Omodern solbadare

Jag älskar att solbada.
Jo, jag vet, jag vet: Det är hiskeligt omodernt.
Alla välinformerade personer vet att risken för hudcancer och tidigt åldrad och rynkig hud ökar. Det trendiga är att vara vit och vacker, samt ointresserad av sol och bad (vilket endast är för pöbel, precis som TV).

Så jag kommer ut nu, som solbadare.

Jag älskar att ligga på en strand någonstans och bara vara.
Låta solen värma och liva upp min hud.
Lyssna på brisen från havet och vågorna.
Sila sanden under mina fingrar och tår.
Känna dofterna, från havet och sanden och strandvegetationen.

Just där och då behöver jag ingenting mer.
Jag kan på fullt allvar nöja mig med det en hel dag.

Först av allt hoppar jag i havet.
(Spelar ingen roll hur kallt det är.)
När jag är nedsänkt, svalkad och snäll, lägger jag mig i solen.
Sedan vänder jag mig ibland, läser lite, badar lite mer, dricker lite, sitter och spanar ut mot horisonten, sover en skvätt och bara njuter.
Det behövs inget mer.

Det är stimulans för alla sinnen:
Känseln av sol och sand och bris, doften av hav och strandäng, vyn av horisonten och det glittrande havet, smaken av bräckt vatten på läpparna och en och annan tomat, ljudet av vågorna och måsarna och lekande barn.

Av hav är jag kommen.
Det är vad jag behöver för att stilla mina sinnen och komma ihåg vem jag är.

Ja, nu är katten ute ur säcken:
Jag är en obotlig solbadare.
Kanske skulle jag starta en liten förening?
Föreningen för solbadande.
Vi skulle kunna ha käcka knappar med "Solbad – javisst!" eller "Solbad gör dig glad".

Men vet du vad det värsta är?
Jag använder inte ens solskyddsmedel!
Ooooo… (Sus i salongen.)
Nej, jag solar lagom i stället. Och sätter på mig en tröja när jag är nöjd. Och det går så bra så.
Det är ju sol och vatten på min hud som jag är ute efter! Då vill jag inte att någon smet ska komma emellan oss. Jag vill ha min D-vitamin och min harmoni! Och då tror inte jag att jag får cancer. Rynkor, däremot, men de står jag ut med.

Jag är en äkta, gammeldags, solbadande tjurskalle.