Jag är bara... färdig

Detta inlägg förses härmed med varningstext. Du som är rädd för döden eller känner dig illa berörd när andra berör detta ämne, gå till ett annat inlägg. Eller en annan sida, för säkerhets skull. Ses en annan dag!

I hela mitt liv har jag kämpat med meningsfullhet. Vad går det hela ut på? Alltså det här med att leva.

Som ung konstaterade jag att man antingen är:
A) Troende
Då tror man ju på ett bättre ställe efter livet. Och då vill man ju hellre dit omgående, än skrota runt här i jordelivet.
eller
B) Icke-troende
Då tror man att man försvinner efter ungefär 90 år och blir en jordklump. Vad är 90 år för något i de miljarder av år som jorden funnits? Kan ju lika bra bli jordklump direkt.

Tonåringen Karin tänkte att det nog fanns en krok i det här resonemanget, något jag skulle förstå bättre när jag blev äldre. Det har dock inte hänt.

Så jag har fyllt mitt liv med illusioner om meningsfullhet: Vänskap, jobb, kärlek, njutningar, upplevelser. Problemet är bara att så fort jag skrapar på ytan, ser jag bottenlösheten.

För tio år sedan insåg jag att jag tror på återfödelse. Att varje liv är en bit på en lång, lång resa där målet är att bli fullständig. Först blev jag trött och kände mig lurad på något märkligt sätt. Sedan kändes det bra ett tag. Livet blev ett uppdrag, en lärdom, en resa. Skönt! Ett projekt!

För ett halvår sedan kom jag dock till en förskräcklig insikt:
Jag vill inte mer.
Om utveckling till något större och visare är målet, så vill jag inte mer.

För med utveckling kommer insikt. Och med insikt kommer förståelsen att livet är en illusion. Och om livet är en illusion, så har jag gått på den tillräckligt många gånger nu. Och ju mer man utvecklas, desto svårare blir det att uppskatta livet. Gudomlighetens vita ljus är så skönt, och egots stridigheter så småaktiga.
Jag har gjort allt det här förut: Älskat, drömt, jobbat, förverkligat, sörjt, hatat och längtat. Nu är det nog.

I'm done.
Det finns ingen sorg i min dödslängtan, ingen ilska, ingen depression. Jag är bara färdig.

Sedan tio år tillbaka går jag bara och väntar. Försöker fylla min vardag med trevliga illusioner, såsom kärlek, skratt, diskussioner, drömmar och fantasi.

Och det ser ut som om jag har driv och jag gör mycket.
Men i själva verket är allt det en bisyssla medan jag väntar.
På att det ska ta slut.

Ibland känns tiden fram dit som ett vitaminpiller: Jag kan ta det, det går fort, det blir bättre sedan och jag känner mig snart pigg.
Andra dagar är det en oändlig rad av dagar, timmar och minuter som bara ska genomlidas. Säkert till någon nytta, men inte nödvändigtvis för mig.
De dagarna är det extra viktigt med illusioner.

När jag dör, vill jag ha festlig musik och tjo och tjim. Alla ska vara glada för min skull. Möjligtvis sorgsna för sin egen skull (om de vill), men absolut lyckliga för mig.

Och när jag ligger på min dödsbädd, ska jag chocka alla genom att plötsligt slå upp ögonen jättestort och ropa: Äntligen!
Och sedan dö med ett leende på läpparna.
Och för mig är det inte bisarrt alls. :)