Kreativitet och entreprenörskap

Kreativitet, det är något fint det.
"Åh, så kreativ du är" säger folk med lite avund i rösten.
Faktiskt hör man aldrig: "Usch, så kreativ du är."

"Åh, så entreprenöriell du är" hör man däremot inte så ofta.
Och ifall man gör det, så finns det ofta en udd av något annat än ärlig uppskattning.
Hur kan det vara så?
Jag tror att jag ska fundera lite kring begreppen.

Vad är kreativitet?
Förmågan att skapa?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att jag ska använda ordet påhittighet som tillfällig synonym ett tag.

En påhittig människa hittar på olika lösningar på uppgifter eller upplevda brister.
Det kan ibland vara väldigt konstiga lösningar, eller rätt upp och ner tokiga, men allra oftast är det flera stycken som faktiskt är helt användbara.

Påhittig kan man vara inom många områden.
En påhittig person kan skapa med händerna, med huvudet eller på annat sätt. Den påhittige är okonventionell, förändringsbenägen, vågar ifrågasätta och har ingenting emot att vara originell.

Så långt fungerar ordet som utbytesord för kreativ.
Men här kommer en vägdelare: En kreativ person GÖR.
Förutom att vara påhittig, sätter man alltså sina planer i verket.
Det blir något.

Ibland blir det konstverk, andra gånger vantar. Kanske en god gryta eller en riktigt bra rapport.
Man skapar, det blir något fysiskt.
En produkt.

Och här tänker jag att vi gnuggar rygg med ett annat uttryck:
Entreprenör och entreprenöriell.
Vad är skillnaden mellan en kreativ person och en entreprenör?

Ah – pengarna.
En entreprenör kan göra pengar på sin påhittighet och kreativitet.

Och nu blir det riktigt intressant...
Väldigt ofta ser kulturella personer ner på entreprenörer.
Jodå, jag möter det ofta:
"Om man gör något med hjärtat, ska man inte behöva tjäna pengar på det."
Hm... Jag tänker tvärtom: Om man älskar något, är det väl toppen att kunna förtjäna sitt levebröd på det, så att man inte behöver göra något annat?

Är det möjligen så att det här utgör tre nivåer av skapande?
Tänkandet – påhittigheten.
Görandet – kreativiteten.
Försörjandet – entreprenörskapet.

Och: Är det i så fall vanlig avundsjuka som föranleder kulturpersonligheternas rynkade näsor?
Ibland tänker jag att det är så.
Surt sa räven?

Det argument som kreativa människor har mot entreprenörer är att de säljer sig, att de är i händerna på sin publik. Jag tänker att det är ett ängsligt sätt att se på världen. Så behöver det ju inte vara! Man kan absolut göra precis sin grej och ändå sälja, bara man är tillräckligt bra på att beskriva vad det är man sysslar med och att hitta sin målgrupp. Det handlar om att stå på sig, att göra det som man själv tycker är bra och tro på att flera tycker det.

Om vi tittar ett steg längre, så brukar påhittiga människors argument mot kreativa människor vara att de springer iväg och gör innan det har tänkts färdigt. Det är ju också någon sorts ängslighet, en oro att göra fel.

Så, det som skiljer påhittigheten från kreativiteten är mod – att våga misslyckas.
Och det som skiljer kreativiteten från entreprenörskapet är också mod – att våga stå på oss.
Mod – att våga – är alltså det som lyfter oss från en nivå till nästa.

Kan det vara så?

Därmed är inte sagt att alla måste vara entreprenörer. Nej, nej.
Vi behöver folk som är såväl påhittiga som kreativa också. Man måste ju inte göra något av sina idéer. Det kan ju vara bra att inte känna tvånget att det ska bli något av det man tänker. Kanske tänker man friare då, vad vet jag? Man måste heller inte leva på det man skapar. Nähä, det går fantastiskt bra att skapa för sin egen skull, eller för att man vill ge omvärlden något gratis.

Men OM man väljer att ta sista steget, att leva på sitt skapande, så är det väl det också fint? Jag tycker det.

Fram för acceptans av olikheter!
Bort med rynkade överläppar!
Och inför mer entreprenörskap i konstakademierna!