En skola i kris?

Det pratas mycket om skolan nu för tiden. Vass kritik riktas mot läroplaner, betygssättning, lärarutbildningen, föräldrarnas inställning och jag vet inte vad. Alla slänger skit på alla, och trots att samtliga verkar tycka att det är superviktigt med en bra skola, så dalar våra barns resultat i de internationella mätningarna.

Jag tror att man gör klokt i att stilla sig lite och tänka.
Ifall det nu är så att vi har försökt göra bra skola i årtionden, och inte riktigt lyckas – kan det vara något annat som är fel då?
Kan det faktiskt vara så att det är något som är fel på en mycket mer djupgående nivå?

Sverige har ju varit ett föregångsland när det gäller skolplikt och obligatorisk skolgång. Vi har varit duktiga.
Dessutom är vi ett mycket innovationsinriktat land. Allt nytt går som smör i Sverige – vi är bäst i världen på att anamma nya saker.

Det är spännande att ställa sig frågan:
Är vi ett föregångsland även i detta med skolkris?
Är det så att vi är "först ut" att inse att hela skolsystemet är fel, förlegat och inte alls anpassat till vår nutid?

Skolan har inte förändrats så värst mycket sedan 1842.
Elever går fortfarande till en skolbyggnad, sätter sig i en skolsal i en skolbänk och lyssnar på en lärare som planerar och leder undervisningen i ett avgränsat ämne. Vid ett visst klockslag går alla ut, rastar av sig, för att sedan återvända. Då byter man kanske ämne, och fördjupar sig i exakt 40 minuter i detta, varpå man återigen byter fokus eller rastar sig.

Är det här ett rimligt förhållningssätt 2014?
Min första tanke är att det här med ämnen är förlegat.
Det kanske var adekvat när målet "bara" var kunskap, men inte idag. Idag behöver vi förstå sammanhang, vi måste både ha djup och bredd, vi måste förstå komplexa skeenden. Den som inte kan koppla ihop saker, som inte kan dra slutsatser eller förstå övergripande skeenden, är ohjälpligt efter eller förlorad.

Visst behöver vi kunna räkna! Men helt ärligt: Hur mycket att matematiken i skolan använder vi oss av i livet? Datorer räknar ut allt åt oss. De flesta av oss behöver inte kunna räkna varken indexjusterade värden eller använda kosinus. Däremot behöver vi eventuellt FÖRSTÅ det, men det är ju en helt annan sak. Kanske räcker det ifall vi lär oss räkna procent, göra en hushållsbudget och enklare ekvationer?

Och läsa och begripa vad vi har läst är en bra sak. Då kan vi t ex läsa om saker som hände förr, dvs historia, förhoppningsvis för att kunna förstå olikheter i kulturer och varför världen ser ut som den gör nu. Men behöver vi verkligen veta hur många stadsstater det fanns i Grekland ett visst årtal?

För mig känns det som att vi är fast lite i tanken att kunskap är att veta saker. Är det sant? Och är det i så fall målet med skolan, att ge eleverna kunskap?

Om jag fick önska mig något för mina och andras barn, så skulle det bli:
– Att de lärde sig läsa, skriva och räkna på någon sorts basnivå.
– Att de fick nödiga kunskaper i omvärldskunskap.
– Att de fick fortsätta vara nyfikna och hade lust att utforska världen.
– Att de lärde sig att kritiskt granska, värdera och diskutera.
– Att de fick respektera sina känslor och lärde sig ta hand om sin egen kropp och själ.
– Att de lärde sig ansvar, empati samt hittade en balans mellan att jobba och njuta.
Jag tänker att det räcker ganska långt. Lär man sig det i skolan? och: Behöver man gå 12 år i skolan för det?

Och tanke två: Vad är det förresten med den här utbildningsnojan, att alla ska vara högutbildade? Att vara utbildad behöver ju inte betyda att man är kompetent eller driftig eller utvecklingsbenägen eller någonting annat som för världen vidare. Kan det vara så att vi i stället blir mer och mer stöpta i samma form och förlorar innovationsvilja och kreativitet?

Och det här med att sitta på en fysisk plats ett visst klockslag…
Det är en tredje märklighet!
Idag borde vi kunna tillmötesgå allas olika önskemål kring tider genom att undervisa digitalt. För vi lär oss ju också i olika takt och på olika sätt. Då kunde vi kanske få hålla på med det vi är inne i så länge som vi behöver, utan att titta på klockan. Eller avbryta ifall något är riktigt jämrans trist.
Varför ska vi då samla ihop oss i stora grupper, så att lärarna får slita hund att försöka anpassa undervisningen individuellt? Att mötas kan givetvis ge massor med fördelar, men är det MÖTET vi är ute efter – och de sociala bitarna – kanske vi ska fokusera på det då när vi ses i skolan? Prata med varandra, lyssna på varandra, utbyta kunskaper, leka. Inte sitta tysta i ett klassrum och lyssna på en person.

Kanske vi skulle börja om med skoltänket.
Fråga oss de viktiga frågorna:
Vad behöver världen och samhället?
Vad behöver vi som människor?
Vad behöver vi som individer för att göra det mesta av våra liv till glädje för så många som möjligt?

Jag är rätt säker på att det varken är kosinus eller stadsstater i Grekland.