunskap sedan dess. Inte heller har de experimenterat med kosttillskott på sina patienter, så de har ju inte heller praktiskt kunskap.
Hur kan de uttala sig?
Det finns utmärkt svensk forskning att tillgå, från såväl Linköping som Lund. Bara att läsa! Där får man se hur lite vitaminer, mineraler och antioxidanter som vår mat innehåller. Man kan också läsa om hur barn med olika typer av psykiska diagnoser anses ha näringsbrist.
Sedan finns det utländsk forskning som visar på samband mellan näringsbrist och fibromyalgi, diabetes, reumatism m m.
Så doktorn säger fel.
Han eller hon har inte koll.
Och det gäller tyvärr på många områden...
Oj, vad jag får bita mig i läppen.
Jag blir så irriterad på dessa doktorer. De uttalar sig utan att ha varken empirisk eller teoretisk kunskap. Många av dem är utbildade för 30 år sedan (i ett av världens långsammaste utbildningssystem, när det gäller ny forskning) och har inte uppdaterat sin kunskap sedan dess. Inte heller har de experimenterat med kosttillskott på sina patienter, så de har ju inte heller praktiskt kunskap.
Hur kan de uttala sig?
Det finns utmärkt svensk forskning att tillgå, från såväl Linköping som Lund. Bara att läsa! Där får man se hur lite vitaminer, mineraler och antioxidanter som vår mat innehåller. Man kan också läsa om hur barn med olika typer av psykiska diagnoser anses ha näringsbrist.
Sedan finns det utländsk forskning som visar på samband mellan näringsbrist och fibromyalgi, diabetes, reumatism m m.
Så doktorn säger fel.
Han eller hon har inte koll.
Och det gäller tyvärr på många områden...
tisdag 12 oktober 2010
En okänd välgörare, tack!
Tänk om det skulle hända mig. Tänk om en okänd välgörare plötsligt en dag tog mig åt sidan och sa: "Jag är inte riktigt den jag har sagt. Egentligen är jag multimiljonär och jag vill satsa på din verksamhet. Du gör bra saker och jag vill vara en del av det."
Helt fantastiskt!
Oj, vad jag skulle gråta.
Och vara jätteglad.
Tänk bara det att bli sedd! Och så att bli uppskattad - och att någon satsar på MIG! Det vore härligt och underbart.
Och sedan skulle välgöraren gärna få säga:
"Du vet ditt hus, som du älskar så mycket. Jag ska renovera och byta ut hela taket åt dig, så du inte behöver bekymra dig för att det regnar in. Och så ska jag bygga dig din vinterträdgård som du har drömt om i 10 år. Jag tycker du är värd det!"
:)
Helt fantastiskt!
Oj, vad jag skulle gråta.
Och vara jätteglad.
Tänk bara det att bli sedd! Och så att bli uppskattad - och att någon satsar på MIG! Det vore härligt och underbart.
Och sedan skulle välgöraren gärna få säga:
"Du vet ditt hus, som du älskar så mycket. Jag ska renovera och byta ut hela taket åt dig, så du inte behöver bekymra dig för att det regnar in. Och så ska jag bygga dig din vinterträdgård som du har drömt om i 10 år. Jag tycker du är värd det!"
:)
Att vara snygg
Det var faktiskt roligt, det där att vara snygg.
Jag upplevde det under några (alltför korta) år i min unga vuxentid.
Då var jag på topp, vältränad och deffad, passade i alla snygga kläder, vågade mycket, ägde världen och skrattade hela vägen till sängen. Jag fick mycket uppskattning och många oanständiga förslag. Det var rätt najs.
Ärligt talat tror jag att det spelade roll också för att det gick så bra för mig yrkesmässigt, men det får man inte säga. Fast jag tror att jag hade det lättare då, än jag skulle haft till exempel nu. Fler tror på vad man säger när man är peppig och snygg, och många gubbar bestämmer över pengar...
Jag kan sakna det där.
När jag var yngre, drömde jag om att kunna vända huvuden på gatan. Då hade jag tandställning och glasögon och var hämmad, men jag bidade min tid... Med tänderna i ordning och lite jävlar anamma kommer man långt! Och en söt stjärt gör också sitt till.
Och det blev så. Killar flirtade och visslade och hejjade. Jag älskade det! Men jag blev aldrig stor på det, så där som vissa tjejer. Jag flirtade och hejjade tillbaka, eller log. Det var ju mysigt! Och hyfsat oskyldigt.
Nu för tiden syns jag inte, åtminstone inte på det sättet. Idag glor folk i och för sig lika mycket. När jag går Storgatan fram i Växjö, kan jag se hur folk tittar fundersamt på mig (både kvinnor och män). Jag brukar titta frågande tillbaka, tänker att de kanske vill be om en vägbeskrivning eller något, men då brukar de vika bort sin blick. Vet inte riktigt varför de tittar - så konstig ser jag ju inte ut, tycker jag. Och det syns väl inte att jag är jättekonstig inuti? :) Till och med i Stockholm glor folk på mig - med förundran. Jag har inte listat ut riktigt varför. Det är i alla fall inte de där oförställda snyggingblickarna, så mycket kan jag säga.
Det är lite trist. Jag funderar på vad en kvinna i min ålder ska behöva göra för att bli uppmärksammad på det där trevliga, ytliga och obekymrade sättet. Tyvärr tror jag att jag finner svaret i hur kvinnor på konferens och kick off uppför sig: Gapigt, klistrigt och billigt. Känns inte riktigt bekvämt för mig...
Nåväl. Det var kul så länge det varade.
Och jag har i alla fall varit med om det!
Även om det var läääänge sedan...
Jag upplevde det under några (alltför korta) år i min unga vuxentid.
Då var jag på topp, vältränad och deffad, passade i alla snygga kläder, vågade mycket, ägde världen och skrattade hela vägen till sängen. Jag fick mycket uppskattning och många oanständiga förslag. Det var rätt najs.
Ärligt talat tror jag att det spelade roll också för att det gick så bra för mig yrkesmässigt, men det får man inte säga. Fast jag tror att jag hade det lättare då, än jag skulle haft till exempel nu. Fler tror på vad man säger när man är peppig och snygg, och många gubbar bestämmer över pengar...
Jag kan sakna det där.
När jag var yngre, drömde jag om att kunna vända huvuden på gatan. Då hade jag tandställning och glasögon och var hämmad, men jag bidade min tid... Med tänderna i ordning och lite jävlar anamma kommer man långt! Och en söt stjärt gör också sitt till.
Och det blev så. Killar flirtade och visslade och hejjade. Jag älskade det! Men jag blev aldrig stor på det, så där som vissa tjejer. Jag flirtade och hejjade tillbaka, eller log. Det var ju mysigt! Och hyfsat oskyldigt.
Nu för tiden syns jag inte, åtminstone inte på det sättet. Idag glor folk i och för sig lika mycket. När jag går Storgatan fram i Växjö, kan jag se hur folk tittar fundersamt på mig (både kvinnor och män). Jag brukar titta frågande tillbaka, tänker att de kanske vill be om en vägbeskrivning eller något, men då brukar de vika bort sin blick. Vet inte riktigt varför de tittar - så konstig ser jag ju inte ut, tycker jag. Och det syns väl inte att jag är jättekonstig inuti? :) Till och med i Stockholm glor folk på mig - med förundran. Jag har inte listat ut riktigt varför. Det är i alla fall inte de där oförställda snyggingblickarna, så mycket kan jag säga.
Det är lite trist. Jag funderar på vad en kvinna i min ålder ska behöva göra för att bli uppmärksammad på det där trevliga, ytliga och obekymrade sättet. Tyvärr tror jag att jag finner svaret i hur kvinnor på konferens och kick off uppför sig: Gapigt, klistrigt och billigt. Känns inte riktigt bekvämt för mig...
Nåväl. Det var kul så länge det varade.
Och jag har i alla fall varit med om det!
Även om det var läääänge sedan...
måndag 11 oktober 2010
Familj
Familj är ett härligt ord!
Det andas värme, luktar mat och solsken.
Men vilka är familjen? Barnen och mannen, givet. Men katterna också, självklart. Och tama igelkotten. Syrran, förstås.
Men sedan?
Jag tror faktiskt att ungarnas kompisar är lite familj också.
Dem träffar vi ju ofta, ofta. Känns som om man är med i deras utveckling. Lite i alla fall.
Släkten? Alla föräldrar och ingifta? Jag vet inte just. De känns mer som släkt, i vårt fall. Hade de varit mer med i vårt liv, kanske de hade varit mer familj.
Folk på jobbet? Somliga kanske är familj.
De är nästan lika ofrånkomliga, är med i alla väder och kan väcka starka känslor. Å andra sidan är de ju väldigt situationsberoende. Byter man jobb, så byter man oftast arbetskompisar.
Ibland känns det som om vårt hus, vår tomt och våra bilar också är familj. De är liksom besjälade, är med oss hela tiden och hyser en stor del av våra liv. Kan prylar vara familj? Eller är de bara familjära? Jag pratar rätt ofta med både vårt hus och våra bilar. Speciellt den äldsta, som vi har haft sedan 2002. Den är min vän. Och vårt hus är definitivt min bästa bundsförvant. Vi förstår varandra så bra! Och jag skulle blir förtvivlad ifall jag miste någon av dem.
Fast inte så förtvivlad som om ett av barnen skulle försvinna förstås. Nej - helt klart finns det olika nivåer i familjen. Man överlever förlusten av en katt också, även om det är ledset i hjärtat i åratal.
Och somliga vänner känns som familj. De där som man kanske inte umgås med varje dag, men liksom landar när man träffar.
Familj är de som fyller ens hjärta, tror jag. Oavsett om de är människor eller djur.
Det andas värme, luktar mat och solsken.
Men vilka är familjen? Barnen och mannen, givet. Men katterna också, självklart. Och tama igelkotten. Syrran, förstås.
Men sedan?
Jag tror faktiskt att ungarnas kompisar är lite familj också.
Dem träffar vi ju ofta, ofta. Känns som om man är med i deras utveckling. Lite i alla fall.
Släkten? Alla föräldrar och ingifta? Jag vet inte just. De känns mer som släkt, i vårt fall. Hade de varit mer med i vårt liv, kanske de hade varit mer familj.
Folk på jobbet? Somliga kanske är familj.
De är nästan lika ofrånkomliga, är med i alla väder och kan väcka starka känslor. Å andra sidan är de ju väldigt situationsberoende. Byter man jobb, så byter man oftast arbetskompisar.
Ibland känns det som om vårt hus, vår tomt och våra bilar också är familj. De är liksom besjälade, är med oss hela tiden och hyser en stor del av våra liv. Kan prylar vara familj? Eller är de bara familjära? Jag pratar rätt ofta med både vårt hus och våra bilar. Speciellt den äldsta, som vi har haft sedan 2002. Den är min vän. Och vårt hus är definitivt min bästa bundsförvant. Vi förstår varandra så bra! Och jag skulle blir förtvivlad ifall jag miste någon av dem.
Fast inte så förtvivlad som om ett av barnen skulle försvinna förstås. Nej - helt klart finns det olika nivåer i familjen. Man överlever förlusten av en katt också, även om det är ledset i hjärtat i åratal.
Och somliga vänner känns som familj. De där som man kanske inte umgås med varje dag, men liksom landar när man träffar.
Familj är de som fyller ens hjärta, tror jag. Oavsett om de är människor eller djur.
söndag 10 oktober 2010
Gråtprogram
Som jag har skrivit förut, är jag inte specialist på att gråta. Det har dock funnits knep... Vissa TV-program har alltid kunnat sätta på kranarna för mig - och det har blivit fler med åren! Här kommer en topp 3-lista av mina bästa gråtare.
1 Konståkning
Min äldsta gråtvän... Först är det spännande. Man tror att de ska bryta fötterna eller nacken. Det gör de inte, och då blir man lättad. Sedan blir de så himla lyckliga, bara lyser av glädje och de slappnar av och vinkar - och jag bölar. Underbart.
2 Secret millionaire
Fantastiskt på alla sätt! Behjärtansvärda ändamål, hemliga välgörare, tacksamhet och tårar. Jag gråter och är lycklig.
3 Välkommen hem
Människor som har gjort gott för andra, men ofta inte så mycket för sig själva. Ofta är de vana vid att alltid kämpa själva, så de blir så himla överraskade. Där står vännerna och har smygit fram den här underbara förvandlingen av deras hem. Och de förtjänar det! Ännu mer lyckotårar.
Åh - härligt! Hjärtat blir lättare och man kan gå och lägga sig lycklig.
Fast jag blir allt bättre på att lipa till nästan vad som helst. Tror det är något som kommer med åldern. När jag var liten brukade min mamma gråta floder till "Lilla huset på prärien". Vi andra skrattade högt åt detta, men det skulle inte förvåna mig om jag skulle gråta mig snorig åt det idag. När fan blir gammal, blir han religiös och när Karin blir äldre, blir hon blödig.
Fint, det.
1 Konståkning
Min äldsta gråtvän... Först är det spännande. Man tror att de ska bryta fötterna eller nacken. Det gör de inte, och då blir man lättad. Sedan blir de så himla lyckliga, bara lyser av glädje och de slappnar av och vinkar - och jag bölar. Underbart.
2 Secret millionaire
Fantastiskt på alla sätt! Behjärtansvärda ändamål, hemliga välgörare, tacksamhet och tårar. Jag gråter och är lycklig.
3 Välkommen hem
Människor som har gjort gott för andra, men ofta inte så mycket för sig själva. Ofta är de vana vid att alltid kämpa själva, så de blir så himla överraskade. Där står vännerna och har smygit fram den här underbara förvandlingen av deras hem. Och de förtjänar det! Ännu mer lyckotårar.
Åh - härligt! Hjärtat blir lättare och man kan gå och lägga sig lycklig.
Fast jag blir allt bättre på att lipa till nästan vad som helst. Tror det är något som kommer med åldern. När jag var liten brukade min mamma gråta floder till "Lilla huset på prärien". Vi andra skrattade högt åt detta, men det skulle inte förvåna mig om jag skulle gråta mig snorig åt det idag. När fan blir gammal, blir han religiös och när Karin blir äldre, blir hon blödig.
Fint, det.
Funderingar kring kristendomen
Jag är inte kristen. Inte i egentlig mening i alla fall. Efter att ha blivit uppfostrad som ateist och i ett naturvetenskapligt perspektiv, varit ung i freds- och miljörörelsen har jag så här mitt i livet börjat fundera på tro och religion.
Det här är vad jag har kommit fram till: Tro gillar jag. Religion inte alls.
De senaste åren har jag också haft intressanta pratstunder med en mycket intelligent och kristet insatt person. Här är några av de saker som vi har vridit och vänt på... Ta dem för vad de är: En samling funderingar. Kanske kan de leva vidare inom dig?
Funderingar kring kristendomen - Jesu lära
Vår kristendom kom inte till oss i ren form, som det var tänkt. Många av judendomens seder och bruk smittade över på kristendomen. Gamla testamentet var ju det som Jesus satte sig upp mot! Han var rebellen som revolterade. Och ändå finns det med i Bibeln. Varför? Det var svårt för de judiska männen kring Jesus att ta till sig hela budskapet, att släppa det gamla. De var inte trygga i det nya, behövde det gamla att luta mot.
Bygg inga tempel kring mig, sa Jesus. Kyrkorna behövs inte.
Det kan inte ha varit ett populärt budskap i de patriarkala systemen kring Medelhavet... I början var kristendomen precis sådan. Det var en direkt, samverkande, religion som växte sig stark just beroende på allas direktdeltagande. Givetvis blev det ett hot både mot samhällets maktstrukturer och de religiösa strukturerna. En tro utan kyrkor innebar ju ingen makt via byggnader/kapital.
"Det ska inte finnas en präst mellan dig och mig. Maktstrukturer har ingenting med tro och kärlek att göra." Konstigt nog har den delen av Jesu budskap helt kommit i skymundan. Men med detta uttalande förlorar förstås en hel yrkeskår sin mission...
Visst återföds vi! Det är därför vi ska göra vårt bästa, både mot oss själva och andra.
Bitarna om återfödelse plockades bort på 300-talet e K vid kyrkomötet i Nicea. Det ansågs olämpligt att tro på återfödelse, eftersom människor då inte skulle anstränga sig tillräckligt i detta livet. Dessutom fanns det ju risk att de då inte kunde skrämmas lika lätt...
Helvetet finns inte. Däremot kan dödsögonblicket upplevas som ett rent helvete, eftersom vi då får uppleva allt det vi har orsakat andra människor i livet. Är det skärselden, då vi känner det vi har gjort under livet? Har du gjort mest gott, torde det kännas som en kort stund. Har du däremot gjort illa, känns det säkert som en evighet.
Kvinnor ska självklart ha samma status som män i allt! Nedan är ur Thomas-evangeliet (som inte har publicerats i Bibeln). Här är ordet "man" samma som för "människa", tror jag.
"Simon Petrus sade till honom: Låt inte Maria vara bland oss. Kvinnor är inte värdiga Livet.
Jesus sade: Se, jag skall själv leda henne för att göra en man av henne, så att också hon kan bli en levande ande lik er män. Ty varje kvinna som gör sig själv till man skall komma in i himmelriket."
Att vända andra kinden till handlar inte om att vara mesig. Det är provocerande icke-våld! Gandhi hade samma taktik: Låt våldsförarna förstå idiotin i deras uppförande genom att vi bara tar emot.
Det goda, Gud, den helige ande, är det gemensamma som binder oss samman. Vi upprätthåller och stärker det genom att vara osjälviska, omtänksamma, empatiska, flexibla och förstående. Det finns ingen djävul. Däremot finns det en "svart" sida i varje varelse: Det är egot. MEN DET BEHÖVS OCKSÅ! Utan ego, ingen självbevarelsedrift, ingen överlevnadsinstinkt – och i förlängningen ingen kropp, inget liv. Det handlar därför om balans, som yin och yang.
And by the way: Jag tror inte för ett ögonblick att Jesus fegade ur på korset. "Fader, varför har du övergivit mig?" handlar inte alls om att han inte ville vara med om korsfästelsen. Det hade han ju vetat hela tiden, drivit på för att det skulle ske. Har ni sett Jesu sista frestelse? På korset får han en vision om sitt liv i en flashback i den filmen. Kanske var det egentligen tvärtom: Jesus fick se en flashforward av vad hans kristendom skulle bli och blev oerhört upprörd över hur misstolkat och förfelat det blev. Då hade jag också känt mig övergiven av Gud...
Våra kroppar är våra tempel. Det innebär att vi ska vörda dem och se dem som heliga. Därför ska vi också bejaka våra instinkter och inte alls se ner på våra lustar. Kroppen och själen är skapta av samma Fader, av ljuset. Det sägs på olika sätt på upprepade ställen i olika texter. Nedan ur Thomasevangeliet:
"Jesus sade: Varför sköljer ni utsidan av bägaren? Förstår ni inte att Han som gjorde insidan också är den som gjorde utsidan?"
De saktmodiga skola besitta världen. Jag tror att det handlar om att när man är stillsam, lugn och förnöjd, har man allt man vill ha: Man äger hela världen. Det handlar absolut inte om att man ska vara mesig och ha jämnmod. Tvärtom. Men de som söker, kommer alltid att känna sig lite oroliga. Även om de ska finna.
"Må den som söker fortsätta söka tills han finner. När han finner skall han bli oroad, och när han blivit oroad skall han förundra sig, och han skall härska över alltet."
När man älskar sig själv, älskar man hela skapelsen/helheten. Älska din nästa såsom dig själv - kanske är det en uppmaning till att verkligen älska sig själv? Hur många kan säga sig älska sig själv lika mycket som andra närstående? Hur många sätter sig själv i första rummet? Att bara säga orden: "Jag älskar mig själv" kan vara oerhört svårt.
Förlåt dig själv, och du förlåter hela världen. Om alla förlåter sig själva, är alla handlingar förlåtna. Då kan vi börja läka. Och om du förlåter dig själv, är sannolikheten att du förlåter andra betydligt högre... Men du är ansvarig för dig själv inför Gud - inte inför en präst som kan ge avlat eller be för dig.
Det här är vad jag har kommit fram till: Tro gillar jag. Religion inte alls.
De senaste åren har jag också haft intressanta pratstunder med en mycket intelligent och kristet insatt person. Här är några av de saker som vi har vridit och vänt på... Ta dem för vad de är: En samling funderingar. Kanske kan de leva vidare inom dig?
Funderingar kring kristendomen - Jesu lära
Vår kristendom kom inte till oss i ren form, som det var tänkt. Många av judendomens seder och bruk smittade över på kristendomen. Gamla testamentet var ju det som Jesus satte sig upp mot! Han var rebellen som revolterade. Och ändå finns det med i Bibeln. Varför? Det var svårt för de judiska männen kring Jesus att ta till sig hela budskapet, att släppa det gamla. De var inte trygga i det nya, behövde det gamla att luta mot.
Bygg inga tempel kring mig, sa Jesus. Kyrkorna behövs inte.
Det kan inte ha varit ett populärt budskap i de patriarkala systemen kring Medelhavet... I början var kristendomen precis sådan. Det var en direkt, samverkande, religion som växte sig stark just beroende på allas direktdeltagande. Givetvis blev det ett hot både mot samhällets maktstrukturer och de religiösa strukturerna. En tro utan kyrkor innebar ju ingen makt via byggnader/kapital.
"Det ska inte finnas en präst mellan dig och mig. Maktstrukturer har ingenting med tro och kärlek att göra." Konstigt nog har den delen av Jesu budskap helt kommit i skymundan. Men med detta uttalande förlorar förstås en hel yrkeskår sin mission...
Visst återföds vi! Det är därför vi ska göra vårt bästa, både mot oss själva och andra.
Bitarna om återfödelse plockades bort på 300-talet e K vid kyrkomötet i Nicea. Det ansågs olämpligt att tro på återfödelse, eftersom människor då inte skulle anstränga sig tillräckligt i detta livet. Dessutom fanns det ju risk att de då inte kunde skrämmas lika lätt...
Helvetet finns inte. Däremot kan dödsögonblicket upplevas som ett rent helvete, eftersom vi då får uppleva allt det vi har orsakat andra människor i livet. Är det skärselden, då vi känner det vi har gjort under livet? Har du gjort mest gott, torde det kännas som en kort stund. Har du däremot gjort illa, känns det säkert som en evighet.
Kvinnor ska självklart ha samma status som män i allt! Nedan är ur Thomas-evangeliet (som inte har publicerats i Bibeln). Här är ordet "man" samma som för "människa", tror jag.
"Simon Petrus sade till honom: Låt inte Maria vara bland oss. Kvinnor är inte värdiga Livet.
Jesus sade: Se, jag skall själv leda henne för att göra en man av henne, så att också hon kan bli en levande ande lik er män. Ty varje kvinna som gör sig själv till man skall komma in i himmelriket."
Att vända andra kinden till handlar inte om att vara mesig. Det är provocerande icke-våld! Gandhi hade samma taktik: Låt våldsförarna förstå idiotin i deras uppförande genom att vi bara tar emot.
Det goda, Gud, den helige ande, är det gemensamma som binder oss samman. Vi upprätthåller och stärker det genom att vara osjälviska, omtänksamma, empatiska, flexibla och förstående. Det finns ingen djävul. Däremot finns det en "svart" sida i varje varelse: Det är egot. MEN DET BEHÖVS OCKSÅ! Utan ego, ingen självbevarelsedrift, ingen överlevnadsinstinkt – och i förlängningen ingen kropp, inget liv. Det handlar därför om balans, som yin och yang.
And by the way: Jag tror inte för ett ögonblick att Jesus fegade ur på korset. "Fader, varför har du övergivit mig?" handlar inte alls om att han inte ville vara med om korsfästelsen. Det hade han ju vetat hela tiden, drivit på för att det skulle ske. Har ni sett Jesu sista frestelse? På korset får han en vision om sitt liv i en flashback i den filmen. Kanske var det egentligen tvärtom: Jesus fick se en flashforward av vad hans kristendom skulle bli och blev oerhört upprörd över hur misstolkat och förfelat det blev. Då hade jag också känt mig övergiven av Gud...
Våra kroppar är våra tempel. Det innebär att vi ska vörda dem och se dem som heliga. Därför ska vi också bejaka våra instinkter och inte alls se ner på våra lustar. Kroppen och själen är skapta av samma Fader, av ljuset. Det sägs på olika sätt på upprepade ställen i olika texter. Nedan ur Thomasevangeliet:
"Jesus sade: Varför sköljer ni utsidan av bägaren? Förstår ni inte att Han som gjorde insidan också är den som gjorde utsidan?"
De saktmodiga skola besitta världen. Jag tror att det handlar om att när man är stillsam, lugn och förnöjd, har man allt man vill ha: Man äger hela världen. Det handlar absolut inte om att man ska vara mesig och ha jämnmod. Tvärtom. Men de som söker, kommer alltid att känna sig lite oroliga. Även om de ska finna.
"Må den som söker fortsätta söka tills han finner. När han finner skall han bli oroad, och när han blivit oroad skall han förundra sig, och han skall härska över alltet."
När man älskar sig själv, älskar man hela skapelsen/helheten. Älska din nästa såsom dig själv - kanske är det en uppmaning till att verkligen älska sig själv? Hur många kan säga sig älska sig själv lika mycket som andra närstående? Hur många sätter sig själv i första rummet? Att bara säga orden: "Jag älskar mig själv" kan vara oerhört svårt.
Förlåt dig själv, och du förlåter hela världen. Om alla förlåter sig själva, är alla handlingar förlåtna. Då kan vi börja läka. Och om du förlåter dig själv, är sannolikheten att du förlåter andra betydligt högre... Men du är ansvarig för dig själv inför Gud - inte inför en präst som kan ge avlat eller be för dig.
lördag 9 oktober 2010
Knakar din kropp?
Knak i knän, axlar, fotleder eller någon annan stans i kroppen är spänningar som släpper. Det är alltså inte alls farligt - om det sker naturligt, vill säga. Folk som håller på och drar i sina fingerleder så att det knakar, är en annan sak. Det är lite dumt.
"Vanliga" knak, som händer när man sträcker på sig eller böjer på knäna eller går, tyder på att du har belastat fel tidigare. Det är alltså ett sorts "varningsljud": Du har linjerat din kroppsdel fel innan. Du ska alltså sluta gör fel, så slipper du knakarna.
Men den som håller på och drar i sina leder, eller vrider ryggraden på ett visst sätt, för att framkalla knakarna, gör sig själv en otjänst. Då forcerar du dina leder och skapar slitage, gör leden mer benägen att hamna i fel läge - och alltså skapa längtan efter att knaka igen...
"Vanliga" knak, som händer när man sträcker på sig eller böjer på knäna eller går, tyder på att du har belastat fel tidigare. Det är alltså ett sorts "varningsljud": Du har linjerat din kroppsdel fel innan. Du ska alltså sluta gör fel, så slipper du knakarna.
Men den som håller på och drar i sina leder, eller vrider ryggraden på ett visst sätt, för att framkalla knakarna, gör sig själv en otjänst. Då forcerar du dina leder och skapar slitage, gör leden mer benägen att hamna i fel läge - och alltså skapa längtan efter att knaka igen...
Naturvetenskapen är EN synvinkel!
– Jag tycker att det naturvetenskapliga synsättet är omodernt.
Den repliken skulle jag vilja droppa på en släktmiddag.
Herregud. Jag kan se scenariot framför mig. Pappas ögon skulle nästan poppa ut ur sina hålor, lillsyrran skulle få en hostattack och svågern bli högröd i ansiktet.
De är nämligen barn av sin tid: Den naturvetenskapliga tidsåldern.
Jag är barn av framtiden och vet att det finns olika sätt och synvinklar.
Vissa saker går att väga och mäta. De passar fint i staplar och tabeller, går att testa och testa om, man kan generalisera resultaten och dra underbyggda slutsatser.
Andra saker passar inte alls för det.
Känslor, t ex, passar dåligt i den naturvetenskapliga forskningstraditionen. De går inte att mäta och väga. Dessutom är det ganska ointressant att generalisera känslor. Det intressanta är ju den subjektiva upplevelsen, inte hur många som tycker likadant. Krångligt, tycker naturvetarna. Mina släktingar har löst det genom att inte kännas vid några känslor.
En annan sak man måste komma ihåg är att naturvetenskapen är i utveckling. Just nu kan man inte mäta Chi (kroppsenergi), eller beskriva hur man kan läsa tankar eller tala med andar, men det är på gång. Det handlar om att utveckla metoder och mätverktyg.
Sverige är dock hopplöst efter i detta. I Australien, Tyskland, Schweiz, Storbritannien, Japan och USA är det här en ständigt växande forkningssektor, men här hemma ser man detta som flum och något för sökande tokskallar.
Synd...
Jag tänker också att vi helt har åsidosatt trons betydelse. Religion, mysticism och livsåskådningar, ger människor fullständigt hållbara förklaringar till livet och skeenden. Vi i det sekulariserade Sverige fnyser åt sådana människor, eftersom de är obildade fanatiker. Men det är ju bara ur naturvetenskaplig synvinkel! De troende tycker ju likadant om teoretikerna.
Det vore fint om naturvetare och andra teoretiker insåg att deras förklaringsmodeller och synsätt inte är allenarådande.
Kliv ner från era höga hästar, öppna era sinnen och erkänn era begränsningar! Först då kan vi börja lära av varandra.
Den repliken skulle jag vilja droppa på en släktmiddag.
Herregud. Jag kan se scenariot framför mig. Pappas ögon skulle nästan poppa ut ur sina hålor, lillsyrran skulle få en hostattack och svågern bli högröd i ansiktet.
De är nämligen barn av sin tid: Den naturvetenskapliga tidsåldern.
Jag är barn av framtiden och vet att det finns olika sätt och synvinklar.
Vissa saker går att väga och mäta. De passar fint i staplar och tabeller, går att testa och testa om, man kan generalisera resultaten och dra underbyggda slutsatser.
Andra saker passar inte alls för det.
Känslor, t ex, passar dåligt i den naturvetenskapliga forskningstraditionen. De går inte att mäta och väga. Dessutom är det ganska ointressant att generalisera känslor. Det intressanta är ju den subjektiva upplevelsen, inte hur många som tycker likadant. Krångligt, tycker naturvetarna. Mina släktingar har löst det genom att inte kännas vid några känslor.
En annan sak man måste komma ihåg är att naturvetenskapen är i utveckling. Just nu kan man inte mäta Chi (kroppsenergi), eller beskriva hur man kan läsa tankar eller tala med andar, men det är på gång. Det handlar om att utveckla metoder och mätverktyg.
Sverige är dock hopplöst efter i detta. I Australien, Tyskland, Schweiz, Storbritannien, Japan och USA är det här en ständigt växande forkningssektor, men här hemma ser man detta som flum och något för sökande tokskallar.
Synd...
Jag tänker också att vi helt har åsidosatt trons betydelse. Religion, mysticism och livsåskådningar, ger människor fullständigt hållbara förklaringar till livet och skeenden. Vi i det sekulariserade Sverige fnyser åt sådana människor, eftersom de är obildade fanatiker. Men det är ju bara ur naturvetenskaplig synvinkel! De troende tycker ju likadant om teoretikerna.
Det vore fint om naturvetare och andra teoretiker insåg att deras förklaringsmodeller och synsätt inte är allenarådande.
Kliv ner från era höga hästar, öppna era sinnen och erkänn era begränsningar! Först då kan vi börja lära av varandra.
fredag 8 oktober 2010
Forever young
Jag är förföljd av den gamla dängan. Överallt hör jag den. I bilen, på fiket, i affären. Det känns som ett hån. Ni förstår, jag gillade den inte så värst då det begav sig.
Forever young med Alphaville luktar tonårssvett, popcorndisco, slattfylla och billigt hårsprej.
Och jag är inte ung.
Det är det som är själva problemet.
Jag är en tant.
På riktigt har jag nu nått den odefinierbara ålder då man är tant/dam. Visserligen har barn kallat mig tant sedan jag var tretton, men nu ser jag det själv i spegeln. Jag ÄR en tant. Eller dam, om man vill vara snäll. Inte så proper som man skulle kunna tänka sig - har fortfarande nedhasade strumpor, håret på ända och saker som hänger ut ur min väska - men lika fullt är jag en dam.
För tjej har jag inte varit sedan jag var 19. Och kvinna är jag väl, men inte är det KVINNA folk tänker först när de ser mig. Det tror jag inte, i alla fall. Är liksom inte den kvinnliga typen.
Så då är det väl tant kvar.
Forever Young är jag i alla fall inte.
Forever young med Alphaville luktar tonårssvett, popcorndisco, slattfylla och billigt hårsprej.
Och jag är inte ung.
Det är det som är själva problemet.
Jag är en tant.
På riktigt har jag nu nått den odefinierbara ålder då man är tant/dam. Visserligen har barn kallat mig tant sedan jag var tretton, men nu ser jag det själv i spegeln. Jag ÄR en tant. Eller dam, om man vill vara snäll. Inte så proper som man skulle kunna tänka sig - har fortfarande nedhasade strumpor, håret på ända och saker som hänger ut ur min väska - men lika fullt är jag en dam.
För tjej har jag inte varit sedan jag var 19. Och kvinna är jag väl, men inte är det KVINNA folk tänker först när de ser mig. Det tror jag inte, i alla fall. Är liksom inte den kvinnliga typen.
Så då är det väl tant kvar.
Forever Young är jag i alla fall inte.
Vad är en svensk?
Det gör mig upprörd när människor inte förstår invandringens positiva effekter i vårt land. Och när de inte kan sin historia!
Den amerikanske forskaren Steve Olson, (Mapping human history), visar att om man backar 20 generationer tillbaka, dvs ungefär 500 år, har varje individ över en miljon anfäder. Därför är det nästan omöjligt att tala om en enskild härstamning över huvud taget.
I världen finns sju olika folkstammar. Sju genetiska grenar på vårt mänskliga träd. Denne amerikanske forskare har med hjälp av DNA från hundratusentals människor runt om i världen fastställt detta. I Sverige finns dels många av den sjunde grenen, som kallas skandinaviska grenen. Det är ättlingarna från det folk som tros ha vandrat över den sibiriska stäppen (tundran) med sina hästar som följeslagare. De drack hästmjölk för att överleva och skandinaver har därför större mjölktolerans i vuxen ålder än övriga folkstammar. Men vi är mycket uppblandade.
Ändå finns det alltså människor som tror att det finns något som heter "svenskar".
Det tycker jag är roligt. Vi har ju haft olika invandringar i det här landet så länge som det har funnits. Det har befolkats i olika omgångar av folk från norr och från söder. Redan vikingarna värvade arbetskraft (trälar) från England, Turkiet och Frankrike. Och redan då blandades det "svenska" blodet när trälarna födde barn med gårdsägarna. Sedan kom kristendomens förkämpar från Frankrike och Italien. Tyska hansan förde med sig stora delar av sitt språk, samt adel och hantverkare. Vallonerna, hantverkande Belgare, var en invandrad arbetskraft på 1600-talet.
När jag var liten, berättade min far för mig att vi minsann hade vallonblod i våra ådror. De hade mörkt hår och blå ögon, sa pappa. Det stämde ju rätt bra med hur vi ser ut. Sedan började pappa släktforska. Han har grävt sig ner ända till 1600-talet tror jag, utan att hitta en enda vallon. Det är roligt!
Svenska gener.
Som sagt, vi är idag så uppblandade att det knappt går att härleda någons ursprung. Jag tänker också på stackars missledda Hitler, som var åttondelsjude. I smyg. Eller Jamie Oliver, den helengelska stjärnkocken med sitt blonda hår och läspande engelska som är fjärdedels afrikan/svart. Vad jag förstår är genetik en fullständigt opålitlig vetenskap. Ingen vet varför vissa saker slår igenom. Grundtanken är väl att de saker som är bra för rasens fortlevnad ska slå ut de andra. I så fall undrar jag varför bruna ögon, synfel och trollöron (veck/gupp på ytterörat) är bättre? Alla de sakerna slår igenom stenhårt.
Ett svenskt utseende.
Jag tycker att det är så fånigt. Varför skulle utseendet kunna avgöra varifrån man kommer? Om man tittar på mig, tänker man nog inte spontant: Oh, vilket svenskt utseende! Ändå är jag ursvensk, tydligen. Min man, däremot, ser väldigt svensk ut. Det skulle inte förvåna mig om han har helt annat blod i sina ådror. Och hur ser våra barn ut? En rödhårig med klarblå ögon och illvit hud, en med mässingsbrunt hår, olivfärgad hud och gröna ögon. Vi ser ju inte ens ut att vara släkt med varandra! Hur kan man då prata om ett svenskt utseende?
En svensk kultur.
Jomen, det finns ju! Så klart. Men en kultur är ju något man lär sig, någon man socialiseras in i. Det handlar ju inte om gener eller uppväxt. Vill jag, så kan jag lära mig allt om boliviansk kultur och försöka smälta in i det sammanhanget. Vår svenska kultur ska vi absolut vårda. Men vi måste också förstå att de renodlade kulturyttringarnas tid är förbi, i och med internet och andra typer av kommunikation. Förr, när man som längst åkte fyra mil från hembyn under sin livstid, var det liksom lättare att hålla sig utan inblandning från andra kulturer...
Vi lever idag i en värld som är en smältdegel. Det är antagligen det allra bästa som kan hända för mänskligheten. Om vi förstår varandra bättre, tar vi bättre hand om varandra. Men kunskap om egenarten/särarten är också viktig! Det första handlar om kommunikation och empati, det andra om identitet.
Jag tänker att de som är rasister måste vara väldigt osäkra på sig själva när de är så rädda för andra kulturer och identiteter.
Den amerikanske forskaren Steve Olson, (Mapping human history), visar att om man backar 20 generationer tillbaka, dvs ungefär 500 år, har varje individ över en miljon anfäder. Därför är det nästan omöjligt att tala om en enskild härstamning över huvud taget.
I världen finns sju olika folkstammar. Sju genetiska grenar på vårt mänskliga träd. Denne amerikanske forskare har med hjälp av DNA från hundratusentals människor runt om i världen fastställt detta. I Sverige finns dels många av den sjunde grenen, som kallas skandinaviska grenen. Det är ättlingarna från det folk som tros ha vandrat över den sibiriska stäppen (tundran) med sina hästar som följeslagare. De drack hästmjölk för att överleva och skandinaver har därför större mjölktolerans i vuxen ålder än övriga folkstammar. Men vi är mycket uppblandade.
Ändå finns det alltså människor som tror att det finns något som heter "svenskar".
Det tycker jag är roligt. Vi har ju haft olika invandringar i det här landet så länge som det har funnits. Det har befolkats i olika omgångar av folk från norr och från söder. Redan vikingarna värvade arbetskraft (trälar) från England, Turkiet och Frankrike. Och redan då blandades det "svenska" blodet när trälarna födde barn med gårdsägarna. Sedan kom kristendomens förkämpar från Frankrike och Italien. Tyska hansan förde med sig stora delar av sitt språk, samt adel och hantverkare. Vallonerna, hantverkande Belgare, var en invandrad arbetskraft på 1600-talet.
När jag var liten, berättade min far för mig att vi minsann hade vallonblod i våra ådror. De hade mörkt hår och blå ögon, sa pappa. Det stämde ju rätt bra med hur vi ser ut. Sedan började pappa släktforska. Han har grävt sig ner ända till 1600-talet tror jag, utan att hitta en enda vallon. Det är roligt!
Svenska gener.
Som sagt, vi är idag så uppblandade att det knappt går att härleda någons ursprung. Jag tänker också på stackars missledda Hitler, som var åttondelsjude. I smyg. Eller Jamie Oliver, den helengelska stjärnkocken med sitt blonda hår och läspande engelska som är fjärdedels afrikan/svart. Vad jag förstår är genetik en fullständigt opålitlig vetenskap. Ingen vet varför vissa saker slår igenom. Grundtanken är väl att de saker som är bra för rasens fortlevnad ska slå ut de andra. I så fall undrar jag varför bruna ögon, synfel och trollöron (veck/gupp på ytterörat) är bättre? Alla de sakerna slår igenom stenhårt.
Ett svenskt utseende.
Jag tycker att det är så fånigt. Varför skulle utseendet kunna avgöra varifrån man kommer? Om man tittar på mig, tänker man nog inte spontant: Oh, vilket svenskt utseende! Ändå är jag ursvensk, tydligen. Min man, däremot, ser väldigt svensk ut. Det skulle inte förvåna mig om han har helt annat blod i sina ådror. Och hur ser våra barn ut? En rödhårig med klarblå ögon och illvit hud, en med mässingsbrunt hår, olivfärgad hud och gröna ögon. Vi ser ju inte ens ut att vara släkt med varandra! Hur kan man då prata om ett svenskt utseende?
En svensk kultur.
Jomen, det finns ju! Så klart. Men en kultur är ju något man lär sig, någon man socialiseras in i. Det handlar ju inte om gener eller uppväxt. Vill jag, så kan jag lära mig allt om boliviansk kultur och försöka smälta in i det sammanhanget. Vår svenska kultur ska vi absolut vårda. Men vi måste också förstå att de renodlade kulturyttringarnas tid är förbi, i och med internet och andra typer av kommunikation. Förr, när man som längst åkte fyra mil från hembyn under sin livstid, var det liksom lättare att hålla sig utan inblandning från andra kulturer...
Vi lever idag i en värld som är en smältdegel. Det är antagligen det allra bästa som kan hända för mänskligheten. Om vi förstår varandra bättre, tar vi bättre hand om varandra. Men kunskap om egenarten/särarten är också viktig! Det första handlar om kommunikation och empati, det andra om identitet.
Jag tänker att de som är rasister måste vara väldigt osäkra på sig själva när de är så rädda för andra kulturer och identiteter.
torsdag 7 oktober 2010
Frikort
För tio år sedan hade jag alltid frikort i Landstinget.
För mig var det normalt.
Klart att man gick åtminstone tre-fyra gånger till läkare på ett år!
Det behövdes ju bara en halsfluss, en olycka med en fot, magproblem och kanske något ytterligare tillbud så var man ju uppe i högkostnadstaket.
Det var inte förrän jag träffade en advokat, i samband med min trafikolycka, som jag kom att ifrågasätta det.
Han frågade var mina läkarräkningar var, och jag sa att jag hade frikort. Det var som att han blev stungen av ett bi: "Varför det", sa han misstänksamt och spände ögonen i mig.
Hans reaktion förklarade för mig att det inte var "normalt" i alla kretsar. Jag förklarade att jag hade ett slitsamt jobb, att jag ofta råkade ut för olyckor och att jag ofta drog på mig olika sjukdomar. Han lugnade ner sig, men sa också att han inte mindes sist han var hos en läkare.
Oj, tänkte jag.
Och som vanligt började jag fundera.
Som Baltazar gick jag fram och tillbaka i mitt hem och dväljde detta. Varför var jag mer sjuk än han? Jag som åt nyttigt, tränade otroligt mycket, var väldigt duktig på många sätt samt stark, vacker och smal. Han som bara satt vid ett skrivbord, smörjde kråset med dagens lunch och säkert knappt gick ut med hunden.
Så fick jag inse att min livsstil nog inte var så bra, trots allt.
Och så här i efterhand tycker jag ju att det var helt galet.
Nu har jag en annan taktik: Jag går bara till doktorn om någon kroppsdel trillar av.
Allt annat tar jag hand om själv, på mer eller mindre mystiska vis. Några vettiga svar får man ju ändå inte av läkarna. "Ta två alvedon och gå och lägg dig" kan jag säga till mig själv. Och då sparar jag resan och 300 spänn!
Nähä - aldrig mer vill jag ha frikort!
För mig var det normalt.
Klart att man gick åtminstone tre-fyra gånger till läkare på ett år!
Det behövdes ju bara en halsfluss, en olycka med en fot, magproblem och kanske något ytterligare tillbud så var man ju uppe i högkostnadstaket.
Det var inte förrän jag träffade en advokat, i samband med min trafikolycka, som jag kom att ifrågasätta det.
Han frågade var mina läkarräkningar var, och jag sa att jag hade frikort. Det var som att han blev stungen av ett bi: "Varför det", sa han misstänksamt och spände ögonen i mig.
Hans reaktion förklarade för mig att det inte var "normalt" i alla kretsar. Jag förklarade att jag hade ett slitsamt jobb, att jag ofta råkade ut för olyckor och att jag ofta drog på mig olika sjukdomar. Han lugnade ner sig, men sa också att han inte mindes sist han var hos en läkare.
Oj, tänkte jag.
Och som vanligt började jag fundera.
Som Baltazar gick jag fram och tillbaka i mitt hem och dväljde detta. Varför var jag mer sjuk än han? Jag som åt nyttigt, tränade otroligt mycket, var väldigt duktig på många sätt samt stark, vacker och smal. Han som bara satt vid ett skrivbord, smörjde kråset med dagens lunch och säkert knappt gick ut med hunden.
Så fick jag inse att min livsstil nog inte var så bra, trots allt.
Och så här i efterhand tycker jag ju att det var helt galet.
Nu har jag en annan taktik: Jag går bara till doktorn om någon kroppsdel trillar av.
Allt annat tar jag hand om själv, på mer eller mindre mystiska vis. Några vettiga svar får man ju ändå inte av läkarna. "Ta två alvedon och gå och lägg dig" kan jag säga till mig själv. Och då sparar jag resan och 300 spänn!
Nähä - aldrig mer vill jag ha frikort!
Mönsterintollerant
Det gör ont i mina ögon.
På riktigt.
Jo, riktigt värker gör det när jag tittar på vissa mönster. Speciellt tapeter har jag väldiga problem med. När det är småmönstrat och alltför regelbundet, då börjar tapeten liksom leva framför mig. Den krumbuktar och snurrar och snor, så jag blir alldeles yr. Och så börjar det värka bakom ögongloberna.
Samma sak med telefonkataloger. Det är alldeles för raka rader med alldeles för små bokstäver. Då liksom krampar ögonen och så måste jag blunda. Annars mår jag illa och faller. Enda sättet att överleva telefonkataloger är att ha ett rakt, vitt papper till hands och så långsamt dra det ner längs med kolumnerna. Då klarar jag det om jag andas djupt.
Idag har jag en skjorta på mig som är jätteskön och fin. Tyvärr är den smalrandig. Det är också ett omöjligt mönster för mig, så jag kan inte titta mig själv i spegeln (utom jättenära). Dessutom har jag haft stora problem idag - just nu t ex - för att jag ser skjortan i mitt vidvinkelseende när jag skriver på datorn. (Buktar ju ut en del över brösten...) Där ljuset fångar skjortan, börjar det chocka. Det är som ett epilepsianfall som pågår stillsamt. Gör vansinnigt ont i huvudet och bakom ögonen. Räddningen är att lägga handen på tuttarna och platta ner/dölja mönstret.
JA, det här är anledningen till att vi inte har några mönstrade tapeter.
Nej, jag är inte galen. Min son har samma problem. Ögonen tåras på honom och så måste han blunda. DET GÖR ONT! skriker han, JAG KAN INTE SE!
Jag vet precis hur det känns.
Men man överlever.
Och slätmålade väggar är också fint!
På riktigt.
Jo, riktigt värker gör det när jag tittar på vissa mönster. Speciellt tapeter har jag väldiga problem med. När det är småmönstrat och alltför regelbundet, då börjar tapeten liksom leva framför mig. Den krumbuktar och snurrar och snor, så jag blir alldeles yr. Och så börjar det värka bakom ögongloberna.
Samma sak med telefonkataloger. Det är alldeles för raka rader med alldeles för små bokstäver. Då liksom krampar ögonen och så måste jag blunda. Annars mår jag illa och faller. Enda sättet att överleva telefonkataloger är att ha ett rakt, vitt papper till hands och så långsamt dra det ner längs med kolumnerna. Då klarar jag det om jag andas djupt.
Idag har jag en skjorta på mig som är jätteskön och fin. Tyvärr är den smalrandig. Det är också ett omöjligt mönster för mig, så jag kan inte titta mig själv i spegeln (utom jättenära). Dessutom har jag haft stora problem idag - just nu t ex - för att jag ser skjortan i mitt vidvinkelseende när jag skriver på datorn. (Buktar ju ut en del över brösten...) Där ljuset fångar skjortan, börjar det chocka. Det är som ett epilepsianfall som pågår stillsamt. Gör vansinnigt ont i huvudet och bakom ögonen. Räddningen är att lägga handen på tuttarna och platta ner/dölja mönstret.
JA, det här är anledningen till att vi inte har några mönstrade tapeter.
Nej, jag är inte galen. Min son har samma problem. Ögonen tåras på honom och så måste han blunda. DET GÖR ONT! skriker han, JAG KAN INTE SE!
Jag vet precis hur det känns.
Men man överlever.
Och slätmålade väggar är också fint!
onsdag 6 oktober 2010
Inte rasister? Ja, tjena...
Ja, kära nån.
Sverigedemokraterna tågar ut ur kyrkan, darrandes av harm över biskopen Eva Brunnes tal.
Vad var det som var så upprörande?
Att hon sa att vi alla är lika värda?
Eller att det är odemokratiskt att vara rasist?
Jag hade precis för mig att SD påstod sig INTE vara rasister. De brukar väl säga att de bara inte gillar rasblandning... (Har egentligen inte förstått skillnaden där, om jag ska vara ärlig.)
Men eftersom de uppenbarligen kände sig så träffade av biskopens uttalande, måste de väl ha tagit åt sig trots allt. Utan att någon egentligen hade riktat orden till dem, såvitt jag förstår, utan till rasister i allmänhet.
I min bok visade de därigenom vilka de egentligen är.
Sverigedemokraterna tågar ut ur kyrkan, darrandes av harm över biskopen Eva Brunnes tal.
Vad var det som var så upprörande?
Att hon sa att vi alla är lika värda?
Eller att det är odemokratiskt att vara rasist?
Jag hade precis för mig att SD påstod sig INTE vara rasister. De brukar väl säga att de bara inte gillar rasblandning... (Har egentligen inte förstått skillnaden där, om jag ska vara ärlig.)
Men eftersom de uppenbarligen kände sig så träffade av biskopens uttalande, måste de väl ha tagit åt sig trots allt. Utan att någon egentligen hade riktat orden till dem, såvitt jag förstår, utan till rasister i allmänhet.
I min bok visade de därigenom vilka de egentligen är.
Att ta ansvar
Varför kan folk inte förstå skillnaden mellan ansvar och fel?
– Det är ditt ansvar att sköta din hälsa.
– Så om jag blir sjuk är det mitt eget fel?
Nej.
Att ha ansvar för något innebär att man försöker ta de bästa besluten utifrån det man vet. Om man tar beslut på för dåliga grunder, har man misslyckats med beslutsunderlaget. Man är ansvarig för följderna, men det är inte någons "fel".
Exempelvis är jag helt ansvarig för att jag har varit utbränd. Jag tog en massa beslut som resulterade i att jag gick in i väggen. Det var absolut jag som tog de besluten. Ingen annan kan tvinga mig att göra något jag inte vill. Jag tog besluten på grundval av vad jag visste då. Inte visste jag att det skulle gå så tokigt! Om jag hade vetat och förstått och ändå gjort som jag gjorde, hade det definitivt varit mitt fel. Så var det inte. Jag trodde jag gjorde bra och att allt skulle ordna sig.
Jag misstog mig. Ansvaret för min sjukskrivning är definitivt mitt. Jag lydde dåliga råd från den allmänna sjukvården, jag lät mig stressas av andra, jag hade ett tungt bagage som jag inte hade dealat med, jag gick på alla myter om att träna och vara smal. Ansvaret för besluten är mitt.
När jag stod inför faktum, en total utbrändhet, tog jag konsekvenserna av detta. Jag sålde dansskolan, sjukskrev mig och ägnade de kommande fem åren åt att bli frisk. Då sökte jag bättre hjälp, lydde bättre råd, lät mig inte stressas, dealade med mitt bagage, struntade i att jag gick upp i vikt och inte passade snygghetsnormen. Mitt främsta ansvar har länge varit att bli frisk. Work in progress...
Men är det mitt "fel" att jag blev utbränd?
Nej, det tycker jag inte.
Om jag vill, kan jag skylla på andra faktorer: Uppväxt, uppfostran, företagsklimat i Sverige/politik, margarintillverkare, livsmedelsbluffar... Men vad gott kommer av det? Att skylla ifrån sig är att avsäga sig ansvaret.
Det gör inte jag. Jag tar ansvar för mina beslut. När jag tog besluten som gjorde mig sjuk, var jag inte klok nog. Och det var ju inte så konstigt, ung och oförsiktig som jag var! :)
Sedan vet jag inte just om det är bättre att erkänna att man var dum än att säga att det var mitt fel, men för mig handlar det om medvetenhet. Gör jag medvetet dumt, trots att jag vet att det antagligen kommer att gå åt pipan, då är det mitt fel.
Som den gamla historien om en dam som får syn på en gråtande pojke på en bro.
- Lille vän vad gråter du för?
– Karl kastade min macka i älven.
– Var det med flit?
– Nej, det var med leverpastej!
– Det är ditt ansvar att sköta din hälsa.
– Så om jag blir sjuk är det mitt eget fel?
Nej.
Att ha ansvar för något innebär att man försöker ta de bästa besluten utifrån det man vet. Om man tar beslut på för dåliga grunder, har man misslyckats med beslutsunderlaget. Man är ansvarig för följderna, men det är inte någons "fel".
Exempelvis är jag helt ansvarig för att jag har varit utbränd. Jag tog en massa beslut som resulterade i att jag gick in i väggen. Det var absolut jag som tog de besluten. Ingen annan kan tvinga mig att göra något jag inte vill. Jag tog besluten på grundval av vad jag visste då. Inte visste jag att det skulle gå så tokigt! Om jag hade vetat och förstått och ändå gjort som jag gjorde, hade det definitivt varit mitt fel. Så var det inte. Jag trodde jag gjorde bra och att allt skulle ordna sig.
Jag misstog mig. Ansvaret för min sjukskrivning är definitivt mitt. Jag lydde dåliga råd från den allmänna sjukvården, jag lät mig stressas av andra, jag hade ett tungt bagage som jag inte hade dealat med, jag gick på alla myter om att träna och vara smal. Ansvaret för besluten är mitt.
När jag stod inför faktum, en total utbrändhet, tog jag konsekvenserna av detta. Jag sålde dansskolan, sjukskrev mig och ägnade de kommande fem åren åt att bli frisk. Då sökte jag bättre hjälp, lydde bättre råd, lät mig inte stressas, dealade med mitt bagage, struntade i att jag gick upp i vikt och inte passade snygghetsnormen. Mitt främsta ansvar har länge varit att bli frisk. Work in progress...
Men är det mitt "fel" att jag blev utbränd?
Nej, det tycker jag inte.
Om jag vill, kan jag skylla på andra faktorer: Uppväxt, uppfostran, företagsklimat i Sverige/politik, margarintillverkare, livsmedelsbluffar... Men vad gott kommer av det? Att skylla ifrån sig är att avsäga sig ansvaret.
Det gör inte jag. Jag tar ansvar för mina beslut. När jag tog besluten som gjorde mig sjuk, var jag inte klok nog. Och det var ju inte så konstigt, ung och oförsiktig som jag var! :)
Sedan vet jag inte just om det är bättre att erkänna att man var dum än att säga att det var mitt fel, men för mig handlar det om medvetenhet. Gör jag medvetet dumt, trots att jag vet att det antagligen kommer att gå åt pipan, då är det mitt fel.
Som den gamla historien om en dam som får syn på en gråtande pojke på en bro.
- Lille vän vad gråter du för?
– Karl kastade min macka i älven.
– Var det med flit?
– Nej, det var med leverpastej!
tisdag 5 oktober 2010
Gott om plats är det ont om
Jag har ett problem: Jag får inte plats.
Det är så trångt överallt! Smala gångar i affärer, stora ställ med burkar som väller ut i de redan trånga passagerna, galgar som trängs på ställen, för många stolar kring för många bord i det lilla caféet, för trånga sittplatser på bussen och för små bagagehyllor på tåget.
Allt är för litet!
Jag känner mig som Gulliver i lilleputtarnas land.
Och visst är jag stor, större än medel. Både längre och tjockare. Men det handlar för tusan bara om någon decimeter på alla håll!
Jag tror att det handlar om något annat: Behov av eget utrymme. Jag känner mig trängd om det inte finns tillräckligt med luft och fria ytor. Lagom mycket möbler i mitt öga, är tomt och kalt för andra. För mig är det jättejobbigt med människor som står för nära när de pratar. Jag behöver lite avstånd, för att kunna betrakta och förhålla mig till folk.
Det här trånga - som andra tycker är mysigt - ger mig svettningar. Folk köper torp med 1.90 i takhöjd, inklämda mitt i skogen. Jag kan inte andas. Folk klämmer in köksbord och stolar där det knappt går att dra ut de sistnämnda utan att skrapa väggen, och jag får klaustrofobi. Ju större, desto bättre tycker jag. Högt i tak, stora ytor, lite saker. Då kan jag andas, tänka, vara.
Att bara ligga mitt på gräsmattan (ca 1000 kvm) är underbart. Jag gillar inte att krypa in bakom en buske och ligga och mysa. På samma sätt älskar jag hav och strand, mycket mer än sjö med träd. Luft - jag behöver luft!
Kan det bero på att jag är ett eldtecken?
Eld behöver luft för att växa...
Det är så trångt överallt! Smala gångar i affärer, stora ställ med burkar som väller ut i de redan trånga passagerna, galgar som trängs på ställen, för många stolar kring för många bord i det lilla caféet, för trånga sittplatser på bussen och för små bagagehyllor på tåget.
Allt är för litet!
Jag känner mig som Gulliver i lilleputtarnas land.
Och visst är jag stor, större än medel. Både längre och tjockare. Men det handlar för tusan bara om någon decimeter på alla håll!
Jag tror att det handlar om något annat: Behov av eget utrymme. Jag känner mig trängd om det inte finns tillräckligt med luft och fria ytor. Lagom mycket möbler i mitt öga, är tomt och kalt för andra. För mig är det jättejobbigt med människor som står för nära när de pratar. Jag behöver lite avstånd, för att kunna betrakta och förhålla mig till folk.
Det här trånga - som andra tycker är mysigt - ger mig svettningar. Folk köper torp med 1.90 i takhöjd, inklämda mitt i skogen. Jag kan inte andas. Folk klämmer in köksbord och stolar där det knappt går att dra ut de sistnämnda utan att skrapa väggen, och jag får klaustrofobi. Ju större, desto bättre tycker jag. Högt i tak, stora ytor, lite saker. Då kan jag andas, tänka, vara.
Att bara ligga mitt på gräsmattan (ca 1000 kvm) är underbart. Jag gillar inte att krypa in bakom en buske och ligga och mysa. På samma sätt älskar jag hav och strand, mycket mer än sjö med träd. Luft - jag behöver luft!
Kan det bero på att jag är ett eldtecken?
Eld behöver luft för att växa...
Sjuka barn
Jag undrar: Varför är våra barn sjuka hela tiden?
När jag var liten var jag aldrig sjuk. Jag minns att jag var hemma en dag från skolan i årskurs 3, och då var jag egentligen inte så värst sjuk. Lite småkrasslig - och väldigt sugen på plommon. (Hade plommonträdet precis utanför mitt fönster, klättrade ut i smyg barfota i frostgräset och hämtade hela nattlinnet fullt.) I övrigt ingenting, förrän någon enstaka gång i högstadiet tror jag.
Våra barn är sjuka och hemma minst en gång i månaden. Det är otroligt mycket!
Själv har jag varit sjuk minst lika ofta de senaste sju-åtta åren, men jag går till jobbet ändå. Man kan ju inte vara hemma hela tiden, liksom.
När jag tänker på detta, är det helt klart att något har försämrats. Men vad?
Vi och våra barn bor på landet. Frisk luft, friskt vatten (egen brunn, kollas regelbundet av labb), motion, vällagad och väl sammansatt mat, ordentligt med vila... Vad gör vi för fel? tänkte jag.
Så träffade jag Inger Persson, barnläkare vid Kalmar lasarett. Hon föreläste om kost, vad våra livsmedel innehåller och inte innehåller, och plötsligt stod det klart för mig: Vi får ju ingen näring i oss! Eftersom vi då inte hade gått över till KRAV-odlad kost, åt vi ju i stort sett protein-, fett- och kolhyderatfrigolit. Inga små vitaminer, inga mineraler, inga antioxidanter. Inte konstigt att vi blir sjuka hela tiden!
Så jag köpte näringstillskott. Tre månader senare insåg jag att jag inte hade varit sjuk en enda dag sedan jag började äta dem. Sex månader senare köpte jag till barnen också. En månad efter det, började jag se resultat. Piggare, gladare, starkare är de. Än så länge är det svårt att säga om de är friskare, det har ju inte gått så lång tid än, men vi har än så länge sluppit vara hemma i alla fall.
Det är konstigt att vi måste äta piller, men är det så det är, så är det väl så. När jag var liten var det ju så vi såg framtiden: Att vi skulle äta små kapslar i stället för mat. Så är det ju inte riktigt, men ändå.
Eftersom maten inte innehåller det vi behöver, uppstår sjukdomar, smärta, koncentrationssvårigheter och annat skräp. Vi överäter också. När kroppen känner att den inte får det byggnadsmaterial den behöver, fortsätter den att sända ut hungersignaler. Kanske är den bästa bantningskuren att äta kosttillskott?
Jag är tacksam för att jag har råd att köpa näringstillskott till mina barn. Det känns verkligen som en investering! Eller som min man och jag sa: En karensdag eller två vab-dagar, motsvarar piller för en hel månad. Plus att det är roligare att vara frisk!
När jag var liten var jag aldrig sjuk. Jag minns att jag var hemma en dag från skolan i årskurs 3, och då var jag egentligen inte så värst sjuk. Lite småkrasslig - och väldigt sugen på plommon. (Hade plommonträdet precis utanför mitt fönster, klättrade ut i smyg barfota i frostgräset och hämtade hela nattlinnet fullt.) I övrigt ingenting, förrän någon enstaka gång i högstadiet tror jag.
Våra barn är sjuka och hemma minst en gång i månaden. Det är otroligt mycket!
Själv har jag varit sjuk minst lika ofta de senaste sju-åtta åren, men jag går till jobbet ändå. Man kan ju inte vara hemma hela tiden, liksom.
När jag tänker på detta, är det helt klart att något har försämrats. Men vad?
Vi och våra barn bor på landet. Frisk luft, friskt vatten (egen brunn, kollas regelbundet av labb), motion, vällagad och väl sammansatt mat, ordentligt med vila... Vad gör vi för fel? tänkte jag.
Så träffade jag Inger Persson, barnläkare vid Kalmar lasarett. Hon föreläste om kost, vad våra livsmedel innehåller och inte innehåller, och plötsligt stod det klart för mig: Vi får ju ingen näring i oss! Eftersom vi då inte hade gått över till KRAV-odlad kost, åt vi ju i stort sett protein-, fett- och kolhyderatfrigolit. Inga små vitaminer, inga mineraler, inga antioxidanter. Inte konstigt att vi blir sjuka hela tiden!
Så jag köpte näringstillskott. Tre månader senare insåg jag att jag inte hade varit sjuk en enda dag sedan jag började äta dem. Sex månader senare köpte jag till barnen också. En månad efter det, började jag se resultat. Piggare, gladare, starkare är de. Än så länge är det svårt att säga om de är friskare, det har ju inte gått så lång tid än, men vi har än så länge sluppit vara hemma i alla fall.
Det är konstigt att vi måste äta piller, men är det så det är, så är det väl så. När jag var liten var det ju så vi såg framtiden: Att vi skulle äta små kapslar i stället för mat. Så är det ju inte riktigt, men ändå.
Eftersom maten inte innehåller det vi behöver, uppstår sjukdomar, smärta, koncentrationssvårigheter och annat skräp. Vi överäter också. När kroppen känner att den inte får det byggnadsmaterial den behöver, fortsätter den att sända ut hungersignaler. Kanske är den bästa bantningskuren att äta kosttillskott?
Jag är tacksam för att jag har råd att köpa näringstillskott till mina barn. Det känns verkligen som en investering! Eller som min man och jag sa: En karensdag eller två vab-dagar, motsvarar piller för en hel månad. Plus att det är roligare att vara frisk!
måndag 4 oktober 2010
Kattungar
Vi bestämde just att Dottern ska få en egen katt. För två år sedan fick ungarna varsin kisse, men båda försvann när vi hade kattvakt. Och givetvis kom bara den ena tillbaka... Orättvist.
Sedan dess har Dottern liksom varit utan katt. Visst, vår gamle adopterade Bilbo har snällt ställt upp som substitut, men det är ju skillnad.
Så nu tänkte vi att det var dags för ett nytt försök. Jag satte mig och kollade annonser i tidningen och via nätet. Snabbt insåg jag att det nästan bara finns raskatter!
Vi vill ha en vanlig bonnakatt. Ja, är det en raskatt, spelar det förstås ingen roll, men jag betalar inte några dyra pengar för en katt som ska bo på landet. Vi vill ha en stabil, lugn, lådtränad, sällskaplig kisse som vill leva lycklig på landet.
Hur svårt ska det vara?
Väldigt svårt, visar det sig.
Det finns ragdoll-katter för 5000 kr/st. Nej tack. Och alla vanliga bonnakatter var slut. Nä - då får det vara. Får jag inte napp nu, så väntar jag till nästa år. Eller så köper vi en ökenråtta.
Sedan dess har Dottern liksom varit utan katt. Visst, vår gamle adopterade Bilbo har snällt ställt upp som substitut, men det är ju skillnad.
Så nu tänkte vi att det var dags för ett nytt försök. Jag satte mig och kollade annonser i tidningen och via nätet. Snabbt insåg jag att det nästan bara finns raskatter!
Vi vill ha en vanlig bonnakatt. Ja, är det en raskatt, spelar det förstås ingen roll, men jag betalar inte några dyra pengar för en katt som ska bo på landet. Vi vill ha en stabil, lugn, lådtränad, sällskaplig kisse som vill leva lycklig på landet.
Hur svårt ska det vara?
Väldigt svårt, visar det sig.
Det finns ragdoll-katter för 5000 kr/st. Nej tack. Och alla vanliga bonnakatter var slut. Nä - då får det vara. Får jag inte napp nu, så väntar jag till nästa år. Eller så köper vi en ökenråtta.
Hummerfiske
Så gott är det faktiskt inte.
Jag menar, visst är hummer fantastiskt härligt, men inte SÅ gott.
Nu tänker jag på hummerfiskarna utanför Alaskas kust.
Det är faktiskt inte mänskligt. Ingen borde behöva åka ut på det där havet. Jamen - titta på det! Mörkt, iskallt, vågor som är 5-10 meter höga... Det är inte för människor! Valar, hajar och humrar, de är gjorda för det där. Inte vi.
Och att ge sig ut i en liten pruttbåt på tjugo meter i den där miljön, är ren dårskap. Ändå finns det människor som gör det. För havets guld - hummer.
Det finns förstås inte värst många sätt att försörja sig i Alaska. Jag är klar över det. Men att det finns människor som riskerar sitt liv varje dag för att släpa hem mat till folk som har råd att betala, det går förbi alla gränser.
Vem vill ha sin man ute på en sådan liten båt i storm?
Eller sin son?
Eller dotter, för den delen?
Inte jag. Och jag skulle ALDRIG göra det själv. Själv göra, själv ha, brukar man säga. Själv inte göra, själv inte ha, tänker jag och äter inte hummer.
Om den inte är fiskad i svenska farvatten, där havet är snällt och inte så förjordat isigt. Jag vill helst inte att någon har riskerat sitt liv för min mat, om det går att undvika. Det räcker med att själva maten (djuret/fisken/krillen) har fått sätta livet till för att jag ska bli mätt. Ska jag ha fiskarens liv på mitt samvete, smakar det inte så gott längre.
Kan man inte odla hummer i en lagom stor bassäng?
Jag menar, visst är hummer fantastiskt härligt, men inte SÅ gott.
Nu tänker jag på hummerfiskarna utanför Alaskas kust.
Det är faktiskt inte mänskligt. Ingen borde behöva åka ut på det där havet. Jamen - titta på det! Mörkt, iskallt, vågor som är 5-10 meter höga... Det är inte för människor! Valar, hajar och humrar, de är gjorda för det där. Inte vi.
Och att ge sig ut i en liten pruttbåt på tjugo meter i den där miljön, är ren dårskap. Ändå finns det människor som gör det. För havets guld - hummer.
Det finns förstås inte värst många sätt att försörja sig i Alaska. Jag är klar över det. Men att det finns människor som riskerar sitt liv varje dag för att släpa hem mat till folk som har råd att betala, det går förbi alla gränser.
Vem vill ha sin man ute på en sådan liten båt i storm?
Eller sin son?
Eller dotter, för den delen?
Inte jag. Och jag skulle ALDRIG göra det själv. Själv göra, själv ha, brukar man säga. Själv inte göra, själv inte ha, tänker jag och äter inte hummer.
Om den inte är fiskad i svenska farvatten, där havet är snällt och inte så förjordat isigt. Jag vill helst inte att någon har riskerat sitt liv för min mat, om det går att undvika. Det räcker med att själva maten (djuret/fisken/krillen) har fått sätta livet till för att jag ska bli mätt. Ska jag ha fiskarens liv på mitt samvete, smakar det inte så gott längre.
Kan man inte odla hummer i en lagom stor bassäng?
söndag 3 oktober 2010
Vi är alla ett
Fler tankar om Avatar...
De blå varelserna koppla upp sig mot andra varelser och växter med sin fläta - kul!
Det blev ju väldigt tydligt på så sätt. Allt är ett, vi hör alla till samma själ - och så ett stort träd som är alltings start. Fin bild.
Men ni vet väl att det fungerar så även på vår planet, utan fysisk uppkoppling?
Vi är alla ett. Varje människa, djur och växt hör ihop. Vi delar samma livsenergi, men vad mer är: Vi består av samma molekyler som har funnits på den här planeten i billioner år. I mig finns molekyler som är samexisterat med alla andras molekyler sedan årtusenden. Och vattnet vi dricker är samma vatten som dinosaurierna drack.
Tänk dig till exempel att medan jag låg i min mammas mage, åt hon mat från hela världen. Bananer från Sydamerika, tomater från Medelhavet, ris från Kina, potatis från Skåne... De molekylerna utgör grunden för min kropp. Tack vare dem, så utvecklades mina celler och de finns kvar i min kropp. Men tänk också att banen bredvid min mammas banan, åts av en gravid peruan. Tomatens granntomat åts av några spanjorer, riskornen från samma skörd åts i såväl Danmark som norra Kina och potatisens små släktingar knaprades av skåningar. Tänk, så många molekylsläktingar vi har! Vi består av samma beståndsdelar.
Att känna själslig samhörighet är ibland svårt. Vi är så avtrubbade och avstängda, för att orka med. Det är för mycket som stör vår uppkoppling, så att säga. Men visst kan vi förstå vad djur säger, känna vad växter behöver eller uppleva andras känslor fast vi inte ens träffas! Vi är alla ett. Det är inte konstigare än så.
Vi påverkar varandra. När du är arg, påverkar du alla i din närhet - men faktiskt också allt annat levande. Även om det inte är så tydligt, eftersom det är mycket annat som händer samtidigt. Det är som en enorm nätboll med en massa maskor, där varje människa är en knut.
Och bara för att vara helt tydlig: Vi hör också ihop med dem som inte längre - och/eller inte ännu – har kropp. Kalla dem andar, änglar, vägvisare, hjälpare, artefakter, vad du vill. De är också delaktiga i våra liv, om vi bara lyssnar och följer våra instinkter.
Det är inte krångligt, inte flummigt - bara ovant för somliga.
Vi är alla ett.
De blå varelserna koppla upp sig mot andra varelser och växter med sin fläta - kul!
Det blev ju väldigt tydligt på så sätt. Allt är ett, vi hör alla till samma själ - och så ett stort träd som är alltings start. Fin bild.
Men ni vet väl att det fungerar så även på vår planet, utan fysisk uppkoppling?
Vi är alla ett. Varje människa, djur och växt hör ihop. Vi delar samma livsenergi, men vad mer är: Vi består av samma molekyler som har funnits på den här planeten i billioner år. I mig finns molekyler som är samexisterat med alla andras molekyler sedan årtusenden. Och vattnet vi dricker är samma vatten som dinosaurierna drack.
Tänk dig till exempel att medan jag låg i min mammas mage, åt hon mat från hela världen. Bananer från Sydamerika, tomater från Medelhavet, ris från Kina, potatis från Skåne... De molekylerna utgör grunden för min kropp. Tack vare dem, så utvecklades mina celler och de finns kvar i min kropp. Men tänk också att banen bredvid min mammas banan, åts av en gravid peruan. Tomatens granntomat åts av några spanjorer, riskornen från samma skörd åts i såväl Danmark som norra Kina och potatisens små släktingar knaprades av skåningar. Tänk, så många molekylsläktingar vi har! Vi består av samma beståndsdelar.
Att känna själslig samhörighet är ibland svårt. Vi är så avtrubbade och avstängda, för att orka med. Det är för mycket som stör vår uppkoppling, så att säga. Men visst kan vi förstå vad djur säger, känna vad växter behöver eller uppleva andras känslor fast vi inte ens träffas! Vi är alla ett. Det är inte konstigare än så.
Vi påverkar varandra. När du är arg, påverkar du alla i din närhet - men faktiskt också allt annat levande. Även om det inte är så tydligt, eftersom det är mycket annat som händer samtidigt. Det är som en enorm nätboll med en massa maskor, där varje människa är en knut.
Och bara för att vara helt tydlig: Vi hör också ihop med dem som inte längre - och/eller inte ännu – har kropp. Kalla dem andar, änglar, vägvisare, hjälpare, artefakter, vad du vill. De är också delaktiga i våra liv, om vi bara lyssnar och följer våra instinkter.
Det är inte krångligt, inte flummigt - bara ovant för somliga.
Vi är alla ett.
Den mest utsatta generationen
När jag var ung ville jag inte föda barn till den här världen. Det kändes som om allt var på väg att gå under och jag tänkte inte utsätta små oskyldiga barn för det.
Sedan ombestämde jag mig, men ibland får jag återfall. Tänker "stackars barn, vilken värld de får växa upp i". Men är det verkligen så? Vid närmare eftertanke: Det var vi som föddes på 60- och 70-talet som hade otur.
Vi föddes av fyrtiotalisterna, den narcissistiska generationen. De skaffade barn på rutin, utan tanke på att de måste åsidosätta sig själva. Vi växte därför upp i skuggan av våra föräldrar, och uppfostrades med skuld och skam. Dessutom invaggades vi i falsk säkerhet. Fyrtiotalisterna hade redan kollat allt, visste precis vad som var bra och dåligt, och hade ordnat världen så att den var säker och perfekt. Vi växte upp och trodde att allt var toppen. Nu sitter vi här med tvättad hals och näringsbrister, foglossning, svårigheter att få barn och depressioner. Lurade. Världen var inte så perfekt trots allt.
Mest otur tror jag ändå att 90-talisterna har haft. De har fått extremt dålig mat i hela sin uppväxt, haft okunniga föräldrar som antingen inte ens är ambitiösa eller bara curlar, har gått i en usel skola, tror att världen är till för dem och att de har rätt till allting och är första lust-generationen - gör ingenting som tar emot.
Stackare.
Där tror jag vi nådde botten.
Det blir dyrt när alla de går i förtidspension om några år.
Men våra barn, 00-generationen, har nog faktiskt lite tur. Jag tror att det vänder nu, på riktigt. Även de trögaste instanserna (politiker och industri) har börjat ta miljöproblemen på allvar. Det lagstiftas och samarbetas för att lösa planetens svårigheter. Visst går det långsamt - men jag tror ändå vi är på rätt väg!
Jag hoppas verkligen att jag och mina jämnåriga är den sista generationen som har levt halva sitt liv som om resurserna är oändliga.
Sedan ombestämde jag mig, men ibland får jag återfall. Tänker "stackars barn, vilken värld de får växa upp i". Men är det verkligen så? Vid närmare eftertanke: Det var vi som föddes på 60- och 70-talet som hade otur.
Vi föddes av fyrtiotalisterna, den narcissistiska generationen. De skaffade barn på rutin, utan tanke på att de måste åsidosätta sig själva. Vi växte därför upp i skuggan av våra föräldrar, och uppfostrades med skuld och skam. Dessutom invaggades vi i falsk säkerhet. Fyrtiotalisterna hade redan kollat allt, visste precis vad som var bra och dåligt, och hade ordnat världen så att den var säker och perfekt. Vi växte upp och trodde att allt var toppen. Nu sitter vi här med tvättad hals och näringsbrister, foglossning, svårigheter att få barn och depressioner. Lurade. Världen var inte så perfekt trots allt.
Mest otur tror jag ändå att 90-talisterna har haft. De har fått extremt dålig mat i hela sin uppväxt, haft okunniga föräldrar som antingen inte ens är ambitiösa eller bara curlar, har gått i en usel skola, tror att världen är till för dem och att de har rätt till allting och är första lust-generationen - gör ingenting som tar emot.
Stackare.
Där tror jag vi nådde botten.
Det blir dyrt när alla de går i förtidspension om några år.
Men våra barn, 00-generationen, har nog faktiskt lite tur. Jag tror att det vänder nu, på riktigt. Även de trögaste instanserna (politiker och industri) har börjat ta miljöproblemen på allvar. Det lagstiftas och samarbetas för att lösa planetens svårigheter. Visst går det långsamt - men jag tror ändå vi är på rätt väg!
Jag hoppas verkligen att jag och mina jämnåriga är den sista generationen som har levt halva sitt liv som om resurserna är oändliga.
lördag 2 oktober 2010
Ny teknik - fantastiskt!
En vanlig kväll sitter vi i soffan hemma i byn.
På vår flatscreen surfar vi på internet. Ett trådlöst tangentbord, en trådlös mus och en ganska gammal Mac mini. Tack vare fiberuppkoppling, kan vi surfa snabbt. Vi ser på TV, filmer, SVT play - vad vi vill. Ungarna spelar datorspel på skärmen, som de bara hade kunnat drömma om för några år sedan.
Jag sitter med min bärbara dator i knät, uppkopplad mot världen förstås. Mina vänner på tangenttrycknings avstånd, familjen bredvid mig.
Det är den nya världen.
Jag älskar den!
Valfrihet, kommunikation, lättillgänglig kunskap - det är som en dröm.
Men visst kommer en del av mänskligheten att välja slagsmålklipp från Youtube - eller ännu värre. Varför kommer jag aldrig att förstå, när det finns så mycket fantastiskt att lära från! Men vi får helt enkelt se dem som svinn. Jag är övertygad om att den stora utmaningen blir att lära kommande generationer att välja.
Det handlar inte längre om valfrihet.
Det handlar om valplikt.
Vi måste välja livet, frihet, kunskap, kommunikation och kärlek.
Det är vår plikt som människor.
Däri ligger vår utmaning. Att välja den rätta vägen.
På vår flatscreen surfar vi på internet. Ett trådlöst tangentbord, en trådlös mus och en ganska gammal Mac mini. Tack vare fiberuppkoppling, kan vi surfa snabbt. Vi ser på TV, filmer, SVT play - vad vi vill. Ungarna spelar datorspel på skärmen, som de bara hade kunnat drömma om för några år sedan.
Jag sitter med min bärbara dator i knät, uppkopplad mot världen förstås. Mina vänner på tangenttrycknings avstånd, familjen bredvid mig.
Det är den nya världen.
Jag älskar den!
Valfrihet, kommunikation, lättillgänglig kunskap - det är som en dröm.
Men visst kommer en del av mänskligheten att välja slagsmålklipp från Youtube - eller ännu värre. Varför kommer jag aldrig att förstå, när det finns så mycket fantastiskt att lära från! Men vi får helt enkelt se dem som svinn. Jag är övertygad om att den stora utmaningen blir att lära kommande generationer att välja.
Det handlar inte längre om valfrihet.
Det handlar om valplikt.
Vi måste välja livet, frihet, kunskap, kommunikation och kärlek.
Det är vår plikt som människor.
Däri ligger vår utmaning. Att välja den rätta vägen.
Kortsiktigt pengatänkande och miljöförstöring
Såg Avatar för första gången. (JA, jag vet. Lite sent. Men bättre sent än aldrig!)
Men jag blir lite fundersam... Miljöförstöringen på planeten Pandora, som hela biosalonger sitter och snyftar över, är ju bara en bild av vad vi gör på vår egen planet!
Varför gråter de inte över det?
Som 16-åring började inse hur illa det var ställt på Jorden. Jag gick med i en freds- och miljöförening, där utbildning stod i centrum och lärde mig om regnskogsskövling, förgiftning av våra världshav, överfiskning, insekts- och bakteriedödande medel, utrotning av djur och mycket mer.
Det var tufft. Jag hade svårt med att förstå hur jag skulle kunna leva vidare på den här planeten, fortsätta som om ingenting illa händer.
Jag kämpade i åratal med hur jag skulle förhålla mig till det här. Ska jag bli miljökämpe? Eller "bara" göra rätt själv, i mitt lilla sammanhang? Eller missionera om miljö och fred? Eller lägga mig ner och dö?
För det är förfärligt. Och det pågår hela tiden. De flesta människor väljer nog att stänga av, för de orkar inte ta in allt hemskt.
Men vi måste.
Vi måste veta att Östersjön är hopplöst förlorad, på grund av orenade avlopp som går rätt ut i havet och konstgödsel från Sveriges åkrar som sköljs via bäckar och åar ut i sjön. Att regnskog skövlas i kvadratkilometer varje dag, för att utvinna mahogny och teak (1 träd av kanske 40, resten bränns), utvinna underlag för etanol, odla soya och massor av annat. (Och nej, man nyodlar ingenting. Inte en enda planta.) Att fisken i våra världshav faktiskt är på väg att ta slut pga överfiskning. Att enda anledningen till att växthuseffekten inte har fått större effekt än, är att "the global dimming" (den globala fördunklingen) - dvs föroreningar - ligger som ett dämpande täcke.
Och allt beror på precis samma sak som i Avatar: Kortsiktigt pengatänkande.
Det sitter några kostymnissar och funderar på hur de ska göra mer pengar. Resultatet blir överutnyttjande av planetens resurser.
Det kommer att gå åt pipan om vi inte vänder håll. Och det snart!
Men jag är tacksam för Avatar. Kanske kan det bli en del i att ändra vårt tänkande. Den stora genomslagskraften som filmen har haft är ju betydelsefull.
Önskar bara att det hade funnits en eftertext:
Det pågår här och nu.
Vi är alla ett.
Men jag blir lite fundersam... Miljöförstöringen på planeten Pandora, som hela biosalonger sitter och snyftar över, är ju bara en bild av vad vi gör på vår egen planet!
Varför gråter de inte över det?
Som 16-åring började inse hur illa det var ställt på Jorden. Jag gick med i en freds- och miljöförening, där utbildning stod i centrum och lärde mig om regnskogsskövling, förgiftning av våra världshav, överfiskning, insekts- och bakteriedödande medel, utrotning av djur och mycket mer.
Det var tufft. Jag hade svårt med att förstå hur jag skulle kunna leva vidare på den här planeten, fortsätta som om ingenting illa händer.
Jag kämpade i åratal med hur jag skulle förhålla mig till det här. Ska jag bli miljökämpe? Eller "bara" göra rätt själv, i mitt lilla sammanhang? Eller missionera om miljö och fred? Eller lägga mig ner och dö?
För det är förfärligt. Och det pågår hela tiden. De flesta människor väljer nog att stänga av, för de orkar inte ta in allt hemskt.
Men vi måste.
Vi måste veta att Östersjön är hopplöst förlorad, på grund av orenade avlopp som går rätt ut i havet och konstgödsel från Sveriges åkrar som sköljs via bäckar och åar ut i sjön. Att regnskog skövlas i kvadratkilometer varje dag, för att utvinna mahogny och teak (1 träd av kanske 40, resten bränns), utvinna underlag för etanol, odla soya och massor av annat. (Och nej, man nyodlar ingenting. Inte en enda planta.) Att fisken i våra världshav faktiskt är på väg att ta slut pga överfiskning. Att enda anledningen till att växthuseffekten inte har fått större effekt än, är att "the global dimming" (den globala fördunklingen) - dvs föroreningar - ligger som ett dämpande täcke.
Och allt beror på precis samma sak som i Avatar: Kortsiktigt pengatänkande.
Det sitter några kostymnissar och funderar på hur de ska göra mer pengar. Resultatet blir överutnyttjande av planetens resurser.
Det kommer att gå åt pipan om vi inte vänder håll. Och det snart!
Men jag är tacksam för Avatar. Kanske kan det bli en del i att ändra vårt tänkande. Den stora genomslagskraften som filmen har haft är ju betydelsefull.
Önskar bara att det hade funnits en eftertext:
Det pågår här och nu.
Vi är alla ett.
Att ta betalt
Prylar kostar. Resor kostar. Hus kostar. Inredning kostar.
Alla betalar mer eller mindre glatt räkningarna utan att ifrågasätta.
Att lägga pengar på sitt välmående däremot, tar emot.
Vitaminer, behandlingar, föreläsningar, självutveckling, terapeuter - varför ska det vara så billigt?
För det är det, i jämförelse med prylarna. En akupunktör lägger en timme av sin tid på dig. Hon har dessutom investerat åtskilliga timmar och pengar på sin utbildning, har en fin lokal, en bänk och utrustning. Hörde om en kvinna som tog 300 kr för en behandling - "för annars har inte folk råd".
Galet!
– Då måste du ju ta emot tre åt gången för att få kostnadstäckning, sa jag.
– Jag vet, sa hon.
300 kr för en timme, innebär 240 kr efter moms. Kanske har hon ca 100 kr i omkostnader på varje behandling för hyra, el, studier, reklam m m. Då återstår 140 kr. Efter egenavgifter har hon 100 kr i bruttolön kvar, dvs knappt 70 kr i plånboken. För en timmes arbete!
Och då ska man tänka på att hon inte kan jobba 8 timmar med behandlingar (alla tider är inte attraktiva, det är svårt att få sådan beläggning och man orkar kanske inte ta emot 8 personer varje dag), varje besök kräver för- och efterarbete motsvarande åtminstone 15 min och att hon inte har någon buffert alls för om hon blir sjuk.
Det är galet.
Hon står och idkar välgörenhet.
Varför?
För att hon är en så god människa?
Men i så fall, varför kräver vi inte av stoltillverkaren eller rörmokaren att de ska vara goda människor och ge oss lite av deras tid och kunskap gratis?
Hälsa och välmående borde ju vara vår första prioritet. Att vi prutar på dessa områden, tror jag för min del beror mycket på att det är traditionellt kvinnliga yrken.
Det är Florence Nightingale all over again.
Alla betalar mer eller mindre glatt räkningarna utan att ifrågasätta.
Att lägga pengar på sitt välmående däremot, tar emot.
Vitaminer, behandlingar, föreläsningar, självutveckling, terapeuter - varför ska det vara så billigt?
För det är det, i jämförelse med prylarna. En akupunktör lägger en timme av sin tid på dig. Hon har dessutom investerat åtskilliga timmar och pengar på sin utbildning, har en fin lokal, en bänk och utrustning. Hörde om en kvinna som tog 300 kr för en behandling - "för annars har inte folk råd".
Galet!
– Då måste du ju ta emot tre åt gången för att få kostnadstäckning, sa jag.
– Jag vet, sa hon.
300 kr för en timme, innebär 240 kr efter moms. Kanske har hon ca 100 kr i omkostnader på varje behandling för hyra, el, studier, reklam m m. Då återstår 140 kr. Efter egenavgifter har hon 100 kr i bruttolön kvar, dvs knappt 70 kr i plånboken. För en timmes arbete!
Och då ska man tänka på att hon inte kan jobba 8 timmar med behandlingar (alla tider är inte attraktiva, det är svårt att få sådan beläggning och man orkar kanske inte ta emot 8 personer varje dag), varje besök kräver för- och efterarbete motsvarande åtminstone 15 min och att hon inte har någon buffert alls för om hon blir sjuk.
Det är galet.
Hon står och idkar välgörenhet.
Varför?
För att hon är en så god människa?
Men i så fall, varför kräver vi inte av stoltillverkaren eller rörmokaren att de ska vara goda människor och ge oss lite av deras tid och kunskap gratis?
Hälsa och välmående borde ju vara vår första prioritet. Att vi prutar på dessa områden, tror jag för min del beror mycket på att det är traditionellt kvinnliga yrken.
Det är Florence Nightingale all over again.
fredag 1 oktober 2010
Rasism och förföljelse
Pratade med en vän om rasism, om hur värdeladdade ord kan vara.
Neger.
För mig är det ett av barndomens ord, ett alldeles ofarligt ord.
(Stod överst på önskelistan - jag ville bli det - och så ville jag ha en storebror. Det hände inte, någotdera.)
Har förstått att det är laddat nu, framför allt i USA. Men hur laddat, kan jag – som aldrig har varken utsatts för eller deltagit i rasism – inte förstå.
Blatte.
För mig ett kärleksfullt ord. Brukade kalla mina sydlänska pojkvänner och mig själv för blattar. Lite besläktat med spagge (gäller bara italienare). Roliga ord, inte ont menade.
Svartskalle.
Ett förfärligt ord i mina öron. Verkligen nedlåtande.
Är fortfarande förfärad av att det finns ett hårfärgningsmedel med det namnet (Schwartzkopf).
Inser i konversationen att det är svårt att förstå om man inte har varit med. Hur kan det vara så hemskt att höra ordet "neger"? Funderar på hur mycket av det svarta amerikanska arvet som har spillt över även hit, till lilla Sverige. Har vi upplevt sådana hemskheter som där borta? Eller har vi bara tagit till oss smärtan därifrån?
Tänker att vi alla möter fördomar. Jag möter dagligen fördomar mot Stockholmare, eftersom jag inte har småländsk dialekt. "Du är ju trevlig fast du är Stockholmare", säger folk efter att jag har känt dem i tre år. Därför måste jag alltid vara övertrevlig och tillmötesgående och extra ödmjuk, om jag ska accepteras snabbt.
Tänker också att vi i vår familj hade fler fördomar mot skåningar och obildade än mot jugoslaver, afrikaner, ryssar, fransmän eller kineser.
Funderar vidare på andra fördomar som jag själv möter. Mitt största - upplevda - hinder är faktiskt att vara kvinna. Kvinna och stark, att bryta mot konventionerna. Så tänker jag på hur det skulle vara att bli öppet och upprepat förolämpad för att jag är kvinna.
Då förstår jag.
Så arg som jag blir av bara tanken, så arg var min vän av ordet "neger". Jag som är stolt över att vara kvinna, som tycker att kvinnor är bra på alla sätt, som varken kan eller vill låta bli att vara kvinna. Om några människor eller grupper i samhället envisades med att använda ordet kvinna nedlåtande och till och med misshandlade mig medan ordet skreks åt mig - då skulle jag också bli svart i ögonen, då skulle ordet "kvinna" också bli infekterat för mig.
Men det är fel!
"Kvinna" är mitt ord. "Kvinna" är ett vackert ord. "Kvinna" är något som borde sjungas och delas, leva och njuta.
Jag vet inte om jag skulle ta avstånd från ordet i sig, som det har skett med somliga av orden ovan, men jag förstår ilskan.
Lärdom: Man förstår inte en annan förrän man har gått en mil i deras skor.
Men alla ord som förljugits och förödmjukats borde tas tillbaka. De borde få stå för det positiva, det vackra och det tillåtande.
Neger.
För mig är det ett av barndomens ord, ett alldeles ofarligt ord.
(Stod överst på önskelistan - jag ville bli det - och så ville jag ha en storebror. Det hände inte, någotdera.)
Har förstått att det är laddat nu, framför allt i USA. Men hur laddat, kan jag – som aldrig har varken utsatts för eller deltagit i rasism – inte förstå.
Blatte.
För mig ett kärleksfullt ord. Brukade kalla mina sydlänska pojkvänner och mig själv för blattar. Lite besläktat med spagge (gäller bara italienare). Roliga ord, inte ont menade.
Svartskalle.
Ett förfärligt ord i mina öron. Verkligen nedlåtande.
Är fortfarande förfärad av att det finns ett hårfärgningsmedel med det namnet (Schwartzkopf).
Inser i konversationen att det är svårt att förstå om man inte har varit med. Hur kan det vara så hemskt att höra ordet "neger"? Funderar på hur mycket av det svarta amerikanska arvet som har spillt över även hit, till lilla Sverige. Har vi upplevt sådana hemskheter som där borta? Eller har vi bara tagit till oss smärtan därifrån?
Tänker att vi alla möter fördomar. Jag möter dagligen fördomar mot Stockholmare, eftersom jag inte har småländsk dialekt. "Du är ju trevlig fast du är Stockholmare", säger folk efter att jag har känt dem i tre år. Därför måste jag alltid vara övertrevlig och tillmötesgående och extra ödmjuk, om jag ska accepteras snabbt.
Tänker också att vi i vår familj hade fler fördomar mot skåningar och obildade än mot jugoslaver, afrikaner, ryssar, fransmän eller kineser.
Funderar vidare på andra fördomar som jag själv möter. Mitt största - upplevda - hinder är faktiskt att vara kvinna. Kvinna och stark, att bryta mot konventionerna. Så tänker jag på hur det skulle vara att bli öppet och upprepat förolämpad för att jag är kvinna.
Då förstår jag.
Så arg som jag blir av bara tanken, så arg var min vän av ordet "neger". Jag som är stolt över att vara kvinna, som tycker att kvinnor är bra på alla sätt, som varken kan eller vill låta bli att vara kvinna. Om några människor eller grupper i samhället envisades med att använda ordet kvinna nedlåtande och till och med misshandlade mig medan ordet skreks åt mig - då skulle jag också bli svart i ögonen, då skulle ordet "kvinna" också bli infekterat för mig.
Men det är fel!
"Kvinna" är mitt ord. "Kvinna" är ett vackert ord. "Kvinna" är något som borde sjungas och delas, leva och njuta.
Jag vet inte om jag skulle ta avstånd från ordet i sig, som det har skett med somliga av orden ovan, men jag förstår ilskan.
Lärdom: Man förstår inte en annan förrän man har gått en mil i deras skor.
Men alla ord som förljugits och förödmjukats borde tas tillbaka. De borde få stå för det positiva, det vackra och det tillåtande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)