Det är något fel på min igenkänningsförmåga. Jag har helt enkelt svårt att känna igen folk.
Härom dagen hände följande incident: På långt håll såg jag en man och tänkte: "Oj, vad han var lik X!" Så tittade jag förbi, eftersom det inte var han. Två gånger till tittade jag på honom, och funderade lite över ifall det var min bekants okände bror. När vi gick förbi varandra sa mannen HEJ och jag hoppade till. Rösten var minsann bekant – det var han, min bekant!
Man hade kunnat peta omkull mig med en fjäder.
Han var ju inte alls sig lik!
Jag förstod ingenting.
Den här mannen hade en annan hållning, ett annat rörelsemönster, en annan utstrålning.
Och även om ansiktet var likt, var det inte samma som vanligt.
Något måste ha hänt.
Något jobbigt, något ledsamt.
Något som hade gjort hans kropp bruten, lite hopsjunken, hans rörelser tvekande, hans huvud hängande, hans mimik förvriden.
Och då kände jag inte igen honom.
På riktigt.
Jag tror att jag kanske inte riktigt ser utseende, utan mer utstrålning.
Antagligen läser jag också mycket kroppsspråk, eftersom jag är gammal danslärare och numera kroppsterapeut (och därmed kroppsnörd).
Det händer rätt ofta. Folk som har bytt humör och utstrålning blir liksom nya personer för mig. Speciellt om de har jobbat med sin personliga utveckling, då har jag till och med svårt att förstå att det är samma person.
Men det kanske inte är så konstigt.
De är egentligen inte samma personer längre.
De är pånyttfödda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar