Det kan vara svårt att leva på sin konst. Det vet alla som har försökt. Att vara koreograf kan vara klurigt, eftersom man måste räkna ut i förskott vad det kan kosta att koreografera ett stycke med ett antal dansare, förutse svårigheter och tidsaspekter och ta betalt för allt. Det kan bli rätt dyrt. Chansen finns alltid att någon som vill ta sig fram, någon som ännu inte lever på yrket, dumpar priset och gör det för fikapengar.
Samma sak är det för konstnärer. De måste ta ordentligt betalt för varje målning, eftersom de inte vet hur många de får avsättning för och hur länge de kommer behöva leva på den där sålda tavlan. Därför kan konst bli relativt dyrt – men skulle man räkna timpriset för tillverkningen, så skulle det antagligen vara några ören per timme.
Alla konstformer fungerar likadant. Undantaget som bekräftar regeln är musik och musiker.
Musiker tar inte betalt för sina verk när de säljer dem.
I stället ska de få lite betalt hela tiden när deras verk används, spelas.
Det har man skapat en organisation för, som heter STIM.
Dit betalar radiostationer, frisörsalonger, danssskolor, skolor, TV-kanaler med mera pengar till hela tiden, för att kunna spela musik. Även den musik man själv har köpt, får man alltså betala för att få spela.
Det är ju så konstigt!
Pengarna sägs gå till artisterna, musikerna. Det är inte alls sant.
Ca 25% går till administration och 75% går till upphovsmännen, inte artisterna.
(För artisterna finns en annan organisation, SAMI, men det ger betydligt mindre pengar.)
Men hur fördelas pengarna?
Enkelt kan man säga: De som är störst får mest.
De som är små får inget.
Hur det fungerar är oklart. Förr var det fyra dagar om året, då man kollade vilka låtar som spelades. Utifrån dessa stickprov, fördelade man pengarna. Det innebär att stora artister, som Madonna och Michael Jackson, fick stora pengar – eftersom deras låtar spelas lite då och då och sannolikt finns med på några av dessa stickprov. En annan artists låt kunde ha spelats i flera månader, men om den inte spelades just denna dag, blev det inga STIM-pengar.
Idag sägs det vara elektronisk rapportering.
Dock kan en låt spelas ett flertal gånger i radio utan att upphovsmannen får en spänn, vilket är totalt obegripligt ifall det sker elektroniskt.
Hela idén är ju befängd.
Varför ska just musiker och musikskapare daltas med?
Ta betalt från början, som alla andra konstnärer!
Då skulle vi slippa de här löjliga avgifterna när vi använde verken. Dessutom kunde vi skrota avgifterna på uppspelningsmedia (inspelningsbara kassetter, CD:s, DVD-er osv). Visste du att vi betalar en avgift när vi köper dessa produkter, eftersom man "kan" spela in musik på dem? Och dessa pengar sägs gå till upphovsmännen. Jag tvivlar.
En sak är säker: Musikskapande har blivit industri.
Och det är inte musikerna och artisterna som tjänar storkovan – det är industrin runt omkring.
Jag måste fråga mig:
Varför just musik?
Varför inte böcker och författare? Eller regi och regissörer? Eller dansare och koreografer?
Och om vi nu ska stödfinansiera industri, varför just musikindustrin?
Varför inte till exempel skoindustrin?
Nej.
Det är dags att vi skrotar det här systemet.
Musiker får börja ta betalt ordentligt vid försäljningen av sina verk, och sedan ska användningen vara fri.
No more pampering! Det skapar bara en massa blodsugare som snor åt sig pengarna.
Tycker jag, tralala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar