Att vara som normen, att vara normal. Vara normkritisk och normbrytande.
Åh, det skaver i mig! Hela begreppet NORM.
Jag känner: Har vi inte kommit längre?
Jag var 18 år och gick ekonomisk linje på gymnasiet. Inte för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, utan för att det var det tråkigaste: Om jag inte lär mig det nu, kommer jag aldrig att välja det av egen fri vilja. Under sista terminen kallades jag till studierektor. Jag blev inte direkt nervös, för jag gissade vad det skulle handla om: Mina frånvarotimmar.
Mycket riktigt. Studierektor Odd var bekymrad. Jag hade nästan mest frånvaro i hela skolan. Samtidigt hade jag ju så fantastiska betyg – högst betygsgenomsnitt i hela skolan. "Trivs du inte i skolan, Karin?" sa han med en rynka mellan ögonbrynen.
– Trivs och trivs, svarade jag. Nej, det gör jag väl inte. Jag är här för att lära mig saker. När det är lektioner där det finns en chans att göra det, så är jag här. När lektionerna går ut på att vi eller läraren läser innantill i boken eller går igenom det som boken redogör för så kommer jag inte. Åtminstone inte ifall jag har något annat bra att fylla min tid med.
Odd såg förfärad ut. Vad menade jag?
– Ja, som du ser så kommer jag att få högsta betyg i samtliga ämnen (utom idrott, där jag bara får näst högst betyg). Jag skriver alla rätt eller nästan alla rätt på samtliga prov, deltar i alla grupparbeten, gör diskussionsuppgifter och labbar. Det är bara genomgångarna som jag faktiskt inte riktigt tycker mig ha tid med. Utom vissa lärare! Jag kommer alltid på Olles lektioner, för han berättar saker inom litteraturhistoria som inte står i boken. Och på franskan med Uffe, för han är rolig och vi får lyssna på franska sånger och se diabilder från hans resor. Jag kan faktiskt inte bara sitta av tiden här för att det ska se bra ut i statistiken. Det finns så mycket annat viktigt att ägna sig åt! Freds- och miljöarbete, dans, läsa böcker. Jag klämmer in det i stället.
Odd spände ögonen i mig. Var jag medveten om att frånvarotimmarna minsann skulle stå på FÖRSTA SIDAN på mitt gymnasiebetyg? Att det för evigt och evigt skulle stå en ful siffra – över 250 timmar – ogiltig frånvaro som skulle vara alla arbetsgivares första intryck av mig?
Sjuttonåriga jag la huvudet på sned (jag började ett år för tidigt i skolan för att jag var så "skolmogen"):
– De som avskräcks av frånvarotimmarna och inte öppnar betyget kan jag vara utan. Och de arbetsgivare som jämför frånvarotimmarna med de höga betygen och tycker att "hon ska inte komma här och tro att hon kan fuska sig fram" tror jag att jag inte ska jobba hos. Om någon däremot tycker "spännande, så höga betyg trots så många frånvarotimmar, vem är hon?" så är det nog där jag ska vara. Å andra sidan kommer jag nog inte använda de här betygen till så mycket mer än att söka till högskola och där bryr de sig bara om poängen.
Jag fick gå tillbaka till klassrummet. Vad jag sa till studierektor var ju egentligen: Det ni kan erbjuda här i skolan stimulerar inte mig tillräckligt. Jag letar därför kunskaper, erfarenheter och upplevelser på fler ställen! Inte är jag sur för det eller kräver specialbehandling, men låt mig ta egna beslut. Jag bröt mot normen, förstod påföljden – och accepterade den.
På avslutningsdagen fick jag mitt betyg. På första sidan stod det tydligt: Antal timmar ogiltig frånvaro: 0. Odd blinkade till mig förtroligt och sa "att det hade ju sett så fult ut på ett så fint betyg". Jag tänkte att det nog mest hade sett fult ut i deras statistik, men ryckte på axlarna.
En gång använde jag faktiskt betyget när jag sökte jobb. Det var när jag hade gått ut min utbildning i media och kommunikation och sökte halvtidsjobb som annonsoriginalare på en tidning. Då fick jag dock höra från en vän som jobbade där att mina betyg hade varit det allmänna skämtet på arbetsplatsen. "Vad är det här för en pluggis? Vem tror hon att hon är att söka jobb här? Vad är det för en nörd?" För normen är att en med höga betyg är en pluggis, en tönt, en tråkmåns. Kanske hade 250+ frånvarotimmar hjälpt upp den bilden? Jag vet inte. Jag fick inte komma på intervju.
Nej, vi har nog inte kommit längre. Vi tror fortfarande att det finns något som heter NORMAL och att folk som följer normen är pålitliga och "som folk är mest". But darling, I've got news for you: Väldigt få är normala. Och de som är det är helt galna. De vänder streckkoden från kassörskan på ICA (för att hon ska få göra skäl för sin lön) och röstar på SD.
Poängen är att ju olikare vi är, desto bättre blir det. Olikheter kompletterar varandra i stället för att konkurrera. Varför söker vi alltid efter folk som är som vi? Vi borde leta efter folk som är tvärtom. Varför ska vi jobba med dem vi begriper oss på och som tänker likadant? Det kommer inte att generera några nya tankar eller vägar. Folk säger "vi är så lika, han och jag" och ser lyckliga ut. Då känner de sig verifierade, att de själva nog är rätt okej. För det finns ju en till.
Det må vara bekvämt och praktiskt i vissa situationer, men det är inte så utvecklande. När det gäller jobb, projekt eller skapande, är det tvärtom. Att vara olika innebär fler infallsvinklar, fler lösningar, fler vägar att gå, fler möjliga mål. Vi borde samla på olikheter. Jag tänker att vi borde utropa: "Du är inte som jag – hurra!" och kroka arm.
I dessa dagar uppmanar vänliga själar allmänheten att försöka se likheterna i stället för skillnaderna. Flyktingar är kanske inte så olika oss egentligen? Jag tänker att vi är fel ute. Vi borde ta tag i det här med rädslan för olikheter i stället. Vi borde sluta förminska folk till att vara si eller så lika normen/oss/någon annan. Vi borde lära oss att uppskatta olikheter! Det är ju egentligen den enda lösningen på främlingsfientlighet, mobbning, uteslutande och dömande i allmänhet.
Utmaningen när vi är olika är att lyckas kommunicera sinsemellan.
Men det får vi ta en annan gång.
måndag 9 oktober 2017
måndag 19 september 2016
Vad gör man på Gotland på vintern?
Alla som bor på Gotland får frågan. Alla blir lika förbaskade eller förundrade, även jag. Idag tänkte jag dock om. Jag tror det är dags att lyssna på vad de egentligen undrar!
Alla bilder som presenterar Gotland lyfter långa sandstränder, vackra raukområden och blå himmel. Det är fantastiska bilder – Gotland är vackert – men de lyfter endast naturen. Väldigt sällan ser man någon som GÖR något. Så frågan är väl berättigad: Vad gör vi på vintern, när det inte längre går att bada?
Svaret är enkelt: Det som alla andra gör.
Vi jobbar, handlar, sportar, njuter av och utövar kultur.
Det bor trots allt ca 56 000 personer här på helår (lite drygt, eftersom en bunt bor här mestadels trots att de inte är skrivna här).
Därmed finns det underlag för det mesta som en småstad eller en liten kommun har.
Det som är speciellt med Gotland är att vi har så mycket mer att erbjuda än de flesta småkommuner.
Kulturlivet är som mest aktivt höst-vår. En vanlig lördagskväll kan det vara live-spelningar på 4-5 ställen på ön, varav 3-4 är i Visby. Vi kan uppleva rock, opera, jazz, visor, körmusik, pop, nyskrivet och covers. Musiklivet är fantastiskt, mycket tack vare Gotlandsmusikens förmåga att bjuda in olika lokala aktörer till samproduktioner. Dessutom har vi Kulturföreningen Roxy, som är arrangörsparaply för många aktiva grupper. Tonsättarskolan lockar unga förmågor vars nyskrivna produktioner uruppförs här. Det finns också dansklasser, teatergrupper, konstgallerier, många aktiva konstnärer, en uppsjö av konsthantverkare, glasbruk och formgivare i ett utbud som överträffar det mesta. Film är stort på Gotland. Det pågår nästan alltid inspelningar till TV-produktioner och filmer. Lägg därtill alla aktiviteter inom kulturarvet; historieberättare, omkring 80 museer, de fantastiska kyrkorummen. Och vi får också vår beskärda del av de nationella turnéerna med välkända artister, ofta på den stora scenen i hamnen.
För den som gillar sport finns otroligt mycket att välja på. Från bollsporter, via roller derby till ridsport. Utomhussporterna är förstås stora, tack vare det trevliga klimatet: Klättring, cykling, triatlon, fallskärmshoppning och mycket mer finns att välja på. Motorsport går bra av samma anledning och vi har också en racingbana som gärna används av biltillverkare för att provköra och filma nya modeller.
På Gotland har vi också ett mycket aktivt företagsliv. Det finns många småföretagare – flest per capita i Sverige – och de hittar på aktiviteter och går samman i nätverk som arrangerar evenemang som näringslivsfrukostar, tillväxtfrukostar, föreläsningar och seminarier. Går man på någon av höstens alla marknader (det är en varje helg), så träffar man också på småproducenter av choklad, chili, honung, bröd och annat ätbart. Mat är stort på Gotland! Det som odlas i den kalkrika jorden smakar så mycket bättre (!) och tas ofta tillvara för lokal förädling.
Lägg till ett fantastiskt utbud av restauranger – folk äter gärna ute även på vintern, härlig variation av shopping, trevliga caféer, många mysiga lokaler att ordna arrangemang i, en otroligt vacker stad, en natur som tar andan ur en även vintertid samt en skön och öppen stämning så har du framgångsreceptet som är Gotland.
Men hur presenteras det?
Jag skulle vilja påstå att det inte presenteras alls.
Problemet är att vi låter besöksnäringen sköta allt presenterandet.
De bilder som de lyfter fram – och ska lyfta fram – är förstås strandbilderna. Inget snack om saken: Dessa bilder säljer. Men varför finns ingen annan som lyfter bilden av det aktiva Gotland?
För det är där vi kan vinna allt: I att visa vad vi GÖR.
Vi levererar olika varor till hela världen.
Vi anordnar konferenser.
Vi är antagligen Sverigeledande på form.
Vi dansar, klättrar och spelar basket.
Vi bygger hus och växer.
Vi utvecklar och utvecklas.
Vi umgås, skrattar och skapar.
Vi lever.
Det är vad vi gör på Gotland.
Ska vi berätta det för fler, så att vi attraherar aktiva människor?
Eller ska vi fortsätta att beskriva Gotland som ett ställe där man tar paus, så att vi att vi lockar hit de som flyr ifrån bruset, de som vill vila upp sig? För de kommer nämligen hit ett tag och lämnar igen efter sisådär tre år, när de mår bättre.
Profilering, mina vänner.
Det är vad det handlar om.
Besöksnäringen gör helt rätt, de gör sitt jobb bra.
Men vi andra? Vi som skapar internetspel, gör världsberömda möbler, böjer rör, skriver artiklar, hjälper internationella filmbolag att hitta miljöer och säljer fläktsystem? Vi som skjutsar barnen till träningen, kokar korv på matchen, arrangerar musiksoaré, visar smalfilm från hela världen, går på föreningsmöten och myser på restauranger och kaféer med familjen? När och hur ska vi visa hur det är att LEVA på Gotland?
Vill vi att Gotland ska växa, så måste vi klara av att visa den bilden: Det levande och aktiva Gotland. Så som det är och ser ut 9 månader om året.
Alla bilder som presenterar Gotland lyfter långa sandstränder, vackra raukområden och blå himmel. Det är fantastiska bilder – Gotland är vackert – men de lyfter endast naturen. Väldigt sällan ser man någon som GÖR något. Så frågan är väl berättigad: Vad gör vi på vintern, när det inte längre går att bada?
Svaret är enkelt: Det som alla andra gör.
Vi jobbar, handlar, sportar, njuter av och utövar kultur.
Det bor trots allt ca 56 000 personer här på helår (lite drygt, eftersom en bunt bor här mestadels trots att de inte är skrivna här).
Därmed finns det underlag för det mesta som en småstad eller en liten kommun har.
Det som är speciellt med Gotland är att vi har så mycket mer att erbjuda än de flesta småkommuner.
Kulturlivet är som mest aktivt höst-vår. En vanlig lördagskväll kan det vara live-spelningar på 4-5 ställen på ön, varav 3-4 är i Visby. Vi kan uppleva rock, opera, jazz, visor, körmusik, pop, nyskrivet och covers. Musiklivet är fantastiskt, mycket tack vare Gotlandsmusikens förmåga att bjuda in olika lokala aktörer till samproduktioner. Dessutom har vi Kulturföreningen Roxy, som är arrangörsparaply för många aktiva grupper. Tonsättarskolan lockar unga förmågor vars nyskrivna produktioner uruppförs här. Det finns också dansklasser, teatergrupper, konstgallerier, många aktiva konstnärer, en uppsjö av konsthantverkare, glasbruk och formgivare i ett utbud som överträffar det mesta. Film är stort på Gotland. Det pågår nästan alltid inspelningar till TV-produktioner och filmer. Lägg därtill alla aktiviteter inom kulturarvet; historieberättare, omkring 80 museer, de fantastiska kyrkorummen. Och vi får också vår beskärda del av de nationella turnéerna med välkända artister, ofta på den stora scenen i hamnen.
För den som gillar sport finns otroligt mycket att välja på. Från bollsporter, via roller derby till ridsport. Utomhussporterna är förstås stora, tack vare det trevliga klimatet: Klättring, cykling, triatlon, fallskärmshoppning och mycket mer finns att välja på. Motorsport går bra av samma anledning och vi har också en racingbana som gärna används av biltillverkare för att provköra och filma nya modeller.
På Gotland har vi också ett mycket aktivt företagsliv. Det finns många småföretagare – flest per capita i Sverige – och de hittar på aktiviteter och går samman i nätverk som arrangerar evenemang som näringslivsfrukostar, tillväxtfrukostar, föreläsningar och seminarier. Går man på någon av höstens alla marknader (det är en varje helg), så träffar man också på småproducenter av choklad, chili, honung, bröd och annat ätbart. Mat är stort på Gotland! Det som odlas i den kalkrika jorden smakar så mycket bättre (!) och tas ofta tillvara för lokal förädling.
Lägg till ett fantastiskt utbud av restauranger – folk äter gärna ute även på vintern, härlig variation av shopping, trevliga caféer, många mysiga lokaler att ordna arrangemang i, en otroligt vacker stad, en natur som tar andan ur en även vintertid samt en skön och öppen stämning så har du framgångsreceptet som är Gotland.
Men hur presenteras det?
Jag skulle vilja påstå att det inte presenteras alls.
Problemet är att vi låter besöksnäringen sköta allt presenterandet.
De bilder som de lyfter fram – och ska lyfta fram – är förstås strandbilderna. Inget snack om saken: Dessa bilder säljer. Men varför finns ingen annan som lyfter bilden av det aktiva Gotland?
För det är där vi kan vinna allt: I att visa vad vi GÖR.
Vi levererar olika varor till hela världen.
Vi anordnar konferenser.
Vi är antagligen Sverigeledande på form.
Vi dansar, klättrar och spelar basket.
Vi bygger hus och växer.
Vi utvecklar och utvecklas.
Vi umgås, skrattar och skapar.
Vi lever.
Det är vad vi gör på Gotland.
Ska vi berätta det för fler, så att vi attraherar aktiva människor?
Eller ska vi fortsätta att beskriva Gotland som ett ställe där man tar paus, så att vi att vi lockar hit de som flyr ifrån bruset, de som vill vila upp sig? För de kommer nämligen hit ett tag och lämnar igen efter sisådär tre år, när de mår bättre.
Profilering, mina vänner.
Det är vad det handlar om.
Besöksnäringen gör helt rätt, de gör sitt jobb bra.
Men vi andra? Vi som skapar internetspel, gör världsberömda möbler, böjer rör, skriver artiklar, hjälper internationella filmbolag att hitta miljöer och säljer fläktsystem? Vi som skjutsar barnen till träningen, kokar korv på matchen, arrangerar musiksoaré, visar smalfilm från hela världen, går på föreningsmöten och myser på restauranger och kaféer med familjen? När och hur ska vi visa hur det är att LEVA på Gotland?
Vill vi att Gotland ska växa, så måste vi klara av att visa den bilden: Det levande och aktiva Gotland. Så som det är och ser ut 9 månader om året.
torsdag 1 september 2016
Tribute to the creative person - Karin Leoson
I know what it means to make a living from art. I used to work as a choreografer, dance teacher and director. For many years I lived in a creative bubble, not very interested in the outside world. I loved my bubble, but sometimes it was a lonely place.
It wasn’t always easy to find inspiration.
It was very hard work.
It was emotionally challenging to share and inspire others every day.
It was lonely.
Until the premier of a show, of course. Then I was in the middle of everyones attention for one evening! All the cheek-kissers stepped forward, showered me with praise and was SO glad that I had done whatever it was for the moment.
Usually, I was to worn out to feel joy. And sometimes I wanted to scream:
Where were you last week when I couldn’t sleep over this play?
Where were you last month, when I wanted to quit this line of work all together?
And where are you every Thursday, when I am so tired that I think I won’t make it to Sunday?
I figure every single person who contributes to the world of Art feel like I did at some point in their life.
But I want to thank you who are a creative person.
I want to thank all of you, because what you’re doing is important.
I think what you are doing is making us all LIVE.
When we are done surviving, we need to LIVE, and I think art helps us with that.
Just look at any native people. As soon as they are fed and have a roof over their head, what do they do? They create. They sing, dance, paint, craft and make up stories to tell each other at the fire.
And why?
Because art creates context.
Through art, we understand our world.
Art helps us to see how things fit together, who we are, and why.
Not everyone in our society takes creating art seriously.
When you say your a musician, I suppose you sometimes get the question: ”But what do you do for a living?”
And have you ever gone to a party which you’ve been invited to as a guest, and been asked to ”perform a few songs, since you like singing?”
Or got this thrown in your face: ”It must be FUN to make a living from your hobby!”
But I think creating art it is a very serious business.
It makes us human.
Did you know that we are the only species that creates art for art’s sake?
Bird sing to find a partner and cranes dance for the same reason, but we create art because we need it.
We need it to question phenomena, to feel connected, to enjoy life.
This is quite important business!
And every single person who creates some kind of art is a part of this.
Since I feel that you don’t always get enough attention for this, I have written an ODE to you all:
ODE to the creater of Art
You
who create art,
who dare to dream,
who find the time to think,
who express your emotions,
– thank you.
You
who bring us joy,
who let us escape,
who make us question things,
who evoke our emotions,
- thank you.
You are needed.
You are important.
And you might not have
an impressive title
or the largest car
or the best pension plan
But what you do counts
It counts in other ways:
Number of hearts lifted
and spirits enlightened
Sum of joy spread
and of thoughts given wings
Your work bind us together
The audience for a day
The fans for years
And sometimes the collective minds
of entire nations
for generations
Noone ever heard of
art huligans.
Nor do we read about
art hate crimes.
Why?
Because art is kind
Art is loving
Art is understanding
Art is caring
For every song
every poem or book
every play,
every handicrafted item,
and every painting
there is a real person
who grows a bit more
kind, loving, understanding and caring
This is what counts for real.
And this is what you create.
So thank you
for creating
a better us
/Karin Leoson, Visby, Sweden
It wasn’t always easy to find inspiration.
It was very hard work.
It was emotionally challenging to share and inspire others every day.
It was lonely.
Until the premier of a show, of course. Then I was in the middle of everyones attention for one evening! All the cheek-kissers stepped forward, showered me with praise and was SO glad that I had done whatever it was for the moment.
Usually, I was to worn out to feel joy. And sometimes I wanted to scream:
Where were you last week when I couldn’t sleep over this play?
Where were you last month, when I wanted to quit this line of work all together?
And where are you every Thursday, when I am so tired that I think I won’t make it to Sunday?
I figure every single person who contributes to the world of Art feel like I did at some point in their life.
But I want to thank you who are a creative person.
I want to thank all of you, because what you’re doing is important.
I think what you are doing is making us all LIVE.
When we are done surviving, we need to LIVE, and I think art helps us with that.
Just look at any native people. As soon as they are fed and have a roof over their head, what do they do? They create. They sing, dance, paint, craft and make up stories to tell each other at the fire.
And why?
Because art creates context.
Through art, we understand our world.
Art helps us to see how things fit together, who we are, and why.
Not everyone in our society takes creating art seriously.
When you say your a musician, I suppose you sometimes get the question: ”But what do you do for a living?”
And have you ever gone to a party which you’ve been invited to as a guest, and been asked to ”perform a few songs, since you like singing?”
Or got this thrown in your face: ”It must be FUN to make a living from your hobby!”
But I think creating art it is a very serious business.
It makes us human.
Did you know that we are the only species that creates art for art’s sake?
Bird sing to find a partner and cranes dance for the same reason, but we create art because we need it.
We need it to question phenomena, to feel connected, to enjoy life.
This is quite important business!
And every single person who creates some kind of art is a part of this.
Since I feel that you don’t always get enough attention for this, I have written an ODE to you all:
ODE to the creater of Art
You
who create art,
who dare to dream,
who find the time to think,
who express your emotions,
– thank you.
You
who bring us joy,
who let us escape,
who make us question things,
who evoke our emotions,
- thank you.
You are needed.
You are important.
And you might not have
an impressive title
or the largest car
or the best pension plan
But what you do counts
It counts in other ways:
Number of hearts lifted
and spirits enlightened
Sum of joy spread
and of thoughts given wings
Your work bind us together
The audience for a day
The fans for years
And sometimes the collective minds
of entire nations
for generations
Noone ever heard of
art huligans.
Nor do we read about
art hate crimes.
Why?
Because art is kind
Art is loving
Art is understanding
Art is caring
For every song
every poem or book
every play,
every handicrafted item,
and every painting
there is a real person
who grows a bit more
kind, loving, understanding and caring
This is what counts for real.
And this is what you create.
So thank you
for creating
a better us
/Karin Leoson, Visby, Sweden
Ode till konstskaparen - Karin Leoson
Du
som skapar konst
som vågar drömma
som finner tid att drömma
som uttrycker dina känslor
Tack så mycket
Du
som ger oss glädje
som låter oss fly bort
som låter oss ifrågasätta
som väcker våra känslor
Tack så mycket
Du behövs.
Du är viktig.
Och du kanske inte har
en viktig titel
eller den största bilen
eller den bästa pensionsplanen
men det du gör räknas
Det räknas på andra sätt:
Antal av upplyfta hjärtan
och upplysta själar
Summan av spridd glädje
och tankar som fått vingar
Ditt arbete binder oss samman
Publiken för en dag
Fansen för flera år
Och ibland det kollektiva medvetandet
för hela nationer
i generationer
Ingen har någonsin hört talas om
konsthuliganer
Inte heller läser vi om
konst-hatbrott
Varför?
För att konsten är snäll
Konsten är kärleksfull
Konsten är förstående
Konsten är omtänksam
För varje sång
varje dikt eller bok
varje pjäs
varje handslöjdat föremål
och varje målning
finns det en person någonstans
som växer till en mer
snäll, kärleksfull, förstående och omtänksam människa
Det är vad som räknas på riktigt
Och det är detta som du skapar
Så tack så mycket
för att du skapar
ett bättre oss
/ Karin Leoson, Visby, Sverige
som skapar konst
som vågar drömma
som finner tid att drömma
som uttrycker dina känslor
Tack så mycket
Du
som ger oss glädje
som låter oss fly bort
som låter oss ifrågasätta
som väcker våra känslor
Tack så mycket
Du behövs.
Du är viktig.
Och du kanske inte har
en viktig titel
eller den största bilen
eller den bästa pensionsplanen
men det du gör räknas
Det räknas på andra sätt:
Antal av upplyfta hjärtan
och upplysta själar
Summan av spridd glädje
och tankar som fått vingar
Ditt arbete binder oss samman
Publiken för en dag
Fansen för flera år
Och ibland det kollektiva medvetandet
för hela nationer
i generationer
Ingen har någonsin hört talas om
konsthuliganer
Inte heller läser vi om
konst-hatbrott
Varför?
För att konsten är snäll
Konsten är kärleksfull
Konsten är förstående
Konsten är omtänksam
För varje sång
varje dikt eller bok
varje pjäs
varje handslöjdat föremål
och varje målning
finns det en person någonstans
som växer till en mer
snäll, kärleksfull, förstående och omtänksam människa
Det är vad som räknas på riktigt
Och det är detta som du skapar
Så tack så mycket
för att du skapar
ett bättre oss
/ Karin Leoson, Visby, Sverige
Karins Ode till konstskaparen
Du
som skapar konst
som vågar drömma
som finner tid att drömma
som uttrycker dina känslor
Tack så mycket
Du
som ger oss glädje
som låter oss fly bort
som låter oss ifrågasätta
som väcker våra känslor
Tack så mycket
Du behövs.
Du är viktig.
Och du kanske inte har
en viktig titel
eller den största bilen
eller den bästa pensionsplanen
men det du gör räknas
Det räknas på andra sätt:
Antal av upplyfta hjärtan
och upplysta själar
Summan av spridd glädje
och tankar som fått vingar
Ditt arbete binder oss samman
Publiken för en dag
Fansen för flera år
Och ibland det kollektiva medvetandet
för hela nationer
i generationer
Ingen har någonsin hört talas om
konsthuliganer
Inte heller läser vi om
konst-hatbrott
Varför?
För att konsten är snäll
Konsten är kärleksfull
Konsten är förstående
Konsten är omtänksam
För varje sång
varje dikt eller bok
varje pjäs
varje handslöjdat föremål
och varje målning
finns det en person någonstans
som växer till en mer
snäll, kärleksfull, förstående och omtänksam människa
Det är vad som räknas på riktigt
Och det är detta som du skapar
Så tack så mycket
för att du skapar
ett bättre oss
/ Karin Leoson, Visby, Sverige
som skapar konst
som vågar drömma
som finner tid att drömma
som uttrycker dina känslor
Tack så mycket
Du
som ger oss glädje
som låter oss fly bort
som låter oss ifrågasätta
som väcker våra känslor
Tack så mycket
Du behövs.
Du är viktig.
Och du kanske inte har
en viktig titel
eller den största bilen
eller den bästa pensionsplanen
men det du gör räknas
Det räknas på andra sätt:
Antal av upplyfta hjärtan
och upplysta själar
Summan av spridd glädje
och tankar som fått vingar
Ditt arbete binder oss samman
Publiken för en dag
Fansen för flera år
Och ibland det kollektiva medvetandet
för hela nationer
i generationer
Ingen har någonsin hört talas om
konsthuliganer
Inte heller läser vi om
konst-hatbrott
Varför?
För att konsten är snäll
Konsten är kärleksfull
Konsten är förstående
Konsten är omtänksam
För varje sång
varje dikt eller bok
varje pjäs
varje handslöjdat föremål
och varje målning
finns det en person någonstans
som växer till en mer
snäll, kärleksfull, förstående och omtänksam människa
Det är vad som räknas på riktigt
Och det är detta som du skapar
Så tack så mycket
för att du skapar
ett bättre oss
/ Karin Leoson, Visby, Sverige
lördag 28 maj 2016
Ensidigt tänkt?
Vi uppmanas ständigt att tänka och resonera logiskt. I skolan, på jobbet, när vi ska hantera emotionella processer – det är det kritiska granskandet som är norm. Vi ska lista fakta, formulera oss tydligt, resonera stringent och dra slutsatser. Ofta, väldigt ofta, går det så långt som till att man påstår att detta är att tänka, att det är så här det medvetna tänkandet går till.
Då har man bara halva sanningen klar för sig.
Alla de processerna som jag nämnde ovan pågår nämligen i halva hjärnan, i den vänstra. Den andra hjärnhalvan, den högra, brukar kallas den kreativa och konstnärliga – men det är inte riktigt hela sanningen heller.
I höger hjärnhalva pågår precis lika mycket tänkande som i vänster. Höger hjärnhalva tolkar subtilare signaler, drar slutsatser av bildspråk, kroppsspråk, röstläge, känslor, kompletterar ofullständiga mönster, förstår sakers inbördes relationer och skapar sammanhang.
Självklart är det här två kompletterande intelligenser! Vi behöver båda. Jag tror dock att vi i vårt samhälle förhärligar vänsterkompetenserna och förminskar de processer som pågår i höger hjärnhalva.
Ett exempel: Jag är på ett jobbmöte och får plötsligt en insikt som går ut på att resonemanget vi har fört är fel. Om jag påpekar att det haltar med motiveringen ”jag bara känner att det är så”, så gillas det inte. Jag måste därför vänta, klä min tanke i fakta eller resonemang och sedan framföra åsikten. Annars är jag inte seriös, eller kanske till och med flummig. Det borde ju räcka med att jag, som har god tillgång till min högra hjärnhalva, lyfte denna insikt. Sedan kunde ju de som har bättre kontakt med sin vänstra hjärnhalva resonera utifrån fakta. Tillsammans kunde vi komma till de bästa besluten!
Jag vet med säkerhet att övervägande delen av de bra idéer som dyker upp i alla kreativa/utvecklingssammanhang egentligen kommer från höger. Detta för att jag i åratal har luskat med människorna som kläckte dessa bra idéer – utifrån min egen erfarenhet av att saker bara plötsligt dyker upp i huvudet – och lyssnat på vad de säger. De ”kände på sig”, eller ”såg det plötsligt bara tydligt” och ”fick bara för sig”. De använde sin högra hjärnhalva. Efter att idén dök upp, granskade de den och resonerade – och insåg att den höll.
Väldigt få nya idéer kommer ur torra resonemang och granskandet av fakta. Det är som Einstein sa: ”Jag nådde inte min förståelse för universums fundamentala lagar genom mitt rationella förnuft.” Nej, han föreställde sig saker, fantiserade, hittade på. Steg 2 var att testa och granska. Så beskriver de flesta banbrytande forskare att de jobbar.
Så varför förminskar vi denna förmåga? Som jag beskrev ovan, säger människor att de ”bara” fick en idé eller ”bara” kände det på sig. Det är inget bara med det! Inte heller är det någon slump eller gudagåva – det är våra högra hjärnhalvor som jobbar hårt. Och som med allt annat: Man blir bättre på det man övar på.
Jag tror att vi måste börja uppmärksamma och ta emot den högra hjärnhalvans kapacitet. Vi är homo sapiens, den visa människan. Utmärkande för vår art är förmågan till abstrakt tänkande, att kunna visa känslor och empati, att urskilja orsakssamband och tolka språk och symboler. Höger hjärnhalva gör stora delar av det jobbet och vi blir visa i samarbetet mellan de två motpolerna.
Så länge vi bara uppmärksammar det logiska tänkandet, är vi helt enkelt ensidiga och halvsmarta. Det är dags att lyfta högra hjärnhalvans status!
Boktips: ”Min stroke” av Jill Bolte Taylor, hjärnforskaren som fick en stroke i sin vänstra (och dominanta) hjärnhalva.
Då har man bara halva sanningen klar för sig.
Alla de processerna som jag nämnde ovan pågår nämligen i halva hjärnan, i den vänstra. Den andra hjärnhalvan, den högra, brukar kallas den kreativa och konstnärliga – men det är inte riktigt hela sanningen heller.
I höger hjärnhalva pågår precis lika mycket tänkande som i vänster. Höger hjärnhalva tolkar subtilare signaler, drar slutsatser av bildspråk, kroppsspråk, röstläge, känslor, kompletterar ofullständiga mönster, förstår sakers inbördes relationer och skapar sammanhang.
Självklart är det här två kompletterande intelligenser! Vi behöver båda. Jag tror dock att vi i vårt samhälle förhärligar vänsterkompetenserna och förminskar de processer som pågår i höger hjärnhalva.
Ett exempel: Jag är på ett jobbmöte och får plötsligt en insikt som går ut på att resonemanget vi har fört är fel. Om jag påpekar att det haltar med motiveringen ”jag bara känner att det är så”, så gillas det inte. Jag måste därför vänta, klä min tanke i fakta eller resonemang och sedan framföra åsikten. Annars är jag inte seriös, eller kanske till och med flummig. Det borde ju räcka med att jag, som har god tillgång till min högra hjärnhalva, lyfte denna insikt. Sedan kunde ju de som har bättre kontakt med sin vänstra hjärnhalva resonera utifrån fakta. Tillsammans kunde vi komma till de bästa besluten!
Jag vet med säkerhet att övervägande delen av de bra idéer som dyker upp i alla kreativa/utvecklingssammanhang egentligen kommer från höger. Detta för att jag i åratal har luskat med människorna som kläckte dessa bra idéer – utifrån min egen erfarenhet av att saker bara plötsligt dyker upp i huvudet – och lyssnat på vad de säger. De ”kände på sig”, eller ”såg det plötsligt bara tydligt” och ”fick bara för sig”. De använde sin högra hjärnhalva. Efter att idén dök upp, granskade de den och resonerade – och insåg att den höll.
Väldigt få nya idéer kommer ur torra resonemang och granskandet av fakta. Det är som Einstein sa: ”Jag nådde inte min förståelse för universums fundamentala lagar genom mitt rationella förnuft.” Nej, han föreställde sig saker, fantiserade, hittade på. Steg 2 var att testa och granska. Så beskriver de flesta banbrytande forskare att de jobbar.
Så varför förminskar vi denna förmåga? Som jag beskrev ovan, säger människor att de ”bara” fick en idé eller ”bara” kände det på sig. Det är inget bara med det! Inte heller är det någon slump eller gudagåva – det är våra högra hjärnhalvor som jobbar hårt. Och som med allt annat: Man blir bättre på det man övar på.
Jag tror att vi måste börja uppmärksamma och ta emot den högra hjärnhalvans kapacitet. Vi är homo sapiens, den visa människan. Utmärkande för vår art är förmågan till abstrakt tänkande, att kunna visa känslor och empati, att urskilja orsakssamband och tolka språk och symboler. Höger hjärnhalva gör stora delar av det jobbet och vi blir visa i samarbetet mellan de två motpolerna.
Så länge vi bara uppmärksammar det logiska tänkandet, är vi helt enkelt ensidiga och halvsmarta. Det är dags att lyfta högra hjärnhalvans status!
Boktips: ”Min stroke” av Jill Bolte Taylor, hjärnforskaren som fick en stroke i sin vänstra (och dominanta) hjärnhalva.
onsdag 17 februari 2016
Idrott och kultur
Jag lyssnade på en föreläsare som var forskare i kulturdriven biologi. Hon för (förenklat) ett resonemang om hur kulturen förändrar människans fysiska kropp, dvs biologi. Exempelvis berättade hon om hur vår förmåga att göra upp eld förändrade vår kropp: När vi började äta bearbetad mat behövde vi inte längre samma tarmapparat som tidigare. Den minskades, bäckenet minskades och så hade fysiken förändrats tack vare en kulturell företeelse.
Hon sa något som fastnade som klister i min hjärna.
Människan är den enda varelsen som skapar kultur.
Djur brottas och övar på olika beteenden genom lek, djur ryter och visslar för att kommunicera, men endast människan skapar kultur.
I den tanken stannade jag ett ögonblick.
Då är det ju kulturyttringar som skiljer oss från djuren!
Länge har man drivit teser som att mänskligheten är den enda ras som kan känna empati, som kan tänka i flera steg, som leker. En efter en har dessa teser motbevisats. Djur är kapabla att känna empati inte bara inom rasen, utan med andra typer av djur. Massor av djur, t ex apor, fåglar och bläckfiskar, kan tänka i flera steg. Nästan alla djur leker om de är mätta och trygga.
Men kulturskapande?
Nej, det gör bara människor.
På sätt och vis är det alltså det som evolutionen har medfört. Människan har utvecklats förbi ett djurstadium, för att skapa kultur. Det borde göra kulturen till det högsta målet, den högsta intelligensen och målet med vår tillvaro!
Plötsligt förstod jag varför jag alltid har tyckt att sport är otillfredsställande. Jag tillhör de där som tycker "ge dem en boll var, så slipper de slåss om den" och som har väldigt lite förståelse för att varje dagstidning har 6 sportsidor som refererar vad som har hänt i olika tävlingar. Tävla, förresten, känns så gammalt! Retro, som om den tillhörde en annan samhällsstruktur och utvecklingsnivå.
Sport är i detta resonemang helt enkelt att jämställa med djurens lek.
Det är där vi övar på att springa fort, att vara tekniskt duktiga på att kasta spjut eller dribbla en boll. Att jämföra med lejonungarnas brottningsmatcher och svalungarnas våghalsiga dykningar från boet. Sport handlar om att bygga upp färdigheter som är bra att kunna i överlevnadssammanhang.
Kultur, däremot, är något annat.
Vi dansar inte för att locka till oss en partner.
Jo, det förekommer ju förstås också – men där får vi skilja på pardans, disco och scenisk dans. Pardans och discodans får väl kanske häröras till parningsdanser. Scenisk dans handlar däremot om något annat. Om kommunikation av känslor, intryck, för att skapa förståelse och sammanhang.
Samma gäller bokläsning. Vi läser inte böcker för att bli bättre överlevare, vi läser böcker för att skapa sammanhang. Precis som med musik, konst, film – alla typer av kulturyttringar.
Kanske är det också en förklaring till att dans är lite sämre sett av kultureliten och gemene man än de andra kulturyttringarna. Och mellan olika dansyttringar.
I dansen finns trots allt yttringar som mer är "djuriska" – om vi spetsar till det lite (parningsdanserna jag gav exempel på ovan) och tävlingsinriktade (som sportdansen). För oss som håller på med scenisk dans och dans som uttrycksform, är det bitvis väldigt svårt att se de andra dansformerna som riktig dans. Det finns ju knappt några likheter mellan kasedans på ett danspalats en lördagskväll och koreograferad eller improviserad danskonst...
Med utgångspunkt i det här resonemanget tycker jag att vi gör följande rockad i samhället:
1 Subventionera alla kulturlokaler i stället för idrottslokaler.
2 Gör kulturskolan gratis.
3 Ägna 6-12 sidor i varje dagstidning åt kultur. Sporten får nöja sig med 1 lite då och då. Säg upp alla sportredaktörer, förlita rapporteringen på frivilliga bidrag från allmänheten.
4 Infoga kulturnyheterna i nyhetssändningarna. Förpassa sporten till ett eget program.
5 Sänd helkvällsprogram på bästa sändningstid från operan, filmfestivalen i Cannes, Cullbergbaletten, konstvernissage... Vi fyller tablån raskt!
Å, så många bra idéer jag har! :)
Men nej, jag förstår ju att det inte kommer att hända.
Dock: Visst vore det roligt att se vilket sorts samhälle vi skulle få i stället, om kulturen och bildandet av mening, sammanhang och uttryck fick samma plats som överlevnadslekarna?
Hon sa något som fastnade som klister i min hjärna.
Människan är den enda varelsen som skapar kultur.
Djur brottas och övar på olika beteenden genom lek, djur ryter och visslar för att kommunicera, men endast människan skapar kultur.
I den tanken stannade jag ett ögonblick.
Då är det ju kulturyttringar som skiljer oss från djuren!
Länge har man drivit teser som att mänskligheten är den enda ras som kan känna empati, som kan tänka i flera steg, som leker. En efter en har dessa teser motbevisats. Djur är kapabla att känna empati inte bara inom rasen, utan med andra typer av djur. Massor av djur, t ex apor, fåglar och bläckfiskar, kan tänka i flera steg. Nästan alla djur leker om de är mätta och trygga.
Men kulturskapande?
Nej, det gör bara människor.
På sätt och vis är det alltså det som evolutionen har medfört. Människan har utvecklats förbi ett djurstadium, för att skapa kultur. Det borde göra kulturen till det högsta målet, den högsta intelligensen och målet med vår tillvaro!
Plötsligt förstod jag varför jag alltid har tyckt att sport är otillfredsställande. Jag tillhör de där som tycker "ge dem en boll var, så slipper de slåss om den" och som har väldigt lite förståelse för att varje dagstidning har 6 sportsidor som refererar vad som har hänt i olika tävlingar. Tävla, förresten, känns så gammalt! Retro, som om den tillhörde en annan samhällsstruktur och utvecklingsnivå.
Sport är i detta resonemang helt enkelt att jämställa med djurens lek.
Det är där vi övar på att springa fort, att vara tekniskt duktiga på att kasta spjut eller dribbla en boll. Att jämföra med lejonungarnas brottningsmatcher och svalungarnas våghalsiga dykningar från boet. Sport handlar om att bygga upp färdigheter som är bra att kunna i överlevnadssammanhang.
Kultur, däremot, är något annat.
Vi dansar inte för att locka till oss en partner.
Jo, det förekommer ju förstås också – men där får vi skilja på pardans, disco och scenisk dans. Pardans och discodans får väl kanske häröras till parningsdanser. Scenisk dans handlar däremot om något annat. Om kommunikation av känslor, intryck, för att skapa förståelse och sammanhang.
Samma gäller bokläsning. Vi läser inte böcker för att bli bättre överlevare, vi läser böcker för att skapa sammanhang. Precis som med musik, konst, film – alla typer av kulturyttringar.
Kanske är det också en förklaring till att dans är lite sämre sett av kultureliten och gemene man än de andra kulturyttringarna. Och mellan olika dansyttringar.
I dansen finns trots allt yttringar som mer är "djuriska" – om vi spetsar till det lite (parningsdanserna jag gav exempel på ovan) och tävlingsinriktade (som sportdansen). För oss som håller på med scenisk dans och dans som uttrycksform, är det bitvis väldigt svårt att se de andra dansformerna som riktig dans. Det finns ju knappt några likheter mellan kasedans på ett danspalats en lördagskväll och koreograferad eller improviserad danskonst...
Med utgångspunkt i det här resonemanget tycker jag att vi gör följande rockad i samhället:
1 Subventionera alla kulturlokaler i stället för idrottslokaler.
2 Gör kulturskolan gratis.
3 Ägna 6-12 sidor i varje dagstidning åt kultur. Sporten får nöja sig med 1 lite då och då. Säg upp alla sportredaktörer, förlita rapporteringen på frivilliga bidrag från allmänheten.
4 Infoga kulturnyheterna i nyhetssändningarna. Förpassa sporten till ett eget program.
5 Sänd helkvällsprogram på bästa sändningstid från operan, filmfestivalen i Cannes, Cullbergbaletten, konstvernissage... Vi fyller tablån raskt!
Å, så många bra idéer jag har! :)
Men nej, jag förstår ju att det inte kommer att hända.
Dock: Visst vore det roligt att se vilket sorts samhälle vi skulle få i stället, om kulturen och bildandet av mening, sammanhang och uttryck fick samma plats som överlevnadslekarna?
tisdag 16 februari 2016
Är vi verkligen sjuka – eller är det samhället?
2016.
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.
Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.
Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.
Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.
Vi orkar inte.
Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.
Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?
Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.
Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?
Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.
Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!
Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?
Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.
Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.
Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.
Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.
Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.
Vi orkar inte.
Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.
Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?
Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.
Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?
Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.
Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!
Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?
Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.
Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!
onsdag 10 februari 2016
Hundnormen
Vi är olika. Somliga gillar att vara i grupp, både när de jobbar och vilar/laddar batterierna. Andra gillar att vara ensamma, jobbar mest effektivt så och vilar på det sättet. Man brukar beskriva det som extroverta och introverta.
En extrovert person tycker om att jobba i grupp, diskutera fram lösningar och skapar genom att bolla idéer. Hen känner sig fylld och energiinjicerad av att träffa andra. När de är lediga och ska vila upp sig, tycker de om gruppaktiviteter, att umgås med vänner, resa och få nya inttryck. (Jämför: HUND.)
En introvert person tycker om att jobba ensam, tänka och analysera ostört och skapar bäst i ensamhet. Att umgås med människor – eller bara vistas bland många människor – är oerhört energikrävande. När en introvert är ledig, behöver hen vara ostörd, se på film, läsa en bok, vara tyst. Ofta behöver hen sova mer, är lite mer "på" och "av". (Jämför: KATT.)
Det här vet vi.
Vi vet också att det faktiskt är något man inte kan ändra på.
En introvert kommer aldrig att trivas i gruppen – även om hen uthärdar eller klarar av det på samma sätt som en extrovert aldrig kommer att välja att sitta ensam på semestern.
Några av de allra största beskriver sig själva som introverta.
Allt ifrån världskända artister till nobelpristagare via en och annan politiker.
Med tanke på det undrar jag:
Varför i herrans namn är det extroverta norm?
I skolan tvingas alla barn att jobba i grupp (med folk de inte väljer), stå inför gruppen och presentera saker, samarbeta i olika typer av projekt. På jobbet tillsätts grupper för allt och man har möten för det mesta.
Hallå?
Förstår ni hur vi slösar på talang?
Många, många kommer inte alls till sin rätt i dessa sammanhang.
Vad mer är: De mår dåligt.
Är det verkligen juste?
I skolan säger lärarna: Du kan ju allt, så varför räcker du inte upp handen?
Den introverte svarar: Varför skulle jag? De som vill prata eller undrar något kan väl räcka upp.
Lärarna säger: Det är viktigt att kunna jobba i grupp och komma överens.
Den introverte menar: Det blir alltid samma sak - jag får göra allt jobbet själv och så sitter alla bara och pratar strunt på våra möten.
På jobbet premieras alltid de extroverta, hundmänniskorna.
Det är de som håller sig framme, som pratar om rätt saker i fikarummet och som håller igång på julfesten.
De introverta, kattmänniskorna, iakttar eller tar upp helt fel ämnen till diskussion. Och om de alls kommer till julfesten, så deltar de sparsamt i aktiviteterna och går tidigt.
Tråkigt? Ja, kanske.
Men vilka är det som tänker ut grunderna för den nya utvecklingsplanen?
Och vilka upptäcker att det saknas ett led i arbetsprocessen?
Är det kanske dags att vi accepterar att vi är olika?
Låt oss göra det som vi mår bra av.
Då kommer alla till sin rätt och vi får ut det mesta av allt!
En extrovert person tycker om att jobba i grupp, diskutera fram lösningar och skapar genom att bolla idéer. Hen känner sig fylld och energiinjicerad av att träffa andra. När de är lediga och ska vila upp sig, tycker de om gruppaktiviteter, att umgås med vänner, resa och få nya inttryck. (Jämför: HUND.)
En introvert person tycker om att jobba ensam, tänka och analysera ostört och skapar bäst i ensamhet. Att umgås med människor – eller bara vistas bland många människor – är oerhört energikrävande. När en introvert är ledig, behöver hen vara ostörd, se på film, läsa en bok, vara tyst. Ofta behöver hen sova mer, är lite mer "på" och "av". (Jämför: KATT.)
Det här vet vi.
Vi vet också att det faktiskt är något man inte kan ändra på.
En introvert kommer aldrig att trivas i gruppen – även om hen uthärdar eller klarar av det på samma sätt som en extrovert aldrig kommer att välja att sitta ensam på semestern.
Några av de allra största beskriver sig själva som introverta.
Allt ifrån världskända artister till nobelpristagare via en och annan politiker.
Med tanke på det undrar jag:
Varför i herrans namn är det extroverta norm?
I skolan tvingas alla barn att jobba i grupp (med folk de inte väljer), stå inför gruppen och presentera saker, samarbeta i olika typer av projekt. På jobbet tillsätts grupper för allt och man har möten för det mesta.
Hallå?
Förstår ni hur vi slösar på talang?
Många, många kommer inte alls till sin rätt i dessa sammanhang.
Vad mer är: De mår dåligt.
Är det verkligen juste?
I skolan säger lärarna: Du kan ju allt, så varför räcker du inte upp handen?
Den introverte svarar: Varför skulle jag? De som vill prata eller undrar något kan väl räcka upp.
Lärarna säger: Det är viktigt att kunna jobba i grupp och komma överens.
Den introverte menar: Det blir alltid samma sak - jag får göra allt jobbet själv och så sitter alla bara och pratar strunt på våra möten.
På jobbet premieras alltid de extroverta, hundmänniskorna.
Det är de som håller sig framme, som pratar om rätt saker i fikarummet och som håller igång på julfesten.
De introverta, kattmänniskorna, iakttar eller tar upp helt fel ämnen till diskussion. Och om de alls kommer till julfesten, så deltar de sparsamt i aktiviteterna och går tidigt.
Tråkigt? Ja, kanske.
Men vilka är det som tänker ut grunderna för den nya utvecklingsplanen?
Och vilka upptäcker att det saknas ett led i arbetsprocessen?
Är det kanske dags att vi accepterar att vi är olika?
Låt oss göra det som vi mår bra av.
Då kommer alla till sin rätt och vi får ut det mesta av allt!
tisdag 2 februari 2016
Moral, etik och PK
Moraltant och PK-elit. Har du sett uttrycken i debatterna på sociala medier? Men vad är det för uttryck egentligen? Varför tillåts diskussioner sluta med att någon beskyller en annan för att vara PK? Och när blev moral något dåligt?
Moral
Av latinets ”det som rör sederna”. Ett inre rättesnöre som gör att en person följer god sed i handling och beteende. Moral är regler och principer som människor av ett eller annat skäl anser det värt att leva efter.
Synonymer till moralisk är etisk, sedlig, rättfärdig. Moral handlar alltså om att leva efter någon form av princip. Motsatsen är att vara omoralisk: Oetisk, opassande, karaktärslös, lättsinnig, hållningslös. Vilket verkar bäst?
För min egen skull
Att ta moraliska beslut och göra moraliska handlingar, borde vara norm. Klart att varje person ska följa sitt inre rättesnöre! Jag själv köper till exempel Fair Trade, närproducerad och KRAV-odlad mat, eftersom jag gärna vill ge andra människor och mina barn en bättre miljö och bättre förutsättningar. Jag vägrar också att semestra i exempelvis Thailand och Dubai, eftersom jag inte ställer upp på deras människosyn och politik. Jag köper inte produkter som testats på djur och jag bojkottar kemikalier i mesta möjliga mån. Detta är mina val, som jag gjort efter någon form av moget övervägande.
Missuppfattningen tycks vara att jag väljer som jag gör för att jag vill vara ”duktig”. Det är fel. Jag är helt nöjd med att följa mitt eget hjärta och min hjärna. Andra får tänka på sitt eget vis.
PK
Med PK, politiskt korrekt, menas vanligen en strävan att undvika att på ett negativt sätt särskilda människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, funktionsnedsättning, ålder med mera.
Att bli kallad ”jävla PK-kärring” borde därför snarast ses som beröm! Åtminstone i min bok. Jag undviker gärna att diskriminera människor. Att det irriterar människor, är för mig oerhört märkligt.
Även här verkar det finnas en missuppfattning: Somliga verkar tro att någon som är icke-diskriminerande är rädd att tycka ”fel” eller satsar på att följa strömmen. Fel, fel, fel.
Förminskning + dåligt samvete?
Kan det här sättet att debattera helt enkelt vara ett klassisk exempel på förminskning? När motparten inte har fler argument, så försöker man trycka ner och avfärda mig och andra genom att låta påskina att vi inte tänker själva, att vi bara är rädda för vad andra tycker.
Och kanske ligger det också lite dåligt samvete bakom. Kanske dras användarna av uttrycken moraltant och PK-elit med någon sorts känsla av att de inte lever upp till en tillräcklig nivå? Och kanske är de därför rädda att blir uteslutna. Ilska brukar födas ur rädsla. Eller så känner de sig redan utanför och är arga för det.
Stolt moralkärring och medlem i PK-eliten!
För mig är det viktigt att leva etiskt. Mina principer släpper jag ytterst ogärna. Det beror på min livsinställning, där grunden är att man ska göra så gott som möjligt för så många som möjligt.
Jag är också stolt medlem i PK-eliten: Vi som inte diskriminerar. Känns som en helt okej klubb att vara med i. Men jag gillar inte att de här begreppen används med negativ ton! Det kommer jag fortsätta att protestera mot.
Typisk PK-kärring, med andra ord. :)
Moral
Av latinets ”det som rör sederna”. Ett inre rättesnöre som gör att en person följer god sed i handling och beteende. Moral är regler och principer som människor av ett eller annat skäl anser det värt att leva efter.
Synonymer till moralisk är etisk, sedlig, rättfärdig. Moral handlar alltså om att leva efter någon form av princip. Motsatsen är att vara omoralisk: Oetisk, opassande, karaktärslös, lättsinnig, hållningslös. Vilket verkar bäst?
För min egen skull
Att ta moraliska beslut och göra moraliska handlingar, borde vara norm. Klart att varje person ska följa sitt inre rättesnöre! Jag själv köper till exempel Fair Trade, närproducerad och KRAV-odlad mat, eftersom jag gärna vill ge andra människor och mina barn en bättre miljö och bättre förutsättningar. Jag vägrar också att semestra i exempelvis Thailand och Dubai, eftersom jag inte ställer upp på deras människosyn och politik. Jag köper inte produkter som testats på djur och jag bojkottar kemikalier i mesta möjliga mån. Detta är mina val, som jag gjort efter någon form av moget övervägande.
Missuppfattningen tycks vara att jag väljer som jag gör för att jag vill vara ”duktig”. Det är fel. Jag är helt nöjd med att följa mitt eget hjärta och min hjärna. Andra får tänka på sitt eget vis.
PK
Med PK, politiskt korrekt, menas vanligen en strävan att undvika att på ett negativt sätt särskilda människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, funktionsnedsättning, ålder med mera.
Att bli kallad ”jävla PK-kärring” borde därför snarast ses som beröm! Åtminstone i min bok. Jag undviker gärna att diskriminera människor. Att det irriterar människor, är för mig oerhört märkligt.
Även här verkar det finnas en missuppfattning: Somliga verkar tro att någon som är icke-diskriminerande är rädd att tycka ”fel” eller satsar på att följa strömmen. Fel, fel, fel.
Förminskning + dåligt samvete?
Kan det här sättet att debattera helt enkelt vara ett klassisk exempel på förminskning? När motparten inte har fler argument, så försöker man trycka ner och avfärda mig och andra genom att låta påskina att vi inte tänker själva, att vi bara är rädda för vad andra tycker.
Och kanske ligger det också lite dåligt samvete bakom. Kanske dras användarna av uttrycken moraltant och PK-elit med någon sorts känsla av att de inte lever upp till en tillräcklig nivå? Och kanske är de därför rädda att blir uteslutna. Ilska brukar födas ur rädsla. Eller så känner de sig redan utanför och är arga för det.
Stolt moralkärring och medlem i PK-eliten!
För mig är det viktigt att leva etiskt. Mina principer släpper jag ytterst ogärna. Det beror på min livsinställning, där grunden är att man ska göra så gott som möjligt för så många som möjligt.
Jag är också stolt medlem i PK-eliten: Vi som inte diskriminerar. Känns som en helt okej klubb att vara med i. Men jag gillar inte att de här begreppen används med negativ ton! Det kommer jag fortsätta att protestera mot.
Typisk PK-kärring, med andra ord. :)
onsdag 30 december 2015
Andlighet
Andlighet.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.
Jag har funderat över vad det betyder för mig.
Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?
Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.
Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.
Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.
Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?
Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.
Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.
Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:
Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.
Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?
Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.
Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.
Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.
Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.
En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.
Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.
Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.
Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?
En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.
Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.
Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.
Jag har funderat över vad det betyder för mig.
Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?
Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.
Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.
Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.
Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?
Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.
Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.
Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:
Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.
Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?
Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.
Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.
Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.
Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.
En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.
Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.
Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.
Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?
En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.
Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.
Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.
fredag 2 oktober 2015
Arbetsgörare?
Jag tycker att det är dags att byta arbetsterminologin. Den är föråldrad och bitvis missvisande.
Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.
Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.
Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?
Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.
Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.
Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?
torsdag 1 oktober 2015
Hjälpa flyktingar "på plats" - totalt oekonomiskt
Jag har tänkt på en sak. SD säger sig vilja "hjälpa flyktingar på plats", underförstått så att de inte kommer hit. Inte nog med att det i många avseenden är ogörligt och direkt korkat – det är också totalt oekonomiskt.
Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.
Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.
Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.
Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.
Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.
Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.
Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!
Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.
Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.
Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.
Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.
Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.
Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.
Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!
tisdag 11 augusti 2015
Funderingar kring hat
Vi lever i ett rikt land med många möjligheter. Alla kan gå i skolan och plugga vidare inom nästan alla inriktningar. Vi har sjukvård som hjälper oss om vi blir dåliga, får ersättning om vi inte är arbetsföra och tak över huvudet om vi inte lyckas fixa det på egen hand. Affärerna dignar med mat, vi kan köpa prylar från hela världen och hos oss är internet oreglerat, så vi kan skaffa oss ytterligare kunskap där. Vi kan engagera oss politiskt, i frivilligorganisationer eller starta eget företag om vi vill hjälpa till eller sätta avtryck.
Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.
Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.
Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.
Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.
Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?
Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.
Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.
Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.
Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.
Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?
måndag 27 juli 2015
En levande jukebox
Det finns mycket i min skalle som inte riktigt kopplar som det ska efter utbrändheten. Exempelvis är alla ord inte längre alltid tillgängliga och namn försvinner mycket lätt.
En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.
Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.
Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.
Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.
Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.
Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.
På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.
Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...
Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".
Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)
En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.
Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.
Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.
Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.
Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.
Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.
På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.
Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...
Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".
Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)
tisdag 23 juni 2015
En Påle i Röven
Jag har levt och verkat inom kultursektorn i hela mitt liv. Ändå finns det sektorer och personer inom densamma som jag har oerhört svårt att både förstå och gilla.
Jag pratar nu om de som skiljer på kultur och kultur.
De som är lite finare än andra. Som tycker att kultur är det som utövas av folk som har Utbildning. Och inte vilken fisig folkhögskola som helst, nej Högskola eller Universitet ska det vara. I Sverige. Eller möjligen ett konservatorium i Österrike.
Finkulturisterna.
De tycker att folklig kultur i bästa fall kan vara käck. Inte bra, intressant eller viktig. De rynkar på näsan åt Håkan Hellström och ser ner på musikalformatet. Håkan sjunger nämligen falskt och gränsen går vid Rockopera. Dessutom tycker de att ingen bra film någonsin kommit ur Hollywoods kommersiella kvarnar och att alla nya, svårare tolkningar av gamla visor är bättre än originalet. Dessa människor frågar alltid vilket år man gick ut Danshögskolan/Musikhögskolan/Operahögskolan innan de frågar något annat.
Jag har lite svårt för dem.
Jag känner nämligen att de har missat grejen med kultur.
Kultur är ju det vi, människor, uttrycker oss med. Sång, dans, teater, poesi, konst, foto, film, böcker och fler typer av uttryck – i alla former. I ett friskt samhälle finns det många olika sorters människor, och därmed också många olika sorters kultur. Motsatsen ser vi t ex i diktaturer, där man kontrollerar kulturen för att forma människorna – ofta genom att begränsa den till klassisk musik, balett och tillåtna former av folkdans.
Att gradera kultur är i mina ögon von Oben möter Hitler.
Inte heller förstår jag alls varför det skulle vara finare att ha lärt sig att musicera/dansa/spela teater av lärare än att ha hittat sin egen väg till sin konstart. En kan tänka lite tillspetsat: Att göra det man blir tillsagd eller det man känner.
Min personliga åsikt är att människor med äkta talang alltid är ödmjuka.
Alldeles oavsett om de har gått i skola eller inte.
Så min slutsats är:
Om folk uppträder som om de har en påle i röven, så har de nog inte så mycket talang. Inte heller tror jag att de har äkta kärlek till konsten. Kanske har de inte heller trygghet i eller tilltro till sin eget skapande.
Kanske de helt enkelt har bara just detta:
En Påle i Röven.
Jag pratar nu om de som skiljer på kultur och kultur.
De som är lite finare än andra. Som tycker att kultur är det som utövas av folk som har Utbildning. Och inte vilken fisig folkhögskola som helst, nej Högskola eller Universitet ska det vara. I Sverige. Eller möjligen ett konservatorium i Österrike.
Finkulturisterna.
De tycker att folklig kultur i bästa fall kan vara käck. Inte bra, intressant eller viktig. De rynkar på näsan åt Håkan Hellström och ser ner på musikalformatet. Håkan sjunger nämligen falskt och gränsen går vid Rockopera. Dessutom tycker de att ingen bra film någonsin kommit ur Hollywoods kommersiella kvarnar och att alla nya, svårare tolkningar av gamla visor är bättre än originalet. Dessa människor frågar alltid vilket år man gick ut Danshögskolan/Musikhögskolan/Operahögskolan innan de frågar något annat.
Jag har lite svårt för dem.
Jag känner nämligen att de har missat grejen med kultur.
Kultur är ju det vi, människor, uttrycker oss med. Sång, dans, teater, poesi, konst, foto, film, böcker och fler typer av uttryck – i alla former. I ett friskt samhälle finns det många olika sorters människor, och därmed också många olika sorters kultur. Motsatsen ser vi t ex i diktaturer, där man kontrollerar kulturen för att forma människorna – ofta genom att begränsa den till klassisk musik, balett och tillåtna former av folkdans.
Att gradera kultur är i mina ögon von Oben möter Hitler.
Inte heller förstår jag alls varför det skulle vara finare att ha lärt sig att musicera/dansa/spela teater av lärare än att ha hittat sin egen väg till sin konstart. En kan tänka lite tillspetsat: Att göra det man blir tillsagd eller det man känner.
Min personliga åsikt är att människor med äkta talang alltid är ödmjuka.
Alldeles oavsett om de har gått i skola eller inte.
Så min slutsats är:
Om folk uppträder som om de har en påle i röven, så har de nog inte så mycket talang. Inte heller tror jag att de har äkta kärlek till konsten. Kanske har de inte heller trygghet i eller tilltro till sin eget skapande.
Kanske de helt enkelt har bara just detta:
En Påle i Röven.
lördag 23 maj 2015
En glad skit
När jag var 19 år fick jag för första gången omdömet "en glad skit". Det överraskade mig. Jag kände mig inte gladare än någon annan, men hade väl kanske inte mer bekymmer heller.
Glad? Jo, det är jag väl.
Jag har en positiv livsinställning till alla idioter som kommer hit och gnäller, som vaktmästaren i min högstadieskola hade skrivit på en lapp.
I yrkeslivet gör det tyvärr att somliga tror att jag inte är seriös.
Det får stå för dem.
Jag kan vara både seriös och glad samtidigt, jag.
Det är en av mina kompetenser! :)
Det är bara det att jag försöker se saker från den ljusa sidan.
Det ingår i mitt entreprenöriella tänkande, det som på något sätt är grunden i hela mig.
Om livet ger dig citroner, gör citronsaft.
Och: Om en tysk faller på näsan, författar han en avhandling om jorddofter.
När något blir annorlunda än jag hade tänkt, hittar jag snabbt en ny väg. Det är så jag funkar. Och jo, jag gör det gärna med ett leende. Eller åtminstone med alla trådar ut i ansiktet.
Alla trådar ut är en teaterinstruktion.
En uppvärmningsövning: Man tänker att det sitter en massa trådar fästa i ansiktet – i mungiporna, i ögonvrårna, i kinderna, i näsvingarna, i pannan osv – och så övar man på att dra ihop alla in i mitten och sedan drar man dem utåt. När man drar alla trådar lite lagom utåt, så ser man öppen och tillgänglig ut. Det vill jag nog gärna vara.
Det vill inte alla vara.
Utanför vårt hus går en kvinna förbi rätt ofta och hon ler aldrig.
Jag skojar inte.
Hon ler aldrig.
Hon har två, fina barn som verkar normalartade, men hon bara gnäller och skäller på dem.
Det tycker jag är sorgligt.
Hon har gjort ett annat val än jag, nämligen att vara sur.
Men jag, jag vill helst bara vara glad.
Om man kan skratta åt sina misstag och le åt andras tillkortakommanden, så känns livet lite lättare att leva.
Och vardagen... Den måste man le åt.
Oavsett om man har glömt tvätten i maskinen, bara hällt mjölk i kaffetermosen eller kommer till affären utan pengar.
För det är den som är livet.
Och om man inte har roligt i den, då blir det minsann inget roligt liv.
Glad? Jo, det är jag väl.
Jag har en positiv livsinställning till alla idioter som kommer hit och gnäller, som vaktmästaren i min högstadieskola hade skrivit på en lapp.
I yrkeslivet gör det tyvärr att somliga tror att jag inte är seriös.
Det får stå för dem.
Jag kan vara både seriös och glad samtidigt, jag.
Det är en av mina kompetenser! :)
Det är bara det att jag försöker se saker från den ljusa sidan.
Det ingår i mitt entreprenöriella tänkande, det som på något sätt är grunden i hela mig.
Om livet ger dig citroner, gör citronsaft.
Och: Om en tysk faller på näsan, författar han en avhandling om jorddofter.
När något blir annorlunda än jag hade tänkt, hittar jag snabbt en ny väg. Det är så jag funkar. Och jo, jag gör det gärna med ett leende. Eller åtminstone med alla trådar ut i ansiktet.
Alla trådar ut är en teaterinstruktion.
En uppvärmningsövning: Man tänker att det sitter en massa trådar fästa i ansiktet – i mungiporna, i ögonvrårna, i kinderna, i näsvingarna, i pannan osv – och så övar man på att dra ihop alla in i mitten och sedan drar man dem utåt. När man drar alla trådar lite lagom utåt, så ser man öppen och tillgänglig ut. Det vill jag nog gärna vara.
Det vill inte alla vara.
Utanför vårt hus går en kvinna förbi rätt ofta och hon ler aldrig.
Jag skojar inte.
Hon ler aldrig.
Hon har två, fina barn som verkar normalartade, men hon bara gnäller och skäller på dem.
Det tycker jag är sorgligt.
Hon har gjort ett annat val än jag, nämligen att vara sur.
Men jag, jag vill helst bara vara glad.
Om man kan skratta åt sina misstag och le åt andras tillkortakommanden, så känns livet lite lättare att leva.
Och vardagen... Den måste man le åt.
Oavsett om man har glömt tvätten i maskinen, bara hällt mjölk i kaffetermosen eller kommer till affären utan pengar.
För det är den som är livet.
Och om man inte har roligt i den, då blir det minsann inget roligt liv.
måndag 18 maj 2015
Vildresor
Vissa dagar är vardagen obegriplig.
Känslan av att inte vara riktigt vaken, eller där, är totalt förhärskande.
Jag iakttar, men noterar inte ens vad som händer.
Allt ter sig så konstigt och konstlat.
Saker händer.
Jag ser på.
Folk säger saker.
Jag hör utan att lyssna.
Då behöver jag en vildresa.
Bara släppa allt och dra.
Springa fort och skrika i motvind tills huvudet slutar snurra.
Här på kalkstensön kommer man snabbt till vatten.
Det är bra.
Själen blir lugn av hav.
Vildresorna på öjn blir kortare.
Känslan av att inte vara riktigt vaken, eller där, är totalt förhärskande.
Jag iakttar, men noterar inte ens vad som händer.
Allt ter sig så konstigt och konstlat.
Saker händer.
Jag ser på.
Folk säger saker.
Jag hör utan att lyssna.
Då behöver jag en vildresa.
Bara släppa allt och dra.
Springa fort och skrika i motvind tills huvudet slutar snurra.
Här på kalkstensön kommer man snabbt till vatten.
Det är bra.
Själen blir lugn av hav.
Vildresorna på öjn blir kortare.
söndag 17 maj 2015
Varje hjärtslag
Det sägs att vi har ett visst antal hjärtslag.
Varje individ har sitt liv utmätt redan från födseln.
I generna går det att avläsa, säger forskarna.
Vi har ett visst antal hjärtslag och när de är avverkade är det slut.
När jag dansade mycket och tränade hårt, stressade det här mig.
Under ett enda träningspass kunde jag ju göra av med kopiösa mängder hjärtslag.
200 bpm i 30 minuter. DUNK DUNK DUNK DUNK
140 bpm i 5 timmar. DUNK DUNK DUNK DUNK
Idén, som alla träningsnarkomaner och PT's lär sig, är att man genom att träna hårt en stund, sänker sin arbetspuls och vilopuls. På det viset tjänar man på det i långa loppet i alla fall.
För mig, som har ett litet medfött hjärtfel, är det en klen tröst. Min vilopuls understeg aldrig 60. Oftast låg den på stadiga 65, hur vältränad jag än var. Och dessutom rusar det gärna vid fysisk aktivitet. En timmes träningspass på över 220 bpm var inget ovanligt.
Jag gjorde slut på många hjärtslag under den tiden.
Jag gjorde slut på mycket annat också.
Nu tar jag det hela med ro.
Jag tänker att forskarna kanske har rätt, men å andra sidan kanske det bara är en fysisk bild av predestinationen som de har upptäckt. Det är kanske avgjort hur långt livet ska bli och ungefär vad som kan tänkas hända, och vill man mäta det så kan man titta på antalet hjärtslag i generna.
Det bästa sättet att sänka sin puls är att meditera.
Det finns det minsann forskning på, ska du veta.
Och så är det bra att hålla sig sval, då går pulsen ner.
Att sitta i kyla och meditera av bara fan, det är alltså lösningen.
Jag vet inte hur det känns för dig, men det är inte min bild av ett meningsfullt liv.
Så jag har en ny livsfilosofi:
Skit samma hur många hjärtslag jag har!
Jag ska ta vara på tiden.
Låta varje hjärtslag räknas.
Så nu tänker jag: Vad gör jag med den här dagen, den här timmen, den här minuten? Är den här sysslan värdig ett hjärtslag? Är detta vad jag vill lägga 400 hjärtslag på?
Det gör det lättare att välja.
Tråkiga saker går fetbort. Om de inte leder till något roligt senare, förstås. Jag väljer att spendera mina hjärtslag på glädje, insikt, gemenskap med utvalda, kärlek, omtanke och på att njuta av naturen.
Make the most of it.
Make every heartbeat count.
Varje individ har sitt liv utmätt redan från födseln.
I generna går det att avläsa, säger forskarna.
Vi har ett visst antal hjärtslag och när de är avverkade är det slut.
När jag dansade mycket och tränade hårt, stressade det här mig.
Under ett enda träningspass kunde jag ju göra av med kopiösa mängder hjärtslag.
200 bpm i 30 minuter. DUNK DUNK DUNK DUNK
140 bpm i 5 timmar. DUNK DUNK DUNK DUNK
Idén, som alla träningsnarkomaner och PT's lär sig, är att man genom att träna hårt en stund, sänker sin arbetspuls och vilopuls. På det viset tjänar man på det i långa loppet i alla fall.
För mig, som har ett litet medfött hjärtfel, är det en klen tröst. Min vilopuls understeg aldrig 60. Oftast låg den på stadiga 65, hur vältränad jag än var. Och dessutom rusar det gärna vid fysisk aktivitet. En timmes träningspass på över 220 bpm var inget ovanligt.
Jag gjorde slut på många hjärtslag under den tiden.
Jag gjorde slut på mycket annat också.
Nu tar jag det hela med ro.
Jag tänker att forskarna kanske har rätt, men å andra sidan kanske det bara är en fysisk bild av predestinationen som de har upptäckt. Det är kanske avgjort hur långt livet ska bli och ungefär vad som kan tänkas hända, och vill man mäta det så kan man titta på antalet hjärtslag i generna.
Det bästa sättet att sänka sin puls är att meditera.
Det finns det minsann forskning på, ska du veta.
Och så är det bra att hålla sig sval, då går pulsen ner.
Att sitta i kyla och meditera av bara fan, det är alltså lösningen.
Jag vet inte hur det känns för dig, men det är inte min bild av ett meningsfullt liv.
Så jag har en ny livsfilosofi:
Skit samma hur många hjärtslag jag har!
Jag ska ta vara på tiden.
Låta varje hjärtslag räknas.
Så nu tänker jag: Vad gör jag med den här dagen, den här timmen, den här minuten? Är den här sysslan värdig ett hjärtslag? Är detta vad jag vill lägga 400 hjärtslag på?
Det gör det lättare att välja.
Tråkiga saker går fetbort. Om de inte leder till något roligt senare, förstås. Jag väljer att spendera mina hjärtslag på glädje, insikt, gemenskap med utvalda, kärlek, omtanke och på att njuta av naturen.
Make the most of it.
Make every heartbeat count.
torsdag 14 maj 2015
65 000 invånare på Gotland
År 2020 ska vi vara 65 000 invånare på Gotland.
Det har Regionen bestämt.
Hur jobbar man för att få till det?
Tja, hittills går det inte så värst bra.
Väldigt få delmål är uppnådda.
Hej Regionen och Inspiration Gotland! Här får ni - alldeles gratis - några tips på vad folk behöver och vad som bör göras:
1 BO
Folk behöver kunna bo.
Bygg, bygg, bygg. Hyresbostäder, flerfamiljshus, enklare bostadsrätter.
Underlätta pendlande och distansarbete. Bygg ut länstrafiken. Subventioner inköp av elbilar. Se till att fibernätet täcker hela ön och peppa arbetsgivare att låta folk jobba hemifrån, t ex med hjälp av Distansarbeta mera.
Fundera kring det här med ständigt ökande bopriser i Visby och Innerstaden. Är det för Gotlands bästa? Vad kan man göra åt saken?
Kolla om det går att instifta någon sorts regel: För att köpa fastighet på Gotland måste man skriva sig här. Jag tror att de gjorde så i Fjällbacka, så varför inte här?
2 JOBBA
Folk vill gärna ha en försörjning.
Ta hand om egna företagare. De är självförsörjande. Hjälp dem att etablera sig, hitta nätverk, samarbetspartners osv.
Stimulera människor att starta och driva eget. Lär ungdomar entreprenöriellt tänkande.
Se över personalpolitiken hos de stora arbetsgivarna. Finns lite att ta tag i där, i de egna leden framför allt, om jag förstår saken rätt. I min begränsade bekantskapskrets har jag två vänner som har slutat på sina gotländska, offentliga jobb, pga mobbning och utfrysning. Oacceptabelt! Vakna upp, lär om, gör bättre.
Fortsätt jobba med utlokalisering av myndigheter och företag. Ju fler, desto bättre! Här är bra att jobba och leva.
3 LEVA
Folk vill ha ett meningsfullt sammanhang.
Starta ett nätverk för nyanlända. Arrangera olika aktiviteter; gemensamma träningstillfällen, gå på kulturevenemang, ge föreläsningar, ha speed dating med varandra, åk på rundturer för att lära känna ön, involvera "hyr en gotlänning"-projektet.
Stimulera föreningsverksamheten mer och låt föreningslivet vara delaktiga i att engagera nytillkomna.
4 MINSKA UTFLYTTNING
Ta kontakt med folk som ska flytta eller har flyttat.
Varför flyttar de?
Vad är problemet, vad kan vi lära till framtiden?
Det flyttar trots allt in drygt 2000 personer varje år. Eftersom det flyttar ut lika många, blir det ju ingen ökning. Tänk om vi kunde se till att fler stannade, plugga hålet i botten av hinken? Så skulle vi nå målet inom några år utan att göra någonting annat.
5 SE DET LÅNGSIKTIGT
Det här handlar om någon sorts varumärkesarbete, vilket alltid tar ungefär dubbelt så lång tid som man själv tycker är både roligt och rimligt. Ta ut en kurs och styr dit, envist! Det ger resultat framöver. Utvärdera arbetet och kolla att vi är på rätt väg då och då, men ge inte upp.
Och snälla: Sluta lägga en massa pengar på glassiga magasin med fina bilder och inriktning på Stockholmsområdet! Det finns ungefär 1,5 miljoner människor i den regionen. De är huvudsakligen nöjda med att bo där, för de har valt det. Titta lite längre! I övriga Sverige finns 7,5 miljoner personer till, som inte alls attraheras av samma argument och formspråk som Stockholm. Ni missar den stora gruppen genom att sikta in er på den lilla (som dessutom är mer benägen att flytta tillbaka till storstan, eftersom det är "nära").
Over and out.
Hälsningar
Inflytting från Småland, som kände sig mer omhändertagen av offentliga sektorn i såväl Växjö som lilla Alvesta kommun än här på ön.
Det har Regionen bestämt.
Hur jobbar man för att få till det?
Tja, hittills går det inte så värst bra.
Väldigt få delmål är uppnådda.
Hej Regionen och Inspiration Gotland! Här får ni - alldeles gratis - några tips på vad folk behöver och vad som bör göras:
1 BO
Folk behöver kunna bo.
Bygg, bygg, bygg. Hyresbostäder, flerfamiljshus, enklare bostadsrätter.
Underlätta pendlande och distansarbete. Bygg ut länstrafiken. Subventioner inköp av elbilar. Se till att fibernätet täcker hela ön och peppa arbetsgivare att låta folk jobba hemifrån, t ex med hjälp av Distansarbeta mera.
Fundera kring det här med ständigt ökande bopriser i Visby och Innerstaden. Är det för Gotlands bästa? Vad kan man göra åt saken?
Kolla om det går att instifta någon sorts regel: För att köpa fastighet på Gotland måste man skriva sig här. Jag tror att de gjorde så i Fjällbacka, så varför inte här?
2 JOBBA
Folk vill gärna ha en försörjning.
Ta hand om egna företagare. De är självförsörjande. Hjälp dem att etablera sig, hitta nätverk, samarbetspartners osv.
Stimulera människor att starta och driva eget. Lär ungdomar entreprenöriellt tänkande.
Se över personalpolitiken hos de stora arbetsgivarna. Finns lite att ta tag i där, i de egna leden framför allt, om jag förstår saken rätt. I min begränsade bekantskapskrets har jag två vänner som har slutat på sina gotländska, offentliga jobb, pga mobbning och utfrysning. Oacceptabelt! Vakna upp, lär om, gör bättre.
Fortsätt jobba med utlokalisering av myndigheter och företag. Ju fler, desto bättre! Här är bra att jobba och leva.
3 LEVA
Folk vill ha ett meningsfullt sammanhang.
Starta ett nätverk för nyanlända. Arrangera olika aktiviteter; gemensamma träningstillfällen, gå på kulturevenemang, ge föreläsningar, ha speed dating med varandra, åk på rundturer för att lära känna ön, involvera "hyr en gotlänning"-projektet.
Stimulera föreningsverksamheten mer och låt föreningslivet vara delaktiga i att engagera nytillkomna.
4 MINSKA UTFLYTTNING
Ta kontakt med folk som ska flytta eller har flyttat.
Varför flyttar de?
Vad är problemet, vad kan vi lära till framtiden?
Det flyttar trots allt in drygt 2000 personer varje år. Eftersom det flyttar ut lika många, blir det ju ingen ökning. Tänk om vi kunde se till att fler stannade, plugga hålet i botten av hinken? Så skulle vi nå målet inom några år utan att göra någonting annat.
5 SE DET LÅNGSIKTIGT
Det här handlar om någon sorts varumärkesarbete, vilket alltid tar ungefär dubbelt så lång tid som man själv tycker är både roligt och rimligt. Ta ut en kurs och styr dit, envist! Det ger resultat framöver. Utvärdera arbetet och kolla att vi är på rätt väg då och då, men ge inte upp.
Och snälla: Sluta lägga en massa pengar på glassiga magasin med fina bilder och inriktning på Stockholmsområdet! Det finns ungefär 1,5 miljoner människor i den regionen. De är huvudsakligen nöjda med att bo där, för de har valt det. Titta lite längre! I övriga Sverige finns 7,5 miljoner personer till, som inte alls attraheras av samma argument och formspråk som Stockholm. Ni missar den stora gruppen genom att sikta in er på den lilla (som dessutom är mer benägen att flytta tillbaka till storstan, eftersom det är "nära").
Over and out.
Hälsningar
Inflytting från Småland, som kände sig mer omhändertagen av offentliga sektorn i såväl Växjö som lilla Alvesta kommun än här på ön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)