Stockholmsattityd

I dagarna har känslorna svallat heta på den fantastiska ö som jag bor på, Gotland, Östersjöns pärla. Orsaken är att Alex Schulman har skrivit en krönika i dagstidningen kring "vi och dem".

Kortfattat beskyller han en gotländsk krönikör för att dela upp "det stora VI-et Sverige" i vi och dem: Gotlänningar och fastlänningar. Som nybliven gotlänning kan jag absolut se hederligheten i grundtanken, men tycker inte att han klarar av resonemanget med de argument han för fram. Att han dessutom upprörs över att ingen gotlänning någonsin skulle ha åsikter på Slussenbygget, är spännande.

Nej Alex. Väldigt få utomsocknes skulle lägga sig i Slussenbygget.
Som smålänning skulle man kanske drista sig till att säga "det verkar bli lite krabbigt, det där Slussenbygget. Jag kör ju därigenom när jag är uppe, och tycker nog att det nya förslaget verkar rätt dumt, men vad vet jag". Utan att säkert veta, tror jag att de flesta från resten av Sverige säkert har åsikter, men att man aldrig skulle drömma om att klampa in och TYCKA kring något som man inte har fullständig kunskap i.

Och det är där poängen kommer.
Den gotländska krönikören ansåg att det är märkligt att turisterna kommer till ön en månad om året och har åsikter om allt och inget, utan att ha fullständig kännedom om sakerna. Om de hade bott några år på ön (eller några generationer), sett alla olika skepnader som Gotland klär sig i, känt in rytmen och upplevt andra sidor av saken, så hade de haft fler ingångar och därmed varit berättigade till en åsikt.

Jag förstår henne till punkt och pricka.
Tidigare var jag själv en sommargotlänning och efter ett år på ön, inser jag nu att jag bara hade sett en liten, liten del av den här fantastiska ön och livet här. Det är nog klokt att stänga munnen och lyssna bra, tänker jag.

Som gammal 08-a kan jag också se det här i en helt annan vinkel.
Jag skulle vilja säga att det finns ett stort DEM och VI i Sverige:
Stockholmsregionen och resten av Sverige.
Det är nämligen så att det är Stockholm som är ovanligt, hermelinen bland katterna.

Som uppvuxen i Stockholm och inflyttad till Småland i 18-årsåldern, fick jag en härlig chock:
Världen såg inte ut som i Stockholm. Jag var uppvuxen och invaggad i bilden av ett enat Sverige, ett Sverige som såg likadant ut och fungerade likadant som Stockholm. Folk i Sverige tänkte och tyckte som Stockholm, hade samma mål som i Stockholm och värdesatte samma saker som i Stockholm. Ja, självklart! Det var ju det som var Sverige.

Oj oj oj, så många gånger jag har skämts över det här.
För det är rakt upp och ner ignorant.
Nej, Sverige är inte som Stockholm. Det är milsvida skillnader mellan huvudstaden och småstäderna eller landsbygden, skillnader som jag inte ens kan börja räkna upp här för att det skulle bli en bok. Man tänker annorlunda, man har andra livsmål, man värdesätter annat, man uppför sig annorlunda. Jag tror till exempel att det är mer likheter mellan Småland och Norrland, än mellan Småland och Stockholm. Eller mellan västkusten och Blekinge, än mellan kustbygderna och huvudstaden.

Men när man kommer från Stockholm, ser man inte det.
För hela den värld man känner till, ifrån tidningar och TV, förmedlar samma bild av Sverige: Stockholmsbilden. Alla debattörer och de flesta radioprogram som man kan höra i huvudstaden, förmedlar samma bild.
Som Stockholmsboende blir man därför lätt indoktrinerad och okunnig.
(Och det beror på att Stockholm äger debatten och sitter på alla viktiga stolar, vilket är en katastrof för demokratin, men det kan vi ta sedan.)

När Stockholmare sedan åker ut "till landet", har de därför en viss attityd.
De kommer med facit, och ifrågasätter allt som inte är som de är vana.
De har åsikter om allt och alla, eftersom de vet hur det "ska" vara.
De har inga problem att tycka till om allt från Furillens bebyggelse till bron till Danmark.

För resten av svenskarna, är det här ofint.
De tycker att stockholmarna har större mun än de har öron, och att de kommer med "herremansattityd" utan att ha insikt eller kunskap.
Därför har varje landsände något nedsättande att säga om stockholmare, eller något uttryck som beskriver dem: Mavar (måsar) – de skriker och skräpar ner.

Det handlar inte om att resten av Sverige är inskränkt.
Det handlar om att stockholmsregionen är det.
Och att den där lilla bubblan på östersidan är en försvinnande liten del av Sverige.

Och där har vi i mina ögon själva anledningen till att den gotländska krönikören skrev som hon gjorde. Lägg därtill århundranden av invasioner och olika herremän som plundrar och härjar på den här ön, så kanske du börjar förstå varför man på Gotland kan vara lite skeptisk mot "fastlänningar" som kommer och bestämmer.

Ibland kan det vara klokt att gå i någons skor först, innan man har åsikter om deras väg.
Eller åtminstone lyssna på dem.