Är vi verkligen sjuka – eller är det samhället?

2016.
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.

Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.

Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.

Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.

Vi orkar inte.

Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.

Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?

Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.

Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?

Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.

Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!

Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?

Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.

Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!

Hundnormen

Vi är olika. Somliga gillar att vara i grupp, både när de jobbar och vilar/laddar batterierna. Andra gillar att vara ensamma, jobbar mest effektivt så och vilar på det sättet. Man brukar beskriva det som extroverta och introverta.

En extrovert person tycker om att jobba i grupp, diskutera fram lösningar och skapar genom att bolla idéer. Hen känner sig fylld och energiinjicerad av att träffa andra. När de är lediga och ska vila upp sig, tycker de om gruppaktiviteter, att umgås med vänner, resa och få nya inttryck. (Jämför: HUND.)

En introvert person tycker om att jobba ensam, tänka och analysera ostört och skapar bäst i ensamhet. Att umgås med människor – eller bara vistas bland många människor – är oerhört energikrävande. När en introvert är ledig, behöver hen vara ostörd, se på film, läsa en bok, vara tyst. Ofta behöver hen sova mer, är lite mer "på" och "av". (Jämför: KATT.)

Det här vet vi.
Vi vet också att det faktiskt är något man inte kan ändra på.
En introvert kommer aldrig att trivas i gruppen – även om hen uthärdar eller klarar av det på samma sätt som en extrovert aldrig kommer att välja att sitta ensam på semestern.

Några av de allra största beskriver sig själva som introverta.
Allt ifrån världskända artister till nobelpristagare via en och annan politiker.

Med tanke på det undrar jag:
Varför i herrans namn är det extroverta norm?
I skolan tvingas alla barn att jobba i grupp (med folk de inte väljer), stå inför gruppen och presentera saker, samarbeta i olika typer av projekt. På jobbet tillsätts grupper för allt och man har möten för det mesta.

Hallå?
Förstår ni hur vi slösar på talang?
Många, många kommer inte alls till sin rätt i dessa sammanhang.
Vad mer är: De mår dåligt.
Är det verkligen juste?

I skolan säger lärarna: Du kan ju allt, så varför räcker du inte upp handen?
Den introverte svarar: Varför skulle jag? De som vill prata eller undrar något kan väl räcka upp.
Lärarna säger: Det är viktigt att kunna jobba i grupp och komma överens.
Den introverte menar: Det blir alltid samma sak - jag får göra allt jobbet själv och så sitter alla bara och pratar strunt på våra möten.

På jobbet premieras alltid de extroverta, hundmänniskorna.
Det är de som håller sig framme, som pratar om rätt saker i fikarummet och som håller igång på julfesten.
De introverta, kattmänniskorna, iakttar eller tar upp helt fel ämnen till diskussion. Och om de alls kommer till julfesten, så deltar de sparsamt i aktiviteterna och går tidigt.

Tråkigt? Ja, kanske.
Men vilka är det som tänker ut grunderna för den nya utvecklingsplanen?
Och vilka upptäcker att det saknas ett led i arbetsprocessen?

Är det kanske dags att vi accepterar att vi är olika?
Låt oss göra det som vi mår bra av.
Då kommer alla till sin rätt och vi får ut det mesta av allt!

Moral, etik och PK

Moraltant och PK-elit. Har du sett uttrycken i debatterna på sociala medier? Men vad är det för uttryck egentligen? Varför tillåts diskussioner sluta med att någon beskyller en annan för att vara PK? Och när blev moral något dåligt?

Moral

Av latinets ”det som rör sederna”. Ett inre rättesnöre som gör att en person följer god sed i handling och beteende. Moral är regler och principer som människor av ett eller annat skäl anser det värt att leva efter.

Synonymer till moralisk är etisk, sedlig, rättfärdig. Moral handlar alltså om att leva efter någon form av princip. Motsatsen är att vara omoralisk: Oetisk, opassande, karaktärslös, lättsinnig, hållningslös. Vilket verkar bäst?

För min egen skull

Att ta moraliska beslut och göra moraliska handlingar, borde vara norm. Klart att varje person ska följa sitt inre rättesnöre! Jag själv köper till exempel Fair Trade, närproducerad och KRAV-odlad mat, eftersom jag gärna vill ge andra människor och mina barn en bättre miljö och bättre förutsättningar. Jag vägrar också att semestra i exempelvis Thailand och Dubai, eftersom jag inte ställer upp på deras människosyn och politik. Jag köper inte produkter som testats på djur och jag bojkottar kemikalier i mesta möjliga mån. Detta är mina val, som jag gjort efter någon form av moget övervägande.

Missuppfattningen tycks vara att jag väljer som jag gör för att jag vill vara ”duktig”. Det är fel. Jag är helt nöjd med att följa mitt eget hjärta och min hjärna. Andra får tänka på sitt eget vis.

PK

Med PK, politiskt korrekt, menas vanligen en strävan att undvika att på ett negativt sätt särskilda människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, funktionsnedsättning, ålder med mera.

Att bli kallad ”jävla PK-kärring” borde därför snarast ses som beröm! Åtminstone i min bok. Jag undviker gärna att diskriminera människor. Att det irriterar människor, är för mig oerhört märkligt.

Även här verkar det finnas en missuppfattning: Somliga verkar tro att någon som är icke-diskriminerande är rädd att tycka ”fel” eller satsar på att följa strömmen. Fel, fel, fel.

Förminskning + dåligt samvete?

Kan det här sättet att debattera helt enkelt vara ett klassisk exempel på förminskning? När motparten inte har fler argument, så försöker man trycka ner och avfärda mig och andra genom att låta påskina att vi inte tänker själva, att vi bara är rädda för vad andra tycker.

Och kanske ligger det också lite dåligt samvete bakom. Kanske dras användarna av uttrycken moraltant och PK-elit med någon sorts känsla av att de inte lever upp till en tillräcklig nivå? Och kanske är de därför rädda att blir uteslutna. Ilska brukar födas ur rädsla. Eller så känner de sig redan utanför och är arga för det.

Stolt moralkärring och medlem i PK-eliten!

För mig är det viktigt att leva etiskt. Mina principer släpper jag ytterst ogärna. Det beror på min livsinställning, där grunden är att man ska göra så gott som möjligt för så många som möjligt.

Jag är också stolt medlem i PK-eliten: Vi som inte diskriminerar. Känns som en helt okej klubb att vara med i. Men jag gillar inte att de här begreppen används med negativ ton! Det kommer jag fortsätta att protestera mot.

Typisk PK-kärring, med andra ord. :)

Andlighet

Andlighet.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.

Jag har funderat över vad det betyder för mig.

Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?

Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.

Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.

Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.

Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?

Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.

Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.

Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:

Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.

Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?

Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.

Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.

Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.

Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.

En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.

Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.

Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.

Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?

En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.

Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.

Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.

Arbetsgörare?

Jag tycker att det är dags att byta arbetsterminologin. Den är föråldrad och bitvis missvisande.

Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.

Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.

Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?

Hjälpa flyktingar "på plats" - totalt oekonomiskt

Jag har tänkt på en sak. SD säger sig vilja "hjälpa flyktingar på plats", underförstått så att de inte kommer hit. Inte nog med att det i många avseenden är ogörligt och direkt korkat – det är också totalt oekonomiskt.

Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.

Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.

Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.

Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.

Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.

Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.

Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!

Funderingar kring hat

Vi lever i ett rikt land med många möjligheter. Alla kan gå i skolan och plugga vidare inom nästan alla inriktningar. Vi har sjukvård som hjälper oss om vi blir dåliga, får ersättning om vi inte är arbetsföra och tak över huvudet om vi inte lyckas fixa det på egen hand. Affärerna dignar med mat, vi kan köpa prylar från hela världen och hos oss är internet oreglerat, så vi kan skaffa oss ytterligare kunskap där. Vi kan engagera oss politiskt, i frivilligorganisationer eller starta eget företag om vi vill hjälpa till eller sätta avtryck.

Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.

Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.

Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.

Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.

Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?