När man arbetar med konst av någon form, står man inför många utmaningar. Oavsett om man är dansare, musiker, konstnär, sångare, konsthantverkare, regissör, kompositör eller något annat kommer man att få kämpa. Exempelvis förstår inte alla att man faktiskt jobbar med det där "roliga". Skattemyndigheternas regler blir svåra att tillämpa, vissa bokföringsregler passar dåligt för denna verksamhet. Det kan vara svårt att ta betalt för det jobb man faktiskt lägger ner. Man kan ha riktigt svåra arbetstider och bitvis usla arbetsförhållanden.
Allt det här får man stå ut med.
De enda som riktigt förstår vad man uthärdar, är andra konstnärer.
Därför är det för mig totalt obegripligt när man inte håller ihop.
Det finns alltid de där människorna som alltid måste kritisera andra. Som måste sätta gränser och framhålla sig själva. "Nja, HEN är ju inte en RIKTIG kompositör, för hen har inte gått den-och-den skolan." Eller: "Nej, vi RIKTIGA konstnärer kan inte sitta tillsammans med konsthantverkarna. Det skulle underminera vår existens." Och för all del: "Ta inte det där dansjobbet, för koreografen har inte gått på Danshögskolan!" För att inte tala om: "Alltså, deckarförfattare är ju inte riktiga konstnärer, för de tjänar ju massor med pengar på det de gör. Annat är det med oss strävande musiker."
Varför?
Vad ligger bakom det?
Kreativ verksamhet, som jag skriver om här, är totalt beroende av att man kan tänka fritt, att man är emotionellt begåvad, att man kan känna kärlek, att man känner lust i skapandet. Exakt HUR hjälper det här synsättet kreativiteten? Såvitt jag kan förstå är det snarare en motkraft, något som begränsar och motverkar skapande.
Det måste ju vara så att de människor som hela tiden vill begränsa och avgränsa, de som ser sig själv som högre och viktigare än andra, måste lida av extremt dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Genom att försöka trycka ner andra, tror de att de kan höja sig själva. Kanske tror de innerst inne att de inte är värda och värdiga att leva av sin konst, att de är bra nog. Därför klänger de sig fast vid de gränser som utbildningar och yrkesfacket ger.
Tror man att man automatiskt blir en bättre konstnär för att man har gått på konstfack, Danshögskolan eller studerat sång i Wien? Snarare är det väl så, att ju bättre man är, desto mer ödmjuk blir man. Jag tänker att en riktigt begåvad konstnär kan se storhet i ett barns lek med kritor eller en tonårings sångtolkning av ett stycke. Givetvis är det finemang ifall man också har fått möjligheten att gå på en bra skola, men det är definitivt inte allt, det vet vi. Otroligt många konstnärer (i olika discipliner) har varit självlärda och kanske just därför kunnat revolutionera sin konstart.
Den där skitnödiga attityden retar mig kopiöst.
Inte nog med att den söndrar inom konstnärsyrkena – den ger också konstnärer dåligt rykte och anseende bland utomstående. Det är därför konst ofta beskylls för snobberi, för att vara långt från folket, för att vara svår.
Är det verkligen det vi vill?
Nej. Det vill i alla fall inte jag.
Alla som hänger sig åt något, konst eller något annat, är värda hurrarop och ryggdunkar. Att engagera sig, trots stora svårigheter, är modigt och underbart. Vad sedan resultatet blir, får väl publiken avgöra. Och kanske är inte ens resultatet viktigt. Kanske är det som räknas att en person kastar sig ut och ger allt för en dröm, eller en tanke. För ju fler det är som vågar göra det som känns viktigt för just den personen, desto sannare blir världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar