måndag 15 december 2014

Traditioner och luciatågskonflikter

Vad är en tradition och när uppstår den? Frågar man mina barn, är en tradition något man har gjort en gång och önskar upprepa. Frågar man SD, är traditioner det som fanns när de växte upp.

Jo, jag tror att det är så enkelt.
De vill ha kvar den värld som de växte upp i.

Jag tror att det handlar om tidsandan som rådde då. Vi som föddes på 70- och 80-talen, föddes i en "färdig" värld. Allt var bra, mycket bättre än tidigare, och det som inte var bra gick inte att förändra. Lite hårddraget, men ändå: Vi levde i den bästa av världar. På 40-talet var det krig, något som gav 40-talisterna kraft och vilja att ändra på ungefär allt. På 50-talet skapades helt nya kulturer, ofta utifrån bilar och musik, som spreds i västvärlden. På 60-talet tog konst och design ett stort steg fram och utmanade allt gammalt.

På 70-talet började vi få det bra. Det enda som inte var bra var att andra delar av världen hade det dåligt. Därför växte sig freds- och miljörörelsen stark. Vi skulle hjälpa andra och frälsa världen ifrån ondo.
Vårt liv och våra traditioner var det dock inget fel på.

Och här någonstans tror jag att det började.
Den där främlingsfientligheten, tron att andra är sämre.
För vi hade ju det bra, tänkte bra och ville bra.
Andra, i andra länder, tänkte inte lika bra och hade det sämre.

De traditioner som man så gärna vill behålla, har ju inte så många år på nacken. Inte heller har de varit oföränderliga. Luciatåget kom till i slutet av 1800-talet, men har ändrats i form och utseende flera gånger sedan dess. Midsommarfirandet stång är visserligen från 1600-talet (importerad från Tyskland), men firandet med ringdanser och krans i håret är också den från slutet av 1800-talet. Den fick fäste i början av 1900-talet då man ville lära ut svenska bondetraditioner till svenska folket. Det firande som traditionalisterna idag vill behålla, är firandet från 60-, 70- och 80-talen. Det är dessa som på något sätt ska cementeras.

Kanske handlar denna fixering vid traditioner också om brist på egen identitet. Vi har kanske blivit så utsuddade i vår svenskhet, så att vi inte riktigt vet vilka vi är. Är man osäker på vad som är svenskt, så kanske det ligger nära till hands att dra fram traditionerna.

För mig är svenskt och svenskhet en massa annat.
Betänksamhet, medling, ovilja att bråka.
Artighet, tillbakadragenhet, rädsla för konflikter.
Huvud och tankar mer än känslor, utbildningsfanatism och konsekvensanalys.
Förändringsvilja, utveckling, snudd på radikalism.
Omtanke, värna om de svaga, gruppmentalitet.

Håller du med?
Känner du igen svensken?
Eller är det bara min egen bild?

Det här beskriver i alla fall allt annat än traditionalism och främlingsfientlighet. Därför tänker jag att det mest osvenska som finns, är att vara SD-anhängare. Men det är förstås bara min åsikt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar